Blogginlägg från april, 2017

"Sunburst"

Postad: 2017-04-28 14:08
Kategori: Skiv-recensioner



THE MEN
Sunburst
(TMI)


Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första låten på nya albumet snurrar igång är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick på en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt något helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slåss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet går mer att jämföra med 50-årsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" så att säga.
   Att på "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls så långsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över både låtar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det också läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat två album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet på "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna låter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva låtskrivandet har kommit i andra hand och jakten på spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis på att The Men har tänkt på allt innan skivinspelningen drog igång i höstas då gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlånad trummis. Plus några få extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än så. På skivans tio låtar händer så mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mål med åsikter om materialet i sin helhet.
   En sak på "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pålägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än någonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, något enstaka omotiverat jazzrocksolo på gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma låt ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta låtarna.
   Mycket är bra på "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som påminner mest om just Brainpool, är nog den hitlåt jag i övrigt saknar på albumet.
   The Men har dessutom återupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett så kallat Hidden Track på slutet, en låt som ligger gömd efter albumets sista låt. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket på cd-spelaren vidare och det tar många minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer något och en oannonserad låt med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igång i några minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett påhitt i sista minuten men överraskande är det.

/ Håkan

I min skivhylla: Ulf Dageby

Postad: 2017-04-28 07:51
Kategori: I min skivhylla



ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release:
Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan året efter den relativa succén med "En dag på sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men våren 1985 gav han sig ut på turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera år därefter koncentrerade sig Dageby på annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgångsrika verksamheten att skriva musik till både tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men också till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltså tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker på skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum står tätt sammanpressade på samma trånga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga låtar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med små resurser och få musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla från John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang får hjälp från några gästartister. Ebba Forsberg körar på sex av skivans tio spår, Ulf Adåkers trumpet förgyller två melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut på att ge och ta" flera nivåer) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp på den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skådespelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklåtar, titellåten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur på de bästa låtarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande på "Avsked med långa skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och våren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en månad sedan blev jag påmind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria på en konsert i Örebro. Vilket fick mig att på uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stå där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven på Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen på det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ Håkan

"En vacker natt"

Postad: 2017-04-26 21:24
Kategori: Skiv-recensioner



PER GESSLE
En vacker natt
(Space Station 12/BMG)


Per Gessle passar inte speciellt bra i bredbrättad hatt men resan till Nashville, där inspelningen till hans första svenska album på tio år genomfördes, blev musikaliskt ändå lyckosam och spännande. Det blev till viss del en äventyrsresa när ambitionen att gifta samman den udda kombinationen av svenska poprötter med countrysoundet som på pappret inte var någon självklar succé. En utmaning helt enkelt.
   Jag har genom åren ofta förstått hur Per Gessle musikaliskt tänker och brukar ofta utan svårighet kunna analysera hans strävan bakom alla projekt. Ofta har det funnits en underliggande kommersiell riktning, ibland mer (Roxette) eller mindre uppenbar, men med "En vacker natt" går jag bet i min analys. Däremot blir jag glatt överraskad av en skiva som på inget sätt söker den breda publiken eller vill stjäla lättvunna poäng med klatschiga refränger och allsångsfrämjande rim.
   Albumet är en spännande utveckling på den så kallade solokarriären som har varit extremt sporadisk och musikaliskt bred. Och ofta intressant om det inte har handlat om maskinell elektronik som på "The world according to Gessle" (1997).
   "En vacker natt" har inte alls samma omedelbara prägel som tidigare Gessle-skivor. Det är samtidigt ett album som man med lust och nöje gärna återvänder till för att upptäcka nya musikaliska vinklar och kanske även några lätt kamouflerade smarta poetiska drag. Texterna är ofta mer poesi än konventionella poptexter och jämförelsen med idolen John Holm blir faktiskt påtaglig vid några tillfällen. Lågmäld singer/songwriter-pop som växer för varje spelning.
   Skivan är alltså inspelad i Nashville med de lokala men kända musikerna Stuart Duncan, fiol, och Dan Dugmore, steel/dobro, som vi känner från ett otal skivinspelningar. Men trummisen med det vackra namnet Elizabeth Goodfellow är ett nytt namn för mig.
   Personerna närmast Gessle, Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin och Helena Josefsson, känner vi dock igen sedan många år tillbaka. Men soundet är till stora delar nytt när svepande steelgitarrer, glasklara fioler och en klangfylld dobro fyller ut den USA-inspirerade ljudbilden.
   "En vacker natt" är huvudsakligen ingen vacker bukett pophits, som Gessle har skämt bort oss med i många decennier, men där finns några låtar som kanske kan utvecklas till sommarhits om vädret blir gynnsamt och publiken inte bara ropar på nostalgihits. "Första pris", en duett med Helena Josefsson, innehåller lite mer elektricitet än på skivan i övrigt och Christoffer Lundquists gitarr kan säkert så småningom skänka livemässig energi till konsertversionen. "Tittar på dej när du dansar" har samma förutsättningar, låter faktiskt mer pop än Nashville fast dobron gnistrar vackert i solnedgången, och refrängen "Mahi Nana Mahi Nana" kan bli en gångbar formel i sommar.
   Singeln och aptitretaren "Småstadsprat", den mäktiga duetten med Lars Winnerbäck, kan väl också bli en av sommarens stora konsertminnen. En melodi av mindre originell prägel, påminner till och med om något redan skrivet, men duetter har hypnotisk kraft.
   Sedan ska jag erkänna att flera låtar på skivan saknar det där melodiskt imponerande som Gessle brukar vara mästare på. Melankoli och suggestiv atmosfär genomsyrar flera låtar och jag lyssnar då mer på Gessles texter än någonsin när han exempelvis vid ett tillfälle blickar tillbaka självbiografiskt eller låter känslorna styra berättelsen. Då hjälper det att han med ofta naken röst sjunger bättre än på länge.

/ Håkan

En axelryckning

Postad: 2017-04-26 07:56
Kategori: 80-talskonserter



DET HÄR VAR, SOM JAG SKREV I RECENSIONEN, STOCKHOLM ALL STARS tredje besök i Örebro på mindre än ett år. Nu hade Robert Wells, med soloplaner i sikte, tröttnat på konceptet och bandet var mer eller mindre Little Mike Watsons kompgrupp. Han hade ju också skrivit bandets helt aktuella singel, "Break away".
   I den här upplagan av bandet var som tidigare Lasse Wellander gitarrist som tillsammans med Watson (och Mats Ronander) hade den första varianten på coverbandet Low Budget Blues Band på tidigt 80-tal.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 1987.

STOCKHOLM ALL STARS
Renés, Örebro 8 december 1987


När superbandet Stockholm All Stars i tisdagskväll stod på Renés scen var det för inte mindre än tredje gången de besökte Örebro. Det kan tyckas vara minst en gång för mycket med tanke på att de bara för mindre än två månader sedan uppträdde på Konserthuset i samma stad.
   Nu handlade det om bandets så kallade julshow som hade några låtar identiska med tidigare konserter men det var med ny energi jag mötte det här bandet.
   Konserthusets akustik i all ära men det Stockholm All Stars presenterade på en klubb, där närheten betydde mer än musikernas samlade skicklighet, nådde flest hjärtan med större kraft.
Det var suveränt kunnande och oslagbar rutin när herrar som Mike Watson, Lasse Wellander, Johan Stengård med flera stod på scen samtidigt. De har gjort det tillsammans i många år och i otaliga band och känner varandra väl.
   Men i all denna tekniska briljans utstrålade bandet ändå humor (Little Mike) och spontana infall (trummisen Peter Milefors). Helt i publikens smak.
   Stockholm All Stars är hobbyorkestern som tar det allt seriösare och Örebro-spelningen var premiär för ännu en turné. Dessutom finns bandet nu också på skiva, singeln "Break away" finns ute i dagarna och fanns givetvis med i liverepertoaren.
   Publiken applåderade artigt soloinsatser av Johan Stengård på saxofon, nye Jörgen Ingeström på orgel och inte överraskande Lasse Wellander som aldrig blir glömd i sin forna hemstad.
   Bland gruppens alla covers förekom det i denna julshow till ära några traditionella jullåtar i rockiga arrangemang. "Merry Christmas, baby" var lysande, mest känd med Springsteen, men Mike Watson tog fram sin mest souliga röst.
   I övrigt gick det mesta på rutin och även om det svängde grymt och oerhört tajt så blev det aldrig mer än en okej axelryckning från min sida.

