Blogginlägg från maj, 2017

Håkans Pop 10 år: Folk at Heart 2014

Inomhus/hotellfestivalen Folk at Heart i Örebro lanserades första helgen i januari 2014 och var succé från start. Det här är slutrapporten efter första festivalen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 5/1 2014.

NÄR NATTÖVNINGARNA PÅ DET SISTA FOLK AT HEART-DYGNET inleddes på lördagskvällen satt jag på hotellrummet och sammanfattade kvällssessionen och trodde att jag hade missat David Södergrens Hot Five som skulle ha uppträtt enligt programmet. Men det visade sig att det hade alla andra också gjort - för det var nämligen inställt.
   Däremot dök jag upp till Bagari-Hayes Projects första spelning på festivalen. Ett lite slimmat storband, en kvartett med Tommy Bagari, John Hayes Jr, Kajsa Zetterlund och Anders Moberg, som spelade akustiskt och sjöng några låtar från senaste skivan fantastiskt fint tillsammans.
   Även den här rapporten blir lite kortfattad då jag dels behöver leta i minnet om de till slut sex konserter som skulle avsluta min upplevelse av festivalen och dels måste jag förbereda en krönika till Nerikes Allehandas papperstidning som ska levereras innan lunch imorgon.
   Trodde i min enfald att sista natten med gänget mest skulle innehålla några repriser och sedan i säng tidigt. Men ack vad känslor om levande musik kan göra med en gammal kropp även sent på natten. Natten bara förlängdes och förlängdes och när jag lämnade konsertområdet på våning 1 vid halv tre-tiden var det många som ville locka med mig på än det ena, än det andra.
   Visst blev det några välkomna repriser på artister jag hade sett tidigare, efter Bagari-Hayes följde Mathias Lilja, Mathilda Wahlstedt, Olle Unenge men innan Richard Lindgren Acoustic Band hamnade jag på en konsert med det unga bandet Bafoons. En akustisk trio, två gitarrer och trummor, som sjöng flerstämmigt och var snarare pop- än folkmusikband.
   Den här gången spelade Lilja solo med en akustisk gitarr med övervägande långsamma lite vemodiga låtar på repertoaren. Hämtade från albumet som tidigare under dagen hade fått ett releasedatum, 19 mars. En skiva att se fram emot.
   Mathilda visade sig ännu en gång äga en avväpnande naturlighet när hon i mellansnacken växlade mellan anspråkslöshet och vanlig enkel vänlighet. Unenge hade bytt ut några låtar i sin repertoar sedan igår men mandolinspelaren Janne Adolfsson och Richard Lindgren gästade programenligt.
   När de tre personerna dök upp en timme senare var det under Lindgrens namn med Simon Nyberg och Kajsa Zetterlund som extrainkallad fiolspelare. Ett i högsta grad inofficiellt framträdande som inleddes med en spontan Townes Van Zandt-duett mellan Richard och den nyblivne skivbolagskollegan Mathias Lilja. Även Lindgrens repertoar i övrigt hade många spontana grepp denna sena natt.
   Festivalen fortsätter just nu i oförminskad styrka men utan att avslöja ett ljud tre våningar ovanför kan jag berätta. Och snart kan första Folk at Heart-festivalen bokföras som en total succé.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Larm #1

1976 föddes en ny rocktidning som balanserade på gränsen mellan fanzine och seriös rockjournalistik. Den hette Larm och var Lennart Perssons skötebarn och tillsammans med flera starka skrivande pennor skapades tidningshistoria vi aldrig glömmer. Nedanstående text handlar om premiärnumret som kom i januari 1976 och hade Nils Lofgren och John Fogerty i huvudrollen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/8 2014.



Innehåll:
1. JOHN FOGERTY - 70-talets Chuck Berry
2. En hyllning till Muscle Shoals
3. "Ännu mera Blues" - krönika
4. NILS LOFGREN... så tuff att han inte behöver bevisa det!
5. "Från folkmusik till miljonindustri" - countryföljetong
6. BOB DYLAN - kvar i källarn?
7. "Södern reser sig igen" Om sydstatsrocken
8. Presentation av fler sydstatsartister
9. Rock i tryck
10. CHARLIE GILLETT's Top Ten
11. News
12. Lost in the blåst
13. 45:or - singlar
14. SPECTOR igen!
15. Skivrecensioner

FÖRSTA NUMRET AV LARM LIGGER FRAMFÖR MIG. Ett sönderläst, solblekt, delvis gulnat och bristfälligt ihoptejpat exemplar. En till synes förhållandevis tunn tidning, 44 sidor, men när jag nu går igenom innehållet förstår jag ändå känslorna som blossade upp i min kropp och hjärna när tidningen landade på mitt skrivbord. Om jag minns rätt, vilket inte är helt säkert, tror jag det första revolutionerande Larm-numret i marknadsföringssyfte skickades ut till tidningsredaktioner och att jag den vägen fick min första ljuvliga kontakt med musikjournalisten Lennart Perssons nya projekt.
   Här kom det en tidning som tog musiken på allvar eller som de skrev i programförklaringen: "Vi vill föra ut rockmusikens inneboende kraft och livsglädje på ett vettigt sätt." Och fortsatte förklara: "Vi vill försöka öka förståelsen för och insikten om dagens rockmusik. Larm kommer att innehålla artiklar i form av dagsaktuella reportage eller faktaspäckade tillbakablickar plus tips på skivor och böcker du inte bör missa".
   Vi kan väl lugnt konstatera att Larm kom att nå upp till den ambitionen - och lite till. 5:- (fem kronor!) kostade varje nummer av tidningen eller 20:- för fyra prenumererade nummer!
   Vid den här tidiga tidpunkten finns den redan då legendariske radiojournalisten Kjell Alinge med i redaktionsrutan men han har inte producerat något till premiärnumret. Förutom chefredaktören Lennart Persson var också Christer Olsson och Olle Berggren rutinerade namn i svensk musikjournalistik. Samtidigt är det här säkert första gången jag kommer i kontakt med namn som Kalle Oldby och Christer Svensson.
   Premiärnumrets stora artistporträtt är båda signerade Lennart P, John Fogerty och Nils Lofgren, och båda är sedvanligt genomarbetade texter utan att närma sig initierade diskografier som senare skulle bli Larms varumärke. Lennart P lyckas ju göra den pionjärgripande jämförelsen mellan Nils och Bruce Springsteen ungefär åtta år innan Lofgren, då ganska otippat, blev gitarrist i E Street Band.
   I Larm#1 introduceras den klassiska Lost in the Blåst-avdelningen. "Om skivor som kommit bort i mängden och förtjänar att uppmärksammas". En intressant plats att återupptäcka gamla bra skivor. Jag har förresten tänkt samma tanke sedan jag startade Håkans Pop för snart sju år sedan och den vinjetten lär nog dyka upp här förr eller senare. Inte minst för min egen skull och intresset att gräva fram glömda guldkorn ur skivhyllorna.
   Utpräglade låtskrivare som plötsligt gör egna skivor är alltid intressant. Kalle Odby har grävt fram den nyligen avlidne Gerry Goffins "It ain't exactly entertainment" (1973). Ett dubbelalbum med övervägande egna okända låtar men inspelad i Muscle Shoals-studion låter det som fina ingredienser till ett bra recept.
   Oldby skriver mer om den klassiska Muscle Shoals-studion i en egen artikel medan Olle Berggren skriver om sydstatsrocken i allmänhet och Allman Brothers i synnerhet och sedan tipsar om skivor med Barefoot Jerry, Wet Willie, Atlanta Rhythm Section och Marshall Tucker Band. Dock lite pinsamt att Lynyrd Skynyrd stavas "Lynard Skynard" hela artikeln igenom.

DET FÖRSTA NUMRET AV LARM är tydligt daterat (januari 1976), och ytterligare några nummer hade exakta utgivningsdatum, men jag vågar inte lova att det är sanningsenliga datum då förseningar var ett vanligt förekommande ämne för varje nytt Larm-nummer.
   News var väl inte Larms starkaste avdelning med tanke på sin ojämna och sporadiska utgivningstakt. Det var i Larm #1 på sidan som de kallade "News" jag läste första nyheten om Tyla Gang och nya medlemmar. Nyheter man inte kunde läsa någon annanstans och Lennart P var ibland faktiskt ett steg före i sina nyheter. Berättar bland annat om Tyla Gangs nya album "The dance of the Botswana beach rats" som var nära förestående. Och meddelade också att Phil Spector-artisterna Jerri Bo Keno, Crystals och Darlene Love har nyinspelade album på gång. Det blev inget av med det men det var ändå påpassligt uppmärksammat.
   Skivrecensioner är ju också en typ av nyheter men Lennart P & Co drog sig inte för att presentera aktuella skivor. Både Patti Smiths "Horses" och Bob Marleys "Live!", som recenseras här, hade släppts i december 1975 och var ju vid tillfället rykande heta. Detsamma gäller Kinks "Schoolboys in disgrace" (nov 75), Emmylou Harris "Elite hotel" (dec 75) medan J Geils Bands "Hotline" (sep 75) och Linda Ronstadts "Prisoner in disguise" (sep 75) var lite äldre. Men det spelade ingen roll för vi hade fram till dess aldrig läst så initierade, genomarbetade och kunniga recensioner på svenska.
   Lennart Perssons singelrecensioner, på uppslaget "45:or", i det första Larm-numret är lika intressanta att läsa idag, när vi kan hämta bottenlös information på nätet, som då. Krönikan inleds med att Lennart klagade på att musikskribenter och recensenter sällan befattar sig med singlar och var naturligtvis helt rätt ute. Vågen av intressanta singlar hade redan börjat svalla. Skivbolaget Chiswick existerade redan och inom ett år fanns Stiff på banan och punkrevolutionen, med sin förkärlek för singelformatet, låg runt hörnet. Singelskivan, 45:an, kom att växa under 1976.
   Lennart P kopplar The Knees-singeln "Day tripper" till walesaren och ex-Man-medlemmen Clive John (som har producerat) fast det är Brinsley Schwarz under pseudonym som gör en cover på en Beatles-låt. Men Lennart får väl anledning att korrigera missförståndet i sin Nick Lowe-intervju/diskografi några Larm-nummer längre fram.
   Larm skriver i programförklaringen att under rockrubriken ryms både Chicagoblues, Hank Williams, rockabilly, New Orleans-rock, surfmusik, Phil Spectors flickgrupper, engelsk 60-talsrock, soul och reggae. Därför innehåller första Larm-numret också en blueskrönika av Staffan Solding som handlar om Harmonica Frank, en serie om Country & Western av Christer Olsson, en artikel om Bob Dylans "Basement"-låtar, recensioner av countrytidningen Kountry Korral och en bok om Van Morrison, den engelske musikjournalisten Charlie Gilletts just då tio bästa, blandat singlar och album, och en artikel om Phil Spectors återutgivningar.
   Larm #1 var kanske utseendemässigt lite tunn men var innehållsmässigt tveklöst späckad med intressant läsning.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Feber #1

Tidningen Feber, Lennart Perssons skapelse och uppföljare till Larm, blev väl en parentes i den svenska rockjournalistiken men första numret 1983 har ju ett himmelskt innehåll.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 4/5 2015.



1. 38 osorterade för radion
2. NRBQ put down your rock and roll shoes
3. BERT BERNS I'm hanging up my heart for you
4. MARC BOLAN just a jeepster
5. DICTATORS the next big thing
6. DOUG SAHM well I guess I gotta be myself...
7. GREGORY ISAACS but still I'm dancing
8. ERICKSON CHILTON BATORS forever hear the swampbirds screaming
9. DANNY ADLER sock it to my pocket
10. Fuzzz...
11. FLESHTONES beyond the shadowline
12, Oförglömliga ögonblick i svensk pophistoria

SOMMAREN 1981 PRESENTERADE LENNART PERSSON första gången nyheten om sitt kommande tidningsprojekt, Feber. Men det var först drygt två år senare som tidningens premiärnummer nådde sina intresserade läsare. Sedan Lennart P:s avhopp som chefredaktör för Larm våren 1980, med tidsbrist som officiellt skäl men med tiden hade tidningen och antalet medarbetare växt. Med alltför många viljor att tillfredsställa tyckte inte Lennart längre att Larm var hans tidning (läs Staffan Soldings lilla beskrivning här), men han hade ändå fortsatt bidra med enskilda artiklar i Larm.
   Under de här åren medan Lennart P fortfarande levererade några tunga Larm-ögonblick (Alan Prices skivhistoria i #12, John Lennons död i #13 och uppdateringen av Mickey Jupps diskografi i #16) tänkte han och planerade för nästa skrivprojekt, Feber. Ett namn, en tidning, en titel och ett tillstånd som med åren blivit synonymt med Lennart Perssons namn. Inte minst genom den legendariska musiksajten Feber som Lennart hade under drygt ett år (oktober 2000-januari 2002) tillsammans med Mats Olsson, Jan Gradvall och Andres Lokko.
   Några ville kalla rocktidningen Feber för ett fanzine men var så mycket viktigare och intressant än så. Det var en produkt av Lennart Persson men inte utan hjälp. I det första numret, med en fenomenal Dezo Hoffman-bild på Jerry Lee Lewis från Englandsturnén 1958, bidrar några gamla Larm-medarbetare som Per Hägred, Jörgen Stålbrand, Ulf Lindqvist och Nils Hellberg. Plus två skribenter från det skotska fanzinet Next Best Thing, Lindsay Hutton och Mark Hagen.
   Den snyggt inbjudande lätt kolorerade bilden på Jerry Lee utlovade mer än vad tidningens innehåll kunde hålla. I Lennart Perssons presentation av tidningen, på sista uppslaget, citeras ett långt stycke från Robert Palmers bok om Jerry Lee Lewis men det utlovas lite halvhjärtat en artikel i ett kommande nummer.
   Däremot innehåller Febers premiärnummer en mängd välskrivna och genomgående intressanta artiklar ofta med sidoartiklar och ibland med diskografier. Lennarts långa artikel, från sidan 26 till 39, om Doug Sahm är utformad som en gigantisk diskografi skriven med hjärtat. Och en revansch för artikeln i Larm #4, som Lennart menar var en halvmesyr. Diskografin innehåller både snygga men svartvita skivetiketter och en kortare artikel om skivorna där Sahm har producerat eller gästat.
   Per Hägreds presentation av NRBQ är lika omfattande med en uppräkning av gruppens covers och ett uppslag med fullständig diskografi.
   Lennarts ingångsartikel är annars en liten protest mot musikurvalet i radion och presenterar 38 olika tips på mycket bättre musik. Och rubrikordet "osorterade" får en förklaring när Lennart blandar tips som Nomads, Robert Wyatt, Bluebells, Howlin' Wolf och Elvis Presley med Docent Död, Kim Wilde, Gary Glitter, Roy Brown och Mickey Jupp.

