Blogginlägg från november, 2013

Två evenemang på samma gata

Postad: 2013-11-29 09:49
Kategori: Konserter







Bilder: Anders Erkman
Fredrik Landh, Clas Olofsson och Mathias Lilja på Örebro Saluhall.


MATHIAS LILJA
Örebro Saluhall 28 november 2013

TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 28 november 2013


I den levande musikstaden Örebro händer det allt som oftast att evenemang krockar vilket gör det omöjligt att på hemmaplan se och uppleva allt. Men på torsdagskvällen var det osedvanligt minutiöst välplanerat. Mathias Lilja med sitt lilla band avslutade den lite lågprofilerade föreställning i baren på Saluhallen vid 20-tiden och vi tog då några steg snett över gatan och in på Clarion Hotel där Tullamore Brothers efter några minuter inledde sin jubileumskonsert.
   Det finns väl inga påtagliga likheter mellan de här grupperna, förutom gott och skickligt musicerande, men de lockade fram både vällust och gott humör på ett alldeles utomordentligt sätt.
   Lilja med kamrater spelar i Saluhallen sista torsdagen i varje månad och jag uppmärksammade deras förra besök, se här, och det mesta var sig nästan likt. Nu var den trogne Lilja-musikern Fredrik Landh tillbaka med sin stora ståbas så att den homogena trion med Clas Olofsson, steelguitar, och Lilja, som för övrigt just nu genomför skivinspelning med amerikanen Bob Woodruff, åter var samlad.
   Repertoaren var återigen en raffinerad blandning av egna låtar och knappast allmänt kända covers. Den här gången hade Lilja flätat ihop de båda kategorierna så att det, i den pratiga och okoncentrerade after work-miljön, var ännu svårare att skilja originalmaterial från Liljas amerikanska favoriter.
   Nu ser det till slut ut som att Mathias Lilja egen skiva, vars inspelningar inleddes redan förra hösten, kommer att släppas i januari/februari nästa år. Något att se fram emot med både glädje och nyfikenhet för oss som har upplevt några konserter med Lilja, band och en fullständigt lysande repertoar.
   Lilja och bandet stod och satt på den lilla anspråkslösa barscenen i ungefär 90 minuter uppdelat på två set.
   I Clarion-hotellets foajé var det dukat för jubileum och fest. Tullamore Brothers firade 25 år som orkester och i detta ständigt föränderliga band är det bara en originalmedlem kvar, Olle Unenge. Men rekryteringen i bandet under årens lopp har inneburit en föryngring som givit mer energi, mer passion och en delvis nykomponerad scenrepertoar som tydlig värdemätare.
   Bland annat la jag märke till den traditionella "The parting glass", en av många sista-låtar den här glada kvällen, som enligt Olle inte har funnits på repertoaren sedan gruppen spelade med Lorelei-kören för en massa år sedan.
   Tullamore Brothers stod på scen, där de vid några tillfällen fick sällskap av både studentsångare och två dansöser, i dryga 90 minuter. Varken de själva eller den fulltaliga publiken ville riktigt skiljas från känslan av succé.

/ Håkan

Så rasande effektivt!

Postad: 2013-11-29 07:56
Kategori: Live-recensioner



Turnémaskinen Wilmer X besökte Örebro mycket regelbundet under 80-talet. För varje skiva, flera gånger om året landade deras turnéer i den här staden. Mellan 1984 och 1989 såg jag bandet sju gånger. Först alltid på Rockmagasinet, sedan på några krogar (Strömpis, Contan) och hösten 1989 på Café Oscar i den gamla Folkets Hus-byggnaden på Järnvägsgatan.
   Månaden innan Örebrospelningen hade gruppen släppt albumet "Klubb Bongo", den viktiga uppföljaren till Wilmers stora kommersiella framgång "Teknikens under". Klaviaturkillen Mats Bengtsson hade turnerat med bandet sedan februari 1988 men först nu, hösten 1989, var han officiell medlem i bandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 1989.

WILMER X
Café Oscar, Örebro 21 november 1989


Det är inte så spännande längre. Wilmer X är alldeles för bra, för säkra och har på tok för många intressanta låtar för att en konsert med rutinerade Skånebandet ska vara i närheten av en vansklig föreställning.
   Det är istället så, och det var knappast någon stor överraskning, att det var rutinen, det tajta samspelet och alla de förstklassiga låtarna som gjorde Wilmer X-konserten till ännu en ny höjdpunkt bland alla andra konserterfarenheter.
   Visst kunde jag ha anklagat bandet för att vara förutsägbart med sin ösiga rock som grundstomme i repertoaren. Men ingen som befann sig på Café Oscar i tisdagskväll kan påstå att Nisse Hellberg och kompani lämnade något åt slumpen.
   Av konsertens samtliga 18 låtar var sju hämtade från senaste albumet "Klubb Bongo". En bra skiva som dock inte tillhör höjdarna i Wilmer X-produktionen.
   Men på scen blev givetvis låtar som "Skjuta mig ut", "Jag vill ha dig" och "Kung för en dag" i klass med det bästa som gruppen har presterat.
   Den poppiga elegansen i "Flickan är en diamant", får lite förlorad i livestöket och den akustiska "Lille John" saknade det finstämda från skivan. Men det är små petitesser i en rasande effektiv konsert med Wilmer X.
   Även texterna, som tillhör Nisse Hellbergs bästa, från senaste skivan gick lite förlorade i det ösiga soundet men alla Wilmer-fans kunde ändå glatt nynna med i många tisdagskvällens låtar.
   Det var högt tempo redan från start, "Bulldogg", och även volymmässigt var det fullt ös. Vilket gjorde att den traditionella tempohöjningen på slutet kom av sig trots höjdare som "Vild" och "Kör dig död".
   Annars minns jag bäst den gamla fina poplåten "Sikta på mitt hjärta", det akustiska mellanspelet med en ny intressant version av Peps Perssons "Falsk matematik" och örebroarnas stora Wilmer-favorit "Spela under hot".

Sticky Bomb: trummor
Stefan Björk: bas och sång
Jalle Lorensson: munspel
Nisse Hellberg: gitarr och sång
Pelle Ossler: gitarr och kör
Mats Bengtsson: keyboards och kör

Låtarna:
Bulldogg
Flickan är en diamant
Kung för en dag
Blå vägen hem
Bakom år 2000
Spela under hot
Sikta på mitt hjärta
Fem ess i leken
Lille John
Falsk matematik
Om en hund mådde så här
Skjuta mig ut
Jag vill ha dej
V-I-L-D
Kör dej död

Extralåtar
Teknikens under
Hon är ihop med en insekt

Extra extralåt
Leka med livet

/ Håkan

"Trunk"

Postad: 2013-11-28 16:06
Kategori: Skiv-recensioner



ULF LUNDELL
Trunk
(Rockhead/Parlophone/Warner)


Jag var både hoppfull och nyfiken på Lundells nya skiva. För en gångs skull hade jag både tid och lust att koncentrerat avnjuta "Trunk". Torsdag eftermiddag ägnade jag några timmar åt att försöka hitta fördelarna med den här skivan.
   Det är verkligen nya tider 2013. Jag tänker inte så specifikt på hur det låter på Ulf Lundells nya album "Trunk" utan upptäcker nyheten när jag får skivan i min hand. Liksom för herr Lundell är "Trunk" min första skiva som är utgiven på den klassiska skivetiketten Parlophone som numera distribueras genom Warner och inte EMI. Det får honom att i text tacka allt folk på EMI som "backat upp under nästan 40 år".
   Lundell har tillhört EMI-stallet sedan debuten hösten 1975 men det har ändå inte blivit så många Parlophone-skivor. Hans första tre album gavs ut på Harvest innan den snygga klassiska svarta Parlophone-etiketten kom att pryda fyra album, "Nådens år" (1978), "Ripp rapp" (1979), "Längre inåt landet" (1980) och "Preskriberade romanser" (1981).
   Sedan kan man ju tillägga att även formatet, ett singel-cd-album, måste betraktas som en nyhet när den kommer från en artist som tagit för (o)vana att släppa dubbelalbum var och varannan gång. Nu får vi ett bekvämt album med tolv nya låtar, några framförda under sommarens turné. Men i omgivningen kring Ulf Lundell finns det däremot inga nyheter. Samma gamla människor i kompet och det är väl egentligen bara Pelle Osslers elgitarr på två låtar som får en att höja på ögonbrynen.
   Trots mina stora förväntningar kom jag tämligen snabbt ner på jorden. De båda inledande låtarna "Vi är inte arbetslösa" och "När vi var kungar" är verkligen återvinning av Ulf Lundells koncept. Från de välkända och typiska Chuck Berry-riffen, som drar igång hela albumet, till den långa och delvis intressanta texten på "Vi var kungar" känns mönstret igen inklusive Marcus Olssons saxofonylande. Den ordrika texten har liksom sugit upp all energi i låten. En andfådd Lundell rabblar mer än han sjunger.
   Ytterligare bekanta "Slugger"-tunga rockriff i "Det går som smort" mättar inte min hunger på något nytt men får dock grannens borrande i väggen at dränkas. Det är först på "Som en fyr i natten" som tempot dämpas och blir lite suggestivt. Men de "Vassa eggen"-ekande trummorna, hämtade från 80-talet, känns malplacerade.
   "Poker i Karibien" visar tydligt upp ett annat problem på skivan. Lundell läser texterna mer än han sjunger och det känns ibland andfått och störande medan Janne Bark här går lös med gitarren.
   Bakom den underliga låttiteln "L-bow & Kash" finns trots allt lite nya grepp. Tänker först på "London calling" men det kanske påminner mer om Clashs discofierade period några år senare. Dock bra drag i tjejkör.
   "63 i november" (sjungen av en man som fyllde 64 i veckan...) är nog skivans centrala låt. En lång (7:24), både tung och luftig ballad, bland många jämntjocka rocklåtar, med fint piano fast fortfarande envisas Lundell med att recitera sin intressanta text.
   Vi är dock snabbt tillbaka i den extremt stereotypa rockmusiken där Lundell på "Gå på tvärs" tar sig friheten att kopiera ett av rockmusikens mest kända gitarriff, "Smoke on the water". Hur tänkte han då? Påföljande "Fritt fall" gör ingen gladare med sina feta men konventionella rockgitarrer.
   "Kom hem igen" är ett välkommet break i den tradiga rockmusiken. Inleds överraskande med akustisk gitarr, synt och en suggestiv bas. Här blir Lundells hest talande röst en fin effekt medan Ossler gör personliga konster på sin gitarr.
   Sedan följer albumets stora oväntade överraskning med nästan instrumentala "El Perro". Tunga rytmer, berusade trumpeter och en spansk text som sjungs av en kör.
   I avslutningslåten "Jag vill ha fest" försöker Lundell övertyga oss om att livet är en fest. Men det enda vi hör är det fruktansvärda ekot av något bekant som vi har hört några gånger tidigare. Åtminstone den där återkommande Springsteen-influerade lalalala-refrängen inklusive tonartshöjningen på slutet.

/ Håkan

Soundtracks: "Last exit to Brooklyn"

Postad: 2013-11-27 07:54
Kategori: Soundtracks

MARK KNOPFLER: Last exit to Brooklyn (Vertigo, 1989)

Från sina första försök som filmkompositör, "Local hero" och "Cal" där folkmusik hade en central roll, utvecklades Mark Knopfler under åren till en på det området traditionell kompositör med symfoniorkester som sitt viktigaste verktyg. Där spektakulära melodier, ibland starka låtar, har ersatts av skimrande men tämligen anonyma men vackra musikstycken som har mer gemensamt med klassisk musik än rock och pop.
   Den musikaliska förändringen på Knopflers soundtracks har väl sitt ursprung i de filmer som han har valt att skriva musik till. De skotska/irländska realistiska miljöerna i de första filmerna blev från 1987, på Bob Reiners romantiska komedi "The princess bride", amerikansk. Ett mönster som fortsatte på Knopflers följande soundtrack, "Last exit to Brooklyn", fast det här handlar om korruption, tonårsprostitution och Koreakriget när allt utspelar sig 1952. Och regissören är tysk och heter Ulrich "Uli" Edel.
   Men musikaliskt är det fortfarande huvudsakligen symfonisk musik och skivan är heltigenom instrumental. Förutom själva filmmusikkomponerandet har Knopfler lämnat över ansvaret för musiken till den mångårige samarbetspartnern Guy Fletcher som jobbat med Knopfler sedan 1984.
   Förutom stråkorkestern, som inte har fått någon credit på skivomslaget, några soloviolinister, saxofonisten Chris White på ett spår och Knopflers gitarr på ett spår (låten "Tralala") är det alltså Fletcher som framför hela soundtracket.
   Genomgående stråkar i huvudrollen alltså. Ibland romantiska som i ledtemat, ibland stillsamma ("Victim") och ibland mer dramatiska ("Think fast") utan att intresset nämnvärt ökar. Musiken har ibland jazziga undertoner och i just "Tralala" är det genomgående storbandsjazz med både sax-, gitarr- och pianosolo som understryker att handlingen i filmen utspelar sig på 50-talet.
   Innan vi kommer till den storslagna finalen med det inledande temat i en ännu vackrare version med soloviolinisten Irvine Arditi i centrum. Jag har inte sett filmen men inbillar mig, när jag hör finalnumret, att den avslutas romantiskt och positivt. I ett återkommande tema som stegras och blir till slut en pompös avslutning.