/ Håkan

"Gold rush"

Postad: 2017-04-25 10:54
Kategori: Skiv-recensioner



HANNAH ALDRIDGE
Gold rush
(Rocksnob/Rootsy)


När den amerikanska sångerskan Hannah Aldridge hösten 2015 plötsligt dök upp på de svenska konsertscenerna, inklusive Örebro, hade jag missat hennes debutalbum ("Razor wire") men imponerades ändå av hennes rockiga soul, som lite märkligt brukar beskrivas som dark country, och spontanitet.
   Hennes rötter i den soullegendariska staden Muscle Shoals var kanske en förklaring till livesoundet, där hon kompades av det norrländska southern rock-inspirerade bandet Jetbone. Inför andra skivan har Hannah flyttat till Nashville, där hon har spelat in "Gold rush", utan att låtarna och arrangemangen påverkats åt country, varken mörk eller konventionell.
   Hon är snarare en kvinnlig representant för det breda och ibland förrädiskt anonyma och överbefolkade rockfacket där det genom tiderna även funnits utrymme för genuina personligheter. Soundet och materialet på "Gold rush" presenterar båda falangerna. Från den hantverksmässigt välskrivna men ändå allmängiltigt rockiga öppningslåten "Aftermath" till den avslutande nedtonat akustiska titellåten där slidegitarren och hennes röst river upp sår i det förutsägbara.
   I "Dark hearted woman" ekar det smakfull soul från hennes förra hemvist men i övrigt pendlar det mellan rock, ungefär som när Jill Johnson tar på sig skinnjacka, och mer avskalade låtar som avslöjar spännande röstresurser och även djup personlighet. "Burning down Birmingham" och "Living on lonely" tillhör den första kategorin. Rockiga "No heart left behind" är väl inget mästerverk men jag gillar den skitiga elgitarren i introt. Och snabba "Shouldn't hurt so bad", med sina fina popgitarrer, lättar också upp mitt lyssnande sinne.
   Men det är till de långsammare låtarna jag ofta och gärna återvänder på "Gold rush". Låtar som "The irony of love", "Lace" (förutom det långa högljudda slutet) och titellåten blir min behållning när det i de snabba låtarna bara gäller att vara rockig och framfusig utan tanke på personlighet.

/ Håkan

#4. dvd: VH1 (Inside) out

Postad: 2017-04-24 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



WARREN ZEVON: VH1 (Inside) out (Ryko/Artemis/vh1, 2004)

DET ÄR MED TYDLIGA KÄNSLOR, STOR SORGSENHET och oerhörda minnen av Warren Zevon och hans musik när jag tittar och lyssnar på den här dvd-dokumentären. "(Inside) out" är, kan jag avslöja, den högst placerade dokumentären på min vhs/dvd-lista och då förstår ni att på 38-listans översta platser figurerar dvd:er som i en eller annan form handlar om konserter. Om några veckor vet vi svaret mer detaljerat.
   Dvd:n om och med Zevon spelades in under extremt speciella förhållanden mellan augusti 2002 och april 2003. 28 augusti 2002 får han beskedet av sin doktor att han lider av en obotlig lungcancer och har bara tre månader kvar att leva. Det olycksbringande beskedet fick honom att direkt gå in i studion, skriva nya låtar och börja spela in sin sista skiva som skulle få titeln "The wind".
   Vi får följa processen med den katastrofala sjukdomen parallellt med skivinspelningen. Filmen, både producerad, regisserad och fotograferad av engelsmannen Nick Read, blir som en dagbok dock utan lyckligt slut. Read är känd i dokumentärbranschen med många prisbelönta filmer bakom sig, inte minst producerade i krigsdrabbade områden som Israel, Irak och Afghanistan.
Warren Zevon   I den framåtskridande filmen finns det insprängt en biografi över Zevons liv och handlingar och sammantaget blir det en både underhållande, djupt engagerande och informativ dokumentär. På studioinspelningarna får Zevon hjälp av en mängd musiker, sångare och vänner, alla engagerade för att göra hans sista skiva till något alldeles extra. Och "The wind" blir ju en helt utsökt skiva, oavsett förutsättningarna hur inspelningarna gick till, och blev 2003 års bästa utländska album på min lista.
   Alla artiststjärnor som dyker upp på inspelningen uttalar sig också i filmen och har bara gott att säga om sångaren och låtskrivaren Zevon. Stevie Nicks tycker att alla bör lyssna på hans sånger, speciellt de som tänker bli låtskrivare. Jackson Browne, Mick Fleetwood och många andra beskriver positivt Zevon som artist och människa.
   Skådespelaren Billy Bob Thornton är en av nyckelpersonerna bakom dokumentären och sångmässigt jämför Zevon honom med Johnny Cash efter en tagning. Filmen är för övrigt fylld av många sådana ypperliga ögonblick. Som när Eagles-medlemmarna Timothy Schmit och Don Henley körar på en låt, Bruce Springsteen står i kontrollrummet strax bakom mixerbordet och spelar ett galet våldsamt gitarrsolo till "Disorder in the house" och vi ser (och hör) Jim Keltner lägga fantasifulla trummor på samma låt medan Warren Zevon knaprar livsnödvändig medicin i ett annat rum.
   Filmen är som sagt en dagbok med exakta datumanteckningar där han i egna ord, i text på tv-skärmen, förklarar situationen för dagen. Som exempelvis 28 augusti 2002: "Rough day. I went to the doctors. They tell me I have terminal lung cancer." Eller när han efter de stipulerade tre månaderna konstaterar att "enligt första diagnosen finns det inte så mycket tid kvar men jag har så mycket kvar att göra". Och efteråt på natten spelades Bob Dylans "Knocking on heaven's door" in...
   Utan sömn flög han dagen efter till New York för att medverka på Dave Lettermans tv-show där han var ensam gäst under hela programmet. Jag vet att ordet magi är ett slitet och alltför mycket använt uttryck men när jag på filmen ser och hör avslutningen på "Roland the headless Thompson gunner" med Zevon vid flygeln är det fullständigt magiskt.

EFTERÅT KOMMER HAN UT FRÅN SCENINGÅNGEN och möts i ett regnigt New York av många fans som tackade för uppvisningen innan han glider iväg i limousinen. Ett ansträngande dygn för en sjuk Zevon som morgonen efter känner sig utmattad och skriver "Fighting cancer is taking a lot out of me...". Han tar adjö av New York, ett grymt gripande sista avsked med flickvännen Kristen Kelly.
   Den här dokumentären har ju kommit väldigt nära personen Warren Zevon, som ofta inte drar sig för att säga något drastiskt komiskt i linje med sitt låtskrivande som genomgående ofta hade temat döden, och kameran finns även med när han första gången efter diagnosen träffar onkologen. Men när samtalet kommer in på smärta överbröstet och andnöd stängs kameran av... Det här är verkligen en film om döden och musik. Allvarlig men underhållande.
   I november 2002 har Warren Zevon skrivit många nya låtar, tycker det är spännande att vara tillbaka i studion där hälften av materialet är inspelat. men är orolig att inte hinna få allt klart. Samtidigt berättar han paradoxalt att han aldrig tidigare har varit så inspirerad under en skivinspelning, låtskrivandet har gått både snabbt och naturligt.
   December kommer, julen närmar sig, och vi får en rapport om en lång och hårt ansträngande dag på sjukhuset med stora doser morfin som hjälpmedel. Två låtar kvar att slutföra och skivans kanske stökigaste låt, "Disorder in the house" med Springsteen på gitarr, spelas in och Zevon har svårt med tempot och styrkan i sången när påläggen ska göras.
   Efter nyår är det några tuffa månader för Zevon men i april återupptas inspelningsarbetet men då i hemmamiljö där "Keep me in your heart", som också är filmens undertitel, spelas in med Zevon sittande i soffan.
   Vi får mot slutet av filmen möta Zevons gravida dotter Ariel som bär på tvillingar som ska födas framåt sommaren och som han mest av allt vill träffa innan sin egen bortgång.
   I april 2003 lämnar dokumentären filmandet av Zevon, skivinspelningen och allt det andra. Och vi får i slutet på filmen en text som berättar att Warren Zevon levde när skivan släpptes och att han också fick möjlighet att hålla barnbarnen Maximus Patrick och Augustus Warren i sin famn.
   Barnbarnen föddes 11 juni 2003, albumet "The wind" släpptes 26 augusti 2003 och 7 september 2003 dog Warren Zevon.

Extramaterial: Två officiella videor, "Keep me in your heart" och "Disorder in the house". Två förlängda oklippta intervjuer men också klipp från samarbetet med Dwight Yoakam, Ry Cooder, Bruce Springsteen och regissören Nick Read.

/ Håkan

Beatles Monthly Book var länken till fansen

Postad: 2017-04-21 12:55
Kategori: Blogg



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Beatles Monthly Book blev under sex och ett halvt år den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier från exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, då gruppen officiellt splittrades först på våren 1970 men ledningen för tidningen såg nog redan förändringarna på det bräckliga fundament som gruppsammanhållningen vilade.
   Jag äger faktiskt de åtta sista utgåvorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas så här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 återuppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje månad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje månad återpublicerades Beatles Monthlys originalnummer från 60-talet. När den hela återutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-årsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book återuppstod på riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder från arkivet och nyheter gällande både återutgivningar och soloaktiviteter.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela årgångar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst på engelskt samlarspråk). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltså de sista tolv årens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut på Tradera.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fått ansvaret att hålla i auktionen och just nu, och några dagar framåt, finns årgångarna 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996 (länkarna går till Tradera) till salu.



