Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: BOX #15 JOHN LENNON

Postad: 2017-07-27 07:55
Kategori: 10 år

Det är en grandios box med John Lennon-låtar som Yoko Ono sammanställt med enbart tidigare outgivet material. Det är klart att det musikaliskt sviktar ibland på några demoinspelningar men "Anthology" är en imponerande arkivrensning med unikt material.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/10 2014.




JOHN LENNON: Anthology (Capitol/EMI, 1998)

EFTER DEN TOTALA GENOMGÅNGEN av Ulf Lundells mastodontbox "Under vulkanen", 14 cd och en dubbel-dvd, är vi tillbaka på en någorlunda normal nivå. Ändå känns JOHN LENNONS "Anthology" väldigt omfattande och detaljrik med väldigt mycket unikt och exklusivt material fast den "bara" innehåller fyra cd.
   De fyra skivorna är tillsammans med en bok också ett helt konstverk. Fantasifullt designat, innovativt förpackat och fyllt med ett otal av John Lennons väldigt personliga teckningar. Däremot är titeln på hela boxen, "Anthology", totalt fantasilös. Speciellt som The Beatles bara två-tre år innan, 1995-96, gav ut sina tre dubbel-cd med just den titeln.
   Precis som Beatles-samlingarna var Lennons box ingen greatest hits-historia utan innehöll enbart tidigare outgivet material fast låtarna huvudsakligen redan hade varit officiellt utgivna i sin färdiga utformning. Här är det ofta inspelningar gjorda på vägen till den färdiga skivan. Från hemmagjorda demos till studioupptagningar och råmixar men också unikt livematerial.
   Hela boxen riktar sig till den initierat John Lennon-intresserade eller den rena fanskaran som nördigt vill jämföra tidiga versioner eller repetitioner med de officiella låtarna. På de fyra cd-skivorna, som har en speltid som pendlar mellan 63 respektive 73 minuter, finns det därför utrymme att in i minsta detalj analysera varje inspelning.
   Samtidigt med den här boxen gavs det ut en mer koncentrerad version av boxens fyra cd på en enkel cd, "Wonsaponatime", med fler konventionella låtar och färre inslag av improvisation.
   De fyra cd-skivorna löper kronologiskt, men det ruckas uppseendeväckande flera gånger på den naturliga ordningsföljden inom varje cd. Varje cd har en titel som perfekt sammanfattar John Lennons artisthistoria som soloartist. Från 1969 till 1980, från "Ascot" via "New York City" och "The lost weekend" till "Dakota".
   Tack och lov har de mer eller mindre avantgardesinnade inspelningarna med frun Yoko Ono lämnats utanför den här boxen och historien inleds med inspelningarna i september-oktober 1970 som mindre än två månader senare ska resultera i "John Lennon/Plastic Ono Band", Lennons första riktiga soloalbum. Titeln "Ascot" syftar på att skivan till stora delar är inspelad hemma i Lennon/Onos hus i Ascot i sydvästra London.
   Här får vi höra råmaterialet, i ordets rätta mening, till åtta av första soloskivans elva låtar. En skiva som i allas öron har beskrivits som en naken produktion fast ljudmaestron Phil Spector har suttit i producentstolen. Men här blir det än mer uppenbart att det bara är elgitarr (ibland piano), bas och trummor i kompet. Ibland spårar inspelningarna ur och förvandlas till jamsession med stundtals skrattande sång och det händer också att inspelningen helt sonika avbryts. Lyssnaren förvandlas till en anonym fluga i inspelningsstudion.
   Någon gång känns de här inspelningarna faktiskt mer ärliga än slutprodukten. "I found out", med elgitarr och sprucken sargad röst, skulle kunna vara en primitiv bluesinspelning från träskmarkerna i Louisiana...
   Även "Imagine"-inspelningarna, fem av den skivans tio låtar, återfinns under "Ascot"-rubriken. Har ett lite mjukare sound på skiva men på råmaterialet här finns det en stor och dallrande närvarokänsla. Speciellt i coverlåten "Baby please don't go" med både hård elgitarr, skrikig sång och livejammässigt saxofonsolo (Bobby Keys). Låten kom aldrig med på "Imagine" utan hamnade så småningom i en liveversion på "Some time in New York City".