DÄR GER LENNART OCKSÅ TVÅ TIPS på Wilmer X-låtar, dels den officiella "Jag brinner"-singeln och dels flexisingeln som följer med Feber-tidningen, "Vägen till Klippan"/"Kul i kväll", där Lennart menar att Jalle Lorensson "spelar munspel som en uppretad fribrottare" på den sistnämnda låten. Jag kan lugnt hålla med när jag försöker lyssna på den fladdriga tunna plastsingeln.
   Efter den Wilmer X-dängan är det passande att berätta om Nisse Hellbergs (eller "Nils" som han heter här) bidrag till Feber #1: 19 tips på "överförjävligt bra" T Rex-låtar perfekt anpassat en C60-kassett.
   Ulf Lindqvists artikel om låtskrivaren och skivproducenten Bert Berns, med låtar som "Twist and shout", "Hang on Sloopy" och "Piece of my heart" på sitt samvete, tillhör också höjdpunkterna i första Feber-numret. Med extra fokus på tio oförglömliga singlar som Berns-har producerat.
   Lennarts andra stora artikel i tidningen är intervjun med och historien om Danny Adler, Roogalator-ledaren och gitarristen. Han gör också en uppföljning på sin gamla artikel om amerikansk garagerock under rubriken "Fuzzz...". Han gör en genomgång av samlingsskivor, med titlar som "Pebbles", "Mind rocker" och "Flashback" i många upplagor, som följt i spåren efter den klassiska "Nuggets".
   Den utlovade reggaespecialen blev en artikel om Gregory Isaacs, skriven av Lennart tillsammans med Jörgen Stålbrand och skottarna Lindsay Hutton och Mark Hagen har skrivit om New York-banden Dictators respektive Fleshtones.
   Per Hägred har skrivit en gemensam artikel om Roky Erickson, Alex Chilton och Stiv Bators för att de råkar vara "kompletta galningar" och det känns kanske lite väl konstruerat.
   Sistasidan i Feber #1 är ett tidningsklipp från 1966, om Shakers, som är en lagom ironisk klackspark om svensk popjournalistik på 60-talet i allmänhet och en liten attack på proggprofilen Tommy Rander som i en pratbubbla säger att "Hembränning blir vår räddning!".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: "Äntligen på väg"

När jag under hösten 2013 och våren 2014 rangordnade mina största albumfavoriter från 90-talet var nog Ted Gärdestads sista album, "Äntligen på väg", det mest överraskande valet. Det var en bräcklig artist som stod vid mikrofonen men skivan innehåller många mycket starka melodier till bror Kenneths ännu starkare texter som så genialt sammanfattar känslorna hos en totalt trasig artist.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 2/9 2013.

TED GÄRDESTAD: Äntligen på väg (Polar, 1994)

Jag minns än idag när jag på ett nöjesredaktionsmöte i november 1994 förklarade att Ted Gärdestad gjort veckans viktigaste skiva för mig och möttes av åtskilliga förvånade ansikten. Jag tror tidningens hårdrocksrecensent dessutom fnyste lite. Att Ted Gärdestads comeback "Äntligen på väg" även tog mig på sängen kan jag villigt erkänna men å andra sidan hade jag ett gott förhållande till 70-talets Ted att falla tillbaka på. Jag har detaljerat förklarat mitt djupa Ted Gärdestad-intresse här.
   När skivan släpptes i november 1994 var jag ändå inte så förberedd som jag kanske borde ha varit. Ted hade ju trots allt inte producerat ett riktigt album sedan 1981 men 1993 släpptes den nyproducerade, av Anders Glenmark, singeln "För kärlekens skull". En modern evergreen. "Himlen är oskyldigt blå", en nyinspelad svensk version av hans "Blue Virgin Isles", släpptes samma år på samlingsalbumet "Kalendarium" och visade att Ted hade mer att ge.
   Produktionen av "Äntligen på väg" var komplicerad av långt utdragen. Ted, som sedan flera år tillbaka led av psykisk obalans, ville inte medverka i studion. Han gjorde sina sångpålägg hemma medan producenterna Leif Larson och Jan Schaffer tillsammans med musiker spelade in allt i Polar Studios.
   Jag vill sällan återpublicera gamla skivrecensioner men har valt att göra det nu. Så här skrev jag om "Äntligen på väg" i Nerikes Allehanda 17 november 1994:

"Nedslagen men inte utslagen, bitter men inte förlamad med en ljus livssyn utan att bli patetisk.
   Ted Gärdestadscomeback på skiva är närmast makalös. Det är en tilltufsad själ i en bräcklig kropp som inte försöker återupprepa receptet från de goda åren på 70-talet.
   Ändå har Ted lyckats skriva en mängd starka melodier, från uppsluppna poplåtar till mollnedtyngda ballader, långt över mina splittrade förväntningar.
   Från en man som inte ens vågar gå in i studion, alla hans sångpålägg är gjorda i hemmet, låter det emotionellt starkt fastän sångmässigt naket, bräckligt och avslöjande.
   Producenterna Janne Schaffer och Leif Larson har givit Teds låtar dignitet och en mycket seriös prägel. "Satellit" och "Jag vill ha en egen måne" är ett fjärran glömt kapitel.
Broder Kenneths texter är också anpassade nutid och är ofta resultatet av ett uppslitande och trassligt 80-tal.
   Drömmar, hopp, djupa sår, längtan och sköra trådar är centrala ord i poesin som ackompanjerar Teds många melodiska höjdpunkter.
   "Ge en sol", "Champagnegatan", "I min radio", "Om du ville ha mej" (med ABBA-eko), "Kärleken är störst är hits i vanlig bemärkelse.
   Sedan finns det några flackande, osäkra ballader som andhämtningspauser mellan skivans stora ögonblick.
   Den smygande "Hon är kvinnan", med läcker slide och "svart" kör, den genialt enkla "Hoppets eld" som han kan sälja dyrt till Traveling Wilburys tredje skiva och "Tid faller hårt", en monumental balladduett tillsammans med Marie Bergman.
   Och den avslutande, tungt vemodiga balladen "I den stora sorgens famn" som sammanfattar den seriösa Ted Gärdestad i 90-talet."

"I den stora sorgens famn" blev sista låten på det sista utgivna albumet med Ted Gärdestad. Drygt två och ett halv år senare, i juni 1997, valde Ted att inte leva vidare.

YouTube: "I den stora sorgens famn".


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Nick Lowe, producent

När jag (och Lasse Kärrbäck) under 2010 och 2011 satte ihop några detaljerade diskografier på olika artister fick vi ibland så mycket information att det svämmade över alla gränser. Som det här lilla sidoprojektet, alla skivor som Nick Lowe har producerat, till den stora diskografin med artisten Lowe som återpubliceras här i augusti.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/9 2011.



Under sin långa karriär som artist och låtskrivare har NICK LOWE nästan blivit lika känd som skivproducent. 1990 uttalade sig Nick om sitt jobb som producent.
   - Producing is very hard work. You get allt the blame and none of the glory. In the days when I got a reputation as a producer, I just used to wave my arms around. tell a few jokes and try and get them to believe it was their idea instead of mine, Today, producers must know how this huge battery of machines work. I haven't the slightest idea how they work and I have no interest in learning. I can tell people who do know what I want, but that's as far as it goes. I just lose interest.
   Kanske förklaringen till att Nick under de senaste 20 år producerat väldigt få skivor.
   Här följer en kronologisk lista på skivor och låtar som Nick Lowe har producerat.
   (Allt som Nick har producerat med Elvis Costello finns i en särskild artikel.)




GRAHAM PARKER
april 1976
”Howlin' wind” (Vertigo) Album
juli 1976
"Live at Marble Arch" (Vertigo) Album
22 oktober 1976
”Heat treatment” (Vertigo) Album
   En låt, "Back-door love", producerades av Nick Lowe.






1976
THE DAMNED
22 okt 1976
"Help" (Stiff) Singel-b-sida
18 februari 1977
”Damned Damned Damned” (Stiff) Album
25 februari 1977
"Stab your back"/
"Singalongascabies" (Stiff)
Singel-b-sidor





november 1976
CLOVER
"Chicken funk"/"Show me your love" (Vertigo) Singel
A-sidan producerades av Nick Lowe och live-b-sidan spelades in av Nick. Låten finns också på albumet "Unavailable" (Vertigo)


11 mars 1977
GRAHAM PARKER
”The pink Parker” (Vertugo) EP
Nick har producerat ”White honey” (live) och ”Soul shoes” (live).









1 april 1977
"Bunch of Stiffs" (Stiff) Album
1. Nick Lowe: I Love My Label
2. Wreckless Eric: Go The Whole Wide World
4. Elvis Costello: Less Than Zero
5. Magic Michael: Little By Little
7. Stones Masonry: Jump For Joy
11. Takeaways: Food (som "Stan Francisco")




1977
CLOVER
"Unavailable" (Vertigo) Album
Inspelningen till en låt, "Show me your love", är gjord av Nick Lowe, 1976.









19 augusti 1977
WRECKLESS ERIC
”Whole wide world” (Stiff) Singel-a-sida


9 september 1977
ALBERTO Y LOST TRIOS PARANOIAS
”Snuff rock” (Stiff) EP
...som "Mick Lowe".










september 1977
DR FEELGOOD
”Be seeing you” (United Artists) Album











oktober 1977
GRAHAM PARKER and THE RUMOUR
”Stick to me” (Vertigo) Album











13 oktober 1978
MICKEY JUPP
”Juppanese” (Stiff) Album Sida A












november 1978
RICHARD HELL & THE VOIDOIDS
”The kid with the replaceable head”/”I’m your man” (Radar) Singel











januari 1979
PRETENDERS
”Stop your sobbing”/”The wait” (Real) Singel










september 1980
DR FEELGOOD
”A Case of the shakes” (United Artists) Album











1980
CARLENE CARTER
”Musical shapes” (Warner Bros) Album











oktober 1980
JOHNNY CASH
”Rockabilly blues" (Columbia) Album
Nick har producerat en låt på albumet, Lowes egen "Without love” som fanns med på "Labour of lust"-skivan. Cash gav även ut låten på en singel i januari 1981.
   Både Nick och Dave Edmunds medverkar på inspelningen.




1981
CARLENE CARTER
”Blue nun” (F-Beat) Album











1982
THE FABULOUS THUNDERBIRDS
”T-bird rhythm” (Benchmark/Chrysalis) Album











1982
PAUL CARRACK
”Suburban voodoo” (F-Beat) Album












1982
RODDY RADIATION & THE TEARJERKERS
"Desire" (Chiswick) singel












1983
THE MOONLIGHTERS
"Rush hour" (Demon) Album












1983
JOHN HIATT
”Riding with the king” (Geffen)
Album Sida A











november 1984
REDSKINS
"Keep On Keepin' On!"(Decca) Singel-A-sida

november 1985
THE MEN THEY COULDN'T HANG
”Greenback dollar”/
”Night to remember” (Demon) Singel










1986
THE R & B CADETS
”Top happy” (Twin/Tone Records) Album
En låt, Rory Block's "Strong and Lasting Kind", producerad av Nick Lowe.










maj 1986
HIS LATEST FLAME
"Somebody’s gonna get hurt”/
"All the same to me” (Go Discs) Singel











10 april 1989
THE PRETENDERS
”Windows of the world”/”1969”
(Polydor) Singel










1989
KATYDIDS
”Katydids” (Reprise) Album











1991
RAIN
”Taste of…” (Columbia) Album
En låt, "A taste of rain", producerad av Nick Lowe.









1995
THE MAVERICKS
”Music for all occasions” (MCA) Album
En låt, "Blue moon", producerad av Nick Lowe.










1996
”Not fade away (remembering Buddy Holly)” (MCA) Album
THE MAVERICKS: "True love ways"
Producerad av Nick Lowe.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: "Längre inåt landet"

Ulf Lundells första dubbelalbum, det skulle så småningom blir några, var en skiva som slog ned som en bomb musikaliskt. Inspelad i England och innehållsmässigt är det en utsökt blandning Lundell-låtar i arrangemang som pendlar från raka röjiga rocklåtar till helt magiska akustiska pärlor.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/4 2008.

ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)
En svensk platta bland 80-talets bästa skivor? Javisst, det är mina hela övertygelse. Och jag brukar faktiskt ha med ”Längre inåt landet” bland alla tiders bästa skivor när jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag i veckan lyssnade genom skivan igen så var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 27 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, så ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
”Hej!
Här är plattan.
Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
Hoppas du gillar plattan!
Vi hörs,
Kjell Andersson”

Att Kjell stavat recension fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den fortfarande gröne Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen.”
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”
   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

Sida A
Glad igen
Främlingar
Odysseus
Ingens kvinna

Sida B
Pulver
Så mycket äldre
Bara en fråga om när
Hem till mina rötter igen

Sida C
Bättre tider
Ryggen fri
Under askan
Längre inåt landet

Sida D
Posörerna
Stackars Jack
Distraherad
Som en syster

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Eldkvarn

Eldkvarn gav 2011 ut en rent häpnadsväckande generös och omfattande box (10 cd) som dessutom fungerar som innehållsrik och intressant biografi. Både musikaliskt och textmässigt får vi bandets hela historia.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/4 2015.



