Blogginlägg från 2013-05-15

Färgstarkt på gränsen till bländande

Postad: 2013-05-15 10:51
Kategori: Konserter

Foto: Bernt Ridderström
GÖRAN SAMUELSSON
The Big Ben, Stockholm 13 maj 2013
Konsertlängd: 20:13-21:00 och 21:05-21:59 (102 min)
Min plats: Sittande ca 6 m till vänster från scenen.


Det finns en allmän uppfattning, kanske mest hos artister och musiker, att konserter ska vara tekniskt ofelbara, planerat genomtänkta och med alla ackord på exakt plats. Det regelverket existerar inte i min värld. Och när värmlänningen Göran Samuelsson, efter konserten i söndags, i ett Facebook-inlägg ursäktar sig med "Det var en lätt strulig kväll (där jag stod för det mesta strulet, gitarrbatteriet la av och jag glömde en del texter) men i det stora hela blev det en afton att minnas och vara nöjd med" är det ju helt ovidkommande att några missade textrader eller lite strejkande teknik ska kunna påverka helhetsintrycket på en konsert.
   Nej, det betydde så mycket mer att personligheten, alla de starka sångerna, anspråkslösheten och den mänskliga humorn fick ta stor plats för en kväll. På en konsert som, trots allt, innehåll en rad magiska musikaliska insatser, främst från geniet och gitarristen Bengan Blomgren. Mitt i huvudstadens hjärta på den lilla gemytliga scenen i källaren på puben Big Ben på Folkungagatan i Stockholm bjöds vi i måndags kväll på en både underhållande, engagerande och generös föreställning.
   Värmlänningen Göran Samuelsson har en imponerande stor skivproduktion bakom sig så repertoarmässigt hade han inga problem att fylla upp de över 100 minuterna på scen med intressant material från olika tider. Han ska strax gå in i inspelningsstudion tillsammans med Bengan och vi hade väl några förväntningar på nytt material och fick en mycket fin, ödmjuk och känslofylld visa bland extralåtarna, "Tick tack". En sång tillägnad minnet av vännen, skådespelaren och nyligen bortgångne Stig Torstensson.
   På den setlista (se nedan) jag "knyckte" från Göran efter konserten kan vi läsa att det fanns ytterligare en ny sång planerad att framföras, "5+5", men den får vänta på offentlighetens ljus till ett senare tillfälle. Även den låt som kan beskrivas som Görans senaste hit, "Svarta moln", försvann oplanerat från konserten.
   Just blandningen och bredden på material i Göran Samuelssons repertoar, där det ständigt pendlade mellan emotionella visor och mer humoristiska reflektioner, är ju styrkan och personligheten i hans ännu så länge katastrofalt förbisedda karriär. När han sedan på ett alldeles fantastiskt underhållande sätt berättade sina färgstarka historier förvandlades även mellansnacken till stor och komisk konst.
   Historier om både Totta, Hans Villius (!),Plura, iraniern Reza Gazemzade i Sunne och den amerikanska Crossroads-myten, som jag är absolut okunnig att återberätta i både skrift och tal, bör upplevas live för att komma helt till sin rätt. Ge Göran Samuelsson ett tv-program där sång, musik och snack kommer att bli en alldeles naturlig och underhållande mix.
   Göran är ingen oäven gitarrist men i skuggan av eleganten Bengan Blomgren var det tämligen lätt att hamna just i skuggan i måndags. Den rutinerade gitarristen växlade mellan slide och vanlig akustisk gitarr och presenterade himmelska solon, lätt bluesiga riff och underbart komp med samma lågmälda och anspråkslösa gest. I några längre utvecklade solon lät det stundtals som att han hade växt ihop med sitt instrument men han tappade aldrig den röda tråden.
   "Jag är den grå massan sammansatt" var en av Görans textrader som jag snappade upp under kvällen. En textrad som knappast kan vara mer orepresentativ för Göran Samuelsson. Den första visuella kontakten med honom kanske kan ge den felaktiga bilden men när texter, melodier och en stor personlighet sammanfogas till en scenartist blev det färgstarkt på gränsen till bländande.
   Inför en liten men lyssnande och stundtals allsångssjungande publik, med Basse Wickman och Lasse Lindbom i spetsen, gav Göran och Bengan lågmäld dramatik ett ansikte i måndagskväll.

