Blogginlägg från oktober, 2013

"Stockholm heartbreak"

Postad: 2013-10-31 08:54
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/10 2013.

JÖRGEN THORSSON
Stockholm heartbreak
(Jörgen Thorsson)


Den förhållandevis okände Jörgen Thorsson är inte bara popartist. Han är just nu aktuell både på bio (som "Tage Danielsson" i Monica Z-filmen) och på Stockholms Stadsteater (där han spelar i Shakespeares "MacBeth"). Därför dyker den här egenfinansierade popplattan upp som en glad och positiv överraskning.
   Första kontakten med Jörgen Thorssons namn fick jag genom videon till låten "Aldrig säga aldrig" (se nedan). En video/låt som ovanligt nog är lika lustigt visuell som melodiskt fängslande. Trodde aldrig att Thorssons albumdebut i sin helhet kunde vara tillnärmelsevis lika intressant. Men, som Thorsson själv säger eller sjunger: Man ska aldrig säga aldrig...
   Mina skeptiska tankar kring helheten fick ytterligare näring när jag fick se omslaget (slutscenen i videon) som påminner mer om ett tv-lekprogram på tv 3 än ett seriöst skivomslag till en artist som önskar göra popkarriär.
   Jörgen Thorsson har gjort sitt första album under begränsade resurser men har ändå lyckats engagera Andreas Dahlbäck (Anna Ternheim, Tomas Andersson Wij, Ulf Lundell med flera) som producent. Men han har lyckats behålla småskaligheten, den charmiga entusiasmen och personligheten i Thorssons sätt att skriva och sjunga.
   Jörgen har prickat in den personliga stilen med sina sånger. Som sjungande skådespelare har han inga teatrala och pretentiösa jargonger och försöker istället hitta sin publik med en mängd glada och vemodiga sånger. Som han sedan framför med en slarvig och forcerad röst och underbart kluriga texter som blir till stor underhållning i all sin enkelhet.
   När låtarna, som i "Angående ett hus", tillhör singer/songwriter-genren mellan ömsint visa och lågmäld pop till akustisk gitarr dyker det upp ett klassiskt namn som Mats Paulson bland associationerna. Men ibland, som i "Du flög", hittar jag jämförelser i modernare kretsar, typ Oskar Linnros, utan att jag är någon expert i just det ämnet.
   Där tangerar Thorsson dessutom potentiella hitkvalitéer. Vilket finns på ytterligare några låtar. Exempelvis "Jag vill väl bara fråga" som mellan lättsam pop och kvalitativ schlager har en klatschig refräng där han får hjälp med smakfull sång av Jenny Sandgren. Eller "Ryck upp" är en slagkraftig, snabb poplåt med en skämtsam touch på samma sätt som inledningslåten "Aldrig säger aldrig".
   Återstår bara för Jörgen att lyckas marknadsföra skivan för jag är övertygad om att det finns en potentiell publik runt hörnet för den här personliga underhållningsmusiken. Och med några små finurliga och anspråkslösa stråkarrangemang kan dörren öppna sig.



/ Håkan

Soundtrack: "Porkys revenge"

Postad: 2013-10-30 07:46
Kategori: Soundtracks

PORKY'S REVENGE! (CBS, 1985)

Vad jag förstår är det här ingen film att lägga på minnet. Men det Dave Edmunds-producerade soundtracket har många intressanta detaljer. Under 80-talet var Edmunds mer aktuell som producent än som artist, soloskivorna "Information" och "Riff raff" glömmer vi gärna, och hans namn kopplades ofta ihop med filmmusik, "Party party", "Back to the beach" och dagens "Porky's revenge". Det är inte bara Edmunds-sambandet som förenar filmerna, de tillhör onekligen samma kategori av lättsamma och försumbara filmer.
   På "Porky's revenge!" har Edmunds det huvudsakliga ansvaret över produktionen av musik till filmen. Förutom att han själv bidrar med fyra spår har han också producerat låtar med exklusiva namn som George Harrison, Jeff Beck, Carl Perkins, Fabulous Thunderbirds och Clarence Clemons.
   Edmunds sätter själv nivån och de musikaliska ramarna med den inledande "High school nights" som han faktiskt har skrivit själv (tillsammans med John David och Steve Gould) fast den låter som en autentisk rocklåt från 50-talet. Precis som på den följande låten, gamla coverlåten "Do you want to dance", låter det så enkelt och anspråkslöst som det ska och känslan är att Dave gjort allt själv på inspelningarna, exempelvis de Beach Boys-inspirerade körerna, som han gjorde i början på sin karriär.
   Men enligt skivomslaget har Edmunds och de flesta andra artisterna på skivan ett husband bakom sig med Michael Shrieve, trummor, Chuck Leavell, keyboards, och Kenny Aaronson, bas.
   Skivans klart mest intressanta låt är Bob Dylans "I don't want to do it" med George Harrison. En låt som Dylan själv aldrig har spelat in och den fanns med redan under Harrisons "All things must pass"-inspelningar 1970. En inspelning som sedan dammades av 2009 till samlingsskivan "Let it roll: Songs of George Harrison". Leavells orgel har fått en större plats i arrangemanget än gitarrerna fast kompet förstärkts med Jimmie Vaughan från The Fabulous Thunderbirds.
   Fab T-birds själva finns också representerade på det här soundtracket. En härligt energistinn och livebetonad version av Lloyd Prices "Stagger Lee" med både ett brinnande gitarrsolo, hetsigt saxsolo och ett i övrigt blåsdominerat arrangemang med tuffa Heart Attack Horns i spetsen.
   Inte så överraskande ingår tre instrumentallåtar på det här soundtracket. Jeff Beck gör en slidekryddad version av Santo & Johnnys 1959-hit "Sleepwalk", Clarence Clemons gör en saxsoloversion av den lika gamla Henry Mancini-temat "Peter Gunn theme" medan Edmunds tillsammans med sin musiker har jammat ihop ett tungt ekoladdat 80-talsssound på den avslutande titellåten.
   Carl Perkins gör sin gamla "Blue suede shoes" tillsammans med de två Stray Cats-medlemmarna Slim Jim Phantom och Lee Rocker men bakom gruppnamnet The Crawling King Snakes döljer sig ännu fler kända personer. Gruppnamnet härstammar från 1967 och en grupp där Robert Plant och John Bonham, senare Led Zeppelin, spelade ihop första gången. Här har det blivit täckmantel för en grupp med Edmunds, Plant, Phil Collins och basisten Paul Martinez som jobbat med Plant i gruppen Honeydrippers.
   "Philadelphia baby" är en gammal Charlie Rich-låt som framförs med eko, doo-wop-kör och en uppenbart skojfrisk Plant. Just det spåret är inte producerat av Edmunds utan av pseudonymen The Fabulous Brill Brothers vilket står för Plant och Phil Carson, en chef på den engelska avdelningen av skivbolaget Atlantic.
   Inte heller Willie Nelsons version av "Love me tender" har Edmunds producerat utan det har den amerikanske rutinerade producenten Chips Moman gjort. En avskalad och naken ballad.

