Blogginlägg från 2017-06-05

Håkans Pop 10 år: Elliott Smith

Postad: 2017-06-05 07:53
Kategori: Ingen

Under säsongen hösten 2008 och våren 2009 skrev jag artiklar om mina favoritartister slumpmässigt valda ur minnet och från olika tider. Här får jag nöjet att vältra mig i intresset av Elliott Smith, den amerikanske singer/songwritern som hade en fin förkärlek för välskriven pop och även spelade skramlig rock. En favorit som tragiskt gick bort alldeles för ung.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2008.





Serien ”Mina favoriter” på den här sidan är inte uteslutande en nostalgisk följetong med 60- och 70-talsartister. Det finns artister från 90-talet som också fångat min fulla koncentration. Elliott Smith kom relativt sent in i mitt liv. Han hade rockbandet Heatmiser (tre album) bakom sig och hade redan gjort tre soloskivor på ett mindre skivbolag, ”Roman candle”, ”Elliott Smith” och ”Either/Or”, innan jag fick upp öronen för honom någon gång tidigt 1998.
   Det var i samband med Oscarsutdelningen i mars 1998, jag hade fått soundtracket ”Good Will Hunting” i min hand och fastnat för Elliotts ”Miss Misery”. Under den här spektakulära Oscarskvällen skulle Elliott framföra ”Miss Misery” för alla kända filmmänniskor i Los Angeles. Elliott ensam i en vit kostym med en akustisk gitarr kompad av den stora Oscars-orkester. Det var naturligtvis en alldeles för udda upplevelse för att passera obemärkt.
   Elliott har uttalat sig om sin egen upplevelse: "That's exactly what it was, surreal... I enjoy performing almost as much as I enjoy making up songs in the first place. But the Oscars was a very strange show, where the set was only one song cut down to less than two minutes, and the audience was a lot of people who didn't come to hear me play. I wouldn't want to live in that world, but it was fun to walk around on the moon for a day."
   Han skulle snart komma med sin första skiva på ett stort mäktigt skivbolag, Steven Spielbergs DreamWorks Records, och då var det inget som kunde hålla tillbaka min lojala känsla för den här amerikanska killen.
   ”XO” (som i extraordinär) hade allt. Med både osedvanligt starka låtskrivarambitioner, en uppseendeväckande enkelhet och en direkt sensationell popmedvetenhet. Jag skrev i min recension av ”XO” att han nu stiger in fullfädrad bland de etablerade. Och drog till med att han var som Simon & Garfunkel i en och samma person! Det fanns också tydliga Beatles-inspirerade sekvenser i Elliotts musik. Det är klart att jag var såld. På ett enda ögonblick.

När jag sedan i januari 1999, ett halvår efter hans stora skiva, fick möjlighet att se honom i London på stora Astoria blev det en fantastisk om än väldigt splittrad upplevelse. Med rötterna i den vilda rockmusiken ville han fortfarande stå med ena foten i en grupp, i det här fallet Quasi som han också uppträdde med den här kvällen som basist, och samtidigt vara den där poprockiga singer/songwriter-inspirerade konstnären.
   Han var inte bara den där mjuka popsångaren som majoriten av låtarna på ”XO” och repertoaren innehöll många tidigare och för mig just då okända låtar. Ändå ett helt otroligt oförglömligt uppträdande.
   Elliott upprepade den musikaliska kvalitén på den följande skivan, ”Figure of 8” (2000), och jag räknade honom som en av mina största nya favoriter runt millennieskiftet. På skivan blandade han traditionell engelsk pop med Greenwich Village-influerade folksånger. Och fick en gitarr att låta George Harrison samtidigt som han sjöng som en medlem i Beach Boys.
   Skivan var alltså både välgjord, han spelade en massa olika instrument själv, och sprängfylld av delikata inpass och intelligenta klanger.
   Väntade mig ytterligare ett kanonalbum 2003, förhandsrapporterna talade om något stort, när nyheten om det grymma självmordet borrade sig rakt in i verkligheten den där tragiska oktobertisdagen 2003. Blandningen av depression, alkoholism and drogberoende hade återigen tagit ifrån oss en fantastisk poprockartist. Och rapporterna under de följande dagarna blev bara mer och mer ledsamma om hur Elliott hade tagit sitt liv.
   Med saknaden och sorgen som en tung handduk över ansiktet kunde jag inte låta bli att lyssna på Elliott Smith. Hittade demoversioner på nätet som var bra, en nyutgiven skiva 2004 (”From a basement to a hill”) med efterlämnade inspelningar av hög kvalité och förra året kom ännu en mäktig samling, ”New moon” från mitten av 90-talet som också var av oerhört hög kvalité fast de var hämtade från överblivet material. ”New moon” är ett ytterst fint minne av en kille som gjorde några väldigt bra skivor av oförglömlig prägel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.