/ Håkan

I min skivhylla: Steve Forbert

Postad: 2017-04-21 07:50
Kategori: I min skivhylla



STEVE FORBERT: Little Stevie Orbit (Epic/Nemperor 84501)

Release:
Oktober 1980.
Placering i skivhyllan: Hylla 4: Mellan Forberts "Jackrabbit Slim" (1979) och "Steve Forbert" (1982).

EFTER SINA TVÅ FÖRSTA ALBUM, "Alive on arrival" (1978) och "Jackrabbit Slim" (1979), båda finns med på min lista över 70-talets bästa album, försökte sig Steve Forbert på ett stundtals förändrat sound med ny (engelsk) producent. Både skivbolag, Forbert och manager trodde vid den här tidpunkten på idén och jag tycker mixen av typiska singer/songwriter-låtar och lite mer producerade popspår är utsökt och varierat intressanta. Dock blev albumet en smärre kommersiell flopp och Forberts relation med skivbolaget började svalna.
   Efter Forberts nästa skiva, fjärde albumet "Steve Forbert" (1982), befann han sig kontraktslös och ute i kylan i sex år innan E Street Bands Garry Tallent och skivbolaget Geffen åter började tro på honom och släppte "Streets of this town". Forbert, som genom åren hade gjort så många bra skivor, hamnade under större delen av 80-talet i skuggan av de stora elefanterna i pop- och rockbranschen.
   I skenet av misslyckandet är "Little Stevie Orbit" en smått fantastisk skiva ty hans unika låtskrivarkvalitéer är fortfarande på topp och de lite större arrangemangen på några spår tycker jag är rent utvecklande för Forberts karriär och ett naturligt steg mot en större publik med sin personlighet i säkert förvar.
   Den nye producenten, Pete Solley, har nog fått den största "skulden" för Forberts musikaliska utveckling. En kritiserad engelsman som vid den här tidpunkten var ett hett namn som producent. Efter ett år som medlem i Procol Harum, 1976-77, på keyboards satsade Solley helhjärtat på producentrollen. Anlitades bland annat av Stiff där han producerade Mickey Jupps "Nature's radio"-singel och Wreckless Erics album "The wonderful world of Wreckless Eric". Bläddrar lite spontant i Erics biografi "A dysfunctional success" och hittar ganska bryska formuleringar om Solley vid inspelningsarbetet av skivan som jag tycker är hans höjdpunkt som skivartist.
   Nåväl, Solley var under de här åren också inblandad i produktioner för The Romantics (jodå, hitlåten "Talking in your sleep"), The Fools och australiska namn som Jo Jo Zep & the Falcons, Russell Morris och The Sports. Och på Forbert-skivan styr han upp både produktionen och arrangemangen med säker hand.
   Musikerna bakom Forbert är till största delen nya. Några namn känner man igen, Robbie Kondor, Paul Errico och Bill Jones, från tidigare. Nyligen avlidne trummisen Bobby Lloyd Hicks är en känslig musiker i alla sammanhang och spelade också med Forbert live. Gitarristen Shane Fontayne är ett i sammanhanget nytt och intressant namn, ursprungligen engelsman som lockades till USA av Mick Ronson. Han hamnade direkt i hetluften i det kreativa Woodstock där han kompade John Sebastian och Jesse Winchester innan han hamnade i Forbert-sällskapet. Fontaynes fortsatta karriär ledde till både Lone Justice och sedan Bruce Springsteen på 90-talet.
   På "Little Stevie Orbit" är Forbert både lågmäld och finstämd utan att intensiteten saknas i melodierna, texterna och arrangemangen. Han gör välavvägd rock med sneglingar åt både country och folkmusik.
   I några låtar, "Get well soon", "Laughter Lou" och "I'm an automobile", är han något rockigare än tidigare men på albumet finns det också plats för hans karaktäristiska folkmusikmelodier, "Song for Carmelita" och "Song for Katrina", där han kompar sig med enbart gitarr och munspel. Skivan innehåller också några av de finaste rockballader jag känner till, "One more glass of beer" och "Lonely girl".
   Åren efter "Little Stevie Orbit" var tuffa för Forbert. Nästa album, "Steve Forbert", blev ingen hit fast han försökte återuppliva 60-talslåten "When you walk in the room". Kontraktet med Columbia resulterade inte i någonting förutom kaos bland managers som han bytte fyra gånger innan han hamnade på säker mark 1988.

/ Håkan

Rickfors inte särskilt upphetsande

Postad: 2017-04-19 07:55
Kategori: 80-talskonserter



JAG HADE STORA FÖRVÄNTNINGAR PÅ DEN HÄR RICKFORS-konserten. Året innan, sommaren 1986, hade han bjudit på en fantastisk soulfylld kompott och försmak på coverskivan "Rickfors" med alla starka låtar. Men nu var han, tillsammans med ett huvudsakligen nytt band, på väg in i nästa fas men bjöd ändå på få nyheter.
   Enligt egen utsago jobbade han och bandet på nästa skiva, bjöd på en försmak ("I kept what I opened" som jag inte har sett något spår av sedan dess...), men i sanningens namn skulle nästa steg bjuda på ett helt annat koncept: Han skulle börja sjunga på svenska och låten "Vingar" skulle bli en svensk klassiker om än mycket uttjatad...


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1987.

MIKAEL RICKFORS
Strömpis, Örebro 28 juni 1987


Sommaren är tydligen här och till traditionen hör en Mikael Rickfors-konsert på Strömpis. Så också i år och inför närmare 600 personer i en fullpackad lokal. Av reaktionerna att döma en mycket nöjd publik.
   Som rockkritiker har jag ibland gränslösa krav på överraskningar, förnyelse och oväntade uppenbarelser. Och enligt den regelboken var Rickfors konsert innehållsmässigt minsann inget upphetsande.
   Inledningen med ett potpurri på Rickfors största hit genom åren, "Tender turns tuff", "Yeh yeah" och "Blue fun", var familjärt och populärt. Hela konserten i övrigt gick på redan upptrampade vägar med en naturlig dominans från senaste albumet.
   Som helhet kom söndagskvällens konsert inte upp i fjolårets knockout-nivå. Musikerna han turnerar med i år är med ett enda undantag, gitarristen David Carlson, ny och de har också svårt att upprepa succén som deras betydligt mer kända företrädare presterade i fjol.
   Rickfors fick kritik för bristen på show vid folkparkspremiären förra veckan. Han har inte något yvigt arbetsschema så det här klubbformatet passade honom, hans musik och publiken bättre.
   Allt i repertoaren var välkänt och jag kunde bara upptäcka två nya låtar. Han gjorde en fin version av James Browns "It's a man's man's man's world" till publikens (då tänker jag mest på den kvinnliga delen) andäktiga respons.
   Rickfors med band håller på med förberedelserna till ett nytt album som ska innehålla originalmaterial. Men av de nya låtarna valde han bara "I kept what I opened" som lovade mycket gott.
   De direkta topparna på konserten, som lunkade på i maklig takt, var hans gamla "Son of Cathy's clown" och den sista extralåten "Hard to handle" i en ny känslig, mjuk och mycket bra version. David Carlsons gitarrsolo var där något extra utan att varken spela fort eller högt.
   Även om slutet var gott var inte allting gott denna söndagskväll fast alla trogna Rickfors-fans firade säkert julafton en dag när solen nästan aldrig ville gå ned.

