Blogginlägg

I min skivhylla: Steve Forbert

STEVE FORBERT: Little Stevie Orbit (Epic/Nemperor 84501)

Release: Oktober 1980.
Placering i skivhyllan: Hylla 4: Mellan Forberts "Jackrabbit Slim" (1979) och "Steve Forbert" (1982).

EFTER SINA TVÅ FÖRSTA ALBUM, "Alive on arrival" (1978) och "Jackrabbit Slim" (1979), båda finns med på min lista över 70-talets bästa album, försökte sig Steve Forbert på ett stundtals förändrat sound med ny (engelsk) producent. Både skivbolag, Forbert och manager trodde vid den här tidpunkten på idén och jag tycker mixen av typiska singer/songwriter-låtar och lite mer producerade popspår är utsökt och varierat intressanta. Dock blev albumet en smärre kommersiell flopp och Forberts relation med skivbolaget började svalna.
   Efter Forberts nästa skiva, fjärde albumet "Steve Forbert" (1982), befann han sig kontraktslös och ute i kylan i sex Ã¥r innan E Street Bands Garry Tallent och skivbolaget Geffen Ã¥ter började tro pÃ¥ honom och släppte "Streets of this town". Forbert, som genom Ã¥ren hade gjort sÃ¥ mÃ¥nga bra skivor, hamnade under större delen av 80-talet i skuggan av de stora elefanterna i pop- och rockbranschen.
   I skenet av misslyckandet är "Little Stevie Orbit" en smÃ¥tt fantastisk skiva ty hans unika lÃ¥tskrivarkvalitéer är fortfarande pÃ¥ topp och de lite större arrangemangen pÃ¥ nÃ¥gra spÃ¥r tycker jag är rent utvecklande för Forberts karriär och ett naturligt steg mot en större publik med sin personlighet i säkert förvar.
   Den nye producenten, Pete Solley, har nog fÃ¥tt den största "skulden" för Forberts musikaliska utveckling. En kritiserad engelsman som vid den här tidpunkten var ett hett namn som producent. Efter ett Ã¥r som medlem i Procol Harum, 1976-77, pÃ¥ keyboards satsade Solley helhjärtat pÃ¥ producentrollen. Anlitades bland annat av Stiff där han producerade Mickey Jupps "Nature's radio"-singel och Wreckless Erics album "The wonderful world of Wreckless Eric". Bläddrar lite spontant i Erics biografi "A dysfunctional success" och hittar ganska bryska formuleringar om Solley vid inspelningsarbetet av skivan som jag tycker är hans höjdpunkt som skivartist.
   NÃ¥väl, Solley var under de här Ã¥ren ocksÃ¥ inblandad i produktioner för The Romantics (jodÃ¥, hitlÃ¥ten "Talking in your sleep"), The Fools och australiska namn som Jo Jo Zep & the Falcons, Russell Morris och The Sports. Och pÃ¥ Forbert-skivan styr han upp bÃ¥de produktionen och arrangemangen med säker hand.
   Musikerna bakom Forbert är till största delen nya. NÃ¥gra namn känner man igen, Robbie Kondor, Paul Errico och Bill Jones, frÃ¥n tidigare. Nyligen avlidne trummisen Bobby Lloyd Hicks är en känslig musiker i alla sammanhang och spelade ocksÃ¥ med Forbert live. Gitarristen Shane Fontayne är ett i sammanhanget nytt och intressant namn, ursprungligen engelsman som lockades till USA av Mick Ronson. Han hamnade direkt i hetluften i det kreativa Woodstock där han kompade John Sebastian och Jesse Winchester innan han hamnade i Forbert-sällskapet. Fontaynes fortsatta karriär ledde till bÃ¥de Lone Justice och sedan Bruce Springsteen pÃ¥ 90-talet.
   PÃ¥ "Little Stevie Orbit" är Forbert bÃ¥de lÃ¥gmäld och finstämd utan att intensiteten saknas i melodierna, texterna och arrangemangen. Han gör välavvägd rock med sneglingar Ã¥t bÃ¥de country och folkmusik.
   I nÃ¥gra lÃ¥tar, "Get well soon", "Laughter Lou" och "I'm an automobile", är han nÃ¥got rockigare än tidigare men pÃ¥ albumet finns det ocksÃ¥ plats för hans karaktäristiska folkmusikmelodier, "Song for Carmelita" och "Song for Katrina", där han kompar sig med enbart gitarr och munspel. Skivan innehÃ¥ller ocksÃ¥ nÃ¥gra av de finaste rockballader jag känner till, "One more glass of beer" och "Lonely girl".
   Ã…ren efter "Little Stevie Orbit" var tuffa för Forbert. Nästa album, "Steve Forbert", blev ingen hit fast han försökte Ã¥teruppliva 60-talslÃ¥ten "When you walk in the room". Kontraktet med Columbia resulterade inte i nÃ¥gonting förutom kaos bland managers som han bytte fyra gÃ¥nger innan han hamnade pÃ¥ säker mark 1988.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.