Blogginlägg
Håkans Pop 10 år: Petty den store vinnaren
Hösten 1987 turnerade Bob Dylan tillsammans med Tom Petty & Heartbreakers och Roger McGuinn i Europa. Ett osedvanligt logiskt turnépaket. McGuinn inledde konsertkvällen, Petty/Heartbreakers fortsatte och sedan kom Dylan kompad av Heartbreakers inklusive Petty.
Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/9 2013.
Alla bilder: Anders Erkman
"Temples in flames"-turnén var en osedvanligt kort sväng, 30 konserter, med Bob Dylan som huvudartist. Turnén inleddes 5 september och avslutades 17 oktober 1987. Förutom de två första spelningarna i Israel var det uteslutande Europa-datum på agendan. Dagen innan Stockholm-konserten spelade de i Göteborg på Scandinavium. Dylan kompades av Tom Petty & the Heartbreakers, som även gjorde ett eget set, med Roger McGuinn som uppvärmare.
Inget album med Dylan var vid tillfället aktuellt. 1986 hade han släppt "Knocked out loaded", med flera Heartbreakers-medlemmar bland väldigt många musiker, och 1988 skulle "Down in the groove" komma.
Tom Petty & Heartbreakers hade våren 1987 släppt albumet "Let me up (I've had enough" och Roger McGuinn var inte aktuell på skiva överhuvudtaget.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/9 1987.
BOB DYLAN
"Temples in flames"-tour
TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS
ROGER McGUINN
Isstadion, Stockholm 26 september 1987
Det var ett ovanligt lyckat konsertpaket som gjorde två konserter i Sverige i helgen. Tom Petty spelade med sin idol Roger McGuinn och båda fick chansen att stå på samma scen samtidigt som sin läromästare Bob Dylan. En perfekt blandning där dock Dylan svek med sin truliga framtoning, slarviga uppträdande och en snål konsert på endast 70 minuter.
Lördagskvällens konsert, i ett överfullt Isstadion i Stockholm, började i en varm, mänsklig och trivsam atmosfär med Roger McGuinn och hans akustiska gitarr.
Fem låtar, bland annat nyskrivna "Sunshine love" och gamla "Chestnut mare", medan folk intog sina platser och applåderade pliktskyldigt men varmt.
När sedan McGuinn tillsammans med Tom Petty och hela Heartbreakers sedan drog förbi Byrds-hits som "Mr tambourine man", "Turn turn turn" och "Eight miles high" var det bara att blunda och i fantasin se 80-talets version av Byrds framför sig. McGuinn och Petty sjöng ofta tillsammans och det var som om deras röster flätades samman på ett broderligt sätt.
Bob Dylan får förlåta men lördagskvällens höjdpunkt stod Tom Petty och hans fantastiska Heartbreakers för. De vände upp och ned på alla begrepp direkt med starten "Around and around", Chuck Berrys gamla showstopper.
Pettys set var kort, alldeles för kort, med bara åtta låtar på 35 minuter. Ingen artist med så många bra skivor bakom sig kan göra sig själv rättvisa i det sammanhanget. Inte heller Petty.
Men det var naturligtvis lysande att få uppleva "Refugee", "American girl" och nyskrivna "Little rich girl"(?) från scen. Avslutningen var kanon med "So you want to be a rock'n'roll star" (med McGuinn, som skrivit låten) och gamla klassikern "Shout".
I somras kompades Dylan i USA av Grateful Dead och någon befängd dåre tyckte att gruppen utklassade gamla The Band när det istället är Heartbreakers som på på samma kväll kan vara 80-talets Byrds och sedan genomföra en perfekt uppbackning av Dylan.
Bob Dylans konsert började med en gäspning och slutade med ett "jasså". Han sa inte hej, han sa inte tack och han sa inte adjö så det var en snopen publik som fick se ljuset tändas efter bara 70 minuter.
Det var en luggsliten Gud som kom in på scenen kl 21.00 i lördagskväll. Mycket mediokra versioner av "Like a rolling stone" och "Maggie's farm" inledde då Heartbreakers var enda ljusglimten på en nästan mörklagd scen.
En annorlunda "Forever young" fortsatte och hoppet tändes men konserten kom att bli en ojämn historia där de snabbare låtarna tenderade att bli en kamp mellan Heartbreakers och Dylan där den senare ofta kom till korta.
Heartbreakers är en suverän rockgrupp där gitarristen Mike Campbell var den mest spektakuläre solisten men där jag också fann pianisten Benmont Tench över alla gränser helt komplett. Det var från hans klaviaturer många låtar rullade igång och skapade ett härligt gung i låtar som "Emotionally yours", "Tangled up in blue" och "Tomorrow is a long time", långsamma låtar där Dylan kom mer till sin rätt.
Musikaliskt helt bländande men Bob Dylan svek med sin röst på fler än ett sätt. Han sjöng tunt och oinspirerat och han sa inte ett ord till en publik som avgudade och fullkomligt älskade honom.
Så arbetar ett proffs, en artist som vill behålla sin helgongloria men dessvärre också distansen till sin publik.
Bob Dylan, gitarr, keyboards, munspel och sång
Mike Campbell - Gitarrer
Howie Epstein - Bas, slide (Låt 12) och sång
Benmont Tench - Keyboards och sång
Stan Lynch - Trummor
Tom Petty - Gitarr, bas (Låt 12) och sång
Roger McGuinn - Gitarr och sång (Låt 13-14)
with The Queens Of Rhythm:
Carolyn Dennis, sång
Queen Esther Marrow, sång
Madelyn Quebec, sång
Setlist:
1. Like A Rolling Stone
2. Maggie's Farm
3. Forever Young
4. Gotta Serve Somebody
5. John Brown
6. Emotionally Yours
7. Tangled Up In Blue
8. Seeing The Real You At Last
9. Tomorrow Is A Long Time
10. I And I
11. I Shall Be Released
12. Rainy Day Women # 12 & 35
Extralåtar:
13. Knockin' On Heaven's Door
14. Dead Man, Dead Man
Roger McGuinn:
She’s a Real Fine Lady
Tiffany Queen
Sunshine Love
Light Up the Darkness
Chestnut Mare
Drug Store Truckin’ Man
King of the Hill
Eight Miles High
Turn, Turn, Turn
Mr. Tambourine Man
Tom Petty and the Heartbreakers:
Around & Around
American Girl
Goodbye Little Rich Girl
Think About Me
Breakdown
So You Wanna Be a Rock ‘n’ Roll Star
Shout
I Want to Hold Your Hand
/ HÃ¥kan
Håkans Pop 10 år: Makalös musikfestival i Örebro
Håkans Pop 10 år: Elliott Smith
| << | Juni 2017 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | |||
| 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
| 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
| 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | ||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: