Blogginlägg från 2013-05-22

Singlar#3: THE LEN BRIGHT COMBO

Postad: 2013-05-22 08:00
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


B-sidan:


B-sidan:

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2013 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.