ELDKVARN: Den goda skörden 1971-2011 - De första 40 åren (Capitol/EMI, 2011)

KAN JAG SOM MUSIKÄLSKARE FÅ FÖR MYCKET och överdosera min älskvärda hobby? Jag ställer mig själv frågan när jag har Eldkvarns mastodontverk i min hand, läser de långa och många intressanta artiklarna i boxen och sedan först och främst lyssnar på stora delar av bandets karriärhistoria. "Den goda skörden" är så omfattande att jag nästan får kramp när jag ger mig hän och får ägna flera veckor åt att lyssna, fundera på mitt eget förhållande till bandet, analysera, läsa och till slut sammanfatta allt i de här raderna.
   Eldkvarn-boxen, som egentligen är en grandios 154-sidig biografibok i lp-format, täcker bandets historia från 1971 till nya låtar och överblivet material från det då (7 december 2011) nyligen släppta albumet "De berömdas aveny". På 10 cd, 178 låtar, lyssnar jag på officiellt material från varje Eldkvarn-album plus rariteter med outtakes på outgivna låtar och ett stort antal tidigare opublicerade liveinspelningar. Till den redan rekordstora samlingen kan vi dessutom lägga till ett exklusivt USB-minne ("Eldstickan") där det återfinns ytterligare 24 hela konserter(!), en stor mängd demos och repetitioner. Någon noggrann person har räknat ut att boxen sammanlagt innehåller 490 låtar! Tala om överdos...
   Den här samlingen släpptes alltså bara två veckor innan jul 2011. En "julklapp" till mig själv som jag aldrig riktigt hann öppna den julen utan först nu har jag på allvar gått på djupet i det nästan ogenomträngliga materialet.
   På sätt och vis känns det som Eldkvarn alltid har funnits och underrubriken till samlingen är mycket riktigt "De första 40 åren". Officiellt inleds historien 1971, då de tre Eldkvarn-killarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén började sin artistbana i gruppen Piska Mig Hårt, men här finns faktiskt ett autentiskt avtryck från april 1970. På en ungdomsgård i Norrköping uppträder bröderna Jonsson under gruppnamnet The Lamps och spelar Pluras låt "After I was with you". Men på den amatörinspelningen är det ganska omöjligt att urskilja varken text eller eventuellt budskap.
   Få band har som Eldkvarn haft så många toppar och så många dalar under sin karriär. Sammantaget blir det så här i efterhand en fantastiskt intressant historia med många soundförändringar, medlemsbyten och upp/ner i kommersiella siffror.
   Vägen till Eldkvarns första höjdpunkter i slutet på 70-talet är lång men händelserik. Under Piska Mig Hårt-epoken 1971-1976 och även under Eldkvarns första år påverkades bandet av det just då rådande svenska proggklimatet i både sound och Pluras texter. "Sportfiskaren" ekar Nationalteatern men i drivet på "Pa-Pa-Paris" (1974) och ska-rytmerna på "Sömnlösa dagar" kan man både i låtskrivande och sound ana en storhet i vardande.
   Så sent som 1978 på albumet "Pantad och såld" fanns progginfluenserna kvar i Eldkvarns repertoar. "Holberg hotel", en låt som Eldkvarn uppgraderade 1988 på "Cirkus Broadway"-föreställningarna, sjöngs av Wenche Arnesen 1978 och det är inte så uppseendeväckande att låten senare har hamnat på proggsamlingsskivan "För full hals Proggen 1967-79". Men på härligt rockiga "Staden och slut", sista spåret på "Pantad och såld", faller allt på plats och bäddar för rockgruppen Eldkvarns första album "Pojkar, pojkar, pojkar" året efter.
   Nu hade gruppen en ny trummis, Werner Modiggård som officiellt hette Raga de Gosch, och utvecklingen till fullbordat rockband var klart. Under några år på tre starka album, utdrag från "Pojkar, pojkar, pojkar", "Musik för miljonärer" och "Genom ljuva livet" gör CD2 till samlingens mest homogena höjdpunkt, tillhörde Eldkvarn den exklusiva skaran av Sveriges bästa rockgrupper. Både på skiva och live.

SEDAN VAR DET DAGS FÖR BANDETS FÖRSTA vågdal med ljudexperiment i den nya moderna genren bland hippa skivbolagskollegor som Lustans Lakejer, Ratata, Mockba Music och Zzzang Tumb. Bandet tillhörde inte mina favoriter under åren 1982-84 men några enstaka pärlor fick de trots allt ur sig under de här problematiska åren.
   "En clowns historia" var och är en av bandets finaste låtar. Liveversionen av "Hjärtats lust" och demon "Höstens guld" är värda en större uppmärksamhet och "I natt" har ju växt till en livefavorit på senare år. CD3 är en klar parentes i den här samlingen.
   Det långa EMI-samarbetet fick sin start 1984 på den London-inspelade "Ny klubb" som kanske är Eldkvarns värsta bottennotering. Rhodes Chroma- och Prophet 5-syntar och wah-wah-gitarrer var inte det goda receptet och bandet gick verkligen på tunn is. En gnälligt ekande Plura framför skimrande tekniska detaljer var långt från Eldkvarn-idealet. Den engelska diskoversionen av titellåten "Ny klubb" slapp vi höra då och nu är den bara beviset för att bandet inte visste vad de gjorde.
   Från ett nästan splittrat läge efter London kom det nydesignade bandet tillbaka oväntat starkt redan året därpå. Bytte Londonmiljön till det innersta Värmland i Koppom och på "Utanför lagen"-albumet är de där de hör hemma i det trygga gemytliga Eldkvarn-soundet. Och till råga på allt får jag höra en för mig ny Carla-outtake i "Den bästa tiden" som har klara hittendenser fast arrangemanget är sjukt synt- och klaviaturbaserat.
   Efter den kvalitetscomebacken var det dags för Eldkvarn att kliva in i nästa synnerligen framgångsrika epok under åren 1987-89 när de producerade klassiker som "Himmelska dagar", "Kungarna från Broadway", livespektaklet "Cirkus Broadway" och "Karusellkvällar". Slutet på CD4 och hela CD5 bjuder på grymt starka men väldigt kända låtar. Förutsägbar och en inte så spännande sekvens på samlingen fast bandet under de här åren utökade ljudbilden med fiol, banjo, steelguitar och tjejkör. Cd:ns sista låt är ändå en tidigare outgiven raritet, "Den bästa tiden av ditt liv" tillägnad skivbolagets vd Rolf Nygren på hans 50-årsdag. En avskalad och harmonisk låt med bara bröderna Jonsson.
   I höstas, i samband med Mickey Jupps grandiosa box "Kiss me quick, squeeze me slowly", blev det diskussioner om innehållet på samlingsalbum eller karriärsammanfattande cd-boxar ska följa historien år för år (vara kronologiska) eller inte. "Den goda skörden" berättar inte heller historien från 1971 till 2011 kronologiskt i varje detalj men senare låtar faller i de flesta fall in tämligen naturligt i historien. Som exempelvis Carlas nyskrivna, självbiografiska men dock anonyma "Fem tjänstemän (balladen om Eldkvarn)" och nyinspelade "Jag går på promenaden", Ulf Lundells 70-talscover, som inleder hela samlingen.
   90-talets inledning blev nästa dipp för Eldkvarn. "Legender ur den svarta hatten" var i mina öron ett extremt mellanalbum och de åtta exemplen från skivan här får mig inte att ändra åsikt. Lite otajmat kom samma år Eldkvarns första karriärsammanfattande cd-box "Den långa färden" där texten i titellåten ("bärga den goda skörden") gav titel till den nu aktuella samlingen. En låt som gästas av Mauro Scocco och Eva Dahlgren och stundtals reciteras men inte är så episkt underbar som kanske speltiden 6:33 kan ge sken av.
   Så kom nästa legendariska lappkast i Eldkvarns historia när de gick från medioker säkerhet på "Legender..." till samplat oväsen på skivan "Pluralism" och skramligt ursinne på scen. Jag minns skivan som än mer högljudd och provokativ och Plura och Eldkvarn befann sig just då långt från det folkliga tv-ljuset. Men paradoxalt nog var det från "Pluralism" som signaturen "Vår lilla stad" hämtades till Pluras kök 18 år senare...

LÅNGSAMT BÖRJADE ELDKVARN I MITTEN PÅ 90-TALET att ta sig tillbaka till det trygga, hemvävda och personliga. Några låtar från den här tiden, "In från regnet", "Månen och solen" och "Nånting måste gå sönder" tillhör mina absoluta Eldkvarn-favoriter. Werner Modiggård och Claes von Heijne var snart tillbaka i bandet och den här nygamla upplagan kan i år fira rekordlånga 18 år tillsammans.
   Sedan är vi framme hos mitt personliga hat/kärleksförhållande till albumet "Limbo". Recensionen av skivan är min bjudning till motvallskänslorna men när jag skrev den fem dagar innan skivan släpptes 1999 hade jag ingen aning om att det just då var jag mot världen. Sällan har jag varit så vilse på ett stickspår utan kamrater. Men 10 minuter långa "27" känns som 27 minuter monotoni som jag än idag har riktigt svårt att ta till mig. Men tre av mina favoritlåtar finns trots allt med här.
   Redan med nästa skiva, "Död stjärna", var Eldkvarn tillbaka på min årsbästalista. Carlas "Runt solen" är en fantastisk låt och en fin liveversion av titellåten visar att det var här nånstans 2002 som bandet började fullända sina konserter.
   Mellan alla konventionella album gjorde bandet här en liten inofficiell avstickare. "IFK", Carlas hyllningslåt till IFK Norrköping, är en udda och för mig okänd låt som framförs av Eldkvarn utan Plura. En bra fotbollslåt, rockig och med ett friskt driv.
   Om en vecka, 20 april, är det tio år sedan "Atlantis" släpptes och med det Jari Haapalainen-producerade albumet nådde den 34 år gamla gruppen en ny och tidigare ouppnådd nivå, såväl musikaliskt, kommersiellt och kreddmässigt. Plötsligt var Eldkvarn ett namn även bland hippa recensenter och Haapalainens ljudbild, en sorts slarvig exakthet, var en klockren revolution samtidigt som låtarna hade blivit än starkare.
   Utan att gå in närmare på alla gränslösa succéer därefter, de två sista cd-skivorna på den här samlingen ägnas åt gruppens senaste sexårsperiod, så kan vi blicka tillbaka på en tämligen fantastisk period. Produktiv på gränsen till överambitiös men också mycket kvalité. Framgångarna födde också ett kreativt flöde hos framförallt Plura som började blogga, skrev biografin "Resa genom ensamheten", liveskiva, kyrkokonserter, tv-program och rader av kokböcker. Plus alla nya Eldkvarn-låtar.
   Förutom utdrag från de senaste framgångsrika skivorna är livematerial och outtakes begränsat från den här tiden och jag hittar få intressanta detaljer. En liveversion av "Kråkor och konjak", låten jag saknade bland "Karusellkvällar"-låtarna, gör mig dock tillfredsställd.
   I omfång är Eldkvarn-boxen oöverträffad bland alla cd-boxarna på min lista. Kanske med undantag för Ulf Lundells "Under vulkanen" som var än mer omfattande med både cd-skivor och dvd. Men med USB-minnets material också, uppskattat av Tony Thorén till ett omfång motsvarande 30 cd(!), är nog "Den goda skörden" ett rekord i sig.
   Min energi har inte riktigt orka plöja igenom det oändliga konsertmaterialet på USB-minnet. Jag har letat upp de riktigt exklusiva ögonblicken, några helt outgivna spår, och har ännu en gång fastnat för en Carla Jonsson-låt, "Snäckornas skal", som är en outtake från "Limbo"-skivan.
   "Den goda skörden" är som sagt också en biografi i ord där Eldkvarn-killarna, Mauro Scocco, Peter LeMarc och några mediaprofiler berättar sina ofta underhållande och personliga historier om bandet.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: "Blood on the tracks"

Bob Dylans skilsmässoalbum slår allt annat som Nobelpristagaren har givit ut på skiva. Visserligen var han aktuell på min 60-talslista som en singelproducerande artist men "Blood on the tracks" hålls ihop av en mängd starka låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/3 2011.

BOB DYLAN: Blood on the tracks" (Columbia, 1975)

Bob Dylan har varit i ungefär samma situation som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig reservationslöst hamnat i mitt hjärta men däremot kan jag inte blunda för alla och åtskilligt många favoriter jag genom åren tagit till mig som signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i höjd med ”Positively 4th street” och sedan har det för Dylan i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   Temat är ju 70-tal och fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker- och fanatikerskaran.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern och pianisten Paul Griffin, som spelade på Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattiga. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

Skivomslaget var redan tryckt och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte har lagt på minnet och först nu när jag gör research för den här artikeln blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 36 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Anna Ternheim 2009

Som skivartist försökte Anna Ternheim utveckla sitt sound och bjuda på nya inspirerade infall för varje album. Även på scen gjorde hon imponerande framsteg för varje gång och 2009 saknade sättningen elgitarr men innehöll cello och såg som bjöd på ett udda sound.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/2 2012.




ANNA TERNHEIM
NINA KINERT
Konserthuset, Västerås 29 januari 2009
Konsertlängd: 19.07-19.37 (Nina, 30 minuter).
19.37-21.08 (Anna, 91 minuter)
Min plats: Rad 15, plats 418, Bakre parkett, långt ut på höger sida ca 20 meter från scenen.

Ambitionen att hela tiden ändra, förändra och ständigt överraska har varit Anna Ternheims signum under sina nästan sju år i strålkastarljuset. Och då menar jag inte bara skiva för skiva utan även mellan skiva och följande turné har Anna valt att växla in på ett nytt outforskat spår och helt till synes oplanerat byta musikalisk omgivning.
   Runt första skivan ”Somebody outside” (2004), en bra men tämligen ordinär debut, turnerade hon ensam, ofta som uppvärmare till etablerade namn som Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent som gav låtarna från debuten en annan och mycket mer unik personlig prägel på scen.
   Andra albumet, ”Separation road” (2006), hade just den personliga prägeln redan på skiva men materialet fick en helt annan skepnad när hon på turnén (där Andersson Wij nu var uppvärmare!) omgav sig med ett potent rockband, ett futuristiskt scenbygge och spektakulärt motljus som fick låtarna att anmärkningsvärt växa till sig på scen.
   Numera inte alls överraskande följdes även den tredje mycket spännande Björn Yttling-producerade skivan, ”Leaving on a mayday” (2008), med en turné som kompmässigt inte alls liknade skivan. Uppvärmaren Nina Kinert, som sedan också var med i Ternheims band, inledde och bandmedlemmarna var nya och spännande namn som inte funnits i Ternheims närhet tidigare. Det var något mycket personligt och eget som Anna Ternheim nu bjöd på från scen.
   Borta var det explosiva rockbandet med sina etablerade musiker (Andreas Dahlbäck, Jerker Odelholm, David Nyström med flera). Nya spännande instrument som ståbas, cello, såg(!) och ingen elgitarr skapade naturligtvis ett helt annat och oväntat sound och Anna hade på några månader, från skiva till turné, tagit ett nytt fantastiskt steg i sin karriär.
   Bland personligheterna i Anna Ternheims band var det bara Ellekari Larsson som på förhand var bekant för mig. Kanske inte så mycket för hennes insats i den spännande duon The Tiny utan mest för hennes körande bakom andra artister som Freddie Wadling, Ed Harcourt och Ane Brun. Bland annat.
   The Tinys andra halva, Leo Svensson, var också med i Ternheims band. En multiinstrumentalist som trakterade det spännande instrumentet såg alldeles fantastiskt. Ståbasisten Patric Thorman kom från en genuin musikerbakgrund med bland annat improvisationsjazz som specialité. Trummisen Nils Törnqvist var om möjligt ännu mer okänd för mina öron och ögon. Hade figurerat i Little Marjorette, El Perro Del Mar och Miike Snow innan det här Ternheim-äventyret.
   Den nästan två månader långa Anna Ternheim-turnén under januari, februari och mars 2008 hade faktiskt turnépremiär just i Västerås. I april gav sig Ternheim ut på en två veckor lång Europaturné då The Tiny agerade förband.