/ Håkan

#5. vhs: Berlin

Postad: 2017-04-17 07:56
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG: Berlin (Channel 5, 1986)

DET KÄNNS SOM EN STOR YNNEST ATT IDAG, en vårdag 2017, få möjlighet att återvända till det fina minnet av två konserter jag upplevde i oktober 1982. Och både se och höra perfekt, nåja vhs-kvalitén kunde väl vara bättre. Jag har berättat allt jag vet om Neil Youngs Europaturné hösten 1982 och konserterna i Göteborg och Stockholm i två tidigare artiklar. Och jag har säkert i några bisatser uttryckt en viss besvikelse över albumet som följde i spåren efter turnén, "Trans", och skulle bli skivan som krönte den mäktiga liveupplevelsen men blev som en ganska lam vindpust.
   "Berlin" är en liveupptagning från turnéns avslutande konsert i Deutschland Halle i Berlin. På kassetten finns ungefär hälften av den ursprungliga konserten, elva låtar av 21, men det är en bra sammanfattning av den stora oförglömliga konsertupplevelsen. Med ett utmärkt balanserat urval och jag tycker mig få återuppleva konserten på ett ganska trovärdigt sätt. Där de revolutionerande nya låtarna, med sina elektroniska hjälpmedel, får sin beskärda del tillsammans med obligatoriska klassiker som i Neil Youngs fall inte går att komma förbi.
   Det är dock synd att inte Nils Lofgrens låt mot slutet av konserten, "Beggars day" alternativt "I don't want to talk about it", inte finns med här. Men det är väl också förklarligt. På en timme lång video utgiven i Neil Youngs namn finns det naturligtvis inte plats för några gästbesök men Lofgren finns med under nästan hela konserten och har då en mer aktiv roll än som bara kompmusiker.
   Neil Youngs plötsligt nyfunna intresse i elektronik, synthar, vocoders och överlag ett helt nytt och experimentellt sätt att skriva låtar genomsyrade hans höstturné 1982. Det är onekligen en spännande, omvälvande men tidsmässigt begränsad period i Neil Youngs karriär som här finns dokumenterad.
   Idén till detta udda intresse föddes redan ett år innan när inspelningarna för "Trans"-albumet inleddes. Från september 1981 till maj 1982 utvecklades det nya och, i Neil Youngs värld, ganska vågade soundet parallellt med albuminspelningarna. God framförhållning kan tyckas, ändå hann inte skivan släppas innan turnén. Det förlorade "Trans" mycket på och vi i publiken var inte riktigt förberedda på det nya materialet. Nu hade jag live inga problem med de nya låtarna, blev oerhört imponerad av det tunga och mäktiga soundet, men upplevde å andra sidan skivan i efterhand som tunn och opersonlig och mjukt poppig. Långt från Neil Youngs vanliga dignitet.
   Det spännande nya soundet påverkade inte hela konserten utan speciellt bara på de nya låtarna "Computer age", "Transformer man" och "Sample and hold" då Neil sätter på sig solglasögonen, den sladdlösa mikrofonen och den elektroniska utrustningen. Nils Lofgren gör likadant och tillsammans genomför de en sorts annorlunda duett med sina vocoderförvrängda röster.
   Det fungerar förvånansvärt bra på scen, samarbetet mellan Young och Lofgren är nästan teatraliskt, både ljudmässigt och visuellt. Nils får utnyttja sin vighet när han dansar omkring med sin gitarr, han slår ingen frivolt (som han brukade göra på sina solokonserter) men är fysiskt aktiv medan de elektroniska rösterna "pratar" med varandra. På just de här låtarna förstärks bandet med Joel Bernstein, vanligtvis Neil Youngs fotograf, på keyboards.

DET ÄR VÄL EGENTLIGEN BARA PÅ EN LÅT, "Transformer man", som tekniken tar överhand. Vi får se rullbandet med inspelad musik rulla och låten framförs singback, med Neil och Nils, utan andra musiker på scen.
   Det är ett oerhört tungt band som Neil Young ställde upp på den här turnén och när konserten/kassetten öppnar med "Cinnamon girl" är decibelmätaren verkligen på rött. Två högljudda elgitarrer och en congasspelare (Joe Lala) med elförstärkta handlator(!) gör allt för att skaka liv i den högljudda Neil Young-klassikern. Jag rekommenderar att videon spelas med hög volym för att konsertkänslan ska bibehållas.
   Lite mjukare blir soundet på "Little thing called love", som Neil presenterar som ny låt, där han spelar akustisk gitarr, Nils på piano och Ben Keith på smakfull lapsteel hängande från axeln. Allt medan fläktarna blåser i håret. Det blir inledningen till ett lugnare parti i konserten med först "Old man" och sedan Neil som ensam på scen framför "Needle and the damage done" längst ut på sin catwalk, en scenspecialitet som spelar stor roll visuellt under hela konserten.
   Neil förflyttar sig sedan till pianot fortfarande ensam på scen, "vattnar" munspelet och framför en förtjusande version av "After the goldrush" där han har uppdaterat texten "Look at Mother Nature on the run/In the nineteen seventies" till "...eighties".
   Den grandiosa publikupphetsande avslutningen på konserten med långa, högljudda versioner av "Like a hurricane" och "Hey hey my my" är identisk med verkligheten där finns stor plats för Neil Youngs spektakulära gitarrsolon. I den upplysta hallen vill jublet, ovationerna och ropen på "mer" aldrig ta slut innan förstummade tyskar får uppleva en världspremiär: Låten "Berlin" (en "brand new song" och inför låten förklarar Neil ackordsföljder för basisten Bruce Palmer) i halvtempo om staden han just nu spelar i.
   Lofgrens gitarr har en underliggande intensitet och melodin är kanske inte så spektakulär men har ändå kvalitéer som borde göra den kvalificerad för inspelningsstudion. Men låten har varken förr eller senare spelats offentligt!

/ Håkan

I min skivhylla: Don Dixon

Postad: 2017-04-14 07:59
Kategori: I min skivhylla



DON DIXON: Most of the girls like to dance (Demon FIEND 60)

Release:
December 1985.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Divinyls "Divinyls" (1990) och den skandinaviska versionen av "Most of the Girls Like to Dance".

AV ALLA STORA SKIVPRODUCENTER PÅ 80-TALET, och det finns många, vill jag just nu utnämna amerikanen Don Dixon till den bästa, mest intressanta och till och med den roligaste. Bland alla tidstypiska producenter (Trevor Horn, Steve Lillywhite, Daniel Lanois, Brian Eno...) stod Dixon för den jordnära poprocken där melodier var större än soundet. Men nu ska inte det här handla om Dixon som producent utan som låtskrivare och artist.
   Men först vill jag nämna att jag hittar hans namn på en väldig massa skivor, från mitten av 80-talet, i hyllorna här bakom mig. För det första känns det naturligt att nämna Marti Jones, amerikansk sångerska och Dixons livspartner, som under några år gjorde flera starka album med Dixon vid sin sida.
   Sedan låg han bakom R.E.M.:s tidigaste skivförsök och album med artister som Guadalcanal Diary, The Graphic, Tommy Keene, Let's Active, Beat Radio och Smithereens har Dixon som gemensam producent. Jag ser nu att jag tydligen har missat både Fetchin Bones, X-Teens och Dumptruck... Hans namn på omslagen blev med ens en kvalitetsstämpel på musiken. Med väldigt få undantag hade grupperna/artisterna, som Dixon jobbade med, sitt ursprung i North Carolina och i det nordöstra hörnet av delstaten hade Dixon sin hemvist i den lilla staden Carrboro.
   På 70-talet hade Dixon en egen grupp, Arrogance, och i gänget runt The dB's tog Dixon sina första stapplande steg i skivstudion. Och det skulle som sagt bli hans huvudsakliga arbetsplats under många år. I mitten på 80-talet var han en het producent men ville ändå först och främst kalla sig musiker och låtskrivare. På "Most of the Girls Like to Dance", som faktiskt har en ännu längre titel med tillägget "But Only Some of the Boys Like To", är det just de positiva delarna som lyser starkast.
   Albumet kan ses som ett stort gigantiskt hopplock från många olika inspelningstillfällen, under många år, och ibland rena demoinspelningar. Men det har inte på något vis påverkat kvalitén för här finns framförallt låtarna, den vänliga atmosfären i produktionen och en röst som är klassisk i gränslandet mellan Elvis Costello och John Hiatt. Och egentligen doftar Dixons lekfullhet och kreativitet mer Nick Lowe än något annat, skivans enda cover är Lowes "Skin deep".
   Därför var det inte så märkligt och egentligen ganska logiskt att när Don Dixons album skulle släppas i England blev det på Demon Records, skivbolaget som Costello då var delägare i. Mitt skivexemplar är inköpt i London i december 1985 men två månader senare släpptes skivan i Skandinavien av Mega som obegripligt nog saknar tre låtar med en liveversion av "When a man loves a woman" som extraspår.
   På båda skivorna står det en hänvisning till Black Bird Music USA men jag kan inte någonstans hitta historien om det bolaget ty Dixons album gavs ut på Enigma i hans hemland.
   Albumet är som sagt sprängfylld av välskriven och fantasifullt utförd poprock. Dixon är en hantverkare som ofta spelar alla instrument själv, på några få kanaler kan han skapa hemmagjorda klassiker som håller hifi-kvalité. Han knycker lite här och där, tänk Nick Lowe, men resultatet blir ofta unikt personligt tack vare storslagna låtar.
   "Kraftfull popmusik för alla tider" avslutade jag min recension i februari 1986 och jag visste inte då att Don Dixons exemplariska låtar och produktion skulle fungera lika bra då som nu drygt 30 år senare.