1. "Last Exit to Brooklyn"   5:03
2. "Victims"   3:33
3. "Think Fast"   2:47
4. "A Love Idea"   3:05
5. "Tralala"   5:31
6. "Riot"   6:22
7. "The Reckoning"   7:13
8. "As Low as it Gets"   1:30
9. "Finale – Last Exit to Brooklyn"   6:18

/ Håkan

Exklusiva nyheter med Bob Woodruff

Postad: 2013-11-25 10:26
Kategori: Ingen

Foto: Olle Unenge
Foto: Fredrik Welander

BOB WOODRUFF
Rockklubben Räven 24 november 2013
Konsertlängd: 18:19-19:00 och 19:18-19:57 (80 min)
Min plats: På en stol 3 m från scenen.


Det var sannerligen en informell och spontan men intressant tillställning. Bob Woodruff anlände till Sverige på lördagsmorgonen för inspelningar och en officiell konsert i Örebro på lördag på East West Sushi. Men arrangören och vännen Anders Damberg hade tankar på mer, exempelvis en privat liten konsert i en liten samlingslokal (för kvällen döpt till Rockklubben Räven) på Trädgårdsgatan. Inget stort arrangemang, inga stora inbjudningar utan enbart ett mun-till-mun-rykte som hade samlat ett 40-50-tal intresserade under tidig söndagkväll.
   Tillsammans med ryggraden i Bob Woodruffs nuvarande band, Clas Olofsson och Fredrik Landh, framförde Bob huvudsakligen låtarna från det senaste så framgångsrika albumet "The year we tried to kill the pain". Men jämför den officiella ostrukturerade låtlistan (se nedan) med den jag noterade så blev det många spontana ändringar, några exklusiva nyheter, även några strykningar men ändå två väldigt smakfulla set med Bobs akustiska gitarr, Clas olika stränginstrument och Fredriks ståbas.
   Lågmält och lite begränsat men ändå stor variation mellan känsliga ballader och snabbare poplåtar till ett sedvanligt underbart sound där Clas instrumentala färdigheter på både pedal steel, lap steel och elgitarr dekorerade låtarna med magi.
   I mellansnacken förklarade Bob att han hade jetlag och i huvudet befann han sig någonstans mitt över Atlanten och att den här lilla för honom oplanerade konserten nog fick betraktas som en repetition då han och musikerna inte hade träffats på ett år. Det blev bättre än så, Bob.
   Tillsammans med de här Örebrokillarna har Bob funnit tryggheten och den musikaliska skickligheten som även har resulterat i stor kreativitet. Imorgon tisdag går de in i studion och spelar in Bobs nya låtar av vilka vi fick en exklusiv försmak av vid några tillfällen igår.
   När konserten tog slut och det bara återstod en extralåt var det slut på planerade låtar. Då plockade Bob fram den gamla "Out of the blue", från "Desire road"-albumet 1997, utan att musikerna någonsin hade spelat den. Clas frågade lite försiktigt om tonart men Bob ville inte höra utan litade fullt ut på sina kamrater. Hur det slutade? Naturligtvis lika förstklassigt som konserten i övrigt.
   Fram till konserten på East West Sushi på lördag ska Bob och bandet repetera och spela in nya låtar och sedan bjuda på ännu fler nyheter.

Låtarna:
If I was your man
There's something there
I didn't know
Feel the way I feel
Bayou girl
A loving eye
Don't look back

Paus

The year we tried to kill the pain
I'm the train
So many teardrops
I'm losing you
Stop in the name of love
Saving the best of my love

Extralåt
Out of the blue


/ Håkan

90:#22 Back from Rio

Postad: 2013-11-25 07:57
Kategori: 90-talets bästa

ROGER McGUINN: Back from Rio (Arista, 1991)

The Byrds (1964-1973), Roger McGuinn var dess ledare från början till slut, fick 1990 en oväntad revival i samband med den lysande cd-box som släpptes på hösten. Bara några månader senare, i januari 1991, kom McGuinns soloalbum som ett lyckosamt brev på posten. Han hade inte gjort ett album sedan 1977 så "Back from Rio" kan verkligen betecknas som en comeback. Och titeln syftar också på det.
   När Jim McGuinn, som Roger kallade sig fram till 1967, av religiösa skäl bytte förnamn till Roger ville fans först inte acceptera det utan trodde att Jim hade försvunnit till Rio de Janeiro och ersatts av sin bror Roger. Titeln på 1991-albumet var alltså en komisk vink i riktning åt det ryktet och förklaringen att han nu var tillbaka.
   Under varje år sedan Byrds splittrades, 1973-1977, släppte McGuinn en egen skiva men gjorde sedan ett uppehåll i många år med soloskivorna. Däremot samarbetade han med med de två ex-Byrds-medlemmarna Gene Clark och Chris Hillman under några år. Sedan följde ett tämligen inaktivt 80-tal där McGuinn plötsligt dök upp i ett osedvanligt välanpassat turnépaket tillsammans med Bob Dylan och Tom Petty & the Heartbreakers 1987 och en spelning i bland annat Stockholm i september.
   "Back from Rio" är en stor comeback där Roger McGuinn visar sig vara överens med sin historia och den legendariska tiden i Byrds. Han spelar 12-strängad gitarr på samtliga låtar och det poppiga speciella soundet finns med i samtliga låtar och körstämmorna, ibland han själv på dubblerad röst, ger också skivan en homogen och genomarbetad prägel.
   McGuinn återförenas också med gamla Byrds-kollegorna Chris Hillman och David Crosby som körar på tre spår men han får också sånghjälp av Timothy B Schmit. Michael Penn (Sean Penns bror) och J Steven Soles (Alpha Band).
   Men det är självklart närvaron av Tom Petty, en stor McGuinn-beundrare sedan tidigt i karriären, och stora delar av Heartbreakers som ger soundet dess tyngd och historiskt melodiska klang. McGuinn och Petty sjunger duett på "King of the hill" som de också har skrivit tillsammans. Den lite tyngre "Car phone" har McGuinn skrivit tillsammans med Heartbreakers-gitarristen Mike Campbell. En låt som toppas med saxofonsolo och en telefonkonversation mellan Stan Ridgway, ex-Wall Of Voodoo, och Kimmy Robertson från Twin Peaks.
   Den spännande låtskrivarkonstellationen Roger McGuinn/Tom Petty/Jeff Lynne resulterar i en blott 15 sekunder lång strof, "Back from Rio interlude", som inte ens finns med i låtordningen på skivomslaget. Fast i texthäftet påstås det att den korta snutten är hämtad från låten "Back from Rio". Men någon låt med den titeln har varken förr eller senare dykt upp på denna jord.
   Den mycket fina "Your love is a gold mine" är ett annat intressant låtskrivarsamarbete mellan McGuinn och Dave Stewart. En låt i halvfart med en fantastiskt fin refräng. McGuinn har i övrigt skrivit tre låtar, bland annat den fina balladen "Without your love" av nästan Roy Orbison-kvalité, tillsammans med sin fru Camilla.
   "Back from Rio" innehåller också några exklusiva covers. Elvis Costellos "You bowed down", med låtskrivaren själv i kören, tillhör skivans absoluta höjdpunkter. Låten är som skräddarsydd för McGuinn och skrevs och spelades in av Costello någon gång mellan 1988 och 1990. Flera år senare, 1995, spelade Costello in en riktig version av låten tillsammans med The Attractions till skivan "All this useless beauty" (1996).
   "If we never meet again", skivans andra cover, hade McGuinn hämtat från bandet Reckless Sleepers (där låtskrivaren Jules Shear var medlem) album från 1988, "Big boss sounds".

YouTube: "King of the hill".


/ Håkan

Covers: Totta & Wiehe

Postad: 2013-11-22 07:56
Kategori: Cover-skivor

TOTTA & WIEHE: Dylan (Capitol/EMI, 2006)

Vi hade bestämt oss för att se Totta uppträda på S/S Blidösund 27 juni 2005 men bara en dryg vecka innan, 19 juni, kom den tragiska nyheten om hans död. Där tog det slut på en fantastisk karriär som under de senare åren bara hade ökat i popularitet.
   Jag såg Mikael Wiehe i augusti 2005 som uppvärmare på Lars Winnerbäcks sommarturné. En argare, fränare och mer politisk Wiehe än på många år. "Ni som tjänar på krig" var en av de mest färgstarka låtarna han sjöng då.
   Där har vi ögonblicksbilder på den skiva som skulle följa på våren 2006, duettalbumet "Dylan" med Totta & Wiehe som Kjell Andersson på Emi så snyggt kallade duon. När den skivan släpptes fanns alltså inte Totta kvar i livet. Jag misstänker att inspelningarna som inleddes under de första två veckorna i maj ursprungligen var menade att bli Tottas nästa soloalbum med svenska Bob Dylan-låtar med Wiehe som textförfattare.
   Enligt tv-dokumentären "Totta", som sändes 27 juni 2005, hade han i maj spelat in 22 Dylan/Wiehe-låtar och skulle färdigställa allt i augusti-september samma år. Döden i levercancer på Östra sjukhuset i Göteborg, eller den blodpropp han fick till följd av sin svåra magcancer, kom emellan och Wiehe gick in i studion i november samma år och formulerade om albumet till en duettskiva. Kort och gott en fantastisk skiva.
   Både texter, sound och framförallt Tottas röst ger "Dylan" en helt personlig prägel. På framsidan av omslaget till skivan omger sig Totta och Mikael Wiehe av det band som gav skivan den musikaliskt spännande inramningen. Från vänster Bengan Blomgren, gitarr och slide, Johan Håkansson, trummor, Nikke Ström, bas, och Johan Lindström, gitarr, steel, piano, orgel och mandolin, som också agerat personlig producent och ansvarig för detta fenomenala sound.
   Allt spelades in i Svenska Grammofonstudion i Göteborg av Hans Olsson och mixades senare i Hammarby Studio i februari 2006.
   Skivan har en klang som in i minsta detalj har en smärtsam underton. Långt från kommersiella krav och ännu längre från inställsamma glidningar har Totta och Mikael gjort en skiva som verkligen river upp sår, som ärligt visar upp kärleken till materialet och så snyggt och läckert ger Dylan på svenska en helt rättvis och självklar bild.
   Bluesmättade ballader och smått countryinspirerade infall men det är bara två regelrätta duetter men massor av storslagna toppar. Inte minst tack vare Johan Lindströms, som alltid, mycket lyhörda produktion som ger de både kända och obskyra Dylan-låtarna en känslig musikalisk tolkning.
   Det är vemodigt drastiska textrader Wiehe har placerat i Tottas skrovliga mun. Exempelvis "En sliten själ i en sliten kropp" (från "Längesen") som inleder hela albumet och "Det är inte natt än/men snart är den här" som avslutar "Inte natt än". Allt blandas med ett engagemang, främst från Wiehe, som kan förflytta berg. Inte sedan Hoola Bandoola-tiden har Mikael Wiehe varit så arg och bitsk som i ”Ni som tjänar på krig”.

Nu är det dags för ett litet stickspår i ämnet "Ni som tjänar på krig". Redan 1982 översatte Mats Zetterberg, sångare i Fiendens Musik som gav ut skivor mellan 1978 och 1980 och nyligen har återförenats, Bob Dylans låt "Masters of war" och gav den titeln "Ni som tjänar på krig". En låt som hamnade på Dan Tillbergs album "Kärlek minus noll". Och 23 år senare gör alltså Wiehe samma sak med sin egen text. Enligt Zetterberg, som jag har kontaktat, är "stölden" både oavsiktlig och omedveten. Han berättar:
   "Alldeles innan den här cd:n med Mikael Wiehe släpptes läste jag en liverecension där "Ni som tjänar på krig" nämndes. Vilken ära, tänkte jag, den store MW sjunger min svenska text till "Masters of War". Men så var det ju inte riktigt. Jag har faktiskt aldrig frågat Mikael, som jag känner, om detta. Det hade ju hunnit gå ganska lång tid innan han spelade in den. Kan ha skett helt omedvetet. Titlar är inte särskilt skyddade nuförtiden vilket jag tycker är lite synd.
   Vidare är det så att varken Mikael eller jag tjänar ett öre på att översätta Dylan. Det amerikanska förlaget tar 100 % av intäkterna. Detta blir allt vanligare. Förr i tiden fick översättaren en tredjedel av NCB-ersättningen."


