Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Rock som inte riktigt landade...

Jag var på historiens första Ullevi-konsert 1982 där Rolling Stones var största namnet. Jag stod på läktaren, långt från scen, och försökte få kontakt med själva konserten och det stora avståndet resulterade säkert i mitt lite svala intresse för upplevelsen. Men som händelse var det ändå oförglömligt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 15/11 2013.




Toppnamnet på historiens första stora Ullevikonsert 1982 var Rolling Stones. Aktuell skiva var livealbumet "Still life" som precis hade släppts när de på sin Europaturné nådde Göteborg. Bland extramusikerna på scen fanns keyboardkillen Chuck Leavell från Allman Brothers Band som på den här turnén gjorde debut i Stones-sammanhang men han skulle bli en mer eller mindre fast medlem i turnégänget under många år.
   Under 1981 och 1982 turnerade förre Gasolin-sÃ¥ngaren Kim Larsen med det amerikanska bandet Jungle Dreams. De gjorde även tvÃ¥ album tillsammans och "Sitting on a time bomb" var aktuell i samband med Stones-konserten. Det var för övrigt Jungle Dreams sista konsert tillsammans.
   Det rutinerade amerikanska bandet J Geils Band bildades redan 1967 och skivdebuterade 1970. Vid den här tidpunkten 1982 var de hetare än nÃ¥gonsin ty senaste albumet "Freeze frame" (1981) och singeln "Centerfold" hade bÃ¥da toppat USA-listan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1982.

THE ROLLING STONES
J GEILS BAND
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Ullevi, Göteborg 19 juni 1982