/ Håkan

Barks gitarr blödde

Postad: 2017-04-12 07:50
Kategori: 80-talskonserter



UNDER SENARE DELEN AV 80-TALET besökte Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark Örebro tillsammans vid ett flertal tillfällen. Först enbart under gruppnamnet The Husbands, med företrädesvis covers i repertoaren, men samtidigt som den här konserten arrangerades släpptes albumet med Triad, originalmaterial med samma tre medlemmar, och plötsligt blev konserten en uppdelad affär.
   Efter den helt oplanerade succén julen 1986 med "Tänd ett ljus" blev Triad, som startade som ett engångsprojekt, krävde publik och skivbolag ett helt album som efter intensiva inspelningsdagar släpptes i maj 1988.
   Alla tre Triad/Husbands-medlemmarna hade tidigare på 80-talet släppt skivor under egna namn men var under åren innan Triad-succén ganska bortglömda. Det var ingen tillfällighet att Husbands första album hade titeln "The very well known Hasbeens"...
   Triad blev en nystart på Niklas Strömstedts solokarriär. Hans låt "Sista morgonen" ratades när Triad-materialet skulle spelas in men gavs senare ut under Niklas eget namn - och blev en hit.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/5 1988.

THE HUSBANDS/TRIAD
Strömpis, Örebro 29 maj 1988


Med en generös show på femton låtar under 90 minuter stod det två band samtidigt på Strömpis scen på söndagskvällen. Det var Triad och Husbands, samma musiker under olika gruppnamn med olika repertoar, som med lekfull rutin bjöd på en underhållande om än inte alltför spännande konsert.
   För mig personligen kom det som en stor överraskning att original-Triad-materialet var nedtrimmat till bara en fjärdedel av scenrepertoaren. Men det var också glädjande för det är som sagt bara tre-fyra låtar på nya albumet som håller, bland annat Ulf Lundells fina "Tempel" som publiken kunde sjunga med i.
   Då var Husbands-materialet betydligt mer levande och roligt när det rikligt bjöds på covers i samma anda som på övriga Strömpis-söndagar i sommar.
   Några utslitna gamla slagdängor blandades med nyare mer överraskande låtar. De båda Hooters-låtarna "Johnny B" och "Satellite" tillhörde det senare och det bättre.
   Niklas Strömstedt sjöng Elton Johns "Sorry seems to be the hardest word" exakt som originalet och Lasse Lindbom lät precis som Joe Cocker i "You can leave your hat on". Det kan man bli imponerad av om man så önskar.
   Janne Bark tycker jag har gått framåt som sångare men var vid några tillfällen ovänlig mot sin uppkäftiga gitarr. Men på den avslutande "I shall be released" blödde Barks gitarr och det lät himmelskt.
   Publiksiffran var den här söndagen anpassad till det minimala området framför scen där alla måste stå för att höra och se bra på Strömpis.
   Där fick vi se en rutinerad show med rutinerade musiker, dock med en lekfull rutin som gav mig ett gott skratt och några leenden och det kan ibland räcka långt.

/ Håkan

"Midnight at the Tenth of Always"

Postad: 2017-04-11 08:33
Kategori: Skiv-recensioner



THE PIGGYBACK RIDERS
Midnight at the tenth of always
(Wild Kingdom/Sound Pollution)


En spännande gruppsammansättning ökar allid på nyfikenheten. Den här svensk/brittiska kvintetten är en intressant konstellation där Sulo (Sören Karlsson) och Idde Schultz, en välkänd duo sedan några år, har lierat sig med den närmast legendariske engelske gitarristen Chris Spedding. Johan Håkansson, trummor, och Stefan Bellnäs, bas, heter övriga musiker i bandet som spelat in sin skiva i Gnesta(!).
   Sulo minns jag bäst som sångare i det utpräglade livebandet Diamond Dogs men har ju på sitt cv allt från punk, glam och country. Och han har väl även här huvudsakligen landat i det senare i en musik som marknadsföringen gärna vill placera i det vanliga men otydliga americana-facket. Och på vägen dit har han fått överraskande sällskap av Chris Spedding, en gitarrist som jag främst förknippar med rockmusik när han kompat exempelvis Robert Gordon, Bryan Ferry och Paul McCartney.
   Men här spelar Spedding en mindre spektakulär roll och dekorerar låtarna, uteslutande skrivna av Sulo, ofta med känslosamma och mjukt melodiska strängar. Som förstärker det övervägande countryfierade soundet och ger det genomgående starka materialet en homogen men inte allmängiltig prägel. Någon har jämfört Speddings insats med gamle Elvis Presley-gitarristen James Burtons inhopp i Emmylou Harris kompgrupp i mitten på 70-talet. Med hjälp av gästmusikern Hans Johnzons pedal steel och dobro understryks den parallellen.
   Sulo är ju en förstklassig låtskrivare/producent och ingenting på skivan tycks gå på vardaglig rutin utan att passera det djupt personliga. När han sedan har rutinerade sångerskan Idde Schultz vid sin sida finns ju variationen nära till hands och ger hela repertoaren en starkt omväxlande prägel fast den uppenbara tonen i majoriteten av arrangemang är lågmäld. Förutsättningen till en regelrätt duett finns men utnyttjas dock inte. Däremot körar de flitigt till varandras leadsång.
   Piggyback Riders innehåller som sagt brittiska rötter men text- och soundmässigt hittar jag fler paralleller med den amerikanska musiken. Öppningstextrader som "I lost my track on the highway", "I took the the first train out of here", "I was looking for my heart of gold" doftar rejäl USA-poesi. Och albumtiteln är dessutom inspirerad av New York-klubben Tenth Of Always där Andy Warhol och Lou Reed upptäckte skådespelaren Candy Darling vars namn figurerar i flera låttexter av den senare, bland annat "Walk on the wild side".
   Sulo kan sin historia och skriver låtar med samma passionerade kunskap. Lika duktig på texter som melodier. Och även om balladerna och lågtempolåtarna dominerar som helhet är det ändå några snabba låtar som ger det stora helhetsintrycket. I "Cuts both ways", "Hardly satisfied" och "Keep your heart alive" tar Spedding ut svängarna lite mer än i övrigt på skivan.
   Paradoxalt nog är det ändå skivans överlägset lugnaste låtar, samtliga med sång av Idde, som stannar kvar längst i minnet. "There's nothing left in me (that's good for you)", "Windfall" och "Whispering shadows" är de låtar jag mest av allt vill återvända till på albumet.

/ Håkan

#6. dvd: Imagine

Postad: 2017-04-10 07:55
Kategori: vhs_dvd 38-1



JOHN LENNON: Imagine (Warner Bros, 2005)

1988 KOM DEN FÖRSTA OCH HITTILLS BÄSTA dokumentärfilmen om John Lennons liv. 2005 släpptes samma dokumentär på dvd, med extramaterial på en särskild dvd. Vi får historien om Lennons hela liv, från den delvis sorgliga barndomen till den tragiska och chockartade avslutningen. Kronologiskt hoppar historien lite fram och tillbaka på dvd:n men det förstärker det intressanta berättandet som till stor del är John Lennons egna ord från hans egen mun. Av 200 timmars film har det blivit en 90 minuter lång fullständigt hänförande biografi i ord, bilder och musik.
   De inledande flygbilderna är mäktiga, över oändligt gröna områden, när vi närmar oss Tittenhurst Park nära Ascot i Londons sydvästra utkanter. Det georgianska palatset kom att bli paret Lennon/Yoko Onos sista boende i England och där lät Lennon 1970 bygga en inspelningsstudio, Ascot Sound Studios. Legendariska album som "Imagine" och "John Lennon/Plastic Ono Band" spelades delvis in i den studion.
   Lennon/Ono flyttade dit sommaren 1969 från huset Kenwood i Weybridge åt samma London-väderstreck. Och de bodde där till augusti 1971 när de emigrerade till USA och New York. Huset köptes senare av Ringo Starr och flera scener i förra veckans dvd, T Rex "Born to boogie", utspelar sig just där.
   Nåväl, i de första scenerna på "Imagine"-filmen landar vi mitt i inspelningarna av albumet med samma namn. Lennon citerar text och melodi för några nyfikna musiker. "Imagine there's no heaven diddleidee, it's easy if you try diddleidee" och så vidare. Ganska musikhistoriska ögonblick, visserligen rutinmässig vardag i John Lennons liv, som utspelar sig i studion tillsammans med musiker som Klaus Voormann, Alan White och Nicky Hopkins men också George Harrison vid något tillfälle. Hela tiden med producenten Phil Spector vid mixerbordets reglage. En intressant sekvens senare i filmen är när Phil och John ska sjunga kör på en låt och Phil har svårt att hitta röstnivån.
   Filmens första historiska återblick blir när Lennon får förklara hur han blev övergiven av sin mor två gånger, först som liten när moster Mimi tar hand om honom och sedan som 17-åring när mamma Julia omkommer i en trafikolycka. Det tar hårt för den intensive John, vars överaktivitet idag nog skulle kunna diagnostiseras som adhd, och det traumat skulle återkomma många gånger i Lennons skapande.
   John hade 1957 precis bildat The Quarry Men tillsammans med (nyligen avlidne) Pete Shotton och vi får ögonblicksbilder från den tiden. Redan i augusti 1957 spelar gruppen första gången på Cavern i det centrala Liverpool. Den gamla vinkällaren hade förvandlats till jazzklubb men det var några år kvar innan Beatles blev husband på Cavern. Under tiden provar bandet nya namn som Johnny & the Moondogs, The Beatals och The Silver Beatles innan de slutligen i augusti 1960 bestämmer sig för The Beatles samtidigt som trummisen Pete Best börjar spela i gruppen.
   Gruppens första manager, Allan Williams (också nyligen avliden), kommenterar de första årens turnerande och Hamburgsbesöken 1960 där slagsmål och aspackad publik blev vardagsmat. Det var under de här åren, slutet på 50-talet och 1960, John Lennon senare beskriver som "rock'n'roll ändrade mitt liv". Beatles och deras historia är under de här åren och resten av 60-talet också en stor del av Lennons egen historia.
   Riktigt så detaljerad och minutiös berättas inte historien i "Imagine" men det är onekligen intressanta år innan Beatles blir etablerade. Vi får några dokumentära livebilder från det valvformade Cavern när gruppen spelar "Some other guy". Plus några kommentarer från nye managern Brian Epstein varför han tyckte att Beatles var bra.