SMÅ DETALJER GJORDE EN FANTASTISK HELHET

   Det var ingen vanlig konsertkväll i Västerås igår. Men så är Anna Ternheim ingen vanlig svensk artist och en väldigt speciell konsertartist. Det var med ganska stor tillfredställelse vi gick ut från det alldeles underbara Konserthuset i Västerås, med sin underbara akustik, bekväma sittplatser och fina bar utanför. En fyra Famous Grouse, med några stänk vatten, blev min uppladdning (jag jobbade för en gångs skull inte…) och det bäddade sedan för en underbar upplevelse. De här raderna är mer små noteringar än recension.   
   Men insläppet till våra platser var ingen dröm. Numera får man ju Ticnet-biljetter i en pdf-fil som man själv får skriva ut, en A4 där själva biljetten (se ovan) är en liten del av det stora pappret. En både bra och dålig innovation. Bekvämt och enkelt men ersätter visuellt inte den fina konsertbiljetten – och ställde igår till förvirring hos damen som skulle ”riva” biljetten. Hon hackade något om att ”ni måste väl hämta den riktiga biljetten…” då Tåte, min skarpögde vän, påpekade att det överst på pappret står tydligt ”Det här är din biljett. Visas upp i entrén”. Jaha, då får ni väl gå in då, blev hennes nästa replik.   
   Ny teknik är bra men informationen, om hur det nya biljettförfarandet fungerar, har tydligen inte nått fram till människorna på golvet. Det nya biljettsystemet bygger på att en streckläsare ska registrera varje biljett. Som det var igår kunde många personer ha gått in på samma biljett…
   Nog om det. Konserten var som sagt både fantasifull, annorlunda och musikaliskt mycket givande. Det började med Nina Kinert, en för mig ny artist fast hon har givit ut flera album, som satte sig vid det stora röda pianot mitt på scenen och med ett tungt anslag på tangenterna framförde fem låtar. Bland annat ”The art is hard”, ”Beast” och ”Combat lover” men däremot inte “I shot my man” som kanske är bästa låt på hennes MySpace-sida.
   Mina tankar gick ibland åt Kate Bush-hållet fast här var det inte lika inbundet och svårt. Inför ”Combat lover” instruerade hon publiken att klappa det välkända introt till ”Be my baby” som komp till hennes låt. Nina dök senare, oannonserat för mig i alla fall, upp som körsångerska i Anna Ternheims band.
   Ternheim med band äntrade scenen i samma stund som Nina gick av. Vi slapp tacksamt paus, instrument ut och in och andra longörer. Och i rök och en spökliknandesmögs ”Terrified” igång med cello som huvudinstrument där färgade spotlights över scenen spelade en visuell huvudroll.
   Bandets sättning saknar alltså elgitarr och soundet blev dovt, annorlunda och ibland på gränsen till klassisk musik. Med cello i centrum, ofta ståbas och en trummis som spelade med klubbor till trumpinnar och vispar. Lägg till att basisten Patric Thorman spelar experimentell jazz till vardags så förstår vi att Anna Ternheim hatar det konventionella och ville onekligen bjuda på något annorlunda.
   Allt det praktiska på scenen var lite charmigt orepeterat, intron missades, personer stod fel men sånt blir jag inte ett dugg upprörd över. Det är, som sagt, bara mänskligt.
   Låtmässigt var även repertoaren rejält uppdaterad (åtta av tio låtar från senaste skivan fanns på programmet) och det pendlade genomgående mellan de nya, arrangemangsmässigt spännande låtarna och de mer trubadurinriktade visorna till akustisk gitarr. Och Anna var bäst hela tiden. Även nu rätt slitna och förutsägbara låten ”Shoreline”, när hon satt vid sitt älskade röda piano, är fortfarande en attraktion.
   Ändå är det de små detaljerna jag minns bäst. När Ellekari Larsson spelade trumpet i ”Black Sunday afternoon”, synten i ”My secret” och Leo Svenssons magiska ljud på sin såg på flera låtar. Och den 16 ungdomar stora kören från Waldorf-skolan i Västerås som sjöng ”Summer rain”.
   Små detaljer som förstärkte en fantastisk helhet.


Anna Ternheim: sång, gitarr, piano
Ellekari Larsson: klaviatur, percussion, trumpet, sång
Leo Svensson: cello, såg, keyboards
Patric Thorman: kontrabas, elbas
Nils Törnqvist: trummor
Nina Kinert: körsång


Terrified
What have I done
Black Sunday afternoon
Damaged ones
Today is a good day
I’ll follow you tonight
Girl laying down
French love
Wedding song
Shoreline
Lovers dream
No, I don’t remember
Let it rain
I say no

Extralåtar
Summer rain
My secret

Extra extralåt
My heart still beats for you

Låtkommentaren: Nya skivan är hårt prioriterad i låtlistan, åtta låtar. Plus fem låtar från debuten och tre från andraskivan. "Wedding song" är en udda äldre låt utgiven på demo-ep:n "My secret" (Only Records) från 2003.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Just like starting over

Ja, det var så här Håkans Pop började 22 augusti 2007. Jag hade regelbundet bloggat på "Kollegiet" tillsammans med några (yngre) vänner sedan slutet av november 2006. Men under sommaren 2007 blev den bloggen alltmer inaktiv och på uppmaning av en annan vän, som tipsade om att www-adressen hakanpettersson.se fanns tillgänglig, startade jag Håkans Pop. Och första artikeln med rubriken "Just like starting over" såg alltså ut så här.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 22/8 2007.



JAG BÖRJAR MED EN LÅTTITEL TILL RUBRIK. Tycker den passar bra. Som titel. Som rubrik. Som en förklaring på vad som just nu håller på att hända: En nystart. Men rubriken är inte så filosofisk som ni kan tro. Jag bara vände mig ett knappt halvt varv från min stol framför datorn och där bredvid fönstret hänger det fem vinylsinglar utan omslag på väggen. Och den översta, John Lennons ”(Just like) starting over”, sammanfattar ju nuläget perfekt. Det är bara som att starta om.
   Efter mitt nio månader långa bloggande på Kollegiet, vars texter ni numera även hittar här, tänkte jag nog ta en liten konstpaus, ladda batterierna och på sin höjd skaffa en enkel bloggsida för att kunna skriva av mig de mest nördiga tankarna jag ständigt går och bär på.
   Men allt blir ju inte som man från början tänkt sig. Så är det med livet, så är det med texterna jag skriver och så var det naturligtvis även här.
   Anders Jakobson, arbetskamrat, vän, ypperlig webdesigner, recensent, dödsmetall-trummis och genuint musikintresserad, föreslog att jag skulle registrera www.hakanpettersson.se och ha en blogg där. Han skulle hjälpa mig bygga sidan. Kändes inledningsvis som ett otroligt ambitiöst projekt men också väldigt inspirerande. Med argument som att jag där skulle kunna samla alla mina texter, konsertlistor och övrig dokumentation fick mig att snabbt bestämma mig, betala in startavgiften och inleda den kreativa processen.

BÅDE PÅ DEN TEKNISKA SIDAN, där Anders är helt ansvarig, och den kreativa sidan har vi under en kort tid slängt idéer till varandra och mindre än ett dygn efter registrering fastnade jag för titeln ”Håkans Pop”. Håkan Pop har varit mitt alter ego i typ 35 år och det kan fungera som igenkänning men namnet är också en allmän fingervisning på vad som kommer att förekomma på den här sidan. Pop i dess alla skepnader och genom alla tider. Plus mängder av egna erfarenheter.
   Om ni tycker er ana lite damm på vinylskivan, fotograferad av min dotter Emily, överst på sidan så är det riktigt. Det är en klassiker från 1978 på CBS-etiketten, exakt vilken kanske jag får en anledning att återkomma till, och jag tycker det symboliserar andan på den här sidan: Gamla skivor i ett nytt ljus. Att återupprätta historien och berätta om alla små intressanta händelser, bortglömda anekdoter och nördiga detaljer. Ingenting är så naivt eller ointressant att det inte går att återberätta eller zooma in för att detaljstuderas. Jag älskar parenteser.
   Jag kommer efterhand att fylla på sidan med en massa dokumentation som jag samlat på mig genom åren. Både text- och bildmässigt kommer innehållet att svälla. Av rent praktiska skäl kan det ta en viss tid att expandera men stora och små saker sker regelbundet här.
   Välkomna! Sa jag det? Och kom gärna med kommentarer till inläggen. Ni kan börja med att gissa vilken LP som ligger på skivtallriken häruppe på sidan.

FOTNOT: Jag är ingen extremt noggrann skivsamlare men om ni undrar så hänger jag inte upp rariteterna på väggen. Samtliga fem vinylsinglar, som jag nämnde inledningsvis, är dubbletter och råkar vara amerikanska kopior av de engelska original jag samlar mer seriöst på. Men de är snygga att titta på, med innehållsrika etiketter, i autentiska svarta (i ett fall grön och genomskinlig) vinyl. Även där finns det anledning att återkomma i ämnet.

/ Håkan

Håkans Pop firar 10 år i tre månader!

OM DRYGT TRE MÅNADER, 22 AUGUSTI 2017, firar Håkans Pop-bloggen tio år. Första artikeln på bilden ovan. Uppskattningsvis har cirka 4000 inlägg skrivits och publicerats och ett arkiv med gamla inlägg har fyllts på. Det ger mig anledning att tänka tillbaka, att sammanfatta tio års bloggande, att försöka minnas alla höjdpunkter, alla fantastiskt givande kontakter med läsekretsen och alla oändligt intressanta researchuppdrag jag har bakom mig. Som i sin tur har roat mig mycket personligen och förhoppningsvis även har bjudit på underhållning för alla bloggläsare.
   Jag ska inte fira 10-årsjubileumet på Håkans Pop med champagne eller sprakande fyrverkerier. Däremot ska jag varje dag i tre månader, från måndag 22 maj till tisdag 22 augusti, återpublicera artiklar som blinkat förbi under dessa 10 år. Inte direkt någon "Best of Håkans Pop" utan ett exklusivt urval av artiklar från kategorier som 60-talets bästa, Bästa konserter, 70-talets bästa, cd-boxar, 80-talets bästa, Diskografier, 90-talets bästa, I min skivhylla, Krönikor, Liverecensioner, Mina artistfavoriter, Artister som har gått bort ("Minns"), Rockmagasinet Live, De 100 bästa udda singlarna, Skivrecensioner, Soundtracks, Bästa Stiff-skivor och Rapporter från avslutningskvällarna på musikfestivalerna Live at Heart och Folk at Heart.

HÅKANS POP STARTADE MED ETT SNABBT RYCK och med alla växlar samtidigt. Från början inte så strategiskt genomtänkt och inte så stort och omsorgsfullt som det med tiden utvecklades till. Kategorier lades till kategorier och Håkans Pop blev både minnen, nuet och framtid. Jag har under tio års tid ofta refererat till gamla recensioner och gamla upplevelser samtidigt som jag också har lyssnat på nya skivor och recenserat aktuella konserter.
   Håkans Pop var inledningvis en anspråkslös blogg utan nyhetskrav, första projektet hösten 2007 var att utnämna (det grymt underskattade) 80-talets bästa album. Med tiden publicerade jag alla mina skriverier i Nerikes Allehanda parallellt på bloggen och bilder blev allt viktigare (tack Anders Erkman och andra) som har utvecklat bloggen till en konventionell recensionsplats.
   Samtidigt som dagstidningarna har monterat ned sin dagliga musikbevakning känner jag att bloggens betydelse har växt och jag får nästan dagligen muntliga bevis på det genom alla uppskattande kommentarer och att Håkans Pop uppfattas som läsvärd och är en källa till intressant musikbevakning. Tack för det!
   Mycket nöje hela sommaren och hoppas att vädret i år kommer att påminna om 60-talets bästa sommarlov.

I SLUTET AV AUGUSTI ÄR ORDINARIE HÅKANS POP TILLBAKA med sedvanligt innehåll som betyder ännu en rangordnad lista (ämne bestäms under sommaren), några gamla konsertrecensioner finns kvar att publiceras, en ny sväng med tribute- och coverskivor, fler val ur skivhyllan och mycket, mycket annat.

/ Håkan

Kvalitéer som överträffar det mesta

Alla bilder: Hans Odelholm

THE BAND OF HEATHENS
Scandic Grand, Örebro 15 maj 2017
Konsertlängd: 20:36-21:22 och 21:47-22:47 (106 min)
Min plats: Stående ca 6 m till vänster om scenen.

