Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: 60: #6 THE ROLLING STONES (1963-1969)

Postad: 2017-07-24 07:57
Kategori: 10 år

Jag är visserligen stor Beatles-fantast men jag kan givetvis inte blunda för antagonisterna i Rolling Stones och många av deras singelhits som inleddes med coverlåtar men avslutades med en mängd starka Jagger-Richards-låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/4 2016.



Från vänster: Bill Wyman, bas, Mick Jagger, sång och munspel, Keith Richard, gitarr och sång, Charlie Watts, trummor, och Brian Jones, sologitarr.

THE ROLLING STONES TOPP 3:

1. Paint it, black (1966)
2. Honky tonk women (1969)
3. It's all over now (1964)


I FÖRSTA HAND TÄNKER JAG INTE PÅ THE ROLLING STONES som en utpräglad coverorkester men dissekera deras tidiga singelutgivning under flera års tid och du kan väldigt lätt få den uppfattningen. Precis som tidiga Beatles (varför denna huvudlösa jämförelse?), där oräkneliga covers formade deras musik, stod tidiga Stones med många fötter i den traditionella rockmyllan. Men sneglade också åt r&b- och blueshållet, med företrädesvis svarta artister som förebilder, när det gällde liverepertoaren. För Stones tog det längre tid innan självförtroendet klarade av att skriva egna originallåtar till skivorna.
   Det finns en viss ironi i det faktum att första gången en Nanker-Phelge-komposition ("Stoned", skriven av hela gruppen under pseudonym) publiceras är det på en singel-b-sida till Beatles-covern "I wanna be your man" i november 1963.
   Men det var tidigare samma år, 28 april 1963, som livet skulle förändras i det band som fram till då hade spelat under namnet The Rollin' Stones. Då steg Andrew Oldham och hans kompanjon Eric Easton över tröskeln till Crawdaddy Club i Richmond där bandet varje söndag eftermiddag var fast husband. Förklarade sitt ärende att de var villiga att bli bandets managers, ändrade gruppnamnet till det prydligare The Rolling Stones, kastade ut sjätte medlemmen, pianisten Ian Stewart, och uppmanade bandet att satsa professionellt.
   Redan från start var kvintetten Stones en mycket solid enhet: Mick Jagger, sång, Brian Jones, gitarr, Keith Richard (på 60-talet utan s i slutet på namnet), gitarr, Bill Wyman, bas, och Charlie Watts, trummor.
   Oldham fixade snabbt ett skivkontrakt på Decca, som året innan tackat nej till Beatles, och redan i juni 1963 släpptes debutsingeln "Come on", en cover på Chuck Berrys två år gamla låt i en hetsig rastlös version med ett framträdande munspel (Brian Jones) men inga solon i övrigt. Ingen musikalisk stor händelse men hamnade ändå som bäst på en 21:a-plats på Englandslistan.
   Officiellt stod Oldham/Easton-bolaget Impact Sound som producent men det var i praktiken Oldham, utan någon som helst teknisk erfarenhet, som producerade singeln och skulle göra det på varje Stones-skiva fram till hösten 1967.
   Uppföljaren, ovannämnda "I wanna be your man", släpptes tre veckor innan Beatles egen version med Ringo Starr på sång från albumet "With the Beatles". Jagger överträffar klart Ringo i energi och Stones version, med vasst gitarrsolo av Brian Jones, är tuffare än Beatles som kanske är lite tajtare produktionsmässigt.

