Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Danny & Dusty

Två kompisar från två olika amerikanska altcountrygrupper, Green On Red och Dream Syndicate, lyckades göra ett duo-album som var både avslappnat, spontant men som i allra högsta grad hade stort underhållningsvärde.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 28/10 2016.



DANNY & DUSTY: The lost weekend (Zippo ZONG 007)

Release: 1985
Placering i skivhyllan: Mellan Danielsson & Pekkaninis "Louise-Marie" (1983) och den skotska gruppen Danny Wilsons "Bebop moptop" (1989).

DAN STUARTS NÄSTAN BORTGLÖMDA NAMN fick en påminnelse under senaste Live at Heart i Örebro. Det var Austin-sångaren och låtskrivaren Jon Dee Graham som i ett mellansnack hyllade Green On Red-sångaren. Stuart är alltså "Danny" i den här duon som i praktiken är en väsentligt mycket större grupp. "Dusty" är för övrigt Dream Syndicate-ledaren Steve Wynn. Grahams omnämnande gjorde att jag ganska omedelbart tänkte på Green On Reds smått klassiska konsert på Rockmagasinet 1985. Men jag bläddrade också fram Danny & Dusty-skivan i skivhyllan ty dess spontana sound, ganska orepeterade repertoar och impulsiva inspelning har haft en plats i mitt hjärta i över 30 år.
   PÃ¥ den tiden, mellan ungefär 1983 och 1987, fanns det en amerikansk vÃ¥g av sympatiska rockband som sorterades under musikgenren Paisley Underground utan att egentligen ha nÃ¥gra gemensamma musikaliska band. AlltsÃ¥ ungefär lika suddigt förklarande som americana-genren är idag. Till den här företrädesvis västkustbaserade genren hörde alltsÃ¥ Green On Red, Dream Syndicate, Long Ryders, Rain Parade, Naked Prey och nÃ¥gra till som jag just nu säkert glömt namnen pÃ¥.
   Danny & Dusty-projektet leddes alltsÃ¥ av Stuart och Wynn tillsammans med valda delar frÃ¥n de tre först ovannämnda grupperna. En stor grupp, sju man, som inte alls agerade utifrÃ¥n nÃ¥gon supergruppbenämning. Utan bara ville spela, sjunga och skriva vad de för stunden kom pÃ¥. Spontant i dess ädlaste form men ocksÃ¥ musikaliskt givande med ett underhÃ¥llningsvärde som matchar mycket av det bästa som 80-talsmusiken hade att erbjuda. Efter tvÃ¥ mÃ¥nader av min serie "I min skivhylla" kan jag erkänna att jag idag har hittat en skiva som reservationslöst borde ha funnits med pÃ¥ listan med mina 80-talsfavoriter, skivkategorin som sparkade gÃ¥ng HÃ¥kans Pop för drygt nio Ã¥r sedan.
   Musikerna bakom eller snarare bredvid Danny & Dusty är inga i sammanhanget bifigurer för pianisten Chris Cacavas (Green On Red), trummisen Dennis Duck (Dream Syndicate) och de tre Long Ryders-medlemmarna Sid Griffin, sÃ¥ng/gitarr/dobro, Stephen McCarthy, gitarr/lap steel/sÃ¥ng, och Tom Stevens, bas, tillför och bidrar till skivans ypperliga sound pÃ¥ bästa sätt. Resten av de tre gruppernas medlemmar finns omnämnda i skivans Special thanks-lista.
   Som albumtiteln ger sken av var det under en weekend i februari 1985 som gruppen av musiker och sÃ¥ngare samlades, festade och spelade in allt i Control Center Studios i Los Angeles. En 36 timmar lÃ¥ng session som officiellt beskrivs som en enda öl- och whiskydränkt fest (omslaget är fotograferat vid bardisken pÃ¥ Bob's Frolic Room i Hollywood...) med programförklaringen "friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation". Men resultatet är i praktiken oväntat "nyktert" och nästan kontrollerat men pÃ¥ ett glatt och avslappnat sätt med ett gott humör som bästa ingrediens.
   Helt prestigelöst skrev (eller improviserade) Stuart/Wynn skivans sju originallÃ¥tar med en cover pÃ¥ Bob Dylans "Knockin' on heaven's door" som final och avslutningslÃ¥t.

MUSIKALISKT TILLHÖRDE NOG GREEN ON RED huvudsakligen countryrockgenren och inledningslåten "The word is out" är en typ av countryrockabilly. Medan låtar som "Song for the dreamers" (skivans bästa låt där sångarna rimmar Bobby Chacon med Al Capone) och "The king of the losers" balanserar mellan respektlös country och avslappnad rock.
   Men här finns ocksÃ¥ rent rockigare tongÃ¥ngar a la Dream Syndicate där Steve Wynns gitarr stundtals ("Miracle mile" och "Down to the bone") har klara influenser av Television i allmänhet och Richard Lloyd i synnerhet. Och "Send me a postcard" har absolut inget gemensamt med Shocking Blue-lÃ¥ten frÃ¥n 1968 fast den i det här starka startfältet är den minst framträdande lÃ¥ten.
   Tillbaka till skivans topplÃ¥tar fastnar jag för röjlÃ¥ten "Baby, we all gotta go down" där det skrÃ¥las hej vilt och jag hör ett visst Stones-relaterat sound i arrangemanget. Lössläppt och allsÃ¥ngslockande, som om Stones hade nöjt sig med öl under inspelningarna till "Exile on Main St".
   Jag har nÃ¥gonstans pÃ¥ HÃ¥kans Pop skrivit att Danny & Dustys version av "Knockin' on heaven's door" är försumbar här men när jag nu lyssnar närmare tycker jag den är helt okej fast lÃ¥ten är en svÃ¥rt sönderspelad cover.
   Paul B Cutler har nog haft ett lätt jobb när han har producerat det här självspelande pianot. Cutler hade punkbakgrund som musiker innan han jobbade med bÃ¥de Green On Red och Dream Syndicate. Ã…ret efter den här skivan blev han för övrigt gitarrist i det sistnämnda bandet.
   Lite oväntat släpptes den här ganska lÃ¥gprofilerade skivan pÃ¥ det stora skivbolaget A&M i USA men jag äger den engelska pressningen pÃ¥ det lilla indiebolaget Zippo Records. Ett bolag som startades som skivaffär, i London SW4, av Peter Flanagan för att sälja amerikansk musik som annars inte fanns tillgängligt i Storbritannien. Blev sedan en skivetikett och gav ut samma sorts musik i England där alla ovannämnda namn förekom plus Thin White Rope, True West, Giant Sand och Russ Tolman.

Antingen kan jag inte alfabetet eller annars är vinylskivhyllan i oordning. Jag vet inte vad som är allvarligast. Hursomhelst hade förra veckans Mick Taylor -skiva hamnat lite, lite snett i hyllan: Framför James Taylor-skivorna och inte efter. Det är nu ändrat för att inte uppröra alla trogna läsare av min kategori "I min skivhylla".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.