Innehåll:
1. "High School Nights"   Dave Edmunds 3:11
2. "Do You Want to Dance?"   Dave Edmunds 2:32
3. "Sleepwalk"   Jeff Beck 2:19
4. "I Don't Want to Do It"   George Harrison 2:54
5. "Stagger Lee"   The Fabulous Thunderbirds 2:56
6. "Blue Suede Shoes"   Carl Perkins 2:23
7. "Peter Gunn Theme"   Clarence Clemons 2:36
8. "Queen of the Hop"   Dave Edmunds 2:15
9. "Love Me Tender"   Willie Nelson 2:32
10. "Philadelphia Baby"   The Crawling King Snakes 2:18
11. "Porky's Revenge!"   Dave Edmunds 4:46

/ Håkan

"The long haul"

Postad: 2013-10-29 07:45
Kategori: Skiv-recensioner



THE WYNNTOWN MARSHALS
The long haul
(Blue Rose/Wynntown Recordings)


Utan att veta så mycket om ursprung och band så blir jag tämligen positivt överraskad under de första låtarna. När det ramlar in kuvert poststämplade i Malmö med nya skivor brukar det antingen vara svenska artister eller amerikanska med tonvikt på området runt country och rock. Och mina förutfattade funderingar hade också placerat bandet med det amerikanskt klingande namnet The Wynntown Marshals i USA.
   Med textrader som "Booked a return flight to New Jersey" eller "So if you give us $200, you just pay for the gas" på inledningslåten "Driveaway" blev känslan än mer tydlig. Tillsammans med bandets countryrockinfluenser så rådde det till slut inga tveksamheter i mitt huvud om bandets ursprung och rötter.
   Men eftersom livet är fullt av överraskningar upptäcker jag plötsligt att skivan med den här kvartetten är inspelad i skotska Edinburgh och efter ytterligare research får jag information om att hela bandet kommer från Skottland. Men fortfarande låter det amerikanskt, inte minst om Keith Benzies röst och körerna som drar iväg fantasin åt namn som Eagles, Wilco och Jayhwaks.
   Albumet öppnar med två kanonlåtar, "Driveaway" och "Canada", där melodisk rock, ett pumpande driv och tämligen muskulös countryrock gör lyssnandet till en fröjd. Att allt sedan har producerats på skotsk mark ökar givetvis på spänningen och kittlar tveklöst fantasin. Något vi inte hört från det geografiska hållet sedan, ja, Teenage Fanclub.
   Utan min vetskap har bandet i olika former och innehåll existerat sedan 2007 och hade givit ut en studio-ep, ett helt album ("Westerner") och en live-ep innan den helt nya "The long haul". Efter den nästan chockartade inledningen blir fortsättningen på albumet mer ordinärt och normalt med låtar, ofta skrivna av sångaren Benzie, som även där rör sig bland sympatiska amerikanska influenser.
   Som Jackson Browne utan personlig innerlighet, som tappra försök att producera klassiska Eagles-ballader som snarare landar i mainstreamlandskapet och den avslutande "Neil Young"-låten "Change of heart" doftar kanske för mycket "Harvest". Ändå gör den skotska kvartetten som helhet bra ifrån sig på det här albumet.
   The Wynntown Marshals kan trots allt sätta Edinburgh på kartan igen. Fram till nu har stadens musikaliska historia egentligen bara omfattat ett känt namn, The Proclaimers.

/ Håkan

90:#26 Broken promise land

Postad: 2013-10-28 07:52
Kategori: 90-talets bästa

WEEPING WILLOWS: Broken promise land (Grand Recordings, 1997)

Det här är, helt enkelt, 90-talets bästa svenska debutalbum. Men det var inga debutanter som producerade "Broken promise land", detta bedårande album. Weeping Willows var sju killar som redan 1997 hade rutin, erfarenhet och en oerhörd skärpa som musiker. Men de hade aldrig tidigare gett ut skivor tillsammans under det här gruppnamnet. Därför uttrycket debut, musikaliskt var det en mycket mogen och fullt utvecklad schlagerpop som såg dagens ljus första gången i september 1997.
   Dissekerar man rötterna till detta sju man starka Weeping Willows hittar man ett coverband, Hillbilly Boys, i det unika country/rockabillyfacket där sångaren Magnus Carlson och tamburinspelaren Thomas Sundgren ingick. Vid en spelning strålade de två samman med fyra killar från Stefan Sundströms kompband Apache, Stefan Axelsen, bas, Anders Hernestam, trummor, Ola Nyström, gitarr, och Mats Hedén, orgel/piano. Sedan anslöt den rutinerade teatermusikern Niko Röhlke, pedalsteel, gitarr och piano.
   Weeping Willows skulle också sätta visuella avtryck. Det var fortfarande covers de tänkte spela. Men denna stora och spektakulära blandning av musiker, i snygga svarta kostymer, skulle skriva svensk pophistoria 1997 med enbart originalmaterial.
   Jag hade upplevt gruppen samma sommar på en mindre scen under Slottsfestivalen i Örebro så jag var lite förberedd inför albumet men blev ändå förbluffat överraskad, eller snarare chockartat imponerad, när jag första gången hörde det gedigna "Broken promise land".
   Gruppens musik tar på det här albumet avstamp i pompös pop som ett Walker Brothers efter 20 år i ide. Förebilder kan också sökas i namn som Roy Orbison och Gene Pitney. Pop med stil, dramatisk elegans och suveränt slagkraftiga melodier.
   "Broken promise land" blev första albumet på en ny skivetikett, Grand Recordings, som hade startat som en underetikett till stora Virgin. Och det sparades inte med resurserna på inspelningarna av albumet som producerades av Pål Svenre, utbildad jazzpianopedagog som tidigare hade jobbat med Rebecka Törnqvist och Svante Thuresson. Svenre skrev också de många maffiga blås- och stråkarrangemangen på skivan för det var ett helt orkesterdike som medverkade på skivan.
   Den välekiperade elegansen i bandets image nådde det Stefania Malmsten-designade skivomslaget där bandmedlemmarna, tillsammans med familjemedlemmar, på Hans Geddas fina fotografi poserar snyggt framför Vibyholms Slott.
   Arrangemang och slagkraftig produktion i all ära så är det alla starka låtar som gör "Broken promise land" till en exklusiv 90-talsfavorit. "Eternal flames", "Under suspicion", med tjejkör och steelguitar i fin samklang, countryduetten (med Ulrica Freccero) "Try it once again" och singelmästerverket "Broken promise land" är topparna på en skiva som knappt innehåller en enda liten svacka.

YouTube: "Blue and alone" med Weeping Willows.


/ Håkan

Lou Reed (1942-2013)

Postad: 2013-10-27 22:58
Kategori: Minns

Den amerikanske rockartisten Lou Reed var stor, större än de flesta och hans dödsfall tidigare idag har fått mäktiga rubriker i breda sammanhang som exempelvis svt:s text-tv. Personligen kan jag tycka att hans namn till stor del varit mer värt än hans musik faktiskt. På 60-talet var han i mitt liv bara en fjärdedel i ett band (Velvet Underground) som gav ut ett album med ett känt omslag (en banan).
   Lou Reeds solokarriär startade med ett album, "Lou Reed" (1972), som gick mig spårlöst förbi men samma år satte han sitt namn på kartan med låtarna "Vicious", "Walk on the wild side" och "Perfect day". Men det numera klassikerrankade albumet "Transformer", som låtarna hade hämtats ifrån, var som helhet inte min kopp té.
   Jag ägde min första Lou Reed-skiva först 1978, ”Street hassle”, och ”Berlin”, hans tredje album från 1973, köpte jag förresten inte förrän 1999 på en återutgiven cd men har under åren sakta men säkert blivit vän med skivan. Och älskade till slut innehållet hur deprimerande det än må vara. Dess vemodiga touch med många bittra inslag har satt avtryck i mitt musikaliska liv som inget annat Lou Reed-album. Hade den med på min 70-talslista, läs här.
   Däremot hamnade skivan efter "Street hassle" nära mina personliga favoriter. På "The bells" (1979) har nämligen Nils Lofgren varit med och skrivit hela tre låtar tillsammans med Reed. Utan att skivan någonsin har blivit betraktad som något större album i Reeds digra produktion. Några månader senare, sommaren 1979, kom Lofgrens egen skiva "Nils" där Lou Reed i sin tur hjälpte till att skriva tre låtar.
   Rutinmässigt har jag genom åren recenserat ett otal Lou Reed-skivor utan att jag har lagt dem på minnet. Men när konsertfilmen "Berlin" visades på en biograf i Örebro 2008 var jag på plats och skrev en positiv recension.
   Lou Reed dog tidigare idag 27 oktober 2013 i sviterna av en levertransplantation.

/ Håkan

Covers: Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan

Postad: 2013-10-25 07:54
Kategori: Cover-skivor

BAD LIVER OCH HANS BRUSTNA HJÄRTAN: 14 sånger (City Records, 1989)

Undertiteln är "Tom Waits på svenska" och det är just vad det här albumet handlar om:
Tom Waits-låtar översatta, tolkade och ibland fritt påhittade texter av Gerhard Hoberstorfer och Leif Jordansson, de två sångarna i Bad Liver. Hoberstorfer är alltså skådespelaren som faktiskt samma år som den här skivan kom ut, 1989, slog igenom med tv-serien "Flickan vid stenbänken".
   Hoberstorfer och Jordansson sjunger sina egna texter och lyckas tämligen bra i sitt sätt att tolka Waits. Att likna hans "röstomfång" är ju omöjligt så de här teatermusikarrangerade låtarna blir ganska naturliga på svenska när de har flyttat över några geografiska platser till den här sidan Atlanten.
   Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan var en ganska udda kvintett som bildades 1988 och förutom Jordansson, som också spelade gitarr, dragspel, piano, banjo och cello, och Hoberstorfer innehöll Michael Lloyd, trumpet och flygelhorn, Ulf Sjölander, bas, fiol, saxofon, althorn och tenortuba, och multiinstrumentalisten Bebe Risenfors som sammanlagt spelade tio olika instrument. En annorlunda sättning, med blåset som huvudingrediens, med gästmusiker som Brynn Settels, Fläskkvartetten och Jesper Lindberg.
   Settels, mest känd som klaviaturspelare i Dag Vag (där hans artistnamn var Bumpaberra), var också producent för skivan. Vilket förklaras av att han vid den här tidpunkten jobbade på restaurang Cityhallen i Stockholm som ljudtekniker och det här är första skivan som gavs ut på restaurangens skivetikett City Records. Skivbolaget existerade bara i två år och artister var okända namn som Laser Jesus, Ladyland, Bombi Bitt och Pekåkå.
   Jag är ingen Tom Waits-fantast eller expert men jag finner texterna mycket genomarbetade och skapade ur helt andra förutsättningar än Waits borta i USA. Urvalet Waits-låtar är starkt koncentrerat till 80-talet i allmänhet och albumet "Rain dogs"-skivan i synnerhet, åtta av 14 låtar är från just den skivan.
   Tjugo år efter den här Bad Liver-skivan, lagom till Tom Waits 60-årsdag, släpptes den här skivan på nytt och då utökad med lika många låtar till som hade spelats in redan 2003.

Låtarna:
1. Jockey full av Bourbon (Jockey full of Bourbon)
1985. Från albumet "Rain dogs".
2. Lördagshjärtat ((Looking for) The heart of Saturday)
1974. Från albumet "The Heart of Saturday Night".
3. Kvarteret Stormen (Kentucky Avenue)
1978. Från albumet "Blue Valentine".
4. Kröp på finska över bron (Walking Spanish)
1985. Från albumet "Rain dogs".
5. Fall på knä (Falling down)
1985. Från albumet "Rain dogs".
6. Blå violer (Blue Valentines)
1978. Från albumet "Blue Valentine".
7. Slå dank (Clap hands)
1985. Från albumet "Rain dogs".
8. Camping i Kuopio (Tango till they're sore)
1985. Från albumet "Rain dogs".
9. Ruby's famn (Ruby's arms)
1980. Från albumet "Heartattack and vine".
10. Svärdfisktrombon (Swordfishtrombone)
1983. Från albumet "Swordfishtrombones".
11. Julkort från en hora (Christmas card from a hooker in Washington)
1978. Från albumet "Blue Valentine".
12. Farbror Gösta (Cemetery polka)
1985. Från albumet "Rain dogs".
13. Blind kärlek (Blind love)
1985. Från albumet "Rain dogs".
14. Fyllhund (Rain dogs)
1985. Från albumet "Rain dogs".

/ Håkan

John "Gypie" Mayo (1951-2013)

Postad: 2013-10-23 20:36
Kategori: Minns

I april 1977 ersatte Gypie Mayo originalgitarristen Wilko Johnson i Dr Feelgood. I nästan fyra år var han medlem och i mina öron var det gruppens bästa och mest kreativa år.
   Mayo hade kanske inte Wilkos utstrålning (vem har det?) men kom in som en färgstark gitarrist och blev också en viktig låtskrivare i gruppen. Redan på första albumet tillsammans, "Be seeing you" (oktober 1977) hade Mayo del i de flesta originallåtarna och "Hi-rise" skrev han dessutom själv.
   Inför nästa album, "Private practice", hamnade Mayos gitarr och låtar än mer i centrum och skulle på en av albumlåtarna, "Milk and alcohol", spela huvudrollen tack vare ett av hans gitarriff som sedan fick en text av Nick Lowe. Låten blev Feelgoods största listsuccé i England.
   Under Mayos tid i Feelgood producerade gruppen fem album, inklusive en liveskiva, där han bidrog med låtar till alla. Inte minst på den Nick Lowe-producerade "A case of the shakes" (1980), hans sista skiva med gruppen, där han var med och skrev sju låtar.
   I mars 1981 lämnade han gruppen och spelade först med The Cobras och sedan med The Lone Sharks med bland annat Bill Hurley på sång. Under 90-talet spelade han också i en ombildning av Yardbirds och under senare år spelade han i Oriole Express.
   Mitt enda levande minne av Gypie Mayo var 1988 när jag såg Inmates i Örebro då han tillfälligt ersatte bandets ordinarie gitarrist Peter Gunn. Ni kan läsa mer om den konserten här.
   När Gypie Mayo, döpt till John Phillip Cathra, gick med i Dr Feelgood fanns där redan tre John, Lee John Collinson (Lee Brilleaux), John Martin (The Big Figure) och John Sparkes (Sparko) så Lee döpte om honom till Gypie Mayo.
   Läs även Will Birchs initierade ord om Gypie här.
   Gypie Mayo dog i morse 23 oktober 2013 efter en tids sjukdom.

/ Håkan

"Women"

Postad: 2013-10-23 10:35
Kategori: Skiv-recensioner



HALDEN ELECTRIC
Women
(Rootsy/Home On The Range)


Ibland får jag för mig att Norge är USA:s närmaste grannland. Inte minst musikaliskt har de båda länderna många gemensamma intressen. Jag, som är tillräckligt gammal, minns exempelvis på 80-talet när den norska musiktidningen Beat skrev om otaliga intressanta amerikanska artister inom rock- och countrygenren. De uppmärksammade namn som ingen skrev om i Sverige. Americana innan ordet hade uppfunnits.
   I den lite udda, mycket personliga men musikaliskt mycket starka genren befinner sig Halden Electric som inte vill bestämma sig för om det är en artist, ett band eller ett koncept. Sådant skapar lite oro och osäkerhet i mitt huvud där jag alltid uppfattat Halden Electric som en person, som en pseudonym för Anders Svendsen. Det har jag inte minst fått uppleva under hans uppmärksammade konserter på Live At Heart ett par gånger.
   Det är Svendsen som sjunger och har skrivit samtliga låtar på det nya albumet, en dubbel-cd, och har tillsammans med multiinstrumentalisten Freddy Holm både producerat, spelat in och mixat skivan. Men har också musiker bakom sig, främst Holm som snarast är virtuos på både mandolin, dobro, gfiol, cello och steelguitar.
   Nu är första halvan av "Women" musikaliskt överlag ingen stor produktion med skickliga musikerinsatser som viktigaste detalj. Nej, Svendsen är så långt lågmäld, sångerna är ofta lite svårtillgängliga för det ovana örat och profilerade refränger är inte direkt i centrum ty berättelserna och texterna bottnar ofta i vemod, bitterhet, sorg och för all del också glädje.
   Inledande "Loving comes to life", med ett finmejslat plockande på en mandolin och det trygga celloljudet, välkomnar lyssnaren på ett fint och lovande sätt. Sedan radas sångerna upp anspråkslöst och sympatiskt, på ett gammalt amerikanskt sätt, men utan att fastna i min hjärna på riktigt. Sedan kommer den oerhört vackra "Annie leaving" och förändrar allt. Som en gammal folkmelodi, och den påminner om något man har hört förut, sjungs och spelas det på ett alldeles magiskt sätt.
   Den huvudsakligen akustiska första cd:n avslutas med "True love", ännu en melodiskt magisk pärla, och albumets elektriska del inleds med "No more love" och det är inte bara texterna som då ändrar karaktär.
   Av olika skäl är cd 2 elektrisk, mer högljudd och där blir uttrycket lite större men också lite mindre personligt. De stora gesterna, de elektriska gitarrerna blir mer effekter än musikaliskt motiverade. Tänker jag först innan låtar som den Neil Young-influerade "Somewhere" och den fina "All I ever needed", med fiolen i centrum, får mig på andra tankar. Men fiol/cello ihop med elektrisk gitarr är inte alltid en positiv kombination. Ibland, "See no evil" och "How much attention", luktar det ren symfonirock.
   Slutet är dock gott på denna samling med hela 20 nya Halden Electric-låtar. På "Trust your love" har han i halvfart fått vemod och elektricitet att mötas på halva vägen.