Konsertbesökarna på Scandic Grand hade ristat in ett "Äntligen måndag" innanför pannbenet när de anlände till konserten med Austinbandet The Band Of Heathens. Orsaken till detta plötsliga glädjerop var ett sex år gammalt minne när bandet senast uppträdde i Örebro, en konsert som blev en upptäcktsfärd i musik och äventyrsresa med oändliga möjligheter. Ett minne som genom åren satt djupa spår i vårt medvetande och det vilade därmed tunga förväntningar och otäckt höga förhoppningar i luften denna måndagskväll.
   Då för sex år sedan, 9 maj 2011 (också en måndag!), var det bara glädje och positiva vibrationer i luften och den förrädiska frågan var nu om Gordy Quist (vänster) och Ed Jurdi (höger), The Band Of Heathens frontpersoner, verkligen skulle kunna upprepa den bravaden med ett i alla delar nytt band bakom sig.
   Allt ska ju relateras till allt hela tiden och när minnet ska sammanfattas och jämförelsen definitivt ska huggas i sten kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att gårdagens konsert kom upp i samma magiska och förbluffande kvalitativa nivå 2011. Förklaringen ligger nog mest i förväntningarna som var omänskligt överdimensionerade och att göra en jämförelse mellan konserterna är egentligen varken intressant eller relevant. Förutsättningarna var på alla plan olika.
   Låt oss istället konstatera att The Band Of Heathens 2017 är ett mycket bra band, bättre live än på skiva om jag får bestämma, som nu är tajtare, stundtals tyngre men fortfarande har personlighet med kvalitéer som överträffar det mesta. Nämnda Jurdi och Quist (jo, han har svenskt påbrå kunde han lite stolt avslöja i ett mellansnack) skriver ju genomgående bra låtar inom olika genrer som kan bli lite halsbrytande på skiva. På konserten, där det pendlade mellan soul, country, rock, pop och southern rock eller americana som det lite bekvämt brukar sammanfattas som, blev det otroligt underhållande med både elektriska och akustiska ingredienser.
   Bandets pågående turné är i första hand organiserad för att marknadsföra senaste albumet "Duende" och bandet passade på att framföra en majoritet av låtarna från den i mina öron lite ojämna skivan. Inte överraskande fungerade materialet så mycket bättre live, med både energi och stor musikalitet i bagaget, i en fullpackad konsertlokal med en genuint intresserad och oerhört lyssnande publik. Alla bjöds på en konsert fylld av låtar från alla bandets studioskivor med en viss naturlig koncentration på den senaste. Men också några fina bidrag från förra skivan, "Sunday morning record" som jag lite oförklarligt inte var så nöjd med i min recension för fyra år sedan. Genomgående lugna "Girl with indigo eyes", "Had it all" och "Texas" tillhörde faktiskt mina favoriter den här kvällen. Den sistnämnda hade ett sånt där förlängt slut som ökar på magin i både låt och framförande.
   Men fokus i repertoaren låg naturligtvis på senaste skivan "Duende", som är lite musikaliskt spretig i sin ambition att bjuda på så många influenser det går, som låtmässigt live blev så mycket tajtare och mer homogen. Starten med "Sugar queen" var naturligtvis en bra stämningshöjande start och ett perfekt avstamp på en i sin helhet mycket givande konsert. Där Jurdis gitarr hade det där lite skitigare soundet som ingen studioinspelning kan fånga.
   Ytterligare aktuella låtar som "Green grass of California", Stones-influerade "Trouble came early", "All I'm asking", "Deep is love" (inte fullt så kommersiellt poppig som på skiva), "DC9" och den växande intensiteten i "Last minute man" blev hörnstenar i konserten som också blickade tillbaka på äldre låtar och covers.
   "Jackson station", Muscle Shoals-inspirerade "Second line", "Hurricane" och "Medicine man" (lång intensiv konsertfinal) var välanpassade återbesök i Band Of Heathens låtkatalog. Och med bandets vana trogen blev det också några covers, Gram Parsons "Sin city" och Gillian Welchs "Look at miss Ohio" innan de sa tack och adjö.

Gordy Quist: sång/gitarr
Ed Jurdi: sång/gitarr/munspel
Trevor Nealon: keyboards/sång
Scott Davis: bas/sång
Richard Millsap: trummor/sång

/ Håkan

#1. dvd: Live in New York City

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND: Live in New York City (Columbia/SMV/MVX, 2001)

JA, BRUCE PÅ TOPP IGEN! UNDER ÅRENS LOPP på Håkans Pop har New Jersey-mannen toppat flera av mina rangordnade listor, som "Bästa konserter" och "70-talets bästa album". Och nu gör han det igen som "Bästa dvd" med konsertfilmen som är inspelad under två kvällar, 29 juni och 1 juli, sommaren 2000 på Madison Square Garden i New York. Mitt autentiska minne idag är att dvd-formatet hösten 2001, när "Live in New York City" släpptes, var ganska nytt i mitt liv och bara den upplevelsen var givetvis positivt omtumlande. Mina vhs-rutiner under närmare 15 år fick sig en rejäl knuff framåt. Högsta bildkvalité, knivskarpa närbilder framkallade nästan svindel, kombinationen ljud/bild var så dags oöverträffad och hela produktionen gav mig samma känsla som att vara på plats i konsertlokalen.
   Och jag känner en vän, Gabriel Rådström (till dags dato 43(!) Bruce-konserter på sitt samvete), som faktiskt var där BÅDA kvällarna när inspelningarna till denna fantastiska konsertfilm gjordes. Med illa dold entusiasm berättar Gabriel med egna ord om sin upplevelse i New York och på Madison Square Garden de där legendariska dagarna i den här artikeln som dessutom innehåller några unika bilder.
   Bruce Springsteens långvariga och stabila projekt med E Street Band som komp tog paus 1988 efter turnéerna Tunnel Of Love Express Tour och Human Rights Now!. Samarbetet med sina kompisar sedan många år låg sedan i malpåse under större delen av 90-talet medan Bruce, förutom Roy Bittan, prövade nya kompmusiker både på scen och skiva 1992-93. Bruce/E Street Band, nu inklusive Steven Van Zandt, återförenades kort och tillfälligt 1995 (resulterade i några nya låtar och videon "Blood brothers") innan Springsteens solokoncept "Ghost of Tom Joad" följde med både skiva och på turné.
   Våren 1999 var återföreningen ett faktum på allvar, drygt ett år lång turné utan att ha något nytt skivmaterial att marknadsföra. Turnén (Reunion Tour) avslutades just med de två ovannämnda konserterna i Madison Square Garden där de sammanlagt spelade tio konserter under tre veckor.
   1999 var E Street Band ett ännu färgstarkare turnéband med Van Zandt tillbaka i gruppen, som han hade lämnat 15 år tidigare, bredvid sin ersättare Nils Lofgren. Det gav Van Zandt en något friare utrymme som spektakulär showare vid sidan av Bruce. Och repertoaren på turnén var som sagt fri från speciella låtkrav och inte bunden till någon ny skiva.
   Därför är det, visserligen med knapp marginal, från "Born to run"-albumet som dvd-konseren har hämtat de flesta låtarna följt av "The river" och "Darkness on the edge of town". Men Bruce live 2000 är långtifrån någon nostalgishow utan framträdandet i Madison Square Garden är NU och BÄST! Ty blandningen i repertoaren är exemplarisk med ett urval låtar från sammanlagt nio olika album men också en handfull nya låtar som hade premiärspelats på just den här turnén.
   Skivversionens utgåva, dubbel-cd eller trippel-vinyl (som släpptes i april 2001), av "Live in New York City" innehöll 19 låtar som ökades till 25 när den här dvd:n gavs ut sju månader senare. När jag idag analyserar båda kvällarnas setlist upptäcker jag att det finns ytterligare nio Springsteen-låtar från konserterna som, vad jag förstår, inte har släppts i något format. Bland annat "The promised land", "Bobby Jean" och "Growin' up". Men det ska med kraft tilläggas att dvd:ns 25 låtar räcker med god marginal som material för att producera världens i mina öron och ögon bästa konsertfilm.

REDAN EFTER FYRA LÅTAR PÅ FÖRSTA dvd:n känner jag en viss andfådd belåtenhet än idag. Jag är tvungen att ta paus i uppspelningen för att samla tankarna och intryck efter en mäktig entré, en start i 180 med "My love will not let you down" och en svettig Bruce redan efter en låt. Men som ni kan läsa i artikeln, där Gabriel idag minns upplevelsen, inledde Bruce och bandet konserten med den nyskrivna (tillsammans med Joe Grushecky) "Code of silence" som inte finns med på dvd:n. Med Lofgren i bandet kan Van Zandt ägna sig åt annat, exempelvis spela mandolin i "Atlantic City".
   Och andhämtning i konserten blir det. Lofgren vid steelgitarren och Danny Federici med dragspelet i händerna gör "Mansion on the hill" till en stillsam pärla medan Bruce och Patti Scialfa nästan sjunger duett i samma mikrofon. En osedvanligt sensuell saxofon (Clarence Clemons) förvandlar sedan det tre minuter långa introt till "The river" till en svåridentifierad sekvens. Den till slut elva minuter långa låten har inga spektakulära partier och ett nästan sammetsmjukt E Street Band håller masken och det är egentligen bara Bruces munspelssolo kvar från originallåten.
   I den upparrangerade sololåten "Youngstown" ökar intensiteten igen med ett häftigt gitarrsolo från Lofgren som bara är en förvarning om vad som komma skall. Direkt utan paus följer nu nämligen den kanske rockigaste, stökigaste och mest högljudda låten i hela Bruce/E Street Bands låtkatalog, "Murder incorporated", som kulminerar när grabbarna i mitten sliter våldsamt i strängarna på sina elgitarrer.
   Efter den volymstarka urladdningen låter efterföljande "Badlands" och allsångsfrämjande "Out in the street" som blott en vindpust men bara nästan ty en delvis upplyst hall skapar masshysteri i allsång. Här går det inte riktigt att förhålla sig objektiv när den alldeles fantastiska raden av oändligt starka låtar avlöser varandra i ett framträdande som genomgående bara växer och blir till ett program med enbart höjdpunkter.

KONSERTEN HAR FRAM TILL NU rullat på utan uppenbara klipp men mitt i all upphetsning tonar bilden ut under några svarta tiondels sekunder innan nästa oförglömliga framträdande följer: "Tenth Avenue freeze-out" som under 20 minuter innehåller allt från verbala utbrott, en hetsig presentation av bandet och rockmusik förvandlad till en stor och visuell show.
   Innan dvd 1 tar slut bjuds vi på ytterligare en magnifik hitlåt, "Born to run", som fullkomligt stormar fram och följs av två nya låtar, "Land of hope and dreams" och "American skin (41 shots)", som representerar det monumentalt melodiska respektive det starkt engagerade i Springsteens repertoar.
   Det är, lite överraskande, i slutet på första dvd:n som extramaterialet (se nedan) ligger.
   Dvd 2, som låtmässigt är lite kortare, har en skön blandning av några hits, några rariteter och några rejäla klassiker. Jämfört med första-dvd:n, som i tempo och låtordning kan uppfattas som en konventionell men förkortad konsert, är låtarna här lite slumpmässigt utvalda och låtordningen är inte riktigt logisk. Men dvd 2 är ändå en mycket underhållande avslutning, utan minsta svacka, på en oöverträffad konsertfilm.

OCH DET BÖRJAR VERKLIGEN PÅ TOPP med "Backstreets" och Roy Bittans mäktiga pianointro. "Don't look back" (som Bruce först gav bort till The Knack) är ännu en energikick och mixas snyggt över till "Darkness on the edge of town" för att sedan följas av två låtar som hänger ihop från samma konsert, "Lost in the flood" (första gången på en Bruce-konsert sedan 1978!) och ett akustiskt soloframträdande av "Born in the USA" där Bruce spelar 12-strängad slide med en nästan österländsk klang i gitarren.
   Så kommer det drygt tio minuter långa mästerverket "Jungleland" och sopar rent bland alla favoriter. Både melodiskt storslagen och känslomässigt rockig och majestätisk med Clarence Clemons nästan tre minuter långa saxofonsolo, rockhistoriens mest legendariska, som den stora pricken över i. Och publiken vet inte till sig av upphetsning.
   Rock'n'roll rules och "Light of day", ännu en låt Bruce från början gav bort (den här gången till Joan Jett), och det måste vara energidryck i de små röda muggarna bredvid varje musiker. Vi kastas mellan ytterligheter när Bruce sedan sätter sig vid pianot och ensam sjunger "The promise", rariteten från "Darkness..."-inspelningarna som valdes bort och inte gavs ut officiellt förrän 2010 i boxen som samlat alla låtar som spelades in men aldrig gavs ut på "Darkness on the edge of town". Här blir det näsan magiskt.
   Det pendlar yvigt i materialet på dvd 2 och tillbaka i rock'n'roll-svängen för sista gången med potentiella partyshowstoppers som "Thunder road" och "Ramrod" innan konsertfilmen avslutas lugnt och stilla men ganska känslosamt med "If I should fall behind" när bandets samtliga sångare avlöser varandra vid mikrofonen och allt tonar ut medan en utpumpad publik inte orkar mer.

Extramaterial: En 16 minuter lång Bruce-intervju med Bob Costas från HBO där även hela bandet kommer till tals. Ett fotogalleri under rubriken "New York City Serenade" med en rad oskarpa bilder i både färg och svartvitt.

Därmed var säsongen 2016-17 på Håkans Pop officiellt slut men det blir ändå inte tyst och händelsefattigt här under sommarmånaderna. På onsdag kommer jag presentera planerna för det intensiva sommarprogrammet på Håkans Pop.

/ Håkan

Gabriel Rådström: Bruce på MSG 2000

Alla bilder: Gabriel Rådström

Min vän Gabriel Rådström, som upplevde de avslutande två Bruce Springsteen-konserterna i New York 2000 (inspelningar som sedan gavs ut på dvd:n "Live in New York City") på plats. Han berättar här med egna ord minnet av och detaljerna kring de båda legendariska konserterna i Madison Square Garden.

"Breaking news: Bruce Springsteen och E Street Band gör tio konserter i Madison Square Garden. Vi åker dit, föreslog min kompis Johan.

Plötsligt satt jag på planet mot New York, utan ha konsertbiljett. Ryktesvägen hade man hört att det skulle gå att köa utanför arenan. Direkt efter incheckning på hotellet stegade vi iväg till Madison Square Garden. Vill minnas att det var vid 18-tiden onsdag 28 juni 2000. Konserten var först följande kväll, den nästa sista av de tio.

Dussintals personer hade redan bildat kö utanför den legendariska arenan. Vi skrev upp oss på en lista och tilldelades könummer. Sedan var man tvungen att vara på plats för upprop varje heltimme för att inte strykas från listan. Under natten gjordes ett längre uppehåll för att folk skulle få sova.

