Blogginlägg

#5. vhs: Berlin

NEIL YOUNG: Berlin (Channel 5, 1986)

DET KÄNNS SOM EN STOR YNNEST ATT IDAG, en vårdag 2017, få möjlighet att återvända till det fina minnet av två konserter jag upplevde i oktober 1982. Och både se och höra perfekt, nåja vhs-kvalitén kunde väl vara bättre. Jag har berättat allt jag vet om Neil Youngs Europaturné hösten 1982 och konserterna i Göteborg och Stockholm i två tidigare artiklar. Och jag har säkert i några bisatser uttryckt en viss besvikelse över albumet som följde i spåren efter turnén, "Trans", och skulle bli skivan som krönte den mäktiga liveupplevelsen men blev som en ganska lam vindpust.
   "Berlin" är en liveupptagning från turnéns avslutande konsert i Deutschland Halle i Berlin. På kassetten finns ungefär hälften av den ursprungliga konserten, elva låtar av 21, men det är en bra sammanfattning av den stora oförglömliga konsertupplevelsen. Med ett utmärkt balanserat urval och jag tycker mig få återuppleva konserten på ett ganska trovärdigt sätt. Där de revolutionerande nya låtarna, med sina elektroniska hjälpmedel, får sin beskärda del tillsammans med obligatoriska klassiker som i Neil Youngs fall inte går att komma förbi.
   Det är dock synd att inte Nils Lofgrens låt mot slutet av konserten, "Beggars day" alternativt "I don't want to talk about it", inte finns med här. Men det är väl också förklarligt. På en timme lång video utgiven i Neil Youngs namn finns det naturligtvis inte plats för några gästbesök men Lofgren finns med under nästan hela konserten och har då en mer aktiv roll än som bara kompmusiker.
   Neil Youngs plötsligt nyfunna intresse i elektronik, synthar, vocoders och överlag ett helt nytt och experimentellt sätt att skriva låtar genomsyrade hans höstturné 1982. Det är onekligen en spännande, omvälvande men tidsmässigt begränsad period i Neil Youngs karriär som här finns dokumenterad.
   Idén till detta udda intresse föddes redan ett år innan när inspelningarna för "Trans"-albumet inleddes. Från september 1981 till maj 1982 utvecklades det nya och, i Neil Youngs värld, ganska vågade soundet parallellt med albuminspelningarna. God framförhållning kan tyckas, ändå hann inte skivan släppas innan turnén. Det förlorade "Trans" mycket på och vi i publiken var inte riktigt förberedda på det nya materialet. Nu hade jag live inga problem med de nya låtarna, blev oerhört imponerad av det tunga och mäktiga soundet, men upplevde å andra sidan skivan i efterhand som tunn och opersonlig och mjukt poppig. Långt från Neil Youngs vanliga dignitet.
   Det spännande nya soundet påverkade inte hela konserten utan speciellt bara på de nya låtarna "Computer age", "Transformer man" och "Sample and hold" då Neil sätter på sig solglasögonen, den sladdlösa mikrofonen och den elektroniska utrustningen. Nils Lofgren gör likadant och tillsammans genomför de en sorts annorlunda duett med sina vocoderförvrängda röster.
   Det fungerar förvånansvärt bra på scen, samarbetet mellan Young och Lofgren är nästan teatraliskt, både ljudmässigt och visuellt. Nils får utnyttja sin vighet när han dansar omkring med sin gitarr, han slår ingen frivolt (som han brukade göra på sina solokonserter) men är fysiskt aktiv medan de elektroniska rösterna "pratar" med varandra. På just de här låtarna förstärks bandet med Joel Bernstein, vanligtvis Neil Youngs fotograf, på keyboards.

DET ÄR VÄL EGENTLIGEN BARA PÅ EN LÅT, "Transformer man", som tekniken tar överhand. Vi får se rullbandet med inspelad musik rulla och låten framförs singback, med Neil och Nils, utan andra musiker på scen.
   Det är ett oerhört tungt band som Neil Young ställde upp på den här turnén och när konserten/kassetten öppnar med "Cinnamon girl" är decibelmätaren verkligen på rött. Två högljudda elgitarrer och en congasspelare (Joe Lala) med elförstärkta handlator(!) gör allt för att skaka liv i den högljudda Neil Young-klassikern. Jag rekommenderar att videon spelas med hög volym för att konsertkänslan ska bibehållas.
   Lite mjukare blir soundet på "Little thing called love", som Neil presenterar som ny låt, där han spelar akustisk gitarr, Nils på piano och Ben Keith på smakfull lapsteel hängande från axeln. Allt medan fläktarna blåser i håret. Det blir inledningen till ett lugnare parti i konserten med först "Old man" och sedan Neil som ensam på scen framför "Needle and the damage done" längst ut på sin catwalk, en scenspecialitet som spelar stor roll visuellt under hela konserten.
   Neil förflyttar sig sedan till pianot fortfarande ensam på scen, "vattnar" munspelet och framför en förtjusande version av "After the goldrush" där han har uppdaterat texten "Look at Mother Nature on the run/In the nineteen seventies" till "...eighties".
   Den grandiosa publikupphetsande avslutningen på konserten med långa, högljudda versioner av "Like a hurricane" och "Hey hey my my" är identisk med verkligheten där finns stor plats för Neil Youngs spektakulära gitarrsolon. I den upplysta hallen vill jublet, ovationerna och ropen på "mer" aldrig ta slut innan förstummade tyskar får uppleva en världspremiär: Låten "Berlin" (en "brand new song" och inför låten förklarar Neil ackordsföljder för basisten Bruce Palmer) i halvtempo om staden han just nu spelar i.
   Lofgrens gitarr har en underliggande intensitet och melodin är kanske inte så spektakulär men har ändå kvalitéer som borde göra den kvalificerad för inspelningsstudion. Men låten har varken förr eller senare spelats offentligt!

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.