1. Längesen (Things Have Changed)
2000. "Wonder boys" (Soundtrack).
2. Du får hålla dej här (You Ain't Goin' Nowhere)
1971. "Bob Dylan's Greatest hits, vol II".
3. Den blindes pojk' (Minstrel Boy)
1970. "Self portrait".
4. Vad var det du ville (What Was it you Wanted)
1989. "Oh mercy".
5. Jag ska bli fri (I Shall Be Released)
1971. "Bob Dylan's Greatest hits, vol II".
6. Där anar jag din hand (Every Grain of Sand)
1981. "Shot of love".
7. Ni som tjänar på krig (Masters of War)
1963. "The freewheelin' Bob Dylan".
8. Flykten (Drifter's Escape)
1967. "John Wesley Harding".
9. Dagen är kommen (Down along the Cove)
1967. "John Wesley Harding".
10. När natten faller som sten (When the Night Comes Fallin' from the Sky)
1985. "Empire burlesque".
11. Blinde Will McTell (Blind Willie McTell)
1991. "The Bootleg Series, Vol 1-3: Rare & Unreleased 1961-1991".
12. När vårt skepp slår till (When the Ship Comes in)
1964. "The Times They Are A-Changin'"
13. Inte natt än (Not Dark Yet)
1997. "Time out of mind".
14. Adjö, Angelina (Farewell Angelina)
1991. "The Bootleg Series, Vol 1-3: Rare & Unreleased 1961-1991".

/ Håkan

20 år på Bishops Arms

Postad: 2013-11-21 09:39
Kategori: Blogg



Det är jubileumstider i Örebro. För 20 år sedan öppnade stadens mest populära pub, Bishops Arms, landets andra i en kedja som nu omfattar över 30 pubar. På onsdagskvällen firades jubileet på en välbesökt pub. Det bjöds på fatöl och maträtter till 1993 års priser och vid bordet närmast entrén hade Tullamore Brothers, det mest naturliga pubbandet som går att uppbringa, parkerat för att under kvällen i olika doser underhålla en lättroad publik.
   Dagen till ära var det premiär för Tullamore Stout, en mörk välsmakande ölsort producerad av Närke Kulturbryggeri, vars första fat snabbt tog slut i baren på Bishops. Men det finns fler fat som kommer användning när Tullamore-bröderna spelar i Kumla imorgon och nästa torsdag på Clarion Hotel när bandet själv firar 25-årsjubileum.
   Strax bakom min rygg satt alltså detta underhållande band, spelade och sjöng gamla och ännu äldre låtar, medan folk umgicks, drack, åt, pratade, gissade och i vissa fall visste svaret på frågorna i kvällens quiz. Fiol, banjo, flöjter, bouzouki, akustisk gitarr och Olle Unenges röst, fyra män och en kvinna, gav en perfekt musikalisk inramning till ett lika perfekt umgänge bland vänner och andra.

/ Håkan

Popgeniet Jakob Hellman

Postad: 2013-11-20 07:52
Kategori: Live-recensioner



Det här var Jakob Hellmans andra besök i Örebro, egentligen tredje (en kort spelning på Åhléns på våren kanske inte ska räknas?). På sin första riktiga konsert i den här staden, som jag för övrigt utnämnde till min tionde bästa konsertupplevelse på Rockmagasinet, framförde han en nyskriven låt, "Min Marie", och till hösten hade den exklusiva skaran låtar ökat i antal.
   Ingenting av det skulle komma på någon skiva ty Jakob skulle efter sitt hyllade debutalbum, "...och stora havet", inte göra någon mer skiva. Inte heller skulle han genomföra någon mer konventionell turné om vi inte räknar katastrofen under Kalasturnén 1999. Kompbandet hade till den här turnén hösten 1989 utökat med en körsångerska.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1989.

JAKOB HELLMAN
Café Oscar, Örebro 17 oktober 1989


23-årige Jakob Hellman, som fyller 24 på fredag, har sitt livs mest omtumlande år bakom sig. Från uppmärksammad uppvärmare till Wilmer X förra hösten via rosad albumdebut till flera turnéer i år.'
   På Café Oscar igår kväll var det tredje gången Jakob stod på en scen i Örebro. Med bara ett album bakom sig och ett snabbt genombrott är det naturligtvis för tidigt att utnämna honom till färdigutvecklad artist. Men han kan bli!
   Han har på detta år fått en massmedial uppmärksamhet som har fått till följd att han har blivit flickornas Jakob.
   Unga flickor går på konsert som aldrig förr och visst var det näpet att uppleva så många tindrande ögon inför en så begåvad popartist som Jakob.
   I våras gjorde Jakob sin första rockturné. Konserten på Rockmagasinet/Kulturhuset i april hade sina brister, bland annat hans egen trulighet, men låtarna från debutalbumet var och är smått genialiska.
   Han hade nu växt till sig framför sitt band som utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemwo. Det hade blivit större, mer mullrande och proffsigare utan att tappa i personlighet.
   Låtarna från albumet var fortfarande stommen i Jakobs scenrepertoar men han bjöd också på några helt nya låtar och flera covers, bland annat Docenternas "Vänner".
   De nya låtarna gav ingen direkt vink vartåt Jakob ämnar gå i sin utveckling mot en stadig och förmodad framgångsrik rockkarriär. Det var ändå vågat att framföra nya "Full sjökapten" helt akustisk. Och publiken var begeistrad.
   Däremot behärskar han ännu inte den svåra balladkonsten. Han staplade ofta ord på varandra i snabbt tempo denna kväll. En kväll då vårt senaste popgeni förvandlades till en nästan fullfjädrad rockartist.

Mats Bengtsson, keyboards
Mats Borg, trummor
Magnus Adell, bas
Eddie Sjöberg, gitarr
Marianne N'lemvo, kör

Tårarna
Säg att det är mig du vill ha (NY)
Vänner (Docenterna-cover)
Glada dagar
Avundsjuk på dej
Full sjökapten (NY)
Vara vänner
Vintern dör
Du är allt jag vill ha
Hon har ett sätt
Min Marie (NY)
Tåg

Extralåtar
Vackert väder
Stora havet
Ballad från en soptipp (Cornelis Vreeswijk-cover)=

Extra extralåt
Visa mej

/ Håkan

90:#23 Room to roam

Postad: 2013-11-18 07:56
Kategori: 90-talets bästa

THE WATERBOYS: Room to roam (Ensign, 1990)

Jag upptäckte inte det skotskirländska bandet Waterboys förrän 1988, jag vet att jag var sent ute, och deras "Fisherman's blues" borde ha haft en garanterad plats på min 80-talslista. Och redan då hade de gjort flera kritikerhyllade album som "A pagan place" och "This is the sea". Så hösten 1990 var Mike Scott, den självklare ledaren i bandet, och Waterboys mogna för att göra ett starkt och homogent album fastän omväxlande och varierat, "Room to roam".
   Waterboys har alltid förknippats med Irland fast medlemmarna även har kommit från Skottland, exempelvis Scott, och England. Men den irländska musikaliska traditionen ligger djupt i arrangemang och Mike Scotts låtar på det här albumet.
   Scott var vid tillfället nygift och det gick en positiv och optimistisk våg genom både sound och material på "Room to roam". Scott ser ibland ut som en gerillasoldat men sjunger här vackrare än någonsin. "In search of a rose", "A man is in love", "Bigger picture", "The star and the sea" (visserligen bara 26 sekunder lång), "Something that is gone", "Further up, further in" och "How long will I love" är glad, vänlig, upprymd och andlöst vacker musik.
   Mitt i all skönhet och vemod exploderar ibland arrangemangen åt väldigt överraskande håll. I "Something that is gone" river en saxofon och en baklängesgitarr upp stora revor i den smäckra inramningen och i den uppsluppna "Spring comes to Spiddal" anländer plötsligt ett berusat dixieband och vidgar soundet.
   Det ovannämnda homogena får sig en och annan törn på vägen ty mellan de konventionella låtarna förekommer flera korta, ibland namngivna, ofta instrumentala, små stycken. Några låtar slarvas bort i sin korthet. Som exempelvis "The star and the sea" och "Upon the wind and waves" som fiolspelaren Steve Wickham har skrivit och sjunger.
   Waterboys porträtteras på skivomslaget som ett sex man och en kvinna starkt band där Wickham tillsammans med multiinstrumentalisten Anthony Thistlethwaite och fiol/dragspels-tjejen Sharon Shannon är hörnstenar bakom Scott. Till och med trummisen Noel Bridgeman, som tidigare spelat med bland annat irländska Skid Row och Clannad, spelar en liten huvudroll när han får sjunga soulfyllt i "A life of Sundays".
   Waterboys hade hämtat sin nye producent från USA, Barry Beckett. Den gamle Muscle Shoals-pianisten hade genom åren producerat en stor mängd kända artister, som Bob Dylan, Dire Straits, Levon Helm, Southside Johnny och Willie Nelson.
   Annars dräller det av Irlands- och Skottlandsrelaterade detaljer på "Room to roam". Den korta instrumentala låten "Kaliope house", skriven av Dave Richardson, är en låt från skotskirländska Boys Of The Loughs repertoar. "The raggle taggle gypsy" är en skotsk gränsballad. "The trip to Broadford" handlar om en resa till en by på Isle of Skye skriven av Kieran Donnellan..
   Texten på "Islandman" är "Scotland is my dreaming head/Ireland is my heart". Och titeln på hela det här albumet, som är inspelad i irländska Spiddal i Galway, är hämtat från skotten George Macdonalds novell "Phantastes".
   När det är slut på skivan är det ändå inte slut. Då dyker det nämligen upp ett så kallat "hidden track" helt oannonserat. En under minuten kort låt, "The Kings of Kerry", som doftar irländsk och traditionell men är skriven av Scott, Shannon och Wickham.

YouTube: "A Man Is In Love/Kaliope House".


/ Håkan

"Gripka" har aldrig varit bättre

Postad: 2013-11-17 10:10
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Jan-Åke "Silja" SiljeströmFoto: Carina Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/11 2013.

ISRAEL NASH
ELLEN SUNDBERG
Clarion Hotel, Örebro 15 november 2013
Konsertlängd: 21:15-21:42 (Ellen, 27 min) och 22:12-23:46 (Israel, 94 min)
Min plats: Stående ca 5 m till höger om scenen.


Till fredagskvällens konsert i Clarion Hotels foajé marknadsfördes artisten som Israel Nash Gripka fast det numera är så uppenbart att han lämnat kvar det personliga efternamnet Gripka hemma i det lilla Dripping Springs, Texas. Affischen (se höger) gör allt ytterligare lite mer förvirrat med namnet Israel Gripka Nash...
   Hursomhelst var den vi sedan drygt två år tillbaka känner som Gripka tillbaka i Örebro där han en gång stormade in på Live At Heart och gjorde omedelbar succé. Efter ytterligare några spelningar i den här staden låg det i fredagskväll förväntningar i luften på en sjukligt hög och inte så nyttig nivå. På en nästan ouppnåelig nivå skulle jag vilja beskriva det så här efteråt.
   Med anledning av senaste skivan "Israel Nash's rain plans", där amerikanen försökte lösa upp sitt hårt elektriska sound, hade jag för egen del åtskilliga förhoppningar på en varierad och nyhetsbaserad konsertkväll. Och jag blev på den punkten fullständigt bönhörd - och lite till.
   Under de första tio låtarna av konserten var det uteslutande nytt material som gällde, alla albumets tio låtar i exakt samma ordning som på skivan. Det är sådant som imponerar på en ärrad recensent som oavbrutet söker tecken på förnyelse och vill höra nytt och aktuellt material hela tiden. Och då fick jag hela paketet i knät i ett enda sjok. Det var minsann både vågat och imponerande.
   Efter sju veckors oavbrutet turnerande varav 55 mil det senaste dygnet, logistiken på dessa landsomfattande rockturnéer är inte den bästa, tyckte jag mig inledningsvis och helt naturligt utläsa en viss rutinmässig turnétristess i ögonen på Israels band. Men den lilla ögonblicksbilden skulle snabbt utvecklas till något mycket positivt där turnerandet verkligen svetsat samman bandet. Det har gjort den tillfällige gitarristen Nik Lee uppenbart varm i kläderna ty solopartierna pendlade mellan Lee och Eric Swanson som kontrade med glödande insatser på både steelgitarr och elgitarr.
   Tillsammans med Gripka bildade de två gitarristerna en enad front av absolut harmoni som gav attacken i musiken ett nytt, återhållsamt och melodiskt ansikte i form av en verkligt läcker ljudbild som med säker hand trollades fram av den skicklige ljudmixaren Kristoffer. Bland mina nästan osunda förväntningar fanns nämligen också stora doser oroväckande farhågor om ett betongkrossande gitarrsound men den tanken kom på skam denna trevliga fredagskväll. Ty ljudet var excellent och soundet var genomgående njutbart fast Neil Youngs ande klädd i taggtråd svävade över de flesta arrangemangen.
   Musiken och framträdandet inför en storpublik förvandlade den annars så strikta och strama miljön i Clarions hotellfoajé till en fullvärdig rockklubb där varma vågor gick som en kedjereaktion genom publikleden. Och även nådde upp på scen där musikerna med trion Israel, Lee och Swanson i spetsen gav tillbaka all kärlek genom att bjuda på en sagolik rockkonsert.
   En upplevelse som aldrig riktigt ville ta slut och där antalet extralåtar bara utökades. Efter populära "Drown" och "Fool's gold" hängde basisten Aaron McClellan av sig sin gitarr men Gripka ville fortsätta och annonserade en nyskriven låt som visade sig vara "Parlor song" från förra årets live-ep. Och efter en drygt 90 minuter lång konsert gick vi hem totalt tillfredsställda med magi som största minnesbild. Sådant som vi vuxna män numera mycket sällan får uppleva. I alla fall inte på en konsertsscen.
   När jag spanade in scenen innan konsert upptäckte jag inga akustiska gitarrer och blev lite besviken men fick under Ellen Sundbergs inledande 27 minuter som uppvärmare allt av den varan. Ensam med akustisk gitarr, munspelsställ, stor hatt och en ocean av jämtländsk personlighet bjöd hon givetvis på låtar från sitt album "Black raven" men också nyskrivet material. På den avslutande nya låten "Only road" kom Israel Nashs band upp på scen och kompade Ellen.