/ Håkan

Mogen sångerska

Postad: 2013-10-23 07:56
Kategori: Live-recensioner

Irma, som vid den här tidpunkten strök sitt efternamn Schultz, hade på försommaren 1989 solodebuterat med albumet "Då staden har vaknat" och genomförde på hösten en sporadisk turné i eget namn. I kompbandet hade producenten Billy Bolero, på gitarr, samlat en mix av musiker från de Bolero-producerade grupperna SH! (Nyström, Sventelius) och Zzaj (Gunnarsson, Eriksson) plus körtjejen Emily Gray som 1983 var medlem i Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1989.

IRMA
Contan, Örebro 11 oktober 1989


Irma Schultz på scen. De fyra konserter hon just nu genomför sker inte under stor publicitet och som albumdebutant är hon givetvis ännu en okänt kort. Ändå var det välfyllt med folk på Contan i onsdagskväll.
   Det var en förhållandevis ung publik uppfödd på disco och dans som därför var lite avvaktande för levande rock.
   Irma är en ovanligt mogen sångerska som albumdebuterade i våras. Hon har lång rutin som körsångerska bakom bland annat Imperiet, Lolita Pop, Docenterna, Zzaj och Reeperbahn och har tidigare varit medlem i Zzang Tumb, Big Bang Ralph och Paris Bis.
   Med bara ett album bakom sig, en skiva där producenten Billy Bolero dessutom har skrivit de flesta låtar, är det tufft att redan turnera. Men skivan är genomgående stark och på scen fick den lugna musiken på vinyl ett helt annat bett. Och Irma hade en underbar röst, som hon har utvecklat ytterligare hos den kände sångpedagogen Bo Sydow, som passade till både rock och ballader.
   Med samma känsla och noggrannhet som Billy Bolero skapat Irmas sound på skiva hade han också samlat ihop ett stort och duktigt gäng kompmusiker. Bolero, som spelade gitarr, omgav sig med musiker från SH! och Zzaj och en körtjej, Emily Gray, som tidigare sjungit med Raj Montana Band.
   Den ödmjukhet och vänliga framtoning Irma har privat var som bortblåst när hon klev upp på scenen. Ännu så länge hade hon lite svårt för mellansnacket men som sångerska är hon redan ett helgjutet proffs med en självklar utstrålning och en rutin hon odlat sedan 16-årsåldern.
   Irma med vänner framförde åtta av de tio låtarna från albumet. Följaktligen en kort konsert som gav en hoppfull föraning om framtiden.
   Hon håller på och skriver egna låtar nu och med ytterligare några album bakom sig kan hon bli en sensation även på scen. Redan nu kan vi dock ana en osedvanligt talangfull sångerska.

Billy Bolero, gitarr
Mats Gunnarsson, saxofon och percussion
Johan Nyström, trummor
Patrik Sventelius, bas
Håkan Eriksson, keyboards
Emily Gray, kör

Låtarna:
Vem är du
För varje steg
När dagen återvänder
Genom natten
Vår bar
Tillbaks till mig
När du ändå tänker gå

Extralåt
Den jag väntat på

/ Håkan

Förväntad men inte omtumlande rocksuccé

Postad: 2013-10-22 10:16
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus SundellTemperance Movement i full aktion.

THE TEMPERANCE MOVEMENT
JOSHUA JAMES BAND
East West, Örebro 21 oktober 2013
Konsertlängd: 20:04-20:50 (Joshua James, 46 min) och 21:10-22:25 (Temperance, 75 min)
Min plats: ca 6 m till höger om scenen.


Ryktet efter det här engelska bandets förra spelning på East West i somras hade onekligen spridit sig och det var tämligen fullpackat med förväntansfulla människor på måndagskvällen när kvintetten återvände. Förra gången var det en oförutsägbar och överraskande knockout i magen, chockartat som någon i publiken så exakt uttryckte det, och nu blev det en mer förväntad succé.
   Energin och explosiviteten fanns naturligtvis kvar i den genuina rockkänsla som genomstrålar det här gänget. Sångaren Phil Campbell stod visuellt längst fram i centrum, fylld av energi och gymnastiska rörelser, men musikaliskt var det de båda sologitarristerna Luke Potashnick och Paul Sayer som bar bandets sound på sina axlar.
   Återigen var det svårt att placera Campbell bland förebilderna. Ibland väste han sprucket som en ung Rod Stewart och i de tyngre låtarna kunde jag inte låta bli att jämföra med Paul Rodgers. Nu med hatt på huvudet drog tankarna åt den gamle skotske sångaren Frankie Miller. Och likt alla tänkbara förebilder har The Temperance Movement bra låtar på sin repertoar som numera finns utgiven på det drygt en månad gamla debutalbumet. En scenrepertoar som till slut, efter två inropningar, blev komplett med skivans samtliga tretton låtar.
   Jag har förstått att bandets låtordning ändras från konsert till konsert, allt för att hålla bandet på tå, men det har mindre betydelse i vilken ordning låtarna framförs. Ty bandet har ju trots allt, för att vara ett gediget rockband, en varierad låtlista där högfrekventa rocklåtar blandades upp med både gospelklingande sekvenser, soulinfluerade partier, ballader och tillochmed akustiska inslag. Men energin, som var så överraskande i somras, var närvarande i varje sekund även i måndags.
   Överraskningsmomentet, en nog så viktig del i intressant rockmusik, var av naturliga skäl inte lika påtaglig den här gången och jag tyckte inte attacken och bettet i band och sångare var lika omtumlande den här gången. Men det kanske kan förklaras av att ljud, volym och framtoning blir en aning dämpad i en fullsatt lokal som helt enkelt suger ur mycket av energin som utstrålas från scen.
   Men det fanns ändå åtskilliga guldskimrande ögonblick på den här konserten. "Be bop a lula"-inflikningen på "Take it back", den egna favoriten "Chinese lanterns", Little Feat-gunget i "Know for sure" och energifinalen och andra extralåten med "Morning riders". Och naturligtvis den magiska första extralåten "Lovers & fighters" där bandet samlade sig efter publikovationerna, Campbell greppade en akustisk gitarr och sjöng så vackert i en låt som toppades med konstpausen innan gitarrsolon avslutade låten.
   Då stod möbelhandlaren, bilförsäljaren, artistbokaren, försäkringstjänstemannen, den före detta redigeraren, hårdrocksgitarristen, annonsförsäljaren, sportjournalisten, projektledaren och alla vi andra vanliga människor i publiken, i varierad ålder mellan gammal och förhållandevis ung, och bara njöt av stundens magi.
   Förbandet med amerikanen Joshua James i spetsen var kvällens överraskning precis som Temperance Movement var i somras fast här handlade det om lågmälda, eleganta och välkonstruerade sånger. Joshuas spännande lätt hesa röst gav tillsammans med sitt tremannaband ett både gemytligt och engagerande intryck. Låtarna var i mina öron nya men ett väldigt fint ljud, lätt ekoförstärkt, ökade på intresset kring hans repertoar. Och gitarristen bjöd på några hisnande ljudupplevelser.