SKIVGENOMBROTT, GEORGE MARTIN OCH ETT STORT självförtroende ("Vi var världens bästa grupp") betydde mycket men inledningsvis var det en kvartett väldigt välartade Liverpool-ynglingar som uppträdde i eleganta kostymer och artigt bockade och tackade för uppmärksamheten efter varje låt på scen.
   Tillbaka i "Imagine"-inspelningarna och musikerna lyssnar med stora öron när John spelar upp nyskrivna låtar på pianot. Filmen pendlar snabbt tillbaka till USA 1964 då gruppen befinner sig i stormens öga med kaos och hysteri som följd. Intervjuer och presskonferenser förvandlas till tumult och sensation.
   Plötsligt en scen ur vardagen 1971 när en objuden inkräktare knackar på dörren på Tittenhurst Park och en nyvaken Lennon får förklara låtarnas innebörd för den förvirrade och hungrige unge mannen och bjuder sedan in honom på frukost.
   Shea Stadium 1966 och beslutet att sluta turnera och filmen koncentrerar sig nu mer på den individuelle Lennon, filminspelning ("How I won the war"), droger och psykedeliska visioner. Hans fru Cynthia missade tåget på Euston Station och Yoko Ono kommer in i hans liv som vänds uppochned både personligt och professionellt.
   Den legendariska videon till "Strawberry fields forever" i parken, regisserad av svensken Peter Goldmann, är verkligen ett perfekt tidsdokument. Lennons "Revolution"-låt kopplas ihop med Lennon/Onos politiska aktiviteter i USA. Fredsprotesten Bed In lockar både applåder och invändningar, i en kontrovers med serietecknaren Al Capp (känd som Knallhattens skapare) sätter John Lennon honom på plats verbalt.
   Samtidigt blir splittringen i Beatles uppenbar, filmsekvensen från "Let it be" när George och John pratar om Paul under namnet Ed det blir ganska komisk. Osämja med Spector i studion och diskussionen med New York Times-reportern Gloria Emerson blir både vild och oförsonlig.
   Paul lämnar bandet och Derek Taylor får officiellt förklara och försvara. Den innehållsrika filmen fortsätter givetvis efter Beatles-splittringen med "War is over"-projektet, en sekvens från "One to one"-konserten, Lennons 14 månader långa paus från Yoko-relationen ("jag uppförde mig som en tonåring") och återvändandet ("kunde inte överleva utan Yoko") och allt blir lugn och ro när sonen Sean föds och Lennon satsar i flera år på privatlivet som klassisk hemmapappa.
   Comebacken 1980 med "Double fantasy" och det tragiska mordet till ackompanjemang av slutackordet i "A day in the life" som även blir slutet på den här filmen. Till tonerna av "All you need is love", den fina "Imagine"-videon vid vita flygeln och "In my life"-sången under sluttexterna som följs av demoversionen av "Real love" som 1996 blir Beatles nya singel.

Extramaterial: Samlat på en separat dvd. Människorna som sammanställt filmen pratar om sina minnen och betydelsen av John. BBC Radio-intervju med John och Yoko 1971. "Imagine" på akustisk gitarr livefilmad på Apollo Theatre 17 december 1971 (Inspelningen utgiven på "John Lennon Anthology"). Bygger ett litet hus på ön i lilla sjön på Tittenhurst Park. Rektorn (William Ernest Pobjoy) på Quarry Bank High School minns John Lennons skolgång.

/ Håkan

Mellan progg och traditionell folkmusik

Postad: 2017-04-08 16:27
Kategori: Konserter



MAJORNAS 3DJE ROTE
Närkes Kulturbryggeri, Örebro 7/4 2017
Konsertlängd: 20:05-20:58 och 21:30-22:36 (53+66=119 min)
Min plats: Sittande till vänster om scenen.


/ Håkan

Ännu en fantastisk kväll i Nikolaikyrkan

Postad: 2017-04-07 10:38
Kategori: Konserter


David Södergren, Nikola och Karin Wistrand.


Nikola Sarcevic.


Mathilda Washlstedt.


Martin Bengtsson.


Sisters In Arms.


Alla bilder: Anders Erkman

"Från Bowie till Wadling"
Karin Wistrand/David Södergren/Nikola Sarcevic/Les Gordons/Matilda Wahlstedt/Meadows med Anna Fogel/Martin Bengtsson/ Mohlavyr/Dubbelman/Sisters In Arms
Konsertlängd: Konsert 1: 18:00-19:35. Konsert 2: 20:02-21:40
Min plats: Sittande och stående till vänster om scenen.


En fantastisk kväll - gånger två för min del. Jag var ju dessutom en egen liten programpunk (se körschemat nedan) i programmet där jag kunde visa upp min första LP, "Sgt Pepper", inköpt för egna pengar i juni 1967. Och prata lite om Beatles producent George Martin, som avled förra året, och hans oerhörda betydelse för gruppens sound och den allmänna utvecklingen på 60-talets popmusik. Ni kan se hela konserten på denna länk och njuta av fantastisk musik och många olika och unika versioner på låtar från de bortgångna aristerna.
   Från Les Gordons överraskande öppning med en Earth Wind & Fire-låt via Martin Bengtssons svenska text av David Bowies "Lazarus" till den fina finalen där alla artisterna samlades på scenen och tillsammans sjöng "Hallelujah".
   Några enorma höjdpunkter från gårdagen: Mathilda Wahlstedts version av Jocke Bergs "Drömmarna" (tyvärr ger ljudet på filmen inte framträdandet full rättvisa), sekundögonblicket när Mohlavyr i refrängen på "Dance me to the end of love" stannar upp och sjunger sitt "of love" och avslutningen i allsången på "Hallelujah" och sångarna förlänger det sista "hallelujah".
   Glöm heller inte Gabriel Rådströms fantastiska arbete som initiativtagare, konferencier och inte minst pianist.

Les Gordons: Kalimba Story (Earth, Wind and Fire)
Mathilda Wahlstedt: Drömmarna (Freddie Wadling)
Meadows med Anna Fogel: Take it easy (Glen Frey)
Martin Bengtsson och Gabriel Rådström: Lazarus (David Bowie)
Mohlavyr och dansaren Toby Gunn: Dance me to the end of love (Leonard Cohen)
Dubbelman: Sometimes it snows in April (Prince)
Karin Wistrand och David Södergren: Vatten, sol och ängar (Olle Ljungström)
David Södergren och Karin Wistrand: Som du (Olle Ljungström)
Sisters in Arms: Freedom (George Michael)
Nikola Sarcevic med Mats Dernand: Desperado (Glenn Frey)
Nikola Sarcevic, David Södergren, Karin Wistrand: Staten och Kapitalet (Den ena handen vet vad den andra gör) (Leif Nylén)
ALLA: Hallelujah (Leonard Cohen)

/ Håkan

I min skivhylla: Michelle Phillips

Postad: 2017-04-07 07:54
Kategori: I min skivhylla



MICHELLE PHILLIPS: Victim of romance (A&M SP-4651)

Release:
Februari 1977.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Graham Parkers "Struck by lightning" (1991) och The Records "Shades in bed" (1979).