En konsertveteran tipsade oss om att fixa biljetter bakom scenen och vi lyckades få platser på andra raden. Det visade sig vara en fullträff, nästan som att vara med bandet på scenen. Dessutom gjorde Bruce och musikerna några vändor till oss som satt bakom och då var man bara ett par meter från gänget. Little Steven såg att jag hade en kamera och nickade uppmuntrande åt mig att ta en bild. Och det var en obeskrivlig lycka när Bruce satte sig vid flygeln uppskattningsvis femton meter från oss och överraskade med en intim soloversion av den mytomspunna och vid det tillfället outgivna "The Promise".

Konserten inleddes med nyskrivna "Code of Silence". Direkt efter kom rariteten "Don't Look Back". Jag hade hört den på bootleg och fantiserat om att få höra den live, något som alltså infriades. I tredje låten, "The Ties That Bind", var det som om Clarence Clemons försökte blåsa omkull hela arenan med sitt solo. Big Man spelade även huvudrollen i kvällens absoluta höjdpunkt med saxofonsolot i "Jungleland". Tänk att få uppleva just den låten på plats i New York City, i en fulländad version. Om jag fick tillgång till en tidsmaskin och endast fick chansen att åka tillbaka och återuppleva en låt live skulle jag vilja landa just där, just då, bakom scenen i Madison Square Garden när Roy Bittan slår an de karaktäristiska pianotonerna i Jungleland.

Dagen efter bar det av med buss till New Jersey och klassiska Springsteenmiljöer i Freehold och Asbury Park med allt vad det innebär.

Sedan återstod det ”bara” att fixa biljett till den allra sista konserten på Reunionturnén, 1 juli. När vi kom tillbaka från New Jersey ringlade en kö till synes utan slut utanför arenan. Av en slump hörde vi svenska talas i kön och en kille erbjöd sig att köpa biljett. På svarta börsen var priset uppe i 500 dollar. Men eftersom det är något av en hederskodex i Brucekretsar att inte ta ut något extra fick jag betala ordinarie biljettpris 67,50.

Det finns en bootleg från den konserten som heter "Legendary Night". Titeln talar för sig själv. Den stora skrällen för kvällen var "Lost in the Flood", inte framförd av Bruce live sedan 1978.

Ett sammanfattande intryck av de bägge konserterna är den totala avsaknaden av svackor. Det var fullkomlig närvaro och nerv rakt igenom med enorma framföranden av samtliga låtar med E Street Band i toppform. I efterhand drar jag slutsatsen att det delvis berodde på att man filmade för kommande utgivning. För övrigt den bästa souvenir man kan tänka sig, att just de två kvällarna där man själv var på plats i New York råkade bli förevigade på en officiell dvd."

GABRIEL RÅDSTRÖM

/ Håkan

Strollers skapade klassisk garagerock

THE STROLLERS
Frimis Salonger, Örebro 12 maj 2017
Konsertlängd: 23:30-00.30 (1 tim)
Min plats: Längst framme vid scen till höger.

Sedan ett år tillbaka existerar The Strollers, bandet med till synes nio liv, i ännu en återförening. Men på Frimis i fredagskväll fungerade allt perfekt som om bandet funnits kontinuerligt sedan startpunkten i det tidiga 90-talet. Det var med ett andlöst tajt och energiskt sound kvartetten tog plats på den stora scenen och hade jag inte vetat bättre kunde jag trott att bandet turnerat regelbundet varje dag i drygt 20 år. Så samspelt och rutinerat uppträdde nämligen sångaren Mathias Lilja & Co tillsammans.
   Frimis-uppträdandet var en releasekonsert med anledning av samlingsskivan "Tough hits" som officiellt inte släpps förrän till nästa helg och då enbart som vinyl plus digitalt. På den samlingen finns fyra nyinspelade spår som av en märklig tillfällighet inte(!) fanns med på fredagskvällens liverepertoar (se setlist nedan).
   Att följa den oskrivna lagen att inleda konserten med första låten från senaste albumet var inget som Strollers hade funderingar på i den här konserten. De inledde istället med första låten från det 18 år gamla debutalbumet "Falling right down" som även i fortsättningen fick stå i centrum repertoarmässigt, med sina sju bidrag, under konserten.
   Strollers nuvarande återförening är originalsättningen från mitten av 90-talet innan de började producera skivor. Således är basisten Joakim Dimberg tillbaka med mycket energi i bagaget som märkbart också smittade av sig på övriga medlemmar. Från trummisen Martin Karlsson via Henke Winds farfisaorgel till frontmannen Mathias Lilja som inte bara sjöng underbart fysiskt utan också spelade fantastisk sologitarr.
   Tillsammans skapade bandet klassisk garagerock och i mitt inre framkallades vid upprepade tillfällen bilder och autentiska ljud från genrens ursprungliga tidevarv på 60-talet.



/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne

JACKSON BROWNE: Running on empty (Asylum 6E-113)

Release: 6 december 1977.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Brownes "The pretender" (1976) och "Hold out" (1980).

NÄR JAG FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN RANGORDNADE 70-talets bästa album på Håkans Pop fick jag vissa problem i urvalet. På ett tidigt stadium valde jag bort liveskivor, där det ofta förekommer redan känt material, som i första hand ska understryka artistens hits och är därmed svåra att jämföra med nyinspelade studioskivor som till större del innehåller unikt originalmaterial. I den något trångsynta och strikta vågskålen hamnade Jackson Brownes "Running on empty" då lite snett och framförallt i kläm fast den musikaliskt och repertoarmässigt tillhör decenniets mest spelade album på min grammofon. Att den dessutom innehöll flera covers än någon annan Jackson Browne-skiva gjorde bedömningen än svårare.
   "Running on empty" är liveinspelad, javisst, men albumet är långtifrån någon konventionell liveskiva med upprepat material. Inspelningarna från traditionella konserter är i minoritet och albumet innehåller många fler nyskrivna originallåtar än liveskivor brukar göra. Dessutom är bara hälften av albumets tio låtar inspelade på konsert inför publik. Resten är inspelade i turnébussen, backstage eller i hotellrum. Ett mycket intressant urval och dessutom av genomgående utsökt kvalité.
   Jackson Browne bjuder på tio låtar, covers eller inte, som han aldrig tidigare givit ut och bara den förutsättningen gör "Running on empty" intressant och slår ju faktiskt det mesta fast den bara till hälften innehåller originallåtar.
   Om vi kallar "Running on empty" för en turnéskiva istället för livealbum kanske vi nitiska bedömare, med våra exakta parametrar, kan komma runt "problemet". Hursomhelst är Jackson Brownes femte album ett både intressant, spännande och musikaliskt lysande album.
   Som den engagerade artist Jackson Browne var på 70-talet inledde han 1977 med konserter där han dels protesterade mot kärnvapen eller stödde bönder samtidigt som han passionerat intresserade sig för verksamhet som gjorde allt för att rädda valar. I slutet av februari inledde Jackson en turné för första gången i Australien och Japan. I kompbandet då var det bara den Jackson Browne-trogne musikern David Lindley, på pedal steel och fiol, som fanns med av de som framåt sommaren skulle bilda det fantastiska kompet som hjälpte till att göra "Running on empty" till en musikalisk höjdpunkt.
   På vårturnén var repertoaren uteslutande hämtat från Brownes tidigare studioskivor. Jackson kom att skriva en av de mest legendomspunna låtarna på "Running on empty", "The load-out", tillsammans med basisten i det kompbandet, Bryan Garofalo.
   11 augusti 1977 inleddes så den fem veckor långa USA-turnén med konserter som nästan konstant spelades in och som skulle resultera i "Running on empty"-albumet i december 1977. Förbandet på turnén hette The Section av den enkla orsaken att det bandets fyra medlemmar, Russ Kunkel (trummor), Leland Sklar (bas), Craig Doerge (keyboards) och Danny Kortchmar (gitarrer), tillsammans med Lindley också var ryggrad i Brownes band. Och i kören återfanns Doug Haywood och Rosemary Butler. Haywood var även han en Jackson Browne-relaterad musiker, som basist på flera album och även turné. Butler hade rockbakgrund på 60-talet, i tjejgruppen Birtha, blev under 70-talet ofta anlitad som körsångerska, bland annat bakom Bonnie Raitt.

SEX LÅTAR AV TIO PÅ "RUNNING ON EMPTY" är originalmaterial där Jackson Browne skrivit fyra tillsammans med andra. Mycket sällsynt när det gäller Browne som under nästan hela karriären väldigt ofta skriver och har skrivit sina låtar på helt egen hand. Här har han samarbetat med närstående personer och/eller artistkollegor vilket kanske visar att låtarna på den här skivan även har skrivits på turné. För bland låtskrivarnamnen finns både turnémanagern Howard Burke ("Nothing but time") och produktionsmanagern Donald "Buddha" Miller ("Rosie"). Och en låt, den vackra "Love needs a heart", skrev han tillsammans med Little Feat-gitarristen och nära vännen Lowell George och sångerskan (och nyligen avlidna) Valerie Carter.
   Bland låtarna som Jackson ensam har skrivit märks inte minst titellåten, den typiska turnélåten om det tröttsamma och tomma livet i en turnébuss, och "You love the thunder".
   Förutom slutklämmen på den fantastiska "The load-out", nyskriven avslutningslåt som framförs för första gången live på just denna inspelning, som är 60-talsdängan "Stay" (mest känd med Hollies) är de så kallade coverlåtarna på "Running on empty" av udda och exklusiv art. Jacksons tolkning av Danny O'Keefes "The road", från 1972, är en innerlig hotellrumstolkning jämförd med originalets lite mer forcerade sång. Temat och texten smälter så naturligt in i omgivningen på denna turnéskiva.
   Bandgitarristen Danny Kortchmars "Shaky town", ännu en text med turnétema, är uppenbart specialskriven för denna turné och han har aldrig återanvänt låten på egen hand. Inspelad i ett hotellrum i Edwardsville, Illinois där sångstämmorna, med både Jackson och Danny, spelades in i duschen.
   På "Cocaine" (inte J J Cale-låten som Eric Clapton gjorde känd) nämns upphovsrättsåret som 1968 men har djupare rötter än så och är nog från början en traditionell sång. Reverend Gary Davis, som står som låtskrivare här, uppges ha upptäckt låten 1905 som nioåring(!). Jag uppfattar delar av texten här som absurd humor men så har Jackson och Eagles-medlemmen Glenn Frey skrivit till några textrader.
   Men låten som definitivt lyfter "Running on empty" till höjderna är ovan nämnda "The load-out", den nyskrivna turnélåten vars text utspelar sig efter konserten och Jackson sitter vid pianot och sjunger "Now the seats are all empty/Let he roadies take the stage" och arrangemanget byggs sedan upp med musikerna och det jublas när David Lindley kommer in med sin svindlande ljuvliga slidegitarr. Ett underbart slut på ett underbart album.
   På måndagar har jag under den senaste säsongen på Håkans Pop redovisat mina vhs- och dvd-favoriter och det hade ju varit en ren ynnest att få uppleva "Running on empty"-albumet som en levande turnéskiva på dvd.

Det här var sista "I min skivhylla"-inlägget för säsongen. Välkommen i höst med fler intressanta val ur mina vinylhyllor.

/ Håkan

"Possessed"

DOWN HARRISON
Possessed
(Rootsy)

Här går det undan och nu forsar låtar, sound och produktion ur gruppen Down Harrison att det nästan liknar ketchupflaskans berömda effekt. Bara ett drygt halvår efter gruppens första album "Down Harrison" kommer nästa låtsamling. Hela utvecklingen med gruppens projekt och den långa historien fram till förra årets skiva låter också som ketchup. Först ingenting (skivbolagsstrul 2001), sedan ingenting (sångaren Jesper Willaume satsade på restaurangbranschen), sedan lite (2012 började musikerna planera gruppen), sedan lite mer (första albumet släpptes digitalt våren 2016) och nu allt på en gång, två album på lite mer än ett halvår, precis som när ketchupflaskan kapitulerar.
   Jag har svårt att kalla gruppens förra album för en debut, med rutinerade musiker som Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Micke Wedberg (som alla bidrar kreativt i varje låts skapelseprocess) bakom sångaren, och det var verkligen ingen nybörjarrock utan en skiva med hungrig rutin och överraskande brett musikaliskt sound. Kanske var det små influenser av det som man en gång i tiden kallade countryrock med tyngdpunkt på just rock med både akustiska och elektriska inslag.
   Jag minns förra skivan som homogen och välgjord men erkänner så här efteråt att minnet av direkt starka låtar hade tynat bort. Lite förrädiskt för en grupp som har ett så genomarbetat sound med övertygande arrangemang men det är också kommersiellt problematiskt i den kalla stenhårda konkurrensen som råder i musikvärlden.
   Jag fick helt enkelt friska upp minnet med förra skivan innan jag lyssnar på den nya och upptäcker att receptet på en väldigt bred musikalisk sound finns kvar men att de nu vässat beståndsdelarna ytterligare. Kanske har de till och med lyckats skriva och producera en stark hitlåt med titellåten som mycket passande inleder nya skivan. Fortfarande finns vännen och kollegan Ola Gustafsson, synnerligen skicklig gitarrist. vid kvartettens sida utan att vara officiell medlem men han tillför oerhört mycket med sin slidegitarr och ibland steelguitar. Som exempelvis på titellåten där hans gitarrfigur sätter sig på hjärnan och i hjärtat. Och Willaume sjunger, i flera stämmor, som om han står mitt i 70-talets lite hårdare form av countryrock.
   Efter den påtagliga knockoutstarten går tempot och energin i arrangemangen ned i omfattning på resten av albumet och gruppen återvänder egentligen bara till det spektakulärt tyngre och elektriska på två låtar, "Brake & turn" och "Two days of night", där jämförelsen med Neil Young & Crazy Horse är svår att undvika.
   Det blir istället de lugnare låtarna, i många fall ballader, som får bära det stora intrycket av skivan som helhet. Vare sig det handlar om atmosfäriskt skimrande låtar som "Too slow to live this fast", några singer/songwriter-skulpterade låtar som "Fire in the trees" (som lite omotiverat avslutas med kyrkorgel...) och "Monkey see monkey do" eller den huvudsakligen akustiska men ändå catchy "Day one".
   Avslutningen på albumet är lite dunklare. "A Coat", en tonsatt Yeats-dikt, är en ren och skär trubadursång medan sistalåten "Chain" är både suggestiv och melodiskt otydlig som inte direkt representerar gruppens annars så homogena sound.
   Däremot hoppas och tror jag, fast jag är en skeptiker, att titellåten kan bli en hit (vad nu det innebär i dagens musikklimat...) eller åtminstone ofta blir spelad hos varje genuin musikälskare.