Israel Nash: gitarr, munspel och sång
Eric Swanson, steelgitarr, gitarr och sång
Aaron McClellan, bas och sång
Joshua Fleischmann, trummor
Nick Lee, gitarr och sång

Israel Nashs låtar:
Woman at the Well
Through the Door
Just Like Water
Who in Time
Myer Canyon
Rain Plans
Iron of the Mountain
Mansions
Rexanimarum
Goodbye Ghost
Antebellum
Louisiana
Baltimore

Extralåtar:
Drown
Fool's Gold
Parlor Song

/ Håkan

Rock som inte riktigt landade...

Postad: 2013-11-15 07:58
Kategori: Live-recensioner




Toppnamnet på historiens första stora Ullevikonsert 1982 var Rolling Stones. Aktuell skiva var livealbumet "Still life" som precis hade släppts när de på sin Europaturné nådde Göteborg. Bland extramusikerna på scen fanns keyboardkillen Chuck Leavell från Allman Brothers Band som på den här turnén gjorde debut i Stones-sammanhang men han skulle bli en mer eller mindre fast medlem i turnégänget under många år.
   Under 1981 och 1982 turnerade förre Gasolin-sångaren Kim Larsen med det amerikanska bandet Jungle Dreams. De gjorde även två album tillsammans och "Sitting on a time bomb" var aktuell i samband med Stones-konserten. Det var för övrigt Jungle Dreams sista konsert tillsammans.
   Det rutinerade amerikanska bandet J Geils Band bildades redan 1967 och skivdebuterade 1970. Vid den här tidpunkten 1982 var de hetare än någonsin ty senaste albumet "Freeze frame" (1981) och singeln "Centerfold" hade båda toppat USA-listan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1982.

THE ROLLING STONES
J GEILS BAND
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Ullevi, Göteborg 19 juni 1982


Rolling Stones har blivit ett offer för sin egen popularitet. De gör förvisso fortfarande gedigen rockmusik där traditionen mycket bygger på kontakten mellan scen och publik. Men den riktigt intima närkontakten med Mick Jagger och det övriga bandet var det nog bara en femtedel av den jättelika massan på Ullevi som hade.
   Den stora bläckfiskliknande scenen kompenserade i viss mån och Jaggers personlighet nådde lite längre än i övrigt men Stones blev som oftast en parodi på sig själva och den stora upplevelsen uteblev.
   Från öppningslåten "Under my thumb" till extralåten "Satisfaction" var det en mycket förutsägbar konsert. Det var ett duktigt och mycket väloljat turnésällskap som inte hade några svårigheter att fylla dryga två timmar med den bästa av rockmusik.
   Inledningen var annars en lite besvikelse och misshandlades till stor del av ett dåligt ljud. Applåderna var så långt mer av vänlighet än av spontan känsla.
   Efter en halvtimme blev ljudet bättre och höjdpunkterna infann sig med önskvärt jämna mellanrum.
   Mick Jagger var den visuella fixeringen i Stones-showen. Han gjorde ett mycket atletiskt intryck när han sprang, hoppade, dansade, kastade vatten (missförstå mig rätt!) på publiken och naturligtvis sjöng på sitt alldeles egna sätt.
   När han hängde på sig gitarren, vilket han gjorde vid ett flertal tillfällen, såg det mer ovant ut. Men han var uppenbart nöjd med situationen i centralt fokus för cirka 55 000åskådare.
   Gitarristerna Ron Wood och Keith Richards är en duo som saknar motstycke inom rockmusiken. Wood gick nonchalant omkring och slängde iväg gitarrsolon till höger och vänster och liknade Keith Richards mer än Keith själv.
   Richards verkade vara i strålande form, genuint entusiastisk, cool och en skarp kontrast till Jaggers forcerade föreställning. Dessvärre steg Keith bara fram tillsångmikrofonen vid ett tillfälle, "Little T & A". Han hade naturligtvis inte Jaggers röstresurser men personlighet och känsla betydde så mycket mer.
   Bakom dessa tre huvudgestalter stod och satt Bill Wyman och Charlie Watts och solade sig i ett visst ointresse. En tät och fullt funktionsduglig kompsektion men tråkigt för ögat.
   Redan hösten 1963 fick pianisten Ian Stewart foten av Stones dåvarande manager men har ändå i alla tider funnits med på turnéer. Tillsammans med ytterligare en klaviaturkille och en saxofonist fyllde Stewart ut det gedigna Stones-soundet på scen.
   Listan på låtar man saknade blev naturligtvis lång trots en konsert på över två timmar. De gjorde oväntat många låtar från senare skivor medan publiken gillade de äldre klassikerna allra mest. Av någon, men alldeles bestämd, anledning spelade de samtliga låtarna som finns på gruppens nya liveskiva, "Still life".
   "Let's spend the night together" och "You can't always get what you want" (som lyckligtvis kom när ljudet hade blivit bättre) är låtar som alltid kommer att finnas med i Stonesscenrepertoar. Och Temptations-låten "Just my imagination" gjorde de till sin egen och faktiskt konsertens allra största höjdpunkt.
   Eddie Cochrans "Twenty flight rock" och Big Boppers "Chantilly lace" var däremot mer nostalgi än musikaliskt motiverade.
   Konsertavslutningen var magnifik med "Honky tonk women", "Brown sugar", "Start me up" och "Jumpin' Jack Flash" i snabb följd innan extralåten "Satisfaction". Som följdes av bombkrevader och fyrverkerier vars effekt kom av sig lite på en av årets absolut ljusaste dagar.
   Det var en dag då den jordnära rockmusiken fick vingar och aldrig riktigt landade i var mans hjärta.
   Man ska inte jämföra men på Bruce Springsteens konserter förra året var allt magiskt från första till sista sekund medan Rolling Stones på sin höjd "bara" motsvarade förväntningarna.

Mick Jagger - sång och gitarr
Keith Richards - gitarr och sång
Ron Wood - gitarr
Bill Wyman - bas
Charlie Watts - trummor
Ian Stewart - piano
Chuck Leavell - keyboards
Bobby Keys - saxofon

Rolling Stones låtar:
1. "Under My Thumb"
2. "When the Whip Comes Down"
3. "Let's Spend the Night Together"
4. "Shattered"
5. "Neighbours"
6. "Black Limousine"
7. "Just My Imagination (Running Away with Me)"
8. "Twenty Flight Rock"
9. "Going to a Go-Go"
10. "Chantilly Lace"
11. "Let Me Go"
12. "Time Is on My Side"
13. "Beast of Burden"
14. "Let It Bleed"
15. "You Can't Always Get What You Want"
16. "Little T&A"
17. "Tumbling Dice"
18. "She's So Cold"
19. "Hang Fire"
20. "Miss You"
21. "Honky Tonk Women"
22. "Brown Sugar"
23. "Start Me Up"
24. "Jumpin' Jack Flash"

Extralåt
25. "Satisfaction"

KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Kim Larsen: sång och gitarr
Joe Delia: keyboards
Ricky Blakemore: gitarr
Dennis Espantman: bas
Abe Speller: trummor

J GEILS BAND
Stephen Bladd: trummor och sång
J. Geils: gitarr
Seth Justman: keyboards och sång
Danny Klein: bas
Magic Dick: munspel, trumpet och saxofon
Peter Wolf: sång

/ Håkan

"Saga II"

Postad: 2013-11-14 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



SAGA
Saga II
(Mellotronen)


Saga lever! Den svenska rockkvartetten Saga, som existerade som grupp 1974, har ombildats i sin grundsättning. Gruppen har under året både spelat live, på något som kallas Mellobåten (en båt till Riga späckad med progressiva rockgrupper), och producerat en skiva, en 12"-ep med fyra låtar på svenska.
   Saga hade sitt ursprung i Vällingby utanför Stockholm och var en naturlig fortsättning på gruppen November som firade uppmärksamhet i tidigt 70-tal och blev mest känd för att de sjöng på svenska till sin tuffa och stundtals hårda rockmusik. När den gruppen splittrades, på nyårsafton 1972, gick bandets ledare, sångare och låtskrivare Christer Ståhlbrandt vidare mot nya spännande musikaliska landskap.
   Ståhlbrandt siktade in sig på lite lugnare och mer obegränsad musik, där det fanns plats för både cello och saxofon, som närmast tillhör genren progressiv rock i den engelska betydelsen. Saga var en kvartett med två gitarrister, Mats Norrefalk och Kenny Bülow, Ståhlbrandt på bas och Sten Danielsson på trummor.
   Saga gjorde ett enda album, "Saga" (Sonet, 1974), som blivit eftertraktad i samlarkretsar där intresserade idag får betala flera tusen för ett exemplar. Gruppens repertoar innehöll många långa musikaliskt svepande låtar och det receptet har de upprepat på den alldeles nya ep:n där flera låtars historia går tillbaka till 70-talet. Även mönstret på omslaget är en repris på gruppens 70-talsalbum, nu i grön bakgrundsfärg.
   Ståhlbrandt är fortfarande gruppens huvudsaklige låtskrivare. "Tunga steg i Berlin" har han skrivit med Norrefalk och delar av låten skrevs redan 1974. Från det "Stairway to heaven"-liknande introt och några snälla verser byggs låten upp med tunga gitarriff och några tidstypiska solon på en låt som i övrigt nästan har en hitmässig profil och slagkraftig refräng.
   "Om tiden stått still", skivans enda helt nyskrivna låt, har ett genomgående lugnt tempo med Norrefalks sologitarr som utmärkande detalj. Men det är Ståhlbrandts sång och låtskrivande som imponerar mest.
   "Som en flod" härstammar från Novembers sista repertoar men har aldrig spelats in tidigare. Ännu ett exempel på Sagas mix av långsamt tempo, traditionella rockriff, ännu en slagkraftig refräng och ett långt gitarrsolo där Norrefalk hyllar November-gitarristen Richard Rolf som har varit med och skrivit låten.
   På "Faller" är det en annan tidig engelsk gitarrist, Snowy White, som har varit med och skrivit låten. White spelade i slutet på 60-talet tillsammans med Ståhlbrandt i gruppen Train där låten "Falling" uppstod första gången. Fascinerade av Peter Greens "Man of the world" har de skrivit en bluesinfluerad mycket långsam låt där Bülow smeker fram de mest underbara toner på sin gitarr.

/ Håkan

Tributes: Shel Silverstein

Postad: 2013-11-13 07:54
Kategori: Tribute-skivor



"Twistable, Turnable Man" (Sugar Hill, 2010)

När jag hörde Johnny Cash sjunga "A boy named Sue" på USA-listan hösten 1969 var det med största säkerhet första gången jag kom i kontakt med namnet Shel Silverstein (1930-1999) som hade skrivit den anmärkningsvärda låten. Visserligen hade Silverstein skrivit låtar åt artister i flera år men ingen hade nått den svenska horisonten i en tid när musiken inte vara lika global som idag och det var långt mellan USA och Sverige. Redan då var han etablerad serietecknare men hade många karriärer som både poet och barnboksförfattare. Han blev sedan något av hovleverantör av låtar till Dr Hook på 70-talet, bland annat "Sylvia's mother" och "The cover of Rolling Stone".