Foto: Håkan PetterssonHär ser ni anledningen till att Göran Samuelsson missade nya "5+5" och hitlåten "Svarta moln": "Setlistan brukar ligga vid min vänstra fot, nu låg den till höger och jag fick dålig koll..."



/ Håkan

Singlar#8: RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND

Postad: 2013-05-15 08:00
Kategori: SINGLAR 100-1


RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND: Say goodbye to Hollywood (Epic/Cleveland International, 1977)

ATT KOPPLA IHOP RONNIE SPECTOR MED E STREET BAND VAR KANSKE det mest smarta men också det naturliga karriärsteget som gick att göra 1977 för den amerikanska sångerskan. Hon var ute i kylan efter skilsmässan från maken och demonproducenten Phil Spector. Och E Street Band var också utestängda från skivstudion i och med att arbetsgivaren Bruce Springsteen för tillfället låg i fejd med sin dåvarande manager Mike Appel.
   E Street Band-samarbetet var inte riktigt starten på del 3 i Ronnie Spectors långa karriär. Den kom först 1980, på det Genya Ravan-producerade albumet "Siren", men åren 1976 och 1977 var ändå en viktig tid för Ronnie att så småningom ta sig tillbaka till en anständig comeback.
   Del 1 av Ronnie Spectors karriär var givetvis hennes stora höjdpunkt tillsammans med Ronettes, tjejtrion som sjöng på hit efter hit mellan 1963 till 1965. Del 2 var mer som en kommersiell parentes mellan 1969 och 1971 (en tillfällig Ronettes-återförening och en singel på Apple, "Try some buy some") och tystnaden under skilsmässoåren 1972-1974 var talande.
   Genom John Lennon, som Ronnie kände sedan 60-talet, kom hon 1974 i kontakt med teknikern Jimmy Iovine. Han hade första gången jobbat med Lennon när han producerade Harry Nilssons album "Pussy cats" (1974). Och sedan även på Lennons egen "Walls & bridges" (1974) och Bruce Springsteens "Born to run" (1975) innan Southside Johnny & the Asbury Jukes debutalbum "I Don't Want To Go Home" (1976) stod på programmet för Iovine som tekniker.
   Skivan producerades av Steve Van Zandt, fast under namnet Sugar Miami Steve, och Ronnie Spector skulle få en uppmärksammad duettroll på en låt, "You mean so much to me" skriven av Springsteen. Fortsättningen för Ronnie blev i högsta grad naturlig när hon i januari 1977 gick in i studion med hela E Street Band i kompet och med Sugar Miami Steve som producent. Med en alldeles bedårande produktion som följd. Från öppningen med Clarence Clemons sanslöst effektiva saxsolo genom stråkarna och de Phil Spector-influerade kastanjetterna till Ronnies sedvanligt fina röstresurser. Fulländat med andra ord.
   Låten de valde till detta historiska singelögonblick var i sammanhanget oerhört passande, nämligen Billy Joels "Say goodbye to Hollywood" som han en gång skrev med just Ronnie Spector i tankarna. Billy gav själv ut sin version av låten på albumet "Turnstiles" (1976) men det är Spector/E Street Bands version vi för alltid kommer att förknippa låten med.
   Samma kväll som "Say goodbye to Hollywood" spelades in producerades även singel-b-sidan "Baby please don't go", ett Van Zandt-original, som är en storslagen ballad med Roy Bittans piano, klockspel och stråkar i centrum. Den ursprungliga planeringen var att de här inledande inspelningarna med Spector/E Street Band skulle resultera i ett helt album där skivnumret (PE 34683) till och med presenterades.
   Men ingen, varken skivkritiker, skivbolag eller artister, kunde väl någonsin tro att den här fantastiska singeln kommersiellt skulle floppa på det sätt den gjorde. Vilket omkullkastade alla planer på ett album och singeln blev därmed ett unikt one off-samarbete mellan en av 60-talets starkaste röster och rockvärldens mest kända kompgrupp.
   Precis som med några andra singlar på den absoluta toppen av min singellista har jag redan för några år sedan dokumenterat mycket av den här singelns historia som ni kan läsa här.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2013 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.