Blogginlägg

"Sunburst"

THE MEN
Sunburst
(TMI)

Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första låten på nya albumet snurrar igång är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick på en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt något helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slåss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet går mer att jämföra med 50-årsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" så att säga.
   Att på "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls så långsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över både låtar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det också läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat två album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet på "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna låter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva låtskrivandet har kommit i andra hand och jakten på spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis på att The Men har tänkt på allt innan skivinspelningen drog igång i höstas då gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlånad trummis. Plus några få extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än så. På skivans tio låtar händer så mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mål med åsikter om materialet i sin helhet.
   En sak på "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pålägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än någonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, något enstaka omotiverat jazzrocksolo på gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma låt ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta låtarna.
   Mycket är bra på "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som påminner mest om just Brainpool, är nog den hitlåt jag i övrigt saknar på albumet.
   The Men har dessutom återupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett så kallat Hidden Track på slutet, en låt som ligger gömd efter albumets sista låt. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket på cd-spelaren vidare och det tar många minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer något och en oannonserad låt med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igång i några minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett påhitt i sista minuten men överraskande är det.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.