Shel Silverstein gav ut skivor med sina egna låtar men det var ju som låtskrivare han gjorde sig ett namn i den musikaliska världen. När både unga och gamla, kända och okända amerikanska artister och grupper ger sig på hans låtar blir jämförelserna här inte med Silverstein själv utan med betydligt mer kända artister som Johnny Cash, Dr Hook, Marianne Faithfull, Emmylou Harris och Bobby Bare som gjort många låtar av den färgstarka låtskrivaren.
   Men det finns här gott om etablerade artister som inte behöver skämmas för några jämförelser. Rutinerade John Prine, Kris Kristrofferson, Lucinda Williams, Bobby Bare, Nanci Griffith och 84-årige Ray Price skänker ju stor dignitet åt den här hyllningsskivan.
   Här finns gott om naturliga kopplingar mellan sångare och låt som också höjer intresset i det här projektet. Den legendariske countrysångaren Bobby Bare, som gjort åtskilliga Silverstein-låtar på skiva, och hans son, den betydligt rockigare Bobby Bare Jr, ligger bakom hela skivan och Kris Kristofferson har ju sjungit Silverstein-låtar tidigare.
   Men först som sist är det naturligtvis låtarna, Shel Silversteins verk, som står i centrum på skivan. Och både först och sist är det My Morning Jacket, ett band ur den yngre generationen, som både inleder och avslutar den här skivan. Sångaren Yim Yames har tagit på sig bästa countrykostymen och bandet låter som födda i Nashville. Inte minst på "26 second song" som de gör på hela 27 sekunder!
   Titeln på det här albumet är ju hämtat från en Silverstein-låt från 1985 som här har fått en utökad text av den kanadensiske singer/songwritern Andrew Bird som sjunger lågmält långt från Silversteins grovhuggna värld.
   Både John Prine, Ray Price och Kris Kristofferson gör låtar som Bobby Bare en gång spelade in och de går ungefär i samma stil här som då. Med genomgående berättande udda historier till texter. Price har en nästan Johnny Cash-djup stämma. Bare själv tillhör väl den här gedigna skaran av åldermän.
   Lofi-gruppen Dr Dog från Philadelphia gör skivans första oväntade tolkning. "The unicorn" har framträdande sångstämmor, pop och recitation i en både spontan och välplanerad mix.
   Austins mindre kända sångerska Sarah Jarosz tillsammans med gruppen Black Prairie, ett sidoprojekt till Decemberists, levererar en av skivans bästa ögonblick. Mixar lätt bluegrass med engelsk folkmusik. Ljuvligt.
   "Daddy What If" har en nästan gullig inramning när Bobby Bare, Jr. sjunger duett med sin mycket unga dotter Isabella Bare. En låt som 1973 var en hit som duett mellan pappa Bare och hans då unga son Bare Jr.
   När sångaren och gitarristen i Pixies, Black Francis with Joey Santiago, gör Dr Hooks gamla kända"The cover of Rolling Stone" blir det följaktligen mer rock och överstyrda gitarrer än country.
   När Billy Bob Thorntons band The Boxmasters gör cover på en annan känd Dr Hook-låt, "Sylvia's mother", blir det en härligt rak och väldigt njutbar countryrock.
   Countryartisten Todd Snider har fått det tunga ansvaret att sjunga/berätta historien om "A boy named Sue" och utan att göra om för mycket har han stressat upp tempot och tappat lite känsla av bara farten.
   Lucinda Williams gör skivans andra stora höjdpunkt när hon sjunger den personliga "The ballad of Lucy Jordan" (ännu en Dr Hook-profilerad låt) på sitt oefterhärmligt nakna sätt.
   På en skiva, med undertiteln "A Musical Tribute To The Songs Of Shel Silverstein", som givetvis pryds av en Shel Silverstein-teckning på skivomslaget.

1. Lullabys, Legends and Lies (My Morning Jacket)
2. The Twistable, Turnable Man Returns (Andrew Bird)
3. This Guitar Is For Sale (John Prine)
4. The Unicorn (Dr. Dog)
5. The Winner (Kris Kristofferson)
6. Queen of the Silver Dollar (Sarah Jarosz with Black Prairie)
7. Daddy What If (Bobby Bare, Jr. with Isabella Bare)
8. The Cover of the Rolling Stone (Black Francis with Joey Santiago)
9. Sylvia's Mother (The Boxmasters)
10. Me and Jimmie Rodgers (Ray Price)
11. A Boy Named Sue (Todd Snider)
12. The Ballad of Lucy Jordan (Lucinda Williams)
13. The Living Legend (Bobby Bare)
14. The Giving Tree (Nanci Griffith)
15. 26 Second Song (My Morning Jacket)

/ Håkan

Sir John Tavener (1944-2013)

Postad: 2013-11-12 20:48
Kategori: Minns

Mitt liv som fanatiker och Beatles-intresserad har fått mig att köpa skivor med väldigt udda musik. På bandets skivbolag Apple fanns det, vid sidan av all fantastisk pop- och rockmusik, även plats för helt andra artister och helt annan musik. Medan jag tuggade i mig alla spännande skivor med solo-Beatles-medlemmarna gav också Badfinger, Billy Preston, Mary Hopkin och Jackie Lomax skivbolaget ett gott rykte och stor dignitet. Samtidigt och automatiskt kom jag också i kontakt med både avancerad jazzmusik (Modern Jazz Quartet), indisk musik (Ravi Shankar), Krishnarörelsen (Radha Krshna Temple), elektronisk musik (George Harrisons "Electronic sound"), avantgardemusik (John & Yoko) och klassisk musik.
   Till den sistnämnda kategorin var det John Tavener som bidrog med extremt svårlyssnad och för en popintresserad hjärna direkt obegripliga långa musikstycken. Jag bläddrar fram hans "The whale", som släpptes i september 1970, och imponeras fortfarande av det snygga utvikningsomslaget med en tecknad val på framsidan. Och i konvolutet ligger en så gott som ospelad vinylskiva som på skivsidan musikaliskt berättar den bibliska historien om Jonas och valen. Framförd av London Sinfonietta.
   "The whale" var Taveners första verk 1968 och upptäcktes av Ringo Starr av en ren tillfällighet när Taveners yngre bror byggde om Ringos hus i Surrey. "The whalee" uruppfördes på Proms 1969 och kom alltså på skiva 1970.
   Bara ett drygt halvår senare kom Taveners uppföljare "Celtic requiem" som också släpptes på Apple och även den står orörd och ospelad i skivhyllan. Två skivor som alltså etablerade Tavener som en klassisk kompositör med många kända uppföljare på sitt samvete.
   Sir John Tavener dog igår 12 november 2013 i sitt hem i Dorset.

/ Håkan

"This way"

Postad: 2013-11-12 10:13
Kategori: Skiv-recensioner



THE MEN
This way
(TMI)


Första genomlyssningen gör mig lätt förvirrad. Jag får inte riktigt kläm på The Men. De är ju ett rejält rockband, det hör jag tydligt ibland, men det finns ju också poptendenser i deras låtar. Så långt är jag med men det är när de "krånglar till det", lägger ut udda ljudsekvenser, avslutar en låt rent psykedeliskt eller delar upp en låt ("My new black sailing shoes") i sex-sju olika partier, som jag inte riktigt får grepp på den här Skånekvartetten.
   Som recensent vill jag alltid kunna spåra linjerna, ambitionerna och influenserna i musiken. Men när det ibland bär iväg både uppåt, neråt och åt båda håll får jag för ett ögonblick för mig att de har NRBQ som idoler. Gränsöverskridande musik där det pendlar mellan helt fantastisk musik och rena obegripligheter. Jag ska inte påstå att The Mens fjärde album är så extrem eller så oerhört tålamodskrävande utan blir, när jag lyssnat närmare och fler gånger, kanske snarare spännande och varierad där nästan varje spår har en ny infallsvinkling.
   "This way" är alltså Lundagruppens fjärde album och jag har alla deras skivor inom en arms räckvidd men har bara sporadiskt följt deras karriär i den garagerockiga genren med hårda r&b-influenser. Bandet har alltså inte befunnit sig på någon bred musikalisk motorväg och vill väl nu överraska, förvåna och i vissa fall överrumpla lyssnaren med andra stickspår.
   När det stora överraskningsmomentet är överspelat framstår "This way" som ett både intressant och spännande album. Gruppens förhållandevis hårda sound har hittat lite poppiga referenser. Inte minst tack vare sångaren Sven Köhlers ljusa popröst som bygger mer på personlighet än rockig urkraft. Uppfinningsrikedomen i arrangemangen är ganska påtaglig och lyssningen blir då av naturliga skäl lite ojämn men är också hela tiden spännande.
   Av tradition är garagerock fylld av influenser och påverkan, The Men inledde sin skivkarriär med en hel coverskiva, och jag hör ekon av både The Who, Stones, Kinks och även lite Beatles på den här skivan. Med producenten Amir Alys hjälp, inte minst på keyboards, har bandets sound också breddats på sitt fjärde album.

/ Håkan

90:#24 Painkiller

Postad: 2013-11-11 07:55
Kategori: 90-talets bästa

BRAINPOOL: Painkiller (Sony, 1995)

Powerpop! Jag tror inte jag tänkte på den magiska amerikanska musikgenren när det begav sig i mitten på 90-talet i samband med lyssnandet på Brainpools "Painkiller". Men idag, nästan 20 år senare, står det fullständigt klart att de här fyra killarna från Lund hade pop med kraft som sitt signum. Och som de slog igenom med strax innan britpopen och det nya svenska bandet Kent kom och tog över all medial uppmärksamhet.
   Från staden som fostrat poprelaterade band som Beagle och Eggstone, Lund, kom också Brainpool och var i mitt huvud en hit innan jag ens hade hört deras musik. Jag hade ju läst om hur kvartettens första inspelning utsågs till Månadens demo i Nöjesguiden, hur första singeln "At school" hade fått stor uppmärksamhet och att gruppen hajpades stort i alla popkulturella sammanhang. Att gruppen sedan kom under Per Gessles "beskydd", via hans produktionsbolag Jimmy Fun, gjorde ju inte nyfikenheten mindre.
   Debutalbumet "Soda" (1994), med alla sina starka singelspår, motsvarade alla högt ställda förväntningar men det var på bandets andra album,. "Painkiller", som storheten i deras musik och låtarnas styrka blev fullständigt självklar. Eller som Per Gessle konstaterar på samlingsskivan "We aimed to please" (2005): They gave us a brilliant cocktail of The Who meets The Jam - all served with nice splashes of bubblegum, power pop and just the right measures of surf." Så sant, Per.
   Brainpool gick i samma fotspår som Gessle på mer än ett sätt. Genom att stjäla, låna och inspireras av pophistorien. Jag ska inte påstå att jag satt och räknade ut vilka förebilderna exakt var till många låtar på "Painkiller" när jag hörde den första gången. Men när ovannämnda samlingsskiva släpptes avslöjar och erkänner gitarristen David Birde och sångaren Jan Kask, som skrev majoriteten av Brainpools låtar, allt de har kopierat.
   Från både Pulp ("Ready! Steady! Go!") och Clash ("Holidays") och menar att "Invisible to her", en av de lugnare låtarna, hämtat influenser från både Shangri-Las, The Jesus and Mary Chain och David Bowie. Och "Smile" är en nyskriven "Happy together". Men inget var i mina öron övertydligt ty energin i Brainpools popmusik överskuggade allt.
   Förutom Birde och Kask innehöll kvartetten också Christoffer Lundquist, bas och keyboards, och Jens Jansson, trummor. Just de två killarna har fortsatt jobba med Gessle efter Brainpool-karriären. Lundquist har dessutom blivit något av Gessles musikaliska högra hand och växt från basist till att bli multiinstrumentalist och en viktig del i produktionsstaben tillsammans med Gessle och Clarence Öfwerman.
   Visuellt har "Painkiller" också blivit ett oförglömligt album där designen på framsidan av omslaget är en variant på värktabletten Panodils logotype fast här har den ändrats från blå till röd med "Painkiller" i exakt identiskt typsnitt.
   Det finns flera komiska grepp på den här skivan, exempelvis bonuslåten "Every second day" som popgruppen Brainpool gör tillsammans med det stora blåsbandet Röda Kapellet från Lund. Även albumets enda cover, "Baby Baby Baby Baby Baby Baby Baby I Love You", får nog tillskrivas bandets humoristiska sida. En låt från 1989 med det amerikanska bubbelgumpunkbandet Sweet Baby vars original är 1:10 lång medan Brainpools version sträckts ut till hela 1:27.

YouTube: "We aim to please" med Brainpool.


