Blogginlägg

Singlar#5: LITTLE STEVEN

LITTLE STEVEN: Bitter fruit (Manhattan, 1987)

DEN HÄR SINGELN BLEV SOM ETT SOUNDTRACK FÖR SOMMAREN 1987. I maj 1984 tog Steve Van Zandt beslutet att lämna Bruce Springsteens E Street Band. Han hade lojalt samarbetat med sin chef och i sitt band med "Born in the USA"-albumet som släpptes samma månad, där Van Zandt är en av fyra producenter, men när den följande turnén startade, 28 juni, var Van Zandt inte på plats. Då hade han ersatts av Nils Lofgren.
   Van Zandt, eller Little Steven som blev hans soloartistnamn, ville satsa mer pÃ¥ sin solokarriär men det uppoffrande jobbet bakom Springsteen hindrade en hundraprocentig satsning. Men solokarriären och de egna skivorna hade faktiskt inletts redan sommaren 1982 när han bildade bandet Little Steven & the Disciples Of Soul med albumet "Men without women" som resultat.
   Men dessförinnan hade Little Steven jobbat mycket pÃ¥ egen hand med produktioner till andra artister. Flera skivor med Southside Johnny & the Asbury Jukes, tvÃ¥ album med Gary US Bonds och den oförglömliga singeln med Ronnie Spector. Och nu ville han utnyttja positionen för att politiskt föra fram sina Ã¥sikter, kreativt skriva sina egna lÃ¥tar och musikaliskt forma sina egna idéer med en storstilad amerikansk rockmusik.
   "Men without women" var arrangemangsmässigt lite tillbakalutad medan andra soloskivan "Voice of America" (1985) var en svavelosande häxbrygd till rockplatta som bÃ¥de politiskt och musikaliskt väckte uppmärksamhet. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och mÃ¥nga bra lÃ¥tar. Jag vet själv med hur hög volym jag försökte överrösta mc-vrÃ¥len utanför fönstren pÃ¥ Karlslundsgatan i Örebro i maj 1985.
   "Voice of America" var helt enkelt 1985 Ã¥rs bästa album i mina öron. "Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll." som jag beskrev den i Ã¥rsbästakrönikan. Idag inte lika principfast älskad av mig, lite för bombastisk för att kunna överleva det tidlösa kravet, men ändÃ¥ en historisk höjdpunkt för Little Steven och för världens rockmusik.
   Med den skivan i färskt minne och "Sun City"-projektet 1985 avslutat laddade Van Zandt för ännu starkare politiska uttalanden och han ville sjunga de förtrycktas sÃ¥ng när han klädde sig i rollen som färgad sydafrikan, latinamerikan och indian. Men nu skulle klaviaturerna dominera klangbilden och pÃ¥ sätt och vis vara mer dansant i stora musikaliska gester med afrikanska rytmer och tunga trummaskiner. Resultatet blev albumet "Freedom no compromise".
   Innan albumet kom "Bitter fruit"-singeln som en exklusiv och spännande försmak. Först kom maxiversionen pÃ¥ 12"-vinylen i min hand och den blev och är fortfarande en knockout. Jag var aldrig nÃ¥gon älskare av discomixar, onaturligt förlängda versioner med envisa rytmer i monotona upprepningar men det lÃ¥nga introt (1:10) till No Pasaran Mix av "Bitter fruit" (8:15) blev som ett mantra och en skönt sugande inledning till en fantastisk lÃ¥t.
   "Bitter fruit" delar titel med Stephen Shlesingers uppmärksammade bok (1982) som berättar den smutsiga historien om hur den amerikanska regeringen störtade den demokratiskt valde presidenten i Guatemala som sedan ledde till inbördeskrig med hjälp av den Bostonbaserade fruktfirman United Fruit. Little Stevens lÃ¥t handlar om samma sak och i en duett med den latinamerikanske sÃ¥ngaren Ruben Blades staplar han aggressiva argument pÃ¥ varandra.
   De latinska rytmerna och det svängiga soundet förstärker allvaret i lÃ¥tens innehÃ¥ll. Trumpetsolot av Louis "Perico" Ortiz, frÃ¥n Puerto Rico, placerar lÃ¥ten tydligt i Centralamerika. Och Jed Leibers keyboards fyller pÃ¥ det stora soundet medan Little Stevens gitarr har en viss huvudroll.
   B-sidan "Vote", som inte finns med pÃ¥ albumet, är inte mindre kritisk eller politisk. Skriven av Little Steven till det amerikanska presidentvalet 1984 och riktar sig mot Reagan-administrationen. PÃ¥ den lÃ¥ten gör en annan legendarisk sÃ¥ngstämma entré, Darlene Love, och körar bakom Little Steven. "It's time to vote that mutha out" som han vid upprepade tillfällen väser och skriker...
   Min 12":a har dessutom ytterligare en version (Cana No Mas Dub) av "Bitter fruit" som är lite kortare (6:48) och huvudsakligen är instrumental.
   Omslaget till singelskivan är designad av Dino Danelli, en gÃ¥ng trummis i The Young Rascals och spelade även i Disciples Of Soul.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.