Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Crazy Horse

Postad: 2017-07-17 07:52
Kategori: 10 år

Det amerikanska rockbandet Crazy Horse, mest berömt som kompband till Neil Young, har genom alla decennier också haft en egen karriär med många olika sättningar. Här berättar jag om historien, medlemmarna och deras skivor under eget namn.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/12 2008.





För några månader sedan skrev jag på den här sidan om Crosby, Stills & Nash och det var naturligtvis omöjligt att beskriva deras historia utan att blanda in Neil Young. När jag någon gång ska beskriva min fascination och mina minnen hur Neil Young kom in i mitt liv så kommer det att bli lika omöjligt att utelämna CRAZY HORSE, kompgruppen med mer än nio liv och olika konstellationer.
   Utan Neil Young hade jag nog aldrig upptäckt Crazy Horse som den rullande och effektiva rockmaskin de är. Och utan The Rockets hade Neil Young inte heller fått upp ögonen för sin kommande kompgrupp. The Rockets var förlagan till Crazy Horse och innehöll framtida kända musikernamn som Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot, violinisten Bobby Notkoff och bröderna/gitarristerna Leon och George Whitsell.
   Jag har Rockets debutskiva och enda album (White Whale) från 1968, ett exemplar inköpt långt, långt senare. Det är bröderna och Whitten som är gruppens huvudsakliga låtskrivare och det var en grupp som satsade mycket på sång och stämmor. Men också häftiga gitarrsolon.
   Klart att Young var intresserad. Själv höll han på att lämna en splittrad grupp, Buffalo Springfield, och var på jakt efter en kompgrupp.
   Det tog ett tag, Neil Young hann solodebutera i november 1968 och Rockets spelade in ytterligare några låtar innan den gruppen sprack. Neil bjöd upp Molina och Whitten till sitt hus i Topanga Canyon och de började jamma kring numera klassiska låtar som ”Down by the river” och ”Cinnamon girl”.
   Slutligen hamnade de två killarna plus Talbot i Neil Youngs kompgrupp som fick namnet Crazy Horse efter Youngs förslag. Hans intresse för indiankulturen satte sina spår.
   Bandet debuterade som Neil Young with Crazy Horse på albumet ”Everybody knows this is nowhere” 1969 med inte bara ovannämnda klassiker utan också ”Cowgirl in the sand”.
Men det var först på nästa Neil Young-skiva, ”After the goldrush” i september 1970 som egentligen är blott en Neil Young-skiva men på omslagets baksida står det ”And Crazy Horse”, som jag fick upp ögonen för Crazy Horse på allvar. Nu var även Nils Lofgren involverad, hans första skivinspelning, och Crazy Horse började samtidigt få ett eget liv. Samma höst spelade gruppen in sitt debutalbum i eget namn, ”Crazy Horse” där Lofgren uppträder nästan hemligt då han var upplåst av kontrakt som han hade med sin egen grupp Grin.

”Crazy Horse” är ju inget annat än en ren och skär klassiker. Dels är Whitten i högform med många bra låtar där ”I don’t want to talk about it” måste betraktas som en evergreen. Kanske blev det efter Rod Stewarts hit i mitten på 70-talet men det är Whittens egen version som verkligen äger. Även Lofgren gjorde låten på flera av sina solokonserter i slutet på 70-talet och jag minns flera magiska ögonblick när han gjorde den låten live.
   Lofgren och Jack Nitzsche bidrog också till Crazy Horse-skivans starka kvalité. ”Beggars day”, som senare blev en milstolpe i Lofgrens repertoar, gjorde här sin debut på skiva. Och även en unik Neil Young-låt, ”Dance dance dance”, som aldrig har givits ut av låtskrivaren själv.
   Nitzsches filmlåt ”Gone dead train”, då redan utgiven med Randy Newman som sångare hämtade från filmen ”Performance”, inleder hela skiva. Dessutom spelar Ry Cooder svidande slidegitarr på tre låtar. ”Crazy Horse” var vid tiden ett underskattat mästerverk.
   Men gruppen hade problem. Med Danny Whitten. Hans svåra heroinberoende var omöjligt att handskas med. Han fick kort och gott lämna gruppen och när han dök upp i dåligt skick till en Neil Young-inspelning så fick han även där lämna. Det slutade med en överdos och Whitten dog 18 november 1972 och Neil Young skrev den mycket personliga sången ”The needle and the damage done” till minnet av honom.
   Inför andra skivan fick Crazy Horse ändra uppställning radikalt. Det var bara Talbot och Molina kvar av ursprunget, George Whitsell, gitarr, gjorde comeback och nya var John Blanton, keyboards, och Greg Leroy, gitarr. Och det var de tre sistnämnda som skrev låtarna till ”Loose”. En skiva som jag tyckte var bra då, i januari 1972, men idag huvudsakligen känns tunn och oinspirerad.
   Även den Crazy Horse-upplagan sprack så smått. Blanton och Whitsell lämnade och bröderna Michael och Rick Curtis, keyboards respektive gitarr, kom in och tog över låtskrivande och sjungande. Och de lyckades ge ut ännu ett album nio månader senare, ”At crooked lake”. En skiva som tillhörde den allt populärare countrygenren.

Men namnet Crazy Horse hörde hemma hos teamet Molina-Talbot som 1973 åkte på turné med Neil Young och medhjälparna Nils Lofgren och Ben Keith. Inspelningar som låg till grunden för ”Tonight’s the night”-skivan som släpptes först 1975 utan att Crazy Horse fick någon större credit.
   Det dröjde till ”Zuma” (1975) innan Crazy Horse bokstavligen blev krediterade igen. Efter ”Zuma” har Crazy Horse dykt in och ut i Neil Youngs karriär på ett helt oregelbundet sätt. ”Rust never sleeps” (1979) (plus liveskivan ”Live rust” samma år), ”Re-ac-tor” (1981), ”Life” (1987), ”Ragged glory” (1990), ”Sleeps with angels” (1994), ”Broken arrow” (1996) och ”Greendale” (2003) heter deras samarbeten på skiva. Plus att de har kompat Young på otaliga turnéer.
   Men mellan allt Young-kompande har Crazy Horse sporadiskt gjort egna skivor. 1975 utsågs Frank ”Poncho” Sampedroofficiellt till Danny Whittens ersättare och 1978 kom ”Crazy moon”, en delvis hårt Neil Young-influerad skiva. Beroende på att Young medverkar på hälften av spåren och har också varit med och producerat flera spår. En förhållandevis stark skiva om än med lite för tydliga Young-kopplingar.
   Sedan skulle det dröja ända till 1989 innan Crazy Horse gjorde en egen skiva, ”Left for dead”. Med ny sångare, Sonny Mone, och ny gitarrist, Matt Piucci (tidigare Rain Parade), så lät det som ingenting annat. Mone, som också skrivit sju av de nio låtarna, lät som en heavy metal-sångare och låtarna var opersonlig hård rock.
   Sedan har det varit tyst från Crazy Horse som egen enhet. Talbot och Molina dök överraskande upp på en skiva med engelsmannen Ian McNabb, ”Head like a rock”, men i övrigt har Crazy Horse hållit en låg profil. Frånsett en rad turnéer som Neil Youngs kompband.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.