/ Håkan

En mix av förutsägbart och nytt spännande

Postad: 2013-11-10 19:16
Kategori: Konserter

Foto: Carina ÖsterlingFoto: Jan-Åke "Silja" Siljeström


RICHARD LINDGREN
Level Bar & Kök, Örebro 9 november 2013
Konsertlängd: 22:08-22:52 och 23:09-00:00 (95 min)
Min plats: Sittande ca 5 meter från scenen.:


Jubileum utan buller och bång. Richard Lindgren genomförde på lördagskvällen sin 25:e konsert i Örebro på sin sammanlagt tionde visit i den här staden. Men det var inget som direkt satte prägel på konsertkvällen på Level. Richard hade varken vit skjorta eller slips på sig som han nästan hade lovat innan. Efter att ha varit spelplats under två Live At Heart är restaurang Level nu även aktuell som konsertlokal. En liten lokal utan naturlig scen men bra publikkontakt.
   Det var alltså dags för ännu en Richard Lindgren-konsert, den här gången med Olle Unenge som gästartist, men upprepning och en helt förväntad repertoar har aldrig varit Richards melodi. Visst fick vi så kallade obligatoriska låtar, "From Camden Town to Bleecker Street" och "Gwendolyn" tillhör väl Richards hitkatalog, och även några slitna covers, "Tom Traubert's blues" (Tom Waits-låten med "Waltzing Mathilda"-refrängen), Bob Dylans " Tomorrow is a long time" (på både engelska och svenska) och Leonard Cohens "Famous blue raincoat", som vi känner igen i Richards liverepertoaren sedan några år tillbaka.
   Men konserten bjöd framförallt på låtar från aktuella albumet "Driftwood", en helt nyskriven Lindgren-låt, några helt nya Olle Unenge-låtar på svenska och i detta sammanhang nya tolkningar av Lou Reed, Steve Forbert och traditionell irländsk musik. Konserten var kort sagt en fin blandning av förutsägbart och nytt spännande material.
   Till det senare hörde Richards plötsliga infall vid pianot, som var andra avdelningens huvudsakliga instrument för Richard, att sjunga Lou Reeds "Walk on the wild side" som en liten hyllning till den nyligen avlidne rockstjärnan. Den kom sammanflätad med hans egen "Drunk on arrival". Och valet av Steve Forberts "Mexico" (från albumet "Streets of this town") var ju osedvanligt passande. Jag vet att jag tidigt i Richards karriär jämförde honom med just Forbert.
   Olle Unenge var inte bara exklusiv gästartist på konserten. Han fanns med under hela konserten med sin akustiska gitarr och sång men på sina egna tre låtar var han huvudperson på scen med läcker poesi, ofta med grekiskt ursprung, och akustisk singer/songwriter-pop.
   Men allra mest intressant denna fina lördagskväll var nog premiäruppförandet av Richards nyskrivna låt "Long time ago". En blivande hörnsten i Lindgrens växande repertoar. En låt som sedan i våras får kallas klassisker, "Driftwood", flyttades i lördags in bland extralåtarna och var en lika fin pärla som vanligt.
   Bland extralåtarna fanns också ännu en låt av irländskt ursprung, "I'm a man you don't meet everyday", som strax före midnatt blev final på ännu en bra Richard Lindgren-konsert.

Låtarna:
From Camden Town to Bleecker Street
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
A miracle like you
Mexico
Five pints and a wink from Gwendolyn
Vid denna blåa dörr (Olle)
Long time ago

Paus

Walk on the wild side/Drunk on arrival
Famous blue raincoat
Guinness song
Det här gamla tåget (Olle)
Fest i byn (Olle)
Tom Traubert's blues

Extralåtar
Driftwood
I'm a man you don't meet everyday

/ Håkan

Covers: Buster Poindexter

Postad: 2013-11-08 07:58
Kategori: Cover-skivor

BUSTER POINDEXTER: Buster goes berserk (RCA, 1989)

Förre New York Dolls-sångaren David Johansen inledde en framgångsrik solokarriär 1978 men efter fyra album, inklusive en explosiv liveskiva, planade uppmärksamheten ut. Då växlade Johansen spår och blev 1986 nattklubbssångare med gamla jazzlåtar på repertoaren. Tog sig pseudonymen Buster Poindexter, som redan var namnet på förlaget som publicerade Johansens låtar, och började uppträda med stort band på en kabaré där monologer mixades med musik.
   Jag hade nöjet att få uppleva en Poindexter-föreställning på Bottom Line i New York 1987 där han och hans band uppträdde varje onsdag. En uppskattad show som både bjöd på humor och livemässig underhållning. Redan innan min konsertupplevelse hade Poindexter "debuterat" på skiva med den studioinspelade "Buster Poindexter" och uppföljaren "Buster goes beserk", dagens aktuella skiva, kom alltså två år senare.
   Båda skivorna var framförallt fyllda av covers men det var också ganska uppenbart att ingen av Poindexters studioskivor kom i närheten av den fysiska känslan som förmedlades på en föreställning inför publik. Första albumet, som jag kanske återkommer till någon gång framöver, levde mycket på hitlåten "Hot, hot, hot". Här försökte han upprepa receptet med partyglada låten "At the party" men det fungerade inte så bra och den gamla uttjänta låten "Hit the road, Jack" blev nog skivans mest kända låt.
   Men skivan är, som redan sagts, ett svagt och blekt eko av liveupplevelserna fast det fantastiska bandet och den bedårande kören bakom Poindexter gör sitt allra bästa för att prestera ultimata versioner av gamla låtar. Men livemusik är bäst live och inte på skiva.
   Ändå är det en intressant laguppställning bakom Poindexter både på scen och på skiva. Bandet på de båda studioskivorna är så gott som identiska med det undantaget att pianisten, arrangören och orkesterledaren Joe Delia har ersatts på 1989-skivan av Charlie Giordano. Ja, samme Giordano som numera är medlem i Bruce Springsteens E-Street Band.
   I kören på skivan och som motspelare på Poindexters scenframträdanden finns ytterligare ett namn med Springsteen-relation, Soozie Tyrell, som sedan många år också ingår i E-Street Band som sångerska och violinist.
   Bland de andra kända musikerna märks förre New York Dolls-trummisen Tony Machine, saxofonisten Crispin Cioe (Carolyne Mas, J Geils Band och Steve Forbert) och basisten Tony Garnier som hade spelat med både Robert Gordon, Marshall Crenshaw och Tom Waits. Och i den ibland stora kören förekommer sångare från den sydafrikanska musikalen "Sarafina!".
   Producenten till Poindexters skivor, Hank Medress, har en ännu längre bakgrund i musikbranschen. Han började som medlem i vokalgruppen The Tokens ("The lion sleeps tonight"), producerade massor med artister på 60-talet och hade också skrivit hits åt grupper som The Happenings, Dawn och The Chiffons.
   En av skivans mest framstående nummer är alltså "Hit the road, Jack" i en version som sammanfattar hela Poindexter-konceptet med en ren musikallåt, talade inslag och en stor ensemble. Förekommer också i filmen "The dream team".
   Konceptet innehåller huvudsakligen partylåtar och högljudd fest med mycket blås i arrangemangen. Men några ballader får också plats. Som exempelvis "Poorest people" som ekar lite "Every breath you take" och den känsliga originalballaden "Imitation of love" som gör gott bland de övriga uptempolåtarna.

1. ”All Night Party” (A Grub Cooper) - 3:53
1989. Fab 5 från albumet med samma namn.
2. ”Hit the Road Jack” (Percy Mayfield) - 3:14
1961. Singel med Ray Charles.
3. ”International Playboy” (Bernard Broomer/Bunny Sigler/Lee Phillips/Ugene Dozier) - 4:34
1970. Singel med Lee Bates.
4. ”Poorest People” (Roy Brown) - 4:31
1989. Originallåt.
5. ”Juicy Lucy” (Albert Chancy) - 4:04
1985. Singel med Tabou Combo.
6. ”Who Threw the Whiskey in the Well” (Eddie DeLange/Johnny Brooks) - 3:21
1942. Singel med Doc Wheeler & the Hardway Four.
7. ”At the Party” (Johnny Rivera Reyes) - 3:01
1967. Singel med Pete Terrace (King of the boogaloo).
8. ”Imitation of Life” (Arno Hecht/Crispin Cioe/David Johansen/Bob Funk/Hollywood Paul Litteral) - 4:32
1989. Originallåt.
9. ”Debourge Yourself” (Arno Hecht/Crispin Cioe/David Johansen/Bob Funk/Hollywood Paul Litteral) - 3:41
1989. Originallåt.
10. ”Deep in a Dream” (Eddie DeLange/Jimmy Van Heusen) - 3:11
1938. Singel med Artie Shaw & his Orchestra (Helen Forrest).

/ Håkan

Kärlekshistorien mellan Richard och Örebro

Postad: 2013-11-07 07:54
Kategori: Blogg



Kärlekshistorien mellan Malmös singer/songwriter RICHARD LINDGREN och Örebro får en fortsättning i helgen när han uppträder på Svalbo Café (fredag) och Level Bar & Kök (lördag). En historia som inleddes för nästan på dagen tre år sedan och har gjort att Richard regelbundet har återvänt, med eller utan band, till Örebro. Jag har nästan minutiöst följt Richard vid hans besök och det kom upp ett spörsmål om hur många gånger han har varit i Örebro och hur många konserter det har blivit under de här tre åren. Därför har jag här samlat uppgifterna om Richard Lindgrens samtliga Örebrobesök och konserter, i stora och små sammanhang, han har genomfört.
   Jag var bekant med Richards skivor långt innan han första gången ställde sig på en scen i Örebro. Jag hade till och med vid två tillfällen rankat hans album så högt att de hamnade på min årsbästalista. 2006 blev Richards "Salvation hardcore" tredje bästa svenska album och 2008 hamnade dubbelalbumet "A man you can hate" på en hedrande andraplats bland årets bästa svenska album. Men livemässigt inträffade alltså Örebro-debuten för tre år sedan.

Lördag 6 november 2010
Hösten 2010 turnerade Richard med den amerikanska singer/songwritern Mary Gauthier och han kom till Örebro, efter en häftig bilresa med Mary vid ratten, redan under fredagen. Jag sprang helt oplanerat på Richard på Bishops Arms på fredagskvällen och jag har berättat om det plötsliga och omtumlande mötet här.
   Hursomhelst inledde han Gauthier-konserten på Clarion Hotel där han under 30 minuter ensam gjorde både egna låtar och covers.

Fredag 16 september 2011
Under våren 2011 hade Richard släppt en karriärsammanfattande cd-box, "Memento 1994-2010", innan hans första Live At Heart-upplevelse samma höst var ett faktum. Det blev åtskilliga konserter under två dagar. Tillsammans med sitt lilla Malmöband, Jon Eriksson, gitarrer, och Janne Adolfsson, mandolin, inledde Richard i källaren på Brasserie Rendez Vous för att några timmar senare spela på Café Deed.

Lördag 17 september 2011
Tidigt på lördagsförmiddagen uppträdde Richard Lindberg Band i Nikolaikyrkan, en spelning utanför det officiella Live At Heart-programmet. På kvällen gjorde de ytterligare en spelning på Teatercafét.

Lördag 19 november 2011
Ett par månader efter Live At Heart genomförde Richard en duetturné tillsammans med norrlänningen Lars Bygdén. Örebrobesöket inleddes med en liten kort spelning i Najz Prajz-butiken och på kvällen uppträdde de på restaurang Kungsgatan 1.

Fredag 15 juni 2012
Richard återvände till Örebro med hela sitt Malmöband på en Bob Dylan-tribute-konsert utomhus på Stadsträdgården. Förutom Eriksson och Adolfsson hette bandmedlemmarna Magnus Nörrenberg, keyboards, Janne Andersson, trummor, och Micke Nilsson, bas, och de förstärktes på några låtar med Olle Unenge, gitarr och sång, och Kajsa Zetterlund, fiol, båda från Tullamore Brothers.

Lördag 8 september 2012
Dags för Richards andra Live At Heart-besök. Men först genomförde han och hans lilla band en privat föreställning på Teijlers Glas på lördagseftermiddagen. Och på kvällen spelade de på Level Bar & Kök (en konsert avbruten på grund av tekniska problem) och sedan återigen på Teatercafét där Richard innan konserten fick mottaga Live At Hearts nyinstiftade låtskrivarstipendium.

Lördag 10 november 2012
Först ett litet kort framträdande i Najz Prajz-butiken och sedan på kvällen solokonsert på Stadsträdgården med Richard på gitarr och piano. Arrangören Olle Unenge inledde kvällen och dök även upp som duettpartner under Richards framträdande. Det tajta samarbetet mellan Unenge och Lindgren började nu utvecklas till något professionellt och skulle framåt våren leda till än mer samverkan.

Lördag 15 december 2012
Ännu en solokonsert med Richard i en för honom ny lokal, East West Sushi. Två långa set på gitarr och piano där Richards långa intressanta mellansnack gav kvällen både mening och underhållning.

Tisdag 12 februari 2013
I februari 2013 genomfördes historiens andra upplaga av Triple Troubadours-turnéer. Ett format som samlade tre profilerade singer/songwriters där Richard var en tredjedel. Turnén, som hade premiär i Örebro, hade drabbats av en jobspost då amerikanskan Lydia Loveless fastnat i snöstorm i USA och tillfälligt ersattes i Örebro av lokale Peter Lindström. Men Santa Fes stolthet Will Courtney hade kommit fram och imponerade stort.