JOHN LENNON MED FRU FLYTTADE till New York i slutet på augusti 1971 och staden inspirerade givetvis paret kreativt. Både till nya låtar och konserter. På boxens "New York"-skiva finns flera liveupptagningar: På John Sinclair-konserten i Ann Arbor 1971, på Apollo-teatern i Harlem 1971 och den egna One to one-konserten på Madison Square Garden 1972. Sistnämnda konsert resulterade så småningom i en liveskiva (1986) men i boxen är inspelningarna hämtade från kvällskonserten som enligt alla (inklusive kompbandet Elephant's Memory) var mycket bättre än matinéföreställningen.
   Även i övrigt är "New York"-skivan intressant. Med några tidiga demoversioner av "Mind games", Johns presentationer av låtar han skänkte till Ringo Starr, "I'm the greatest" och "Goodnight Vienna", "Bring on the Lucie" live i studion och den tidsmässigt omotiverade demon av "Real love" som på 90-talet skulle bli Beatles "nya" singel.
   Skivan som går under titeln "The lost weekend" utspelar sig under det turbulenta året 1973-1974 då han tillfälligt hade separerat från Yoko Ono och ofokuserat och växelvis spelade in två album nästan samtdigt, "Rock'n'roll" och "Walls and bridges". Med jamsession, studiosnack, instruktioner och dokumentära inslag. Men utan direkta musikaliska höjdpunkter.
   Dock har de klämt in ännu en omotiverad demoinspelning från 1980, en första version av "I'm losing you" som så här tidigt hette "Stranger's room", bland 1974-låtarna.
   På boxens fjärde cd är det uteslutande inspelningar från 1980. Nästan, utan förklaring finns där en 1974-inspelning av Platters gamla hit "Only you" som John sjöng in för att visa Ringo inför hans inspelning av låten.
   I övrigt är det många inspelningar av låtar som sedan hamnade på "Double fantasy" och "Milk and honey" plus några demo av både kända och exklusivt okända originallåtar. Till den senare kategorin hör Johns parodiska "attack" på Bob Dylan, "Serve yourself", ännu en låt som John tänkte skänka till Ringo Starr, "Life begins at 40", plus nya låtar ofta med en mer eller mindre ironisk prägel, "The Rishi Kesh song", "Mr Hyde's gone (don't be afraid)", en tredelad "Satire" som driver med Dylans sätt att sjunga och skriva och "It's real".
   Sedan får vi en nyfriserad version av Johns demo "Grow old with me" som fanns med på "Milk and honey"-plattan. Här har George Martin arrangerat upp låten i en lite proffsigare Abbey Road-produktion.

MIN RECENSION AV JOHN LENNON-BOXEN från Nerikes Allehanda 6 november 1998:

JOHN LENNON
Anthology
(EMI)


Det är den alltmer utbredda bootleghanteringen som har gjort att 90-talets retrospektiva utgivning dominerats av Beatles. Först BBC-inspelningarna och sedan de tre maffiga "Anthology"-delarna som nu toppas, dock med liten marginal, av John Lennons livsverk.
   Här råder ingen brist på material, av god teknisk kvalité, och även demoinspelningar av godkänd art. Allt förpackat i en otroligt läcker, elegant layoutad och informativ låda. Fyra cd, som löper kronologiskt, och en bok som dokumenterar tiden och detaljer kring varje inspelning.
   Bara en tredjedel av boxens innehåll är hämtad från det amerikanska radioprogrammet "Lost Lennon tapes". Känslan att Yoko Ono inte på långa vägar släppt till tillräckligt med unikt material är överhängande.
   Av boxens 94 spår är 13 inte ens musik utan studiosnack, påannonser, lek med sonen Sean, parodi eller sketcher. 7 låtar är liveinsspelningar av redan kända sånger. Och av boxens 19 outtakes, nya tidigare outgivna låtar, är sex covers.
   Vilket betyder att en stor majoritet låtar, 54, tillhör avdelningen återanvändning. I versioner som inte nämnvärt skiljer sig från de officiellt utgivna. Lite naknare, lite mindre arrangerat, ofta förstatagningar men också rejält mycket mer levande än studioskivorna någonsin var.
   Att bara höra John räkna in, spontant fälla komiskt träffande kommentarer eller styra medmusiker är musikhistoria av god dignitet.
   Så även om skivorna huvudsakligen innehåller redan kända låtar så ger lyssnandet poänger långt över en vanlig tillbakablick på de gamla skivorna.
   Några av de ovärderliga höjdpunkterna:
   1. "I found out". Demo med bara en elektrisk gitarr i kompet, 13 år före Billy Bragg.
   2. "Imagine". Ensam på scen på Apollo 1971 med akustisk gitarr inför en överväldigad publik.
   3. "I’m the greatest". Johns spontant enkla förevisning slår Ringo med hästlängder.
   4. "Real love". Hemmademo så exakt sjungen och spelad på pianot att ingen saknar Jeff Lynnes produktion som sedan blev en Beatles-singel.
   5. "Life begins at 40". Countrysångaren John såg fram mot sin 40-årsdag. Han fick inte ens leva tre månader som 40-åring...
   Glöm inte heller hans käcka parodier på George Harrison ("The Rishi Kesh song") och Bob Dylan ("Serve yourself" och "Satire 1-3").
   Medan hans cover på "Be my baby" är oväntat blek, "Imagine" med orgel är roligare än bra och det tuffa snacket mellan John och Phil Spector är bara intressant en enda gång.
   Boxen släpps också i en koncentrerad form på en CD, "Wonsaponatime", där dock bara två av mina favoriter ingår...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.