Blogginlägg från 2017-04-05

"Tired & emotional (and probably drunk!)"

Postad: 2017-04-05 11:03
Kategori: Skiv-recensioner



WOLFMAN
Tired & emotional (and probably drunk!)
(Garageland)


Umeåbandet Wolfman, med tre album bakom sig under namnet Wolfman Jack, fortsätter gräva i den traditionella rockmusikens djupaste fåra. Bandet överraskar på ett sätt men är också förutsägbart på ett helt annat sätt. Inledningsvis tycker jag bandets musik och sound först och främst är väldigt livebaserat med sina tydliga 50-talsrötter men de visar också tydliga färdigheter att bjuda på variation i en hårt nischad genre. Där de naturligt vandrar mellan simpel rock'n'roll, pop, New Orleans-sväng, cajun och ett litet besök i Louisianas träskmarker. Och det som förvånar mest är deras stilfulla piano-rock'n'roll på många låtar med tanke på att bandet inte innehåller någon utpräglad pianist som fast medlem.
   Som jag nämnde innehåller bandets fjärde album en rad olika stilar, kvartetten har uppenbart hittat alla grenar på samma musikaliska träd. Och det börjar direkt med det tidstypiska hamrande pianot i en sång ("Good gracious me") vars upphovsman (Mickey Jupp) har sitt halva hjärta förankrat just i pianorockens 50-tal. Det var för övrigt väldigt nära att Jupp på distans medverkade på inspelningarna men det föll dessvärre på tekniskt strul och tidsbrist.
   Innan skivans första halva är till ända hinner Wolfman med ytterligare en Jupp-låt, "You know what I mean", som är perfekt anpassad bandets tidstypiska men också energiska arrangemang. Jupp har själv med god marginal godkänt bandets båda covers.
   Skivomslagets låtlista är grafiskt utformat som en vinylplatta med en förstasida (This side) och en andrasida (Other side) och albumtiteln är en hyllning till Billy Bremner som, enligt uppgift, gästar både här och där på skivan med sin gitarr. Bremner-låten/albumtiteln var ursprungligen en singel-b-sida, till "Laughter turns to tears", 1982 med Bremner men var däremot aldrig aktuell för inspelning med Wolfman men som titel passade den bandet perfekt.
   Men Wolfman gör ändå två andra Bremner-covers på albumet där "Marlboro man (revisited)" är lite poppigare. Låten känner jag igen från Trouble Boys-repertoaren men Wolfman spelade in den först av alla och gav ut den på singel redan 2012 innan de nu alltså gör ett nyinspelat "återbesök".
   "Book of lies", Bremners andra bidrag skriven tillsammans med Micke Finell och Gil Edwards, är tidigare outgiven och rimmar genremässigt med Wolfmans traditionella stil. När jag hör låten får jag en absurd tanke att den kunde ha varit skriven för och sjungen av Elvis Presley. Klassisk rock'n'roll.
   I övrigt innehåller skivan tre originallåtar av gitarristen/sångaren John Lloyd och tre låtar av ett för mig okänt låtskrivarnamn, Mora-sonen Erik Morell som under artistnamnet Billy Opel är lokal kändis i sitt område, som stilsäkert kan skriva professionellt. Alla låtarna tar samma gemensamma avstamp i albumets retroanpassade arrangemang där Wolfman uppenbart har sitt trygga och taktfasta hem.

/ Håkan

Publiken svek flickornas Tommy

Postad: 2017-04-05 07:59
Kategori: 80-talskonserter



EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsångare med Tone Norum på succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nådde tredjeplatsen på den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988


Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom således inte alls så mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsång i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod på scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom åren förstått men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en ångvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohårdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blåssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade många klichéer på sitt register.
   Materialet på Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralåtarna som det blixtrade till. På några läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sådana artister än hos amerikansk radiorock.

/ Håkan




10 år (84)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.