/ Håkan

Di Leva blottar ett varmt hjärta

Foto: Magnus Fond

SOM NI KANSKE MISSTÄNKER, NÄR NI LÄSER RUBRIKEN till recensionen var jag under det sena 80-tal en stor Di Leva-beundrande person. Jag hade upptäckt den spektakuläre Gävle-sångaren Thomas Di Leva redan 1985, hans båda Billy Bolero-producerade album "På ett fat" (1985) och "Pussel" (1986) hade en spänning och personlighet som fick mig intresserad. Jag tyckte mig se popgeniet bakom den underliga klädseln och konstiga snacket.
   Inför den här konserten 1987 hade Di Leva precis släppt sin genombrottsskiva "Vem ska jag tro på?", som jag trots allt inte upplevde som ett underverk när den kom, med låtar som växte till sig under konserten. På en turné som startade i Stockholm 30 oktober och slutade dagarna före jul 1987.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1987.

DI LEVA
Café Oscar, Örebro 4 december 1987

På ett dygn i slutet på förra veckan slets jag mellan ytterligheterna inom svensk rockmusik. Från Jerry Williams hederliga rock'n'roll med djup tradition till Thomas Di Levas moderna men fasligt geniala popmusik i fredagskväll.
   Många i min omgivning tvivlar och misstänker men jag gillar Di Leva. Det är bokstavligen en färgstark artist i flera avseenden. Men behöver han se ut som en barnslig cirkuspajas för att lansera sina fantastiska låtar?
   Det var en utmanande och stundtals påfrestande mask som en allt ökande publik nu vågade se förbi för att upptäcka en av Sveriges duktigaste låtsnickare.
   Nu handlade konserten i fredags inte så mycket om utanpåverket Di Leva. På scen stod en svensk rockartist och blottade sitt hjärta på ett både naturligt och mänskligt sätt.
   Han visade sig vara både kvicktänkt och slagfärdig i dialogen med publiken som han bildligt talat omfamnade men bokstavligen tog han många i hand.
   I min enfald trodde jag Di Leva var en rädd, nervös och osäker artist som gömde sig bakom sin mask. Men ingen är gladare än jag att konstatera att i Di Leva har Sverige en av landets mest spontana rockartister.
   "Vem ska jag tro på?", en av höstens bästa singlar, var ingalunda ensam bland alla starka låtar han radade upp inför ett nästan fullsatt men mycket lyckligt Café Oscar i fredags.
   Albumet med samma namn, som givetvis var konsertens kärna, tog jag emot med ganska ljumma kommentarer för några månader sedan men nu har den växt till sig.
   Där fanns både melodiska och arrangemangsmässiga triumfer som live fick sin slutgiltiga utformning på scen. Med kvicka kommentarer och geniala förklaringar band Di Leva samman hela konserten.
   Bandet bakom Di Leva var tätt och samspelt, ljudet suveränt och volymstarkt men ändå hela tiden på rätt sida smärtgränsen.
   Thomas Di Leva har ett mycket gott hjärta. Det präglade hela fredagskvällens föreställning. En konsert det har talats om i flera dagar.

/ Håkan

#2. dvd: Concert for George

"Concert for George" (Warner Home Video, 2003)

EFTER EN LÅNG SJUKDOMSPERIOD avled George Harrison 29 november 2001 och precis på årsdagen efter hans bortgång arrangerades en minutiöst organiserad och musikaliskt oförglömlig minneskonsert till honom. Harrisons änka Olivia och sonen Dhani (för övrigt en exakt kopia av en yngre George, fotografi på omslaget till den här dvd:n understryker det) planerade allt. Tillsammans med nära vännerna Eric Clapton och Jeff Lynne satte de ihop en konsertkväll som var en förstklassig och värdig hyllning till den anspråkslöse Beatles-medlemmen, den store soloartisten och den underskattade låtskrivaren. Inramningen i ett otroligt vackert Royal Albert Hall var också andäktigt anpassad och ökar på känslan att hela arrangemanget är gjort med hela hjärtat.
   Listan på medverkande artister är lång och alla har haft någon personlig relation till George Harrison. Jag saknar väl egentligen bara namnet Bob Dylan, Travelling Wilburys-kollegan och låtskrivarpartnern, men det finns så många andra höjdpunkter på detta evenemang. En konsertkväll där George Harrison-låtarna givetvis dominerar. Såväl sololåtar som Beatles-nummer, någon enstaka cover (Carl Perkins) och en Harrison-relaterad låt inspelad av en av gästartisterna (Jools Holland).
   Eric Clapton bjuder inledningsvis in till en välrepeterad (tre veckor) musikkväll utlovar "beautiful music and warm feelings" och det är sannerligen ingen överdrift. Ravi Shankar kommer in och ökar på den känslosamma atmosfären med några väl valda emotionella ord om George, "my son".
   Det indiska temat inleder hyllningskvällen. Ett kärt och långlivat ämne i George Harrisons liv och ingen kan bättre än Ravi Shankar och hans vänner, inklusive dottern Anoushka, bjuda på det österländska soundet. Efter den inledande traditionella bönen "Sarve shaam" kommer två specialskrivna Shankar-"låtar" ("Your eyes" och "Arpan") som är långa, långa utsvävningar (8:22 respektive 23:01) i den indiska traditionen. Det är en djupt innerlig och mycket passande start på kvällen men det är inte så ofta jag återvänder till just det här materialet på dvd:n. Med ett undantag dock ty insprängd i det indiska sjoket kommer "The inner light", Harrisons b-sida till "Lady Madonna", med Jeff Lynne som gör den så emotionellt och gränslöst vackert.
   "Concert for George" är inte bara österländska toner eller västerländsk pop. Det fanns en tydlig koppling till humor i Harrisons liv via hans kontakter med Monty Python-gänget. Här framför fyra av de killarna (John Cleese saknas) och några andra "The lumberjack song" med stor komisk effekt fast kvällen i övrigt är så samlad och skärpt.
   I konsertens konventionella popmaterial avlöser höjdpunkterna varandra ofta med initiativtagarna Clapton och Lynne i strålkastarljuset framför ett stort och maffigt husband med ibland både tre och fyra trummisar, flera keyboards, en mängd gitarrer (Marc Mann har fått förtroendet att kopiera Harrisons typiska slidesound), framträdande blås, spektakuläre Ray Coopers slagverk och kör. Clapton gör underbara versioner av "If I needed someone", "Beware of darkness" och "While my guitar gently weeps" (knappast överraskande då han spelade redan på Beatles-originalet 1968) och Lynne avslöjar sina djupaste George/Beatles-influenser i "I want to tell you" och "Give me love (give me peace on earth".

DEN FANTASTISKE SÅNGAREN GARY BROOKER (Procol Harum) får tyvärr den i sammanhanget tämligen anonyma låten "Old brown shoe" på sin lott men gör ändå sitt bästa av situationen bakom sitt elpiano. Även "Horse to the water", låten George skrev med sin son och sedan gav till Jools Holland, tillhör det mindre framträdande materialet fast Sam Brown stod vid mikrofonen.
   Sams far, Joe Brown, var gammal kompis till George och fick det hedrande uppdraget att tolka "Here comes the sun" och med den stora musikaliska uppbackningen kunde han inte misslyckas. Och han gör dessutom den betydligt mindre kända "That's the way it goes" på ett förtjusande sätt.
   Tom Petty dyker upp med hela sitt Heartbreakers och gör två gamla Harrison/Beatles-låtar, "Taxman" och "I need you", med full ackuratess utan att bjuda på några arrangemangsmässiga överraskningar. Och när Petty ändå var på scen fick han tillsammans med Lynne representera hela Travelling Wilburys i "Handle with care" där Harrison-sonen Dhani medverkar på akustisk gitarr.
   Att låta Billy Preston sjunga "My sweet Lord" är mer än naturligt då han faktiskt gav ut Harrisons låt först av alla på albumet "Encouraging words" flera månader innan låtskrivaren släppte låten på skiva (albumet "All things must pass") under uppmärksammade former. Preston gör också en mycket minnesvärd tolkning av "Isn't it a pity", i duett med Eric Clapton.
   Naturligtvis medverkar också de två överlevande Beatles-medlemmarna Paul McCartney och Ringo Starr på konserten. McCartney överraskar stort i en ljuvligt inspirerad "All things must pass", gör om "Something" till en ukulelelåt (ukulele var Harrisons favoritinstrument), en fin version av "For you blue" och delar sången på "While my guitar gently weeps" med Clapton.
   Förutom platsen bakom trummorna går Ringo Starr fram till mikrofonen två gånger. Först på sitt låtskrivarsamarbete med Harrison, "Photograph", och sedan på Carl Perkins "Honey don't" som han sjöng redan i Beatles.
   Konsertkvällens stegrande slut med "While my guitar gently weeps" och "My sweet Lord" följs av en högljudd mastodontversion av "Wah-wah" med både Clapton och Lynne vid mikrofonen med alla medverkande musiker och sångare bakom sig, en över sex minuter lång ljudexplosion.
   När alla hämtat sig efter den ljudmässigt blixtrande finalen avslutar Joe Brown, med en ukulele i sina händer, kvällen med en lågmäld, nedtonad och melodisk version av evergreenlåten "I'll see you in my dreams" från 20-talet tillägnad kvällens hyllningsobjekt på ett alldeles personligt sätt.

Extramaterial: Monty Python backstage, bandrepetitioner, Ravi Shankars orkesterrepetitioner, intervjuer med musiker och fotogalleri.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young

NEIL YOUNG WITH CRAZY HORSE: Zuma (Reprise MS 2242)

Release: 10 november 1975.
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Youngs "Tonight's the night" (1975) och "American stars 'n bars" (1977).

DET BÖRJAR NÄRMA SIG SLUTET PÅ SÄSONGEN här på Håkans Pop och jag ska i kategorin "I min skivhylla" avsluta med flaggan i topp med skivor som är förutsägbara val och nästan klassiker fast de av någon obegriplig anledning aldrig hamnade på min 70-talslista.
   Neil Youngs 70-tal var fyllt av legendariska album och det var när jag valde ut skivorna till 70-talslistan nästan omöjligt att ta med alla klart utmärkta skivor. En skiva som tyvärr valdes bort var "Zuma" som lite orättvist har hamnat i skuggan av de mer kända och spektakulära Neil Young-albumen. Kanske för att den hade ett lite blekt tecknat svartvitt omslag eller, och det kanske är den viktigaste anledningen, för att mina minnen hade placerat albumet bland historiens splittrade och ojämna skivor för att det spelades in under olika förutsättningar vid olika tillfällen.
   Fast mitt minne var i det här fallet lite för drastiskt. Det är egentligen bara ett enda spår, "Through my sails" som spelades in för det planerade Crosby, Stills, Nash & Young-projektet "Homegrown" 1974 som dock aldrig slutfördes, som fick mig att förstora problemet. Ryggraden på "Zuma" är låtarna som är inspelade med den ofta men ändå sporadiska kompgruppen Crazy Horse som faktiskt har fått en unik officiell credit som artister (första gången sedan 1969 och "Everybody knows this is nowhere) på skivan.
   "Zuma" är ju en rejäl nystart på Neil Youngs Crazy Horse-samarbete. Bandnamnet försvann nästan definitivt när bandets gitarrist Danny Whitten dog av en överdos i november 1972 och på Youngs nästa tre album nämndes inte Crazy Horse (förutom på ett gammalt liveinspelat spår på "Tonight's the night") fast både basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina ibland medverkade sporadiskt bland övriga musiker.
   Mitt under inspelningarna av "Zuma" mötte Talbot gitarristen Frank "Poncho" Sampedro i Mexiko. Han var en hängiven Neil Young-fan, hade lyssnat noggrant på Youngs skivor sedan "Everybody knows this is nowhere" och var som kompgitarrist en synnerligen perfekt ersättare till Whitten. I november 1974 (två år efter Whittens död) blev Sampedro fast medlem i Crazy Horse och i kompgänget bakom Young.
   Sedan finns det en låt på "Zuma", den övermäktiga "Cortez the killer", som så effektivt tagit bort strålkastarna på det övriga materialet som, tro mig, är av bästa Neil Young-klass. "Cortez the killer" är ju en klassiker, även i jämförelse med alla andra Neil Young-klassiker, men när jag lyssnar uppmärksamt på "Zuma" idag är låten faktiskt bara en i mängden av bra låtar. 7:29 är givetvis en mäktig låtlängd men efter introt, 3:22, är låten ganska konventionell men intensiv fast tempot är lågt. Men det är nog textens historiska och verklighetsnära innehåll om Fernando Cortés, som på 1500-talet lyckades erövra aztekernas rike i Mexiko, som väcker känslor.
   "Zuma" innehåller fler alldeles utmärkta rocklåtar som lyfter albumet till samma nivå som flera andra av Youngs 70-talsalbum. Inledande "Don't cry no tears" och "Lookin' for a love" är raka, typiska men ändå djupt personliga Neil Young-låtar. De övriga rocklåtarna, "Danger bird", "Stupid girl", "Driveback" och "Barstool blues", har lite orättvist hamnat i skymundan på albumet men tillhör tveklöst den övre halvan av Youngs kvalitetsnivå.
   Sedan har det nämnda CSNY-spåret, med sitt mjuka akustiska arrangemang och röster i perfekt balans, en viktig roll på det överlag rockiga albumet. Till den kategorin hör också den välbalanserade balladen "Pardon my heart" som gör sidan A på "Zuma" omväxlande och varierad.

