Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: STIFF#22: The Pogues

När jag under 2008/09 rangordnade mina Stiff-singel-favoriter fanns givetvis folkrockbandet The Pogues med på flera platser. Här berättar jag allt om debutsingeln "Dark streets of London"

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/10 2008.


THE POGUES: Dark streets of London/And the band played waltzing Matilda (Stiff BUY 207)
Release: 31 maj 1984

Jag har ju redan berättat det mesta om A-sidan på singeln här. Fast då handlade det mest om förlagan till Stiff-singeln. Den som gavs ut på den egna Pogue Mahone-etiketten men som i slutet på samma månad även släpptes på Stiff. Jag äger tyvärr ”bara” Pogue Mahone-singeln, där även bandet hette Pogue Mahone, men jag har med Stiff-Tobbes hjälp kommit över en bild (se ovan) på den autentiska Stiff-etiketten.
   Där kan man tydligt se att designen på etiketten är väldigt snarlik. Stiff har bara försett skivan med nytt skivnummer (BUY 207) och ersatt det något anstötliga bandnamnet Pogue Mahone (”kiss my ass” på gaeliska) med det mer konventionella The Pogues. I övrigt är skivan och inspelningarna helt identiska.
   På pressreleasen till Stiff-singeln förklarar sångaren Shane MacGowan varför de bytte namn till The Pogues: ”We’re sick of all the aggro – it was all a bit of a joke to start with, but when you have to explain the joke it’s just not funny anymore”.
   ”Dark streets of London” är en fantastisk London-skildring av Shane MacGowan och han sjunger här starkt och till och med tydligt. En fin start på Pogues legendariska Stiff-karriär.
   Men skivan har också en B-sida av nämnvärt material fast det var en cover, Eric Bogles ”And the band played waltzing Matilda”. Bogle är en folkmusiksjungande skotte, född i Peebles 1944, men emigrerade till Australien 1969. Han har skrivit många sånger om krigets tragiska följder och ”And the band played waltzing Matilda” skrev han 1972.
   Texten handlar om de australiska och nya zeeländska arméerna kamp på halvön Gallipoli, i det Turkiet som tillhör Europa, under första världskriget. Striden utkämpades mellan 25 april 1915 och 9 januaryi 1916.,
   Låten var först åtta verser lång men Bogle trimmade ner den till fem utan att mista tråden i den engagerande historien. På slutet förekommer texten och melodin till just ”Waltzing Matilda”, Australiens mest kända country- och folksång som allmänt har kallats Australiens inofficiella nationalsång. Den originalsången skrevs redan 1895 av Banjo Paterson.
   ”And the band played Waltzing Matilda” fick sitt första genombrott 1974 på National Folk Festival i Brisbane där Bogle själv sjöng den till stor publikrespons. Här berättar Bogle själv många egna tankar om sin historiska sång.
   Shane MacGowan sjöng den som sagt mycket starkt och texten är i linje med många av de texter MacGowan senare kom att skriva under Pogues storhetstid. Med vemod och tragedi som ledmotiv.
   Now those that were left, well we tried to survive
   In a mad world of blood, death and fire
   And for ten weary weeks I kept myself alive
   But around me the corpses piled higher
   Then a big Turkish shell knocked me arse over tit
   And when I woke up in my hospital bed
   And saw what it had done, I wished I was dead
   Never knew there were worse things than dying
   For no more I'll go waltzing Matilda
   All around the green bush far and near
   For to hump tent and pegs, a man needs two legs
   No more waltzing Matilda for me

Pogues första version av Bogles låt, som finns på singeln, är kort och koncentrerad och bara 4:50 lång och den kom ursprungligen inte med på gruppens första album ”Red roses for me”, oktober 1984.
   Men Pogues spelade in den anmärkningsvärda låten ännu en gång. När Elvis Costello skulle producera bandets ”Rum sodomy & the lash” plockades Eric Bogles låt fram på nytt. Och nu gjorde de den i en fullversion med alla verserna som sträckte ut sig över 8:14. Produktionen är inte överraskande än mer fantastisk, med blås och ordentligt sug i verserna. Men redan här tycker jag mig höra att MacGowans röst börjat krackelera lite jämfört med Pogues-originalet från 1984.

På cd: Båda låtarna finns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
YouTube: En demoversion (audio) av "Dark streets of London". I den andra 19 minuter långa filmen, inspelad 1985, finns "And the band played waltzing Matilda" med.





/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.