ÄVEN PÅ NÄSTA SINGEL, BUDDY HOLLYS "Not fade away", överträffar Stones originalet, den sju år gamla Crickets-låten, med ett Bo Diddley-influerat arrangemang med Brian Jones på munspel. Fram till nu hade Stones-singlar bara ökat i popularitet och deras kanonversion av The Valentinos bara en månad gamla "It's all over now" blev mycket naturligt bandets första nummer ett med det spektakulära gitarrsoundet, inspelat i Chess-studion i Chicago, som finaste ingrediens.
   Mer Chicago. Stones version av Willie Dixons långsamma blues "Little red rooster", Howlin' Wolf gjorde originalet 1961, doftar klassisk Chicagoblues där Brian Jones återigen spelar musikalisk huvudroll på både slide och munspel. 1965 och äntligen ett Jagger/Richard-original som singel a-sida, "The last time". Inspelad i RCA Studios i Hollywood och introt är klassiskt med Brian Jones upprepade gitarrsolon som läcker hitingrediens.
   Under 1965 avlöste Stones listettor varandra och "(I can't get no) Satisfaction", kanske bandets allra mest legendariska hit med pophistoriens mest kända gitarriff (Keith), var inget undantag. För första gången satte Oldham sitt eget namn som producent och Jack Nitzsches piano har breddat soundet. Vid den här tidpunkten hade Jagger/Richard hittat det personliga hituttrycket, med upprepningar som hemligt recept, och "Get off of my cloud" har ett härligt tungt driv (Charlie Watts trummor) och sologitarren spelas den här gången av Brian Jones.
   "19th nervous breakdown" låter naturligtvis som nästa givna singelsuccé och hade det inte varit för Nancy Sinatras "These boots are made for walkin'" hade singeln toppat Englandslistan i tre veckor våren 1966. Fantastiskt driv i låten och produktionen. Men på nästa singel, "Paint it, black" (det är först idag som jag upptäcker det korrekta kommatecknet i låttiteln), var Stones mycket rättvist tillbaka på topplaceringen. Lite poppigare än tidigare och återigen inspelat i USA, 8 mars 1966 i RCA Studios i Los Angeles. Sitaren, spelad av Brian Jones (vem annars?), ger ett färgstarkt intryck och vi är uppenbart på väg till 1967.
   Popsoundet blev bara tillfälligt och gruppen var tillbaka till sitt typiska rocksound på nästa singlar. På typiska "Have You Seen Your Mother, Baby, Standing In The Shadow?" kopierar Stones nästan sig själv och skivköparna tröttnade tillfälligt lite vilket resulterade i "bara" en 5:e-plats. Men en ny fräsch ingrediens var blåssektionen, arrangerad av Mike Leander, gav låten karaktär.

1967 OCH STONES VAR VERKLIGEN EN ROCKIG MOTPOL till exempelvis poppigt experimentella Beatles och körde verkligen sitt eget race med rockklassiker efter rockklassiker. "Let's spend the night together" är en av gruppens mest kända låtar som mycket märkligt också missade förstaplatsen i England. Jack Nitzsches piano inleder men i övrigt är det ett välkänt Stones-sound.
   Mot sommaren 1967 förstod även Stones att det var psykedeliska vindar som blåste i den trend som fick namnet flower power. Men där kan vi väl påstå att de rockiga grabbarna från Londons utkanter inte passade in musikaliskt eller hade något personligt att tillföra. Sinnesutvidgande verksamhet Mick och Keith gärna sysslade med, polisrazzian 12 februari är känd, men musikaliskt var de uppenbart på villospår.
   Tolv dagar efter Beatles "Sgt Pepper"-release gick Stones, som hade ett fängelsehot hängande över sig, in i studion som resulterade i singeln "We love you" som är gruppens totala bottennapp på skiva. Efter ett våldsamt pianointro (Nicky Hopkins) utvecklas låten till ett collage av fängelseljud med väldigt ostrukturerad melodi som ändå nådde en oförklarlig 8:e-plats.
   Turbulensen i och omkring Stones fick långtgående följder. Oldham, som också var manager, fick i stort sett sparken då han under det problematiska 1967 mest hållit sig undan och inte backat upp bandet. In kommer den heta skivproducenten Jimmy Miller (har tidigare förekommit i mina 60-talstexterna om Traffic, Spencer Davis Group och The Move ) och åstadkommer underverk och ännu en listetta med "Jumpin' Jack Flash". Inspelad samtidigt som bandet får till det mycket starka albumet "Beggars banquet". Det var en minst sagt hyfsad nystart efter att ha varit nere på knä ett år innan. En ny era i bandets historia, Jimmy Miller-åren, hade inletts och fraser som "But it's alright" och "It's a gas" har etsat sig fast i musikhistorien.
På albumet, där "Jumpin' Jack Flash" inte finns med, fanns det fler potentiella singelhits ("Street fighting man" och "Sympathy for the devil") men det skulle dröja drygt ett år innan nästa Stones-klassiker på singel, "Honky tonk women". Inspelningen blev till en modell hur Stones soundmässigt skulle utvecklas under 70-talets första år med gospelinfluerad tjejkör (Doris Troy och Nanette Workman) och mäktigt blås.
   Under uppseendeväckande former hade en djupt drogberoende Brian Jones tvingats lämna bandet som i juni 1969 går in i studion med den nye, unge 20-årige gitarristen Mick Taylor som medverkar på ännu en singellåt, "Honky tonk women", som inte heller får plats på nästa album, "Let it bleed". Innan Taylor gör sin scendebut med bandet, 5 juli, drunknade Brian Jones två dagar innan under mystiska omständigheter och 4 juli släpps "Honky tonk women" som kom att toppa Englandslistan i fyra veckor sommaren 1969..

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.