Rolling Stones har blivit ett offer för sin egen popularitet. De gör förvisso fortfarande gedigen rockmusik där traditionen mycket bygger på kontakten mellan scen och publik. Men den riktigt intima närkontakten med Mick Jagger och det övriga bandet var det nog bara en femtedel av den jättelika massan på Ullevi som hade.
   Den stora bläckfiskliknande scenen kompenserade i viss mÃ¥n och Jaggers personlighet nÃ¥dde lite längre än i övrigt men Stones blev som oftast en parodi pÃ¥ sig själva och den stora upplevelsen uteblev.
   FrÃ¥n öppningslÃ¥ten "Under my thumb" till extralÃ¥ten "Satisfaction" var det en mycket förutsägbar konsert. Det var ett duktigt och mycket väloljat turnésällskap som inte hade nÃ¥gra svÃ¥righeter att fylla dryga tvÃ¥ timmar med den bästa av rockmusik.
   Inledningen var annars en lite besvikelse och misshandlades till stor del av ett dÃ¥ligt ljud. ApplÃ¥derna var sÃ¥ lÃ¥ngt mer av vänlighet än av spontan känsla.
   Efter en halvtimme blev ljudet bättre och höjdpunkterna infann sig med önskvärt jämna mellanrum.
   Mick Jagger var den visuella fixeringen i Stones-showen. Han gjorde ett mycket atletiskt intryck när han sprang, hoppade, dansade, kastade vatten (missförstÃ¥ mig rätt!) pÃ¥ publiken och naturligtvis sjöng pÃ¥ sitt alldeles egna sätt.
   När han hängde pÃ¥ sig gitarren, vilket han gjorde vid ett flertal tillfällen, sÃ¥g det mer ovant ut. Men han var uppenbart nöjd med situationen i centralt fokus för cirka 55 000Ã¥skÃ¥dare.
   Gitarristerna Ron Wood och Keith Richards är en duo som saknar motstycke inom rockmusiken. Wood gick nonchalant omkring och slängde iväg gitarrsolon till höger och vänster och liknade Keith Richards mer än Keith själv.
   Richards verkade vara i strÃ¥lande form, genuint entusiastisk, cool och en skarp kontrast till Jaggers forcerade föreställning. Dessvärre steg Keith bara fram tillsÃ¥ngmikrofonen vid ett tillfälle, "Little T & A". Han hade naturligtvis inte Jaggers röstresurser men personlighet och känsla betydde sÃ¥ mycket mer.
   Bakom dessa tre huvudgestalter stod och satt Bill Wyman och Charlie Watts och solade sig i ett visst ointresse. En tät och fullt funktionsduglig kompsektion men trÃ¥kigt för ögat.
   Redan hösten 1963 fick pianisten Ian Stewart foten av Stones dÃ¥varande manager men har ändÃ¥ i alla tider funnits med pÃ¥ turnéer. Tillsammans med ytterligare en klaviaturkille och en saxofonist fyllde Stewart ut det gedigna Stones-soundet pÃ¥ scen.
   Listan pÃ¥ lÃ¥tar man saknade blev naturligtvis lÃ¥ng trots en konsert pÃ¥ över tvÃ¥ timmar. De gjorde oväntat mÃ¥nga lÃ¥tar frÃ¥n senare skivor medan publiken gillade de äldre klassikerna allra mest. Av nÃ¥gon, men alldeles bestämd, anledning spelade de samtliga lÃ¥tarna som finns pÃ¥ gruppens nya liveskiva, "Still life".
   "Let's spend the night together" och "You can't always get what you want" (som lyckligtvis kom när ljudet hade blivit bättre) är lÃ¥tar som alltid kommer att finnas med i Stonesscenrepertoar. Och Temptations-lÃ¥ten "Just my imagination" gjorde de till sin egen och faktiskt konsertens allra största höjdpunkt.
   Eddie Cochrans "Twenty flight rock" och Big Boppers "Chantilly lace" var däremot mer nostalgi än musikaliskt motiverade.
   Konsertavslutningen var magnifik med "Honky tonk women", "Brown sugar", "Start me up" och "Jumpin' Jack Flash" i snabb följd innan extralÃ¥ten "Satisfaction". Som följdes av bombkrevader och fyrverkerier vars effekt kom av sig lite pÃ¥ en av Ã¥rets absolut ljusaste dagar.
   Det var en dag dÃ¥ den jordnära rockmusiken fick vingar och aldrig riktigt landade i var mans hjärta.
   Man ska inte jämföra men pÃ¥ Bruce Springsteens konserter förra Ã¥ret var allt magiskt frÃ¥n första till sista sekund medan Rolling Stones pÃ¥ sin höjd "bara" motsvarade förväntningarna.

Mick Jagger - sång och gitarr
Keith Richards - gitarr och sång
Ron Wood - gitarr
Bill Wyman - bas
Charlie Watts - trummor
Ian Stewart - piano
Chuck Leavell - keyboards
Bobby Keys - saxofon

Rolling Stones låtar:
1. "Under My Thumb"
2. "When the Whip Comes Down"
3. "Let's Spend the Night Together"
4. "Shattered"
5. "Neighbours"
6. "Black Limousine"
7. "Just My Imagination (Running Away with Me)"
8. "Twenty Flight Rock"
9. "Going to a Go-Go"
10. "Chantilly Lace"
11. "Let Me Go"
12. "Time Is on My Side"
13. "Beast of Burden"
14. "Let It Bleed"
15. "You Can't Always Get What You Want"
16. "Little T&A"
17. "Tumbling Dice"
18. "She's So Cold"
19. "Hang Fire"
20. "Miss You"
21. "Honky Tonk Women"
22. "Brown Sugar"
23. "Start Me Up"
24. "Jumpin' Jack Flash"

Extralåt
25. "Satisfaction"

KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Kim Larsen: sång och gitarr
Joe Delia: keyboards
Ricky Blakemore: gitarr
Dennis Espantman: bas
Abe Speller: trummor

J GEILS BAND
Stephen Bladd: trummor och sång
J. Geils: gitarr
Seth Justman: keyboards och sång
Danny Klein: bas
Magic Dick: munspel, trumpet och saxofon
Peter Wolf: sång

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.