DEN HÄR SKIVAN UPPTÄCKTE JAG ursprungligen flera år efter release och det var, om jag minns det rätt, återigen en artikel i Larm som satte fart på skivjakten. "Victim of romance" är ju redan unik som Michelle Phillips första och enda soloalbum som inte väckte stor uppmärksamhet vid release. Då var hennes 60-talskarriär som en fjärdedels medlem i The Mamas & The Papas större i rampljuset av en massa hitlåtar, ofta skrivna av Michelles make John Phillips.
   Michelle föddes med efternamnet Gilliam, gifte sig tidigt (18 år) med John och under hela gruppens framgångsrika år stod hon troget vid sin mans sida fast det blåste hårt några gånger. Hon fick till och med låtskrivarcredit (under sitt flicknamn) vid två tillfällen, "California dreamin'" och "Creeque Alley", men var inte så kreativ på det området. Varken då eller senare. Soloskivan innehåller blott två egna originallåtar.
   Efter Mamas & Papas splittring, officiellt 1971 men i praktiken redan 1968, och skilsmässan från John 1969 blev filmbranschen hennes nya arbetsplats med ofta små roller i mindre filmer som "The last movie", "Dillinger" och "The California kid".
   Redan 1975 skrev hon skivkontrakt med bolaget, påhejad av Jerry Moss ("M" i A&M), som två år senare skulle ge ut hennes album. Första återbesöket i skivbranschen 1976 hade en filmkoppling då singeln "No love today" också fanns med på soundtracket till "Mother, jugs & speed", en film där hon inte medverkade själv.
   Nej, då satsades det mer krut på soloalbumet "Victim of romance" där Jack Nitzsche engagerades som producent. Phil Spectors gamle arrangör hade under 70-talet återaktiverat sin producentroll, på skivor med bland annat Randy Newman, Crazy Horse, Buffy Sainte-Marie och soundtracket till "Gökboet". Och 1977 var han aktuell och het som producent till Mink DeVilles första album "Cabretta".
   Låturvalet på albumet var av väldigt exklusiv kvalité där ofta originalmaterial från låtskrivare som Moon Martin (tre låtar!), 60-talslåtskrivaren Alan Gordon (många Turtles-hits) , kultnamnet Ron Nagle, bröderna Gibb, och till och med en exklusiv John Phillips-låt, "Trashy rumors", gjorde innehållet på pappret intressant. I sammanhanget kändes nog Doris Troys 60-talshitlåt "Just one look", som Hollies sedan hade en hit med, som ren utfyllnad.
   Det var alltså Lennart Perssons artikel om Moon Martin som berättade att tre låtar från Moon Martins penna fanns med långt innan han själv solodebuterade. Inledande "Aching kind", en pophit i min regelbok, har Moon dessutom aldrig spelat in själv. Däremot gav Moon ut "Victim of romance", i ett härligt Spector-doftande arrangemang, och "Paid the price", doo wop/50-tal i kombination, långt senare.
   Det är alltså ingen tillfällighet att sound och arrangemang ekar Spector ty Nitzsche har även arrangerat en majoritet av innehållet. I det stjärnkantade kompet finns det många namn (Steve Douglas, Jay Migliori, Don Randi...) som fanns med på Spectors gamla studiopojekt. Och det har inte sparats på resurserna med blås, stråkar och välformulerade körer.
   Tillsammans med den rent charmiga popkänslan på skivans många låtar finns där också ett tidlöst evergreen-stuk på arrangemang och låtar. Exempelvis John Phillips "Trashy rumors" som mycket väl kunde ha varit hämtad från en 30-talsinspirerad film och på Michelles egen "Lady of fantasy", som John har producerat, finns samma känsla.
   Min sena start i jakten på Michelles skiva gjorde att jag hittade skivan billigare som cut out, ni kanske ser hålet i omslagets övre högra hörn, när jag sedan en tid hade gjort mig bekant med Moon Martins exklusiva låtskrivande.

/ Håkan

"Tired & emotional (and probably drunk!)"

Postad: 2017-04-05 11:03
Kategori: Skiv-recensioner



WOLFMAN
Tired & emotional (and probably drunk!)
(Garageland)


Umeåbandet Wolfman, med tre album bakom sig under namnet Wolfman Jack, fortsätter gräva i den traditionella rockmusikens djupaste fåra. Bandet överraskar på ett sätt men är också förutsägbart på ett helt annat sätt. Inledningsvis tycker jag bandets musik och sound först och främst är väldigt livebaserat med sina tydliga 50-talsrötter men de visar också tydliga färdigheter att bjuda på variation i en hårt nischad genre. Där de naturligt vandrar mellan simpel rock'n'roll, pop, New Orleans-sväng, cajun och ett litet besök i Louisianas träskmarker. Och det som förvånar mest är deras stilfulla piano-rock'n'roll på många låtar med tanke på att bandet inte innehåller någon utpräglad pianist som fast medlem.
   Som jag nämnde innehåller bandets fjärde album en rad olika stilar, kvartetten har uppenbart hittat alla grenar på samma musikaliska träd. Och det börjar direkt med det tidstypiska hamrande pianot i en sång ("Good gracious me") vars upphovsman (Mickey Jupp) har sitt halva hjärta förankrat just i pianorockens 50-tal. Det var för övrigt väldigt nära att Jupp på distans medverkade på inspelningarna men det föll dessvärre på tekniskt strul och tidsbrist.
   Innan skivans första halva är till ända hinner Wolfman med ytterligare en Jupp-låt, "You know what I mean", som är perfekt anpassad bandets tidstypiska men också energiska arrangemang. Jupp har själv med god marginal godkänt bandets båda covers.
   Skivomslagets låtlista är grafiskt utformat som en vinylplatta med en förstasida (This side) och en andrasida (Other side) och albumtiteln är en hyllning till Billy Bremner som, enligt uppgift, gästar både här och där på skivan med sin gitarr. Bremner-låten/albumtiteln var ursprungligen en singel-b-sida, till "Laughter turns to tears", 1982 med Bremner men var däremot aldrig aktuell för inspelning med Wolfman men som titel passade den bandet perfekt.
   Men Wolfman gör ändå två andra Bremner-covers på albumet där "Marlboro man (revisited)" är lite poppigare. Låten känner jag igen från Trouble Boys-repertoaren men Wolfman spelade in den först av alla och gav ut den på singel redan 2012 innan de nu alltså gör ett nyinspelat "återbesök".
   "Book of lies", Bremners andra bidrag skriven tillsammans med Micke Finell och Gil Edwards, är tidigare outgiven och rimmar genremässigt med Wolfmans traditionella stil. När jag hör låten får jag en absurd tanke att den kunde ha varit skriven för och sjungen av Elvis Presley. Klassisk rock'n'roll.
   I övrigt innehåller skivan tre originallåtar av gitarristen/sångaren John Lloyd och tre låtar av ett för mig okänt låtskrivarnamn, Mora-sonen Erik Morell som under artistnamnet Billy Opel är lokal kändis i sitt område, som stilsäkert kan skriva professionellt. Alla låtarna tar samma gemensamma avstamp i albumets retroanpassade arrangemang där Wolfman uppenbart har sitt trygga och taktfasta hem.

/ Håkan

Publiken svek flickornas Tommy

Postad: 2017-04-05 07:59
Kategori: 80-talskonserter



EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsångare med Tone Norum på succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nådde tredjeplatsen på den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988


Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom således inte alls så mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsång i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod på scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom åren förstått men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en ångvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohårdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blåssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade många klichéer på sitt register.
   Materialet på Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralåtarna som det blixtrade till. På några läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sådana artister än hos amerikansk radiorock.

/ Håkan

TILL SALU: Beatles Monthly, hela årgångar

Postad: 2017-04-03 15:29
Kategori: Beatles



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela årgångar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst på engelskt samlarspråk). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fått ansvaret att hålla i auktionen och i första svepet av tidningar handlar det om hela årgångar från 1990, 1991, 1992, 1993 och 1994. Ni hittar auktionen här: http://www.tradera.com/item/2105/278595180/the-beatles-monthly-book-komplett-1990

BEATLES MONTHLY BOOK BLEV UNDER SEX och ett halvt år den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier från exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, då gruppen officiellt splittrades först på våren 1970 men ledningen för tidningen såg nog redan förändringarna på det bräckliga fundament som gruppsammanhållningen vilade.
   Jag äger faktiskt de åtta sista utgåvorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas så här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 återuppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje månad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje månad återpublicerades Beatles Monthlys originalnummer från 60-talet. När den hela återutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-årsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book återuppstod på riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder från arkivet och nyheter gällande både återutgivningar och soloaktiviteter.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltså de sista tretton årens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut på Tradera. Och det börjar alltså med åren 1990, 1991 och 1992.



