Blogginlägg

I min skivhylla: Steve Forbert

STEVE FORBERT: Little Stevie Orbit (Epic/Nemperor 84501)

Release: Oktober 1980.
Placering i skivhyllan: Hylla 4: Mellan Forberts "Jackrabbit Slim" (1979) och "Steve Forbert" (1982).

EFTER SINA TVÅ FÖRSTA ALBUM, "Alive on arrival" (1978) och "Jackrabbit Slim" (1979), båda finns med på min lista över 70-talets bästa album, försökte sig Steve Forbert på ett stundtals förändrat sound med ny (engelsk) producent. Både skivbolag, Forbert och manager trodde vid den här tidpunkten på idén och jag tycker mixen av typiska singer/songwriter-låtar och lite mer producerade popspår är utsökt och varierat intressanta. Dock blev albumet en smärre kommersiell flopp och Forberts relation med skivbolaget började svalna.
   Efter Forberts nästa skiva, fjärde albumet "Steve Forbert" (1982), befann han sig kontraktslös och ute i kylan i sex år innan E Street Bands Garry Tallent och skivbolaget Geffen åter började tro på honom och släppte "Streets of this town". Forbert, som genom åren hade gjort så många bra skivor, hamnade under större delen av 80-talet i skuggan av de stora elefanterna i pop- och rockbranschen.
   I skenet av misslyckandet är "Little Stevie Orbit" en smått fantastisk skiva ty hans unika låtskrivarkvalitéer är fortfarande på topp och de lite större arrangemangen på några spår tycker jag är rent utvecklande för Forberts karriär och ett naturligt steg mot en större publik med sin personlighet i säkert förvar.
   Den nye producenten, Pete Solley, har nog fått den största "skulden" för Forberts musikaliska utveckling. En kritiserad engelsman som vid den här tidpunkten var ett hett namn som producent. Efter ett år som medlem i Procol Harum, 1976-77, på keyboards satsade Solley helhjärtat på producentrollen. Anlitades bland annat av Stiff där han producerade Mickey Jupps "Nature's radio"-singel och Wreckless Erics album "The wonderful world of Wreckless Eric". Bläddrar lite spontant i Erics biografi "A dysfunctional success" och hittar ganska bryska formuleringar om Solley vid inspelningsarbetet av skivan som jag tycker är hans höjdpunkt som skivartist.
   Nåväl, Solley var under de här åren också inblandad i produktioner för The Romantics (jodå, hitlåten "Talking in your sleep"), The Fools och australiska namn som Jo Jo Zep & the Falcons, Russell Morris och The Sports. Och på Forbert-skivan styr han upp både produktionen och arrangemangen med säker hand.
   Musikerna bakom Forbert är till största delen nya. Några namn känner man igen, Robbie Kondor, Paul Errico och Bill Jones, från tidigare. Nyligen avlidne trummisen Bobby Lloyd Hicks är en känslig musiker i alla sammanhang och spelade också med Forbert live. Gitarristen Shane Fontayne är ett i sammanhanget nytt och intressant namn, ursprungligen engelsman som lockades till USA av Mick Ronson. Han hamnade direkt i hetluften i det kreativa Woodstock där han kompade John Sebastian och Jesse Winchester innan han hamnade i Forbert-sällskapet. Fontaynes fortsatta karriär ledde till både Lone Justice och sedan Bruce Springsteen på 90-talet.
   På "Little Stevie Orbit" är Forbert både lågmäld och finstämd utan att intensiteten saknas i melodierna, texterna och arrangemangen. Han gör välavvägd rock med sneglingar åt både country och folkmusik.
   I några låtar, "Get well soon", "Laughter Lou" och "I'm an automobile", är han något rockigare än tidigare men på albumet finns det också plats för hans karaktäristiska folkmusikmelodier, "Song for Carmelita" och "Song for Katrina", där han kompar sig med enbart gitarr och munspel. Skivan innehåller också några av de finaste rockballader jag känner till, "One more glass of beer" och "Lonely girl".
   Åren efter "Little Stevie Orbit" var tuffa för Forbert. Nästa album, "Steve Forbert", blev ingen hit fast han försökte återuppliva 60-talslåten "When you walk in the room". Kontraktet med Columbia resulterade inte i någonting förutom kaos bland managers som han bytte fyra gånger innan han hamnade på säker mark 1988.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.