Temperance Movements låtar:
Be Lucky
Take It Back
Serenity
Midnight Black
Smouldering
Chinese Lanterns
Only Friend
Ain't No Telling
Pride
Know For Sure

Extralåt
Lovers & Fighters

Extra extralåt
Morning riders

Foto: Magnus SundellJoshua James var kvällens överraskning.

/ Håkan

Elakt eko störde Winnerbäcks personlighet

Postad: 2013-10-21 10:55
Kategori: Live-recensioner

Foto: Pelle Blohm
Foto: Maja Odelholm

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/10 2013.

LARS WINNERBÄCK
Conventum Arena, Örebro 19 oktober 2013
Konsertlängd: 19:35-21:30 (115 min)
Min plats: stående ca 25 m till höger om scenen.


Jag har upplevt oanständigt många konserter med Lars Winnerbäck för att kunna beskriva ännu ett Örebrobesök som spännande. Tänker jag innan jag äntrar den flyghangarliknande lokalen där ett publikhav av genuina Winnerbäck-fans både höjer temperaturen i lokalen och mina förväntningar. En fanatisk stämning, en spontan "ja, må han leva"-allsång (det var Winnerbäcks 38:e födelsedag) och allmänna hyllningar av rent hysteriska mått till artisten på scen trissade också upp förhoppningarna.
   Winnerbäck har precis inlett en turné som uppenbart kommer ta han och hans sånger från hemmaplan till hemmaplan. Från premiären i Linköping på fredagskvällen var det därför stämningsmässigt inte långt till Örebro där han länge har haft en stor och trogen fanskara.
   Till ackompanjemang av ett enormt jubel gjorde Winnerbäck entré ensam med en akustisk gitarr i ett iskallt vitt strålkastarsken och inledde., enligt formulär 1A, med första låten från senaste skivan, "Vi åkte aldrig ut till havet". Så långt var allt under kontroll men när han började sjunga visade sig lokalens akustiska förutsättningar från sin sämsta sida.
   Från vår plats där vi stod lät det som om diskanten i hans röst kom smygande bakom vår rygg och blev till ett elakt format eko. Det blev inte bättre när Winnerbäck fick sällskap av det sex man starka kompbandet och jag i min enfald trodde att volym, decibel och tajt grupparbete skulle sopa bort de störande detaljerna i en annars faktiskt spännande repertoar. Den här kvällen skulle inga publikfriande greatest hits-ambitioner göra sig hörda.
   Men efter dryga 40 års konsertupplevelser har jag lärt mig att vänja mig och tänka bort små störningsmoment och koncentrera mig på det positiva och kreativa på en konsert. Ändå fick jag upprepade negativa och konspiratoriska tankar i min skalle när jag fick för mig att produktionen bakom Lars Winnerbäcks konsert hade satsat mer pengar på ljuset än ljudet. Ty ett spindelnät av ljusstrålar, en myriad av höj- och sänkbara strålkastare och epilepsiframkallande ljusbomber spelade stundtals en visuellt underhållande roll.
   Men vi ska inte klaga för mycket på de yttre förutsättningarna i den ihåliga akustiken som låg utanför Winnerbäcks kontroll den här kvällen. För han är en orubbligt personlig artist, som dessutom är folklig trots sin kärva framtoning, där styling och på förhand välregisserade mellansnack inte hör hemma på hans konserter. Som när han inför sista låten i ordinarie set, "Hosianna", inte kom på vad han ville säga förutom "tack". En för övrigt underbar finallåt som ökade i intensitet och sedan mycket effektfullt tonades ned till nästan ingenting innan den åter steg till himlen.
   Bandet bakom Winnerbäck är kanske inte lika flexibelt som tidigare konstellationer med tjejer, fioler, duettsång och den allmänt spännande ljudbilden. Nu hade den helt manliga sextetten en utpräglad rocksättning med två sologitarrister, Ola Nyström och Johan Persson, två keyboardspelare, David Nyström och Anders "Boba" Lindström, trummisen Robban Eriksson och en basist, Jerker Odelholm numera också medproducent, som vid upprepade tillfällen tog steget fram till mikrofonen.
   Det nya materialet från albumet "Hosianna" spelade mycket tacksamt huvudroll på lördagskvällen. På skiva har låtarna totalt sett inte alls samma lyskraft i jämförelse med många av hans klassiker. Men det var ändå så glädjande att få uppleva en artist av Winnerbäcks dignitet, med en så stor och förväntansfull publik, så rakryggat förnya sin scenrepertoar med drygt 30% aktuellt material. Där jag förutom titellåten tyckte att både "Skolklockan" och "När det blåser från ditt håll" live hade lyft sig ett par klasser.
   Bland de avslutande extralåtarna kom trots allt några välvalda kronjuveler ur Winnerbäcks repertoar då stämningen bland både fans och allmänhet steg åtskilliga grader. Med den sanslöst effektiva "Elden", lika imponerande "Kom ihåg mig" och den tolv verser utan refräng långa "Söndermarken".
   Som recensent är jag också en människa som påverkas av atmosfär och förutsättningar under en konsert. Stämningen gav givetvis positiva vibrationer under Winnerbäcks konsert och de akustiska problemen, det störande ekot, det negativa.
   Till slut ska hela upplevelsen graderas i sin helhet och den omedelbara känslan är för min del att jag har sett Winnerbäck-konserter av absolut optimala kvalitéer, 2004 under hans soloturné och 2007 med "Daugava"-gänget. Nu blev det en tämligen normal konsertupplevelse utan magplask men också utan direkt magiska höjdpunkter.