/ Håkan

#7. dvd: Born to boogie

Postad: 2017-04-03 07:53
Kategori: vhs_dvd 38-1



T REX: Born to boogie (Sanctuary, 2005)

JAG HAR I FLERA TIDIGARE ARTIKLAR SKRIVIT om den extremt akustiska duon Tyrannosaurus Rex som förvandlades till det lika extremt elektriska rockbandet T Rex. En utveckling som på många sätt verkligen var revolutionerande och ett hårresande lappkast i engelsk popmusik runt 1970. Tyrannosaurus Rex var ju främst ett alternativt avståndstagande från kommersiell listmusik och T Rex blev ren masspsykos inför stora hysteriska publikskaror med stor kvinnlig majoritet. Totalsuccén för T Rex i England exploderade 1971, via singlar som "Hot love", "Get it on" och "Jeepster", och fortsatte 1972 med "Telegram Sam", "Metal guru", "Children of the revolution" och "Solid gold easy action" där ingen singel placerade sig sämre än 2:a.
   T Rex-hjälten Marc Bolan regerade England vid den här tidpunkten och det var väl ingen orolig chansning när Ringo Starr, vars filmavdelning på skivbolaget Apple han var chef för, ville dokumentera gruppens framfart och Bolans gudomliga rykte som stor idol. Ringos ursprungliga tanke var att dokumentera vardagslivet för drottning Elizabeth, Richard Burton och Elizabeth Taylor samt fotbollsspelaren George Best men det slutade med en filmad konsert med T Rex i huvudrollen. 80% av filmen "Born to boogie" är en konsert inför tiotusentals skrikande och vansinnigt förväntansfulla fans på Empire Pool i Wembley 18 mars 1972.
   Det var under 1970 som förvandlingen från akustisk duo till elektriskt rockband inträffade och samtidigt förkortades gruppnamnet till det mer bekväma T Rex. I november 1970 hade Tyrannosaurus Rex-killarna Marc Bolan och Mickey Finn hittat sina två musiker, trummisen Bill Legend och basisten Steve Currie. Legend hette egentligen Fyfield i efternamn och härstammade från Southend och gruppen Legend där Mickey Jupp var ledare. Fyfield döpte helt enkelt om sig till Legend samtidigt som han började spela med Bolan. Currie var mindre känd som medlem i gruppen Rumble.
   Med hjälp av starka framgångsrika singlar och ett oavbrutet turnerande skulle det ganska omedelbart resultera i en idolhysteri som var jämförbar med 60-talets Beatlemania. Vägen till total framgång var både kort och spikrak.
   På den drygt tio år gamla dvd-versionen av "Born to boogie", på två skivor, får vi inte bara biograffilmen utan också båda konserterna i sin helhet som gruppen framförde på eftermiddagen respektive kvällen 18 mars 1972. Plus en dokumentär om hela gruppens historia, en biograftrailer och extramaterial, "T.Rextras", med outtakes, intervjuer och mycket annat.
   Biofilmen hade premiär i England 14 december 1972 men försvann sedan ganska snabbt och skulle inte dyka upp i offentlighetens ljus förrän 1991 då den släpptes genom Apples försorg på en vhs-kassett som jag faktiskt äger. Men det var enbart den 64 minuter långa filmen. Det skulle sedan dröja ytterligare tolv år innan alla filmrullarna, med 50 timmars film, av en händelse skulle upptäckas på ett lager i västra London som två år senare resulterade i dagens innehållsrika dvd-utgåva med allt extramaterial.

DEN KLASSISKA RÖDA LOGOTYPEND "AN APPLE film" inleder filmen som genast startar med konsertversionen av "Jeepster" inför en redan uppvärmd publik. Dels hade konsertkvällen startat med förbandet Quiver och den riktiga T Rex-konserten började egentligen med originallåten "Cadilac" (stavad just så) men "Jeepster", singeln från hösten 1971, passade bättre som starskott till filmen. Redan här är det uppenbart hur gruppen livemässigt lätt kunde fylla ut den stora lokalen på bara fyra man på elektrisk gitarr, congas, bas och trummor. Och repertoaren var fylld av starka låtar, inte bara de obligatoriska singelhitsen.
   Samtidigt som konserten arrangerades höll T Rex på att spela in sitt nya album "The slider" som skulle släppas till sommaren 1972. Och vi får några förhandssmakprov. Förutom singellåtarna "Baby strange" och "Chariot choogle" får vi en exklusiv version av "Spaceball ricochet" när Bolan sätter sig med benen i kors ensam på scenen och framför låten akustiskt.
   Konserten avbryts av filmade avsnitt där Ringo och Bolan befinner sig på ett flygfält av inte helt begriplig orsak. De scenerna påminner om de tidiga Beatles-filmerna. Men vi får också ett annat och betydligt mer musikaliskt unikt möte i Apple-studion, inspelad i maj 1972, när Bolan och Finn får besök av Elton John på piano och Ringo Starr på trummor i en ruskigt svängande version av "Tutti frutti". Vid samma tillfälle framför kvartetten en helt ny låt, "Children of the universe", som inte skulle släppas på skiva förrän till hösten 1972. Några underbara klipp i den annars koncentrerat starka konserten.
   Filmen hoppar lite kronologiskt i konsertbilderna som alltså avbryts av filmade inslag. Bland annat en afternoon tea-bjudning i det fria (inspelad i trädgården till John Lennons Tittenhurst Estate som Ringo skulle köpa 1973) där Marc Bolan framför ett medley på "Jeepster", "Hot love" och "Get it on" på akustisk gitarr kompad av en stråkkvartett.
   Sedan fortsätter de elektriska sekvenserna i konserten/filmen och vi får en groteskt lång (11 minuter) och elektrisk version av "Get it on". Tänk att Bolan bara några år innan var enbart en akustisk artist.
   Konsertens extralåt, en cover på Eddie Cochrans "Summertime blues", finns inte med i filmen men blir en svängig avslutning på konserterna i ett arrangemang som passar T Rex perfekt. Även konsertlåtarna "Cadilac" och "Girl" saknas i filmen. Både filmen och konserten gavs 2005 också ut på enbart ljud-cd.

/ Håkan

Mars 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-04-01 09:36
Kategori: Blogg

ÅRETS MARSMÅNAD BLEV PLÖTSLIGT ganska konsertintensiv för min del. Det började med det amerikanska besöket där Will Courtney värmde upp Scandic Grand själv på scen och lämnade sedan över till bandet Cordovas som överraskade med en variationsrik och underhållande show som ständigt vek av från det konventionella.
   En knapp vecka senare kom Nisse Hellberg till ett utsålt East West Sushi och bjöd på en inspirerad konsert i två akter. St Patrick's Day firade jag i passande sällskap med folkmusikgruppen Tullamore Brothers som på Clarion Hotels scen fick hjälp på några låtar av Millencolin-sångaren Nikola att fira den irländska nationaldagen 17 mars.
   Förra fredagen gjorde Ulf Dageby och hans band comeback i mitt liv, återigen på ett utsålt East West Sushi, med en konsert som blandade gamla sololåtar med några helt nyskrivna som just nu spelas in för ett kommande album.
   Håkans Pop förvandlades för en stund till försäljningsplats när jag auktionerade ut mina Beatles Monthly-tidningar på Tradera.
   I den regelbundna kategorin "I min skivhylla" hittade jag vinylalbum med Moon Martin, Barry Mann, Fleetwood Mac, Elephant's Memory och Joe Walsh . Och nedslagen i gamla konsertrecensioner träffade Sharon Dyall 1988, Jerry Williams 1987, Varmare Än Körv 1987, Dave Nerge 1988 och Py Bäckman 1986.
   Under månaden besökte jag även biograflokalen en eftermiddag och kunde njuta av dokumentärfilmen "Eva - en lyckost" om Eva Eastwood där jag faktiskt medverkar i några scener och uttalar mig om Evas tidiga karriär som demoartist.
   Månaden passade också på att rycka ifrån oss två legendarer från olika håll i världen, Chuck Berry och Sven-Erik Magnusson .
   I en annan regelbunden kategori uppmärksammar jag bra och riktigt bra vhs-kassetter och dvd:er i musikgenren. I en rangordnad nedräknande lista nådde jag under mars placeringarna 11, 10, 9 och 8. Då kunde jag med stort nöje titta och lyssna på John Lennons "Live in New York City", Rolling Stones "Rock and roll circus", Carl Perkins "A rockabilly session" och Håkan Hellströms "Explodera bateria!".
   I det tidskrävande arbetet att bevaka nyproducerade skivor blev mars ganska tunnsådd på starka album. De upphittade inspelningarna med Mickey Jupp från 1975, "Spectrum Tecordings April 1975", var ett guldkantat fynd och fick en egen recension på Håkans Pop. Jag skrev också några rader om den nya samlingsskivan med ovannämnda Eva Eastwood.
   Bland övriga skivor jag lyssnat på under månaden vill jag så där lagom rekommendera de nya albumen med Grandaddy ("Last place") och Aimee Mann ("Mental illness").

/ Håkan




10 år (38)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.