/ Håkan

Tät rock med Eldkvarn

I MARS 1988 SLÄPPTE RUTINERADE BANDET ELDKVARN albumet "Kungarna från Broadway" och samma vår ägnade bandet mycket tid på turné. Bandet hade via det Mauro Scocco-producerade albumet nått en större och bredare publik och 1988 blev Eldkvarns första stora karriärhöjdpunkt.
   Turnerandet den här våren kulminerade i den stora föreställningen "Cirkus Broadway" på sommaren när Eldkvarn uppträdde i ett cirkustält i både Stockholm och Göteborg med en mängd gästartister. Allt resulterade i både ett livealbum och ett tv-program.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/5 1988.

ELDKVARN
Strömpis, Örebro 1 maj 1988

På toppen av sin långa karriär är Eldkvarn populärare än någonsin. Senaste albumet "Kungarna från Broadway" säljer bättre än någon annan Eldkvarn-platta och det var inte oväntat fullpackat på Strömpis på söndagskvällen.
   Överfullt, vill nog många påstå som betalt en hundralapp utan att se någonting i trängseln.
   Kanhända att stora delar av publiken hade kommit för att avnjuta en säker favoritseger ty det förekom mer allsång än jag tidigare har upplevt med Eldkvarn.
   För mig är senaste albumet helt okej men ändå ett litet steg tillbaka, eller snarare åt sidan, för ett av Sveriges tre bästa band.
   Singeln "Kärlekens tunga" är i sin hitmässigt stöpta form (av producenten Mauro Scocco) helt tillfredsställande men skivan är för lite rock och för mycket upprepning.
   Men redan på konsertens inledningslåt, en nyarrangerad akustisk version av nämnda singel, förstod jag att Eldkvarn live är samma gamla rutinerade rockgrupp som alltid gör sitt bästa.
   På "3:ans spårvagn", en av konsertens två äldre låtar, gjorde Plura en fotbollslagspresentation av bandet och den vild versionen av "Fula pojkar" tog till slut musten ur alla.
   Trots trängseln och minimalt visuella intryck var det svårt att inte imponeras av Eldkvarns sätt att kombinera det svängigt luftiga med det rockigt täta.

/ Håkan

April 2017 på Håkans Pop

ÄNNU EN HÄNDELSERIK MÅNAD på Håkans Pop med dels de fasta programpunkterna Bästa dvd/vhs, återpublicerade konsertrecensioner från 80-talet och slumpmässiga urval ur vinylhyllorna. Till det har jag skrivit ovanligt många skivrecensioner den här månaden och även besökt en konventionell konsert plus en insamlingsgala i Nikolaikyrkan.
   Jag berättade på några rader historien om Beatles-tidningen Beatles Monthly Book som startade på 60-talet, lades ner när gruppen splittrades men återkom på 80-talet när intresset kring världens bästa popgrupp ökade.
   I den tunga kategorin om mina favorit-vhs/dvd har jag under månaden nått fjärdeplatsen och på vägen dit skrev jag artiklar om "Born to boogie" (T Rex), "Imagine" (John Lennon), "Berlin" (Neil Young) och "VH1 (Inside) out" (Warren Zevon). Jag tänkte inte på det då men fick kommentarer som påpekade att Neil Young på omslaget till "Berlin" var vänsterhänt gitarrist. Märkligt!
   Det finns fortfarande kvar gamla konsertrecensioner från mitt gamla arkiv att återpublicera och under april handlade det om Tommy Nilsson (1988), The Husbands/Triad (1988), Mikael Rickfors (1987) och Stockholm All Stars (1987).
   "I min skivhylla"-kategorin har jag fritt val bland mina vinylalbum och den här månaden skrev jag om Michelle Phillips, Don Dixon, Steve Forbert och Ulf Dageby .
   Bland betydligt mer aktuella album har jag under de senaste veckorna recenserat nya skivor med Wolfman, The Piggyback Riders, Hannah Aldridge, Per Gessle och The Men .
   I Örebros Nikolaikyrkan anordnades en konsert, "Från Bowie till Wadling", som tillägnades alla artister som gick bort förra året vars låtar tolkades av en mängd lokala artister (Karin Wistrand, Nikola, Les Gordons, Mohlavyr med flera) och på ett hörn fick jag medverka och berätta om skivproducenten George Martins betydelse.
   Dagen efter besökte jag Närke Kulturbryggeri för att i nästan två timmar underhållas av det alldeles fantastiska folkmusikbandet Majornas 3dje Rote .
   April blev en intensiv månad vad gäller nysläppta intressanta album så jag har lyssnat på ytterligare ett antal skivor som är värda ett omnämnande utöver det vanliga.
   Jag gillar country som inte låter country. Och Sam Outlaws nya album "Tenderheart" befinner sig just i det läget där countrykänslan finns men ofta framförs den med en lågmäld attityd och bra personlig röst.
   Jag har sett duon Good Harvest ett antal gånger på små eller ännu mindre scener, sångsäkra och gitarrklingande upplevelser, där sångerna har varit mer atmosfäriska än melodiösa och det receptet fortsätter på albumet "In a life and place like this". Hela albumet andas Joni Mitchells sätt att skriva och sjunga och blir än mer uppenbart när duons cover på "Woodstock" dyker upp på slutet. Ingen direkt hitpotential men vinner i längden.
   Vid varje ny Ron Sexsmith-release vill förhoppningarna ofta mer än vad det färdiga resultatet visar. Visst har han producerat några generella toppar på senare år men de kan inte utmana höjdpunkterna på 90-talet i allmänhet och "Whereabouts" i synnerhet. Ron har producerat nya skivan "The lqast rider" tillsammans med sin trummis Don Kerr och kanske blir det för internt och utan distans till materialet. En extern producent skulle kunna lyckas bättre med albumet ty jag inbillar mig att i materialet på skivan, 13 egna låtar, finns flera starka låtar där "Man at the gates (1913)" är ett exklusivt exempel.
   "Americana" tyckte jag inledningsvis var ett dåligt val av albumtitel, dessutom nyligen använd av Neil Young, för den genuine engelsmannen Ray Davies. Det var innan informationen nådde mig att det var amerikanska Jayhawks som kompade honom och då framstår titeln plötsligt som perfekt och hans röst och låtar gifter sig utmärkt med steelguitar och kompbandets sedvanliga sound.
   Korta reciterade låtar blandas med pricksäkra melodier i sällskap med intressanta texter men den lite långsammare atmosfäriska "A long drive home to Tarzana" tar priset. Hela "Americana" andas stor dignitet och tvingas jag jämföra 72-årige Davies comeback med något som ligger nära Johnny Cashs återkomst på 90-talet.
   Skivan måste betraktas som en stor comeback för den legendariske låtskrivaren. Tio år sedan förra albumet, "Working man's café", som även det var inspelat i USA, och nu levererar 72-åringen ett häpnadsväckande album som jag är övertygad kommer att återfinnas på min årsbästalista i slutet på året.
   Jesper Lindell är ett nytt debuterande namn som redan på "Little less blue", kategoriseras som singel fast den innehåller fem låtar på över 20 minuter, visar upp en respektingivande röst som har mer gemensamt med amerikansk soul än singer/songwriter-genren som jag tror att Jesper tillhör. En förbluffande säker debutant producerad av First Aid Kits pappa, Benkt Söderberg, som säkert har framtiden för sig.

/ Håkan

#3. vhs: The last waltz

THE BAND: The last waltz (MGM/United Artists, 1994)

"THE LAST WALTZ" HAR ALLMÄNT KALLATS VÄRLDENS BÄSTA musikfilm. Visserligen inte på min lista där den ändå har fått en hedrande 3:e-plats och det ligger väl objektivt mycket sanning i filmens storhet. Den var hursomhelst den första biograffilmen som tog rockmusiken på allvar och behandlade ämnet seriöst. Mycket tack vare regissören Martin Scorsese, som runt 1976 var ett etablerat filmnamn ("Taxi driver" och "Mean Streets"), och hans djupa musikintresse. Förutsättningarna att göra en spännande och intressant film kring det amerikanska rockbandet The Bands avskedskonsert var alltså de allra bästa.
   Konserten, på Thanksgiving Day 1976 (25 november), blev inte bara en film. Det blev en levande fest som pågick i fem timmar på scen och föregicks av ett party för de 5000 i publiken som för 25 dollar också serverades mat (kalkon, lax, potatis, sås och pumpapaj) och dans till Berkeley Promenade Orchestra innan den riktiga musikunderhållningen började. Ingen i publiken visste vem som skulle stå på kvällens scen förutom The Band. Gästartisternas namn var hemliga.
   När The Bands Robbie Robertson och bandets roadmanager (Rock Brünner, Yuls son!) först ritade upp planerna på denna avskedsföreställning var det bara The Band som skulle uppträda. Sedan tillkom Ronnie Hawkins och Bob Dylan, två artister som bandet hade kompat länge under 60-talet. Dessutom visade det sig att det var otänkbart att genomföra tillställningen utan Eric Clapton som backat upp The Band i alla år. Senare uppstod tanken på flera gästartister som med eller utan direkt koppling till The Band var kvalificerade för att medverka.
   Vilket gjorde artistuppsättningen i övrigt både omfattande, fantasifull och ytterst intressant. De kanadensiska kollegorna Neil Young och Joni Mitchell, blueslegenden Muddy Waters, Van Morrison, Dr John, Neil Diamond och ett kort gästspel av Ron Wood och Ringo Starr gör "The last waltz" till oförglömlig underhållning.
   När filmen släpptes på våren 1978 när den gick upp på biograferna, även i Sverige, kopplades den till ett dubbelalbum som kom ut samtidigt. Föga överraskande är varken filmen eller skivorna lika omfattande som den långa faktiska konserten där The Band först gör ett eget framträdande på egen hand som sedan följs av alla gästartister. Filmen (och även skivorna) hoppar fram och tillbaka mellan bandet och de inbjudna artisterna och gör den musikaliska blandningen än mer underhållande.
   Filmen inleds alldeles bakvänt med The Bands extralåt för kvällen, en underbar cover av Marvin Gayes "Don't do it", framförd klockan två på natten. Sedan börjar filmen med Robbie Robertsons konventionella och suggestiva filmmusik med en harpljudande gitarr och skylten "This film should be played loud" medan kameran letar sig fram i San Francisco och närmar sig Winterland där kön med människor till konserten ringlar sig flera kvarter lång. En stor lokal och en gammal ishockeyarena som drygt två år efter den här konserten stängs.
   "The last waltz" pendlar mellan livemusik och Scorseses egna intervjuer med The Band-medlemmarna som röker, dricker och berättar historier och anekdoter. Intressanta berättelser men det är på den smakfullt designade scenen med sina stora ljuskronor, lånade från scenuppsättningen av "Gone with the wind", som filmens riktigt intressanta scener utspelar sig.

THE BAND DRAR STORA DELAR AV SIN KÄNDA repertoar som i det här storslagna sammanhanget aldrig har låtit bättre och det blir än mer imponerande när man samtidigt ser livebilderna och energin fullständigt flödar fram från scenen. Bara bandets uppträdande, med sina tre stora sångare (Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel), den här kvällen räcker för att göra "The last waltz" till en stor upplevelse och är mycket riktigt och rättvist ryggraden i filmen.
   Och det är just ögonblicken med The Band i centrum som förevigt har etsat sig fast i både öron och ögon. "It makes no difference", med Rick Danko längst fram och ett smäktande blås i ryggen, är den första ouppnåeliga höjdpunkten, men inte den sista, och Garth Hudsons sopransaxsolo på slutet är något alldeles extra.
   Konsertens vackraste intro inleder filmens kanske allra starkaste musikögonblick: "The night they drove old Dixie down", Levon Helms stora slagnummer omgiven av stora mässingsinstrument och ett helt magiskt blåsarrangemang av Allen Toussaint. Robbie Robertson blundar och skakar lätt på huvudet och tror säkert inte sina öron. Låten har varken förr eller senare låtit så bra. Gäller säkert Levon också. Han ser inspirerad ut samtidigt som energin sprutar i hans trumspel när blåset sparkar igång varje ny vers.
   Filmen har också två musiksekvenser som inte utspelar sig på scen framför publiken denna historiska konsertkväll. I april-maj 1977, ett halvår efter konserten, gick The Band in i MGM-studion tillsammans med de musikaliska vännerna Emmylou Harris och The Staple Singers. Robertson hade plötsligt skrivit nya låtar, bland annat filmmusiktemat till "The last waltz", och det filmades i den i övrigt folktomma studion. Den sekvensen kanske stör filmtempot och liveatmosfären men det är snudd på magi när Emmylou sjunger "Evangeline" medan Danko spelar fiol, Helm mandolin och Manuel på trummor. Även Staple Singers bidrag till en ny version av "The weight" lyfter klassikern till en ny klassisk nivå.
   Tillbaka på livescenen och den då 31-årige Van Morrison som har en intensiv röst och ser pigg ut på livebilderna men var tydligen väldigt motsträvig innan han gick ut på scen och sjöng "Caravan" från "Moondance".
   Av naturliga orsaker, den begränsade längden på filmen, saknas mycket av det som utspelade sig under den långa konsertkvällen och jag hade gärna återupplevt "Down south in New Orleans" med Bobby Charles, Clapton-låten "All Our Past Times" från det då aktuella "No reason to cry"-albumet där bland annat hela The Band medverkar och "Acadian driftwood" med Band, Neil Young och Joni Mitchell på scen samtidigt. "This wheel's on fire", låtskrivarsamarbetet Danko/Dylan, var säkert också en höjdpunkt.
   Däremot förekommer det sporadisk poesiläsning mellan låtarna, beatpoeterna Michael McClure och Lawrence Ferlinghetti får några minuter i rampljuset, och efter den senares "Loud prayer" kommer, utan någon presentation, Bob Dylan och det slår gnistor om den tillfälliga återföreningen med ett taggat The Band. Dylan, långhårig, skäggig och väldigt lik som bilderna från Rolling Thunder Revue som pågått mellan oktober 1975 till maj 1976, är också osedvanligt inspirerad och "Forever young" går automatiskt över i en upprepning av "Baby let me follow you down".
   "The last waltz", 25 november 1976, blev alltså The Bands slutdatum som turnerande band men det fanns jobb kvar i inspelningsstudion. Dels det ovannämnda nyskrivna materialet och de avslutande inspelningar till originalbandets sista studioskiva, "Islands", som släpptes våren 1977. Filmen och trippelalbumet "The last waltz" släpptes inte förrän våren 1978 och blev The Bands sista projekt tillsammans, för ett band som alltid stavas med stort B.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.