Winnerbäcks låtar:
Vi åkte aldrig ut till havet
Gå med mig vart jag går
Det gick inte
Mareld
Skolklockan
Från kylan in i värmen
Ett sällsynt exemplar
För dig
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
När det blåser från ditt håll
Utkast till ett brev
Stort liv
Elegi
Hugger i sten
Hosianna

Extralåtar
Jag är hos dig igen
Elden
Kom ihåg

Extra extralåt
Söndermarken

/ Håkan

90:#27 I feel alright

Postad: 2013-10-21 07:51
Kategori: 90-talets bästa

STEVE EARLE: I feel alright (E-Squared/Warner Bros, 1996)

1996, när den här skivan kom ut, var Steve Earle etablerad skivartist sedan tio år tillbaka men han hade jobbat som sångare, låtskrivare, gitarrist och artist ännu längre. Född i Virginia, uppvuxen i Texas med Townes Van Zandt som gudomlig förebild, flyttade till Nashville som låtskrivare och tillbaka i Texas bildade han bandet Dukes, ett namn som till och från följt Earle under hela hans karriär.
   Ovannämnda geografiska platser skvallrar om ett visst förhållande till countrymusik fast han alltid har varit en rebell och en udda fågel i den branschen. 1988 förenade han sig med engelska The Pogues och några år senare, när drogerna alltmer hade tagit över hans liv, var det snarare arenarock på hans program. I samband med ett eskalerande drogberoende tappade han skivkontrakt, åkte in i fängelse för vapenbrott, genomgick drogrehabbehandling med positivt svar och 1993 började han skriva låtar som hamnade på skivor med Travis Tritt och Robert Earl Keen.
   Förlagskontrakt ledde till skivbolagskontakter och 1995 gjorde han comeback med den folkmusikakustiska albumet "Train a comin'" som öppnade dörren till både ett anständigt liv och skivbranschen.
   Det var en lång inledning på en text som ska handla om en skiva som släpptes 1996. Men jag tycker bakgrunden och de komplicerade upplevelserna i Steve Earles liv har en alldeles naturlig del i det som utmynnar i ett album som på många sätt är starten på en lång och seriös karriär som därefter producerat en mängd oförglömliga skivor.
   Det började med att Steve Earle och skivbolagsentreprenören Jack Emerson bildade det egna skivbolaget E-Squared Records, fick stora Warner Brothers att distribuera och som producent engagerades Ray Kennedy. Ett ytterst viktigt val då Kennedy under alla år sedan dess blivit Earles högra hand vid skivinspelningar.
   Kennedy hade en stabil bakgrund i countrymusiken som både artist, låtskrivare, producent, tekniker och multiinstrumentalist. Gav ut sitt första album 1990, "What a way to go", som följdes av "Guitar man" 1992. Ska inte förväxlas med den Ray Kennedy som gjorde soloskivor på 70-talet och bland annat var medlem i supergruppen KGB, där bland annat Mike Bloomfield spelade.
   Majoriteten av låtar på "I feel alright" är producerade av Kennedy tillsammans med gitarristen Richard Bennett. Övriga spår inspelade med engelsmannen, boende i Nashville, Richard Dodd som producent. Dodd känner jag mest som tekniker på George Harrisons "Cloud nine"-album.
   Efter "I feel alright" blev Kennedy och Earle ett genuint team som från nästa Earle-platta, "El corazon", och fram till idag har producerat samtliga skivor med Steve. Först under den samlade pseudonymen Twangtrust, som också prytt skivor med Lucinda Williams, V-Roys, Ron Sexsmith och Cheri Knight, men numera under sina egna namn.
   Även visuellt på skivomslaget var "I feel alright" en nystart med den amerikanska konstnären Tony Fitzpatrick som faktiskt har målat framsidan på varje Earle-omslag fram till idag. Detaljerade och surrealistiska målningar som numera förknippas med Earles skivor.
   "I feel alright" är en fin musikalisk blandning med rock, countryrock, folkrock, ballader, akustisk blues och en fin avslutande duett med Lucinda Williams, "You're still standin' there".
   8 mars 1996 skrev jag en kort och positiv recension av "I feel alright": Som titeln antyder är Earle i fin form efter åren i fångelse för knarkinnehav. Förra årets comeback var en dämpad och mjuk triumf. Nu är energin tillbaka. På två gitarrer, bas och trummor gör han rockcountry som är både kompromisslös, uppkäftig och melodiskt grandios. En av de utmärkta låtarna heter "Hard-core troubadour", en underbart träffsäker beskrivning på Earle 1996. Som en laglös variant på outlaw-countryns bästa recept.

YouTube: "Hard-core troubadour" live med Steve Earle och band.


/ Håkan

Dave Edmunds setlist

Postad: 2013-10-18 09:23
Kategori: Setlists



Dave Edmunds visade sig vara på sprudlande humör på Debaser i Stockholm på torsdagskvällen. Min man på plats, Lasse Kärrbäck, meddelar:
   "Det kan inte bli så mycket bättre än så här, jäklar vilken rock'n'roll. Sanslöst helt enkelt.

/ Håkan

Stapplande och ojämnt men bättre än på skiva

Postad: 2013-10-18 07:52
Kategori: Live-recensioner



Eva Dahlgren hade samma år (mars, 1989) släppt albumet "Fria världen 1.989" med både stråkar, blås och några studiomusiker. På turnén valde Eva att åka med blott tre mångsidiga musiker.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1989

EVA DAHLGREN
Brunnsparken, Örebro 26 maj 1989


Det är på både gott och ont när Eva Dahlgren befinner sig på scen under sin pågående sommarturné som i fredagskväll nådde Örebro och Brunnsparken. Med sitt senaste album fick hon samstämmigt mindre bra kritik i pressen men på scen var hon stark, humoristisk, frigjord och tuff både i och mellan låtarna.
   Eva Dahlgren har ett par ojämna skivor bakom sig men tillhör givetvis ändå societeten bland svenska rockstjärnor. En roll hon kraftigt ironiserade över under hela föreställningen.
   För andra gången på mindre än en månad inleds en konsert i Brunnsparken med religiösa undertoner. Förra gången var det Di Leva som startade en lång debatt fylld av många missförstånd.
   Det här gången var det med stark ironi i botten som Eva Dahlgren läste en bön till ackompanjemang av kyrkklockor innan hon klev ut genom en dörr i ridån och konserten startade.
   För att inga missförstånd skulle ske berättade hon senare under konserten att hon inte är religiös. När inte bara Jesus kan gå på vatten utan även amfibiebilar, så...
   Det var således en mycket utåtriktad, pratglad och stundtals rolig artist som stod för underhållningen. Hon tog långa pauser mellan vissa låtar, drog ut länge på mellansnacken, men höll ändå högt tempo och hann med 18 låtar på en timme och 40 minuter.
   Musikaliskt var det mer stapplande och stundtals ojämnt när hon utan skyddsnät skiftade mellan verkliga kompmusiker och förinspelade tejper. I det senare fallet blev det ju aldrig bättre. Men billigare!
   Eva omgav sig bara med tre musiker. Tre killar användbara på många olika instrument: Anders Glenmark, Jonas Isacsson och Lasse Andersson spelade gitarr, bas, keyboards och trummor i en salig och ibland häftig röra.
   Att i kompet till på skivan tämligen mediokra "Tårar över jord" använda sig av tre trumslagare lyfte den låten flera nivåer.
   Annars var det som sagt ojämnt med en klar kvalitetsförbättring mot slutet. De fyra topplåtarna från de två senaste skivorna följde på rad innan Eva och pojkarna kom in för andra gången och drog en alldeles sagolik rockabillyversion av "It's all over now".

Fria världen
Paperback writer
Den tog dej
Evigheten
Skeppet
Sol
Tårar över jord
Glad och lycklig
Fria världen
Hjärta av guld
Du och jag
Kysser solen
Allt för dej
Ung och stolt
Jag klär av mig naken

Extralåtar
Stay
Ängel i rummet

Extra extralåt
It's all over now

/ Håkan

Inside information från Dave Edmunds

Postad: 2013-10-16 23:39
Kategori: Blogg


För tredje gången på några månader är Dave Edmunds tillbaka i Sverige för ytterligare en liten turnésväng med sitt svenska kompband. Min vän Lasse Kärrbäck, Mickey Jupp-experten, hade fått i uppdrag att hämta upp honom på Arlanda ikväll för att köra honom till hotellet i Stockholm. Imorgon torsdag 17 oktober inleder Dave sin turné med en spelning på Debaser/Medis i Stockholm.
   Dave landade lite försenat med British Airways-flyget BA 782 från London kl 20:45 men utan gitarr för den fanns redan i Sverige.
   Under resan in till Stockholm fick Lasse och Dave en unik kontakt som enligt Lasse resulterade i ett scoop när Dave förklarar att han aldrig har spelat i ett band som hette The Image. En felaktig uppgift, enligt Dave, som har spridits i många år i allt från Wikipedia och nu senast i Record Collector. The Image var ett band som 1965-1966 gav ut tre singlar på Parlophone, som kostar skjortan i samlarkretsar, men som alltså Dave aldrig har haft något med att göra.
   Lasse:
   "Han vet inte ens vad det är för band. Han såg det själv i RC för en månad sedan när artikeln om honom publicerades. Dave berättade vidare att han inte vill bli ihopkopplad med Human Beans. Detta eftersom EMI själva bestämde namnet på bandet utan att nämna hans namn. Så trots att han spelat in under det gruppnamnet vill han inte bli förknippad med det."
   Lasse fortsätter:
   "The Image-uppgiften är ingen liten felaktig detalj, detta är något som kostat samlare oerhörda pengar under många år. Record Collector Price Guide haft med skivorna i alla värderingslistor genom åren. Senast stod de i 40 pund, ungefär 39,50 pund för mycket. Men det är bara vad RRPG värderar dem till. I själva verket går dom för 75 pund eller mer..."

Så här ser de svenska turnédatumen ut för Dave Edmunds under den närmaste månaden:
   17/10 Stockholm, DeBaser/Medis
   18/10 Motala, Folkets Hus & Park
   19/10 Lönsboda, Granada
   15/11 Malmö, KB
   16/11 Göteborg, Trägårn

/ Håkan

Covers: Lars Fernebring

Postad: 2013-10-16 07:55
Kategori: Cover-skivor

LARS FERNEBRING: Ödets nyckfullhet (Rootsy, 2013)

Många äro kallade när det gäller att spela in covers på Bob Dylan-låtar. Och några ägnar hela album åt just det ämnet. Jag har haft nöjet att uppmärksamma flera i min covers-kategori på den här sidan, Bryan Ferrys "Dylanesque" och faktiskt många svenska album (ofta med Mikael Wiehe som gemensam nämnare), men det finns fler att upptäcka och uppmärksamma. Med bland annat Dan Tillberg, Hollies. Steve Gibbons Band, Thea Gilmore och Coulson, Dean, McGuinness, Flint, som det säkert finns anledning att återvända till.
   Bara i Sverige har det producerats ett antal album med genomgående Dylan-covers och just idag släpps det ytterligare ett med skåningen Lars Fernebring. Redan för tio år sedan gav han ut ett album, "Inte ens ett farväl", med uteslutande Dylan-låtar på svenska. En skiva som uppenbart försvann i den stora skivfloden. Förhoppningsvis går inte "Ödets nyckfullhet" samma öde till