Blogginlägg

"Sunburst"

THE MEN
Sunburst
(TMI)

Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första lÃ¥ten pÃ¥ nya albumet snurrar igÃ¥ng är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick pÃ¥ en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt nÃ¥got helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slÃ¥ss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet gÃ¥r mer att jämföra med 50-Ã¥rsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" sÃ¥ att säga.
   Att pÃ¥ "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls sÃ¥ lÃ¥ngsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över bÃ¥de lÃ¥tar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det ocksÃ¥ läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat tvÃ¥ album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet pÃ¥ "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna lÃ¥ter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva lÃ¥tskrivandet har kommit i andra hand och jakten pÃ¥ spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis pÃ¥ att The Men har tänkt pÃ¥ allt innan skivinspelningen drog igÃ¥ng i höstas dÃ¥ gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlÃ¥nad trummis. Plus nÃ¥gra fÃ¥ extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än sÃ¥. PÃ¥ skivans tio lÃ¥tar händer sÃ¥ mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mÃ¥l med Ã¥sikter om materialet i sin helhet.
   En sak pÃ¥ "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pÃ¥lägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än nÃ¥gonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, nÃ¥got enstaka omotiverat jazzrocksolo pÃ¥ gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma lÃ¥t ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta lÃ¥tarna.
   Mycket är bra pÃ¥ "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som pÃ¥minner mest om just Brainpool, är nog den hitlÃ¥t jag i övrigt saknar pÃ¥ albumet.
   The Men har dessutom Ã¥terupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett sÃ¥ kallat Hidden Track pÃ¥ slutet, en lÃ¥t som ligger gömd efter albumets sista lÃ¥t. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket pÃ¥ cd-spelaren vidare och det tar mÃ¥nga minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer nÃ¥got och en oannonserad lÃ¥t med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igÃ¥ng i nÃ¥gra minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett pÃ¥hitt i sista minuten men överraskande är det.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.