Fredag 29 mars 2013
Så var det dags för Richard att utnyttja sitt låtskrivarstipendium. Två veckor på hotellrum i Örebro, på Stora Hotellets rum nr 309 (som gav upphov till titeln på den kommande skivan "Driftwood (The 309 sessions)"), som omfattade både konserter, inofficiella och planerade, och skivinspelning. Första konserten på långfredagen, med Olle Unenge vid sin sida, genomförde Richard på en krog vid Järntorget, Havana Bar & Grill, inför en skrålande och knappt lyssnande publik.

Lördag 30 mars 2013
Andra konserten på Hotell Clarion var också av det inofficiella slaget. Ett snabbt beslut av Richard att göra en genomgående pianokonsert på den vita flygeln i hotellets foajé inför ett fåtal men andäktigt lyssnande publik. Det var första gången vi fick höra "Driftwood".

Onsdag 3 april 2013
Efter första skivinspelningsdagen i Universitetets studio samlade sig Richard och Olle för en genuin pubspelning på Richards stamlokus under sin vistelse i Örebro, Bishops Arms.

Fredag 5 april 2013
Örebrobesöket avslutades den här gången med ännu en Stadsträdgården-spelning. En övervägande solokonsert på gitarr och piano men både Olle och Simon Nyberg, gitarr och mandolin, hjälpte till på några låtar.

Onsdag 26 juni 2013
Under vårens skivinspelningsdagar hade Richard fått, med mycket hjälp från Olle Unenge, ett nytt permanent och Örebrobaserat kompband som förutom Olle innehöll de fasta unga medlemmarna Simon Nyberg och Robin Mossberg, ståbas, som här gjorde sin officiella debut som grupp.

Lördag 29 juni 2013
Under lördagen togs ett sent beslut att Richard med band skulle inleda konserten med Eilen Jewell på Mastodont sent på kvällen. Fem låtar på 30 minuter.

Söndag 30 juni 2013
Om den sena konserten på lördagskvällen var ofokuserad så var duettkonserten med Richard & Olle på Svalbo Café full av magisk koncentration. En högst spontan repertoar som framfördes på ett mycket fint sätt i en underbar miljö.

Tisdag 20 augusti 2013
Richard kom till Örebro för att sjunga för kungen - men då hade kungen och hans trupper redan avlägsnat sig från Stortorget. Tillsammans med trion Clas Olofsson, pedal steel/banjo, Fredrik Landh, bas, och Mathias Lilja, gitarr, framförde Richard två låtar på Stortorget.

Lördag 7 september 2013
Dags för Richards tredje Live At Heart-uppträdande som blott begränsade sig till en konsert på Teatercafét tillsammans med sitt band som för kvällen var förstärkt med Kajsa Zetterlund, fiol. På eftermiddagen hade skivbolaget Rootsy ett event, utanför det officiella festivalprogrammet, på Rosengrens Skafferi där Richard tillsammans med Olle framförde några låtar.

Det har som sagts blivit en rad Örebrospelningar för Richard Lindgren. Om jag har räknat rätt har han uppträtt 23 gånger vid sina tidigare tolv Örebrobesök. Ett antal som alltså ökar redan i helgen.

/ Håkan

Ronander drog igång åt Clapton

Postad: 2013-11-06 07:54
Kategori: Live-recensioner



Den just solodebuterande Mats Ronander knyckte rubriken från det rutinerade proffset Eric Clapton när han fick chansen att agera uppvärmare till sin idol. Jag träffade Mats för en intervju en månad senare (vid Prisma-spelningen i Örebro) då han berättade om Clapton-äventyret att "Visserligen fick vi bara spela en halvtimme men allt fungerade perfekt och var roligt. På en privat fest jammade Clapton och jag efter den sista konserten. Han jämförde mig med Jeff Beck men jag är osäker om jag ska ta det som en komplimang...".
   Ronander hade gjort efterlängtad solodebut på skiva i augusti 1981 med albumet "Hård kärlek" och Claptons senaste album hette "Another ticket" som han dock valde att inte spela några låtar från.
   Claptons Skandinavien-besök i oktober 1981 ingick inte i någon större omfattande turné utan var helt enkelt endast åtta konserter i Finland, Sverige, Norge och Danmark mellan 7 och 17 oktober.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 1981.

ERIC CLAPTON
MATS RONANDER BAND
Isstadion, Stockholm 9 oktober 1981


Att Mats Ronander har fått erbjudandet att vara förband åt Eric Claptons Skandinavienkonserter är en mer logisk kombination än någon ens funderat på. Naturligtvis ska man inte ställa Clapton och Ronander mot varandra men trots åldersskillnaden (åtta år) har de mycket gemensamt.
   Claptons bluesmusik på 60-talet, främst tillsammans med John Mayall i Bluesbreakers, var en av de största inspirationskällorna för den då unge Ronander som själv sjöng blues och spelade munspel på Power House i ett otal olika sammanhang och grupper av lokal karaktär.
   I takt med att Ronander vuxit som gitarrist har Eric Clapton till viss del lämnat den genuina bluesmusiken bakom sig och gör nu på skiva huvudsakligen tillbakalutad musik, amerikaniserad rock a la J J Cale som är den senaste gemensamma nämnaren mellan Clapton och Ronander. Båda har nyligen spelat in Cales "I'll make love to you anytime" men ingen gjorde den dock live vid fredagskvällens konsert på Isstadion i Stockholm.
   Precis halv åtta, programenligt men långt innan Hovet ens var halvfyllt (förbandets otacksamma lön) drog Ronander med band igång 35 minuter med sex smakprov från det så lyckosamma och framgångsrika soloalbumet.
   Ronander hade ett litet rockband bakom sig: Sam Bengtsson, bas, Åke Sundqvist, trummor, och Stefan Nilsson, keyboards. Som hade lite problem i den stora och så dags ödsliga ishallen. Utan de stora världsartisternas resurser lät det lite tunt fast vi fick mer av Ronanders gitarr än på skivan.
   Förutom några längre solon lät det i stort som på skivan. "Mjölk och alkohol" hade fått ett nytt och intressant arrangemang. Långsam introduktion med gudomligt munspel av Mats innan låten välbekant lyfte och fick en slagkraftigare karaktär.
   Naturligtvis är inte sporthallar Ronanders bästa plats just nu. Han ska därför, efter Clapton-äventyret, på en mindre turné i Sverige. 11 november är han på Prisma i Örebro.
   När Ronander spelade gitarr mumsade folk korv och pratade i munnen på varandra medan samma folk lite senare stod upp välsignade i bänkraderna inför Claptons gitarrattacker. Det var ett ofrånkomligt faktum.
   Numera är Eric Claptons konserter mer rutin och tillbakablickande och mindre stundens spontanitet. Därför hade årets konsert nästan irriterande likheter med förra årets. Från den intensivt hamrande pianointroduktionen i "Tulsa time" till gitarrövningarna i avslutande extralåten "Further on up the road" är det nästan en låt-för-låt-upprepning av 1980 års konsert. Det var också anmärkningsvärt att ingen låt från det senaste albumet fanns med i konserten!
   Clapton har numera en helt engelsk kompgrupp där varje man äger en helt förödande skicklighet på sitt respektive instrument. Gitarristen Albert Lee är ju ett stort namn även på egen hand. Chris Stainton är en mycket duktig rock'n'roll-pianist och herrar Dave Markee, bas, och Henry Spinetti, trummor, var en tajt kompduo kring vilken Clapton byggde flera av sina senare kompositioner.
   Annars gillade Claptons stora entusiaster de äldre låtarna mer och det var också "After midnight", "Blues power", "Layla" och (naturligtvis) "Cocaine" som gick hem bäst denna dystra höstlika fredagskväll.

Eric Clapton: gitarr och sång
Albert Lee: gitarr och sång
Dave Markee: bas
Henry Spinetti: trummor
Chris Stainton: keyboards
Gary Brooker: keyboards och sång

1) Tulsa Time
2) Lay Down Sally
3) Wonderful Tonight
4) Blow Wind Blow
5) After Midnight
6) A Whiter Shade of Pale (Gary Brooker)
7) Country Boy (Albert Lee)
8) Double Trouble
9) Rita Mae
10) Knockin' On Heaven's Door
11) Blues Power
12) Ramblin' On My Mind / Mean Old World / Have You Ever Loved a Woman
13) Cocaine
14) Layla
15) Further On Up the Road

/ Håkan

90:#25 Burning questions

Postad: 2013-11-04 07:53
Kategori: 90-talets bästa

GRAHAM PARKER: Burning questions (Demon, 1992)

I allmänna ögon och öron anses väl engelsmannen Graham Parker vara en typisk 70-talsartist. Och visst, hans mest klassiska album, ihop med The Rumour, producerades mycket riktigt på det i mina öron bästa musikdecenniet. Efter några svaga album i början på 80-talet, formade, producerade och inspelade i USA med främst amerikaner i kompet, tappade man hoppet på fler underverk från det hållet. Men det skulle komma fler höjdpunkter redan på 80-talet, "The Mona Lisa's sister" (1988), och även 90-talet innehöll några bra skivor med Parker av vilka "Burning questions" är den bästa.
   Återigen var Parker, som flyttat till Catskills-regionen i New York redan runt 1980, tillbaka i England för att spela in ännu ett album där han återförenades med producenten Jon Jacobs i Townhouse III-studion i Battersea i London. Med ett undantag, saxofonisten Eddie Manion (som spelat med Southside Johnnys Asbury Jukes och Robert Cray Band, var musikerna engelsmän och i kören dök den närmast legendariska P P Arnold upp. I bandet bakom fanns gamle Rumour-basisten Andrew Bodnar åter på plats, bakom trummorna satt Pete Thomas från Attractions och på keyboards fanns oväntat Style Council-medlemmen Mick Talbot.
   Jacobs var en rutinerad och erfaren engelsk tekniker som hade jobbat med Parker på "Human soul"-albumet (1989) och skulle samarbeta med Parker många år framöver. Jacobs hade som tekniker gått i George Martins fotspår i Londons Air Studios. Först som tépojke och teknikerassistent och sedan chefstekniker på skivor med Paul McCartney, Kate Bush och Elvis Costello. Innan han blev tekniker på Parkers "The Mona Lisa's sister".
   Vi ska naturligtvis inte jämföra "Burning questions" med Parkers bästa 70-talsalbum, därtill är väl produktionen lite för slickad, men albumet innehåller en mängd bra låtar som kombinerar rockigare alster med både ballader och poplåtar. Och flera mycket intressanta texter. Exempelvis figurerar både den engelske legendariske skivproducenten Joe Meek och den tyske författaren Hermann Hesse i låttitlar, "Just like Joe Meek's blues" och "Just like Hermann Hesse".
   I den förstnämnda texten nämner Parker många av Meeks klienter som Screaming Lord Sutch, Heinz och Honeycombs men en annan låt på albumet, "Oasis", handlar inte om den engelska rockgruppen som först två år efter "Burning questions" skulle skivdebutera. "Platinum blonde" handla om tjejerna i Sverige och beskriver turnén som landar både i Helsingborg och Jönköping. Ursprunget till texten kan ha upplevts av Parker under den turné han genomförde hösten 1991 tillsammans med Mick Ronson och Johan Wahlström Band som bland annat nådde Örebro i oktober.
   På skivan finns också några låtar som mycket väl håller The Rumour-klass i sin attack och melodisk styrka, "Too many knots to untangle", "Here it comes again" och "Yesterday's cloud" medan redan nämnda "Platinum blonde" har Motown-vibrationer.
   "Burning questions" innehåller också en så kallad hidden track, ett gömt oannonserat sistaspår som följer direkt efter de 13 officiella spåren. En långsam men tämligen högljudd cover på The Whos gamla singel "Substitute".
   Precis som på "The Mona Lisa's sister" pryds "Burning question" av en konstnärlig målning på framsidan men den här gången är det tämligen okände Norman Hennecken som målat en nakenmodell.

YouTube: "Love is a burning question" live på Letterman med Graham Parker.


/ Håkan

Dagen som förändrade mitt liv

Postad: 2013-11-03 09:52
Kategori: Beatles



3 NOVEMBER 1963, EN SÖNDAG PRECIS som idag, började mitt genuina musikintresse. Just den dagen eller framåt kvällen sändes historiens andra Drop In-program på den svartvita tv-apparaten. Fyra killar från Liverpool, The Beatles, var programmets viktigaste gäster. I samma ögonblick kvartetten visade sig på tv:n blev jag, som just hade fyllt 11 år, just där och då en hängiven musikkonsument i allmänhet och stor Beatles-fantast i synnerhet.
   Den "groteskt långhåriga" kvartetten stormade alltså in i mitt vardagsrum på Norrbygatan i Örebro hösten 1963, det skrevs tv-historia och mitt 11-åriga hjärta stod vidöppet medan hjärnan trånade efter ny häftig musik. Drop In-framträdandet med ”She loves you”, John Lennons magnifika tolkning av ”Twist & shout”, extralåten ”I saw her standing there” och den spontana bonuslåten, Paul McCartneys formidabelt skrikiga tolkning av "Long tall Sally", gjorde verkligen intryck den här kvällen. Att det blev revolution i mitt huvud skulle man, utan att överdriva, kunna beskriva det som.
   Sverigebesöket i slutet av oktober 1963 var både sensationellt och unikt och var samtidigt startskottet för Beatles-hysterin som sedan skulle drabba både hemlandet England och övriga världen. Det var Beatles första utlandsturné som omfattade spelningar i Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås, och Eskilstuna. De hann också med både radio- och ovannämnda tv-inspelning och det var när de kom tillbaka till London och flygplatsen Heathrow, och möttes av tusentals fans, uttrycket Beatlemania föddes.
   Konserterna i Sverige var korta 20-25-minutersframträdanden och på vissa platser (på Cirkus i Göteborg) hann de med tre uppträdanden. Låtlistan de varje gång framförde innehöll nio låtar, "Long tall Sally", "Please please me", "I saw her standing there", "From me to you", "A taste of honey", "Chains", "Boys", "She loves you" och "Twist and shout". Inget unikt direkt. Deras tre senaste singlar, en ep-låt plus fem låtar från gruppens första album "Please please me" som hade släppts på våren 1963.
   Drop In var ett tv-program i en serie med underrubriken ”blandad underhållning för ungdom”, Sveriges Radios första riktiga musiksatsning för ungdomar, och hade i oktober 1963 precis startat. Programmet där The Beatles framträdde, som spelades in 30 oktober, var det andra programmet i serien.
   Programledare för Drop In var Kersti Adams-Ray tillsammans med Klas Burling och Kjell ”Kulan” Eriksson. Adams-Ray var känd för radioprogrammen Tonårsträffen och Spisarparty, Burling var programledare för det svenska listprogrammet Tio i Topp och Eriksson, utan någon tv-erfarenhet, hade Burling hittat på en fest...
    Inspelningslokalen för Drop In var Arenateatern just utanför Gröna Lunds huvudentré på Djurgården i Stockholm. Det som jag under alla år har bevarat som ett unikt minnesmärke i hjärnan var ju då en stor och mäktig händelse. Men egentligen var det blott elva minuter med The Beatles på scen. Kalla det gärna en nostalgisk omskrivning men dessa elva minuter och fyra låtar (av vilka två var covers...) satte outplånliga spår i den här 11-åringen.

I VÄNTAN PÅ DET STORA revolutionerande med The Beatles under livets då mest förväntansfulla minuter bjöd historiens andra Drop In-program på åtskilliga svenska artister. Förutom husbandet The Telstars och sånggruppen Gals & Pals var det just den här kvällen Lill-Babs, Boris och Doris.
   Efter det karaktäristiska klapp-klapp-introt med Gals & Pals och Telstars på scen och signaturmelodin "Du som gillar pop/Drop In/Stanna och hör opp..." var programmet igång. Den lilla lokalen var fylld med tuperade tjejer och killar med uppåtkammade luggar. Först på scen bland kvällens gästartister var Lill-Babs som sjöng "Leva livet" tillsammans med Gals & Pals och Telstars i kompet. Låten, Lesley Gores "It's my party" med svensk text av Stikkan Anderson, var högaktuell på Svensktoppen.
   Efter en intervju med en tjej som vunnit en popfrågetävling och fått träffa Beatles blev det ett solonummer med Gals & Pals, de tre tjejerna Pia Lang, Ulla Hallin och Kerstin Bagge och de tre killarna Beppo Gräsman, Svante Thuresson och Lasse Bagge, som sjöng "Bossa nova USA", Dave Brubecks låt, som en ordlös sång med saxsolo.
   Programmet fortsatte med en ja/nej-frågetävling med frågor typ "Spelar Acker Bilk klarinett?", "Kommer Shanes från Kiruna?" eller "Är Del Shannon engelsman?". En flicka svarade fel på frågan "Har Beatles spelat in "Do you want to know a secret?" och det gick ett sus genom lokalen.
   Sedan presenterades Boris, före detta Rock-Boris (Lindkvist) som i gammal rock'n'roll-stil sjöng "Hully gully", ett tyskt original och en hit med Charly Cotton und Seine Twist Makers (!) 1963.
   Dags för en ny stjärna på scen och ännu ett förnamn, Doris med efternamnet Svensson från Göteborg, som sjöng "Save all your lovin' for me", en Brenda Lee-b-sida från 1962. Doris sjöng med Strangers men skulle nu satsa på en solokarriär men hon fick inga framgångar förrän 1966 - då som medlem i Plums.
   Nu var den långa väntan slut och Klas Burling försökte med ett "...och dom som avslutar kvällens program..." medan tjejskrik avslöjade att Beatles var på väg in på scen. Resten var, som man brukar säga, historia.
   Beatles inledde med "She loves you", senaste singeln, och bockade artigt medan publikovationerna var stora. Paul McCartney uppmanade publiken att klappa händerna och stampa med fötterna innan John Lennon sjöng "Twist & shout" med distad sångröst medan han spelade på sin svarta Rickenbacker.
   Det var planerat med två låtar men Beatles föreställning fortsatte med "I saw her standing there" där Paul sjöng verserna och fick hjälp av en uppmixad John i refrängerna. En förlängd version med ett längre instrumentalt solo i mitten.
   Drop In-programmet 3 november 1963 var egentligen slut, Telstars och Gals & Pals hade kommit in på scenen för att avsluta, men Klas Burling fick Beatles att fortsätta med "Long tall Sally" med en fantastisk Paul på sång som fick hela lokalen att vibrera.
   Programmet var slut, Beatles elva minuter i strålkastarljuset var till ända, och medan de fyra Liverpool-killarna var kvar på scen avslutades programmet med avsignaturen där Telstars, Gals & Pals och hela publiken fick hjälp av Beatles att klappa och sjunga.
   Och livet för 11-åringen skulle aldrig mer bli sig likt. Beatles på svensk tv var den största enskilda förklaringen till att jag blev som jag blev.

/ Håkan

Underhållande musik i Saluhallen

Postad: 2013-11-01 09:51
Kategori: Konserter

Foto: Kristin WesterMATHIAS LILJA
Bistro, Örebro Saluhall 31 oktober 2013
Konsertlängd: 18:10-18:55 och 19:10-20:10 (105 min)
Min plats: I baren ca 5 m från "scenen".


Ja, då var det för egen del dags för premiär med konsert i en ny lokal. Mathias Lilja, den mycket begåvade singer/songwriter-örebroaren, har inlett en tradition att spela i Örebro Saluhall den sista torsdagen i varje månad i höst. Jag missade premiären för en månad sedan men fick nu uppleva ett trivsamt, avslappnat och till alla delar förstklassigt arrangemang i det lilla formatet.
   Framträdandet får nog kallas anspråkslöst. Det var ingen konsert i direkt mening utan mer underhållning medan folk träffas, äter, umgås och snackar med varandra. Ett arrangemang där man inte fick låta sig störas av pladdrande människor eller barn som hellre spelar på mobilen än lyssnar på musiken.
   Nåväl, ingen bland artisterna på scen brydde sig över den ibland höga pratnivån när Liljas låtar, Clas Olofssons underbara steelguitar och Magnus Sjöquists varierade basspel bara blev en begränsad del av en kväll i baren där få lyssnade aktivt men ändå klappade flitigt när underhållningen på scen var av bästa kvalité.
   Lilja inledde med 45 minuter eget material, som vi nu hysteriskt vill ha på en skiva, som till stor del var identiskt med låtarna som han och hans band så framgångsrikt luftade vid två tillfällen under Live At Heart i september. Det var ännu en gång en ynnest att få uppleva Liljas låtar och det fungerade bra även i det här blygsamma formatet med begränsat ljud från ett hörn i baren.
   Bandet runt Lilja var inte riktigt sig likt då Fredrik Landh, basisten/trummisen, saknades bredvid Lilja och Olofsson och för kvällen ersatt av Magnus Sjöquist som också sjöng och spelade på tre olika basgitarrer. Inget fel på ambitionen där inte när han varierade mellan ståbas, elbas och en liten halvakustisk bas.
   Det kanske inte var läge för några musikaliska utsvävningar men Olofssons glidande magiska toner på sin välsignat välljudande steelguitar gjorde även denna gång stort intryck.
   Efter en kort paus kom Lilja och bandet tillbaka med ett coverbetonat material på repertoaren. Men även på det området var Lilja mycket personlig både i framförandet och i urval när han kryssade fram bland alla sina favoriter. Från Jayhawks, husguden Townes Van Zandt, Gordon Lightfoot, Steve Earle, Gram Parsons, till Merle Haggard och en massa annat i en timme.

/ Håkan

Försök till revansch i Örebro

Postad: 2013-11-01 07:56
Kategori: Live-recensioner


                                                      Foto: Jan-Ola Sjöberg


Elvis Costellos första konsert, av två, på Konserthuset i Örebro.

Medan det engelska stjärnskottet Elvis Costello förberedde sig för sitt femte album, "Trust" (släpptes i januari 1981), genomförde han en liten svensk turné, Stockholm (Eriksdalshallen där jag fick uppleva när Dag Vag och Ebba Grön spelade skjortan av en förbannad Costello), Linköping, Karlshamn, två(!) konserter i Örebro och Göteborg, mellan 13-18 november dagarna efter varandra. Första Örebrospelningen var ingen knock-out så jag struntade faktiskt i konserten dagen efter...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1980.

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Konserthuset, Örebro 16 november 1980


Det är inte alltid rättvist eller motiverat att göra jämförelser. Men det är svårt att undgå att dra vissa paralleller mellan Rod Stewart (Isstadion i Stocxkholm i lördags) och Elvis Costello (gårdagens stora rockbesök i Örebro).
   Intresset kring dem som personer är likartat och populariteten är väldigt idolinriktat. Fast det till stora delar rör sig om helt olika publik,
   Medan Rod Stewart turnerar i stora hallar med påkostade shower reser Elvis Costello mestadels den mindre popsvängen, så kallad landsortsturné, med en konsert helt utan visuella effekter.
   Costello klarar bevisligen inte av stora idrottslokaler. Såg honom i torsdags i Eriksdalshallen i Stockholm där han blev genant utspelad och effektivt överkörd av Dag Vag och Ebba Grön och hade sedan märkbart svårt i den akustiskt svåra lokalen.
   Det fanns många anledningar till det fiaskot, nämnda lokal, publikdragande förband och den tveksamma repertoaren med 75% nytt material. Folk blev helt enkelt lurade på många hits och säkra Costelloklassiker.
   Det var alltså motiverat med stor revansch i en för honom mer passande lokal, Konserthuset i Örebro igår kväll. Han gör för övrigt ytterligare en konsert där ikväll.
   Vis av misstaget vid Stockholmskonserten hade Costello stuvat om programmet något och modifierat sin scenshow med en inte fullt så stor portion nyskrivna låtar. Men det var fortfarande förvånansvärt mycket nytt material han framförde. Vi fick säkert höra huvuddelen av hans nya album som ska komma efter nyår.
   Den mindre lokalen passade honom bättre men då hans säregna sound bygger på mycket arrangemangsmässigt komprimerade låtar blev ljudet inledningsvis väldigt jämntjockt. Det var till en början svårt att utvärdera några som helst harmonier. Det mesta lät likadant.
   Så småningom, när ljudet blivit bättre, lyfte också showen till en viss del. Som scenprofil måste Elvis tillhöra en av de mest tråkiga rockstjärnorna. Han var mycket fåordig när han kortfattat presenterade varje låt. Dirigerade lite lätt med gitarrhalsen och det lilla kompet följde hans rörelser noggrant.
   Costello har unika röstresurser som kom bäst till sin rätt i balladerna där också kompet var mer nyanserat.
   Medan ljudet långsamt förbättrades tände också publiken och stod mangrant upp under "Girls talk" och kvällens stora favorit "Watching the detectives". Och Costello var generös med extralåtar, bland annat rockfavoriten "Slow down" och showstoppern "Pump it up" när volymen just då var otroligt hög.

Elvis Costello: gitarr och sång
Bruce Thomas: bas och sång
Steve Nieve: keyboards
Pete Thomas: trummpr

Låtarna:
01. Beaten To The Punch
02. Two Little Hitlers
03. White Knuckles
04. Temptation
05. Strict Time
06. The Imposter
07. New Lace Sleeves
08. Lovers Walk
09. You'll Never Be A Man
10. I've Been Born Again / King Horse
11. Big Sister's Clothes
12. Big Tears
13. High Fidelity
14. Fish 'N' Chip Paper
15. He's Got You
16. Clubland
17. Luxembourg
18. You Belong To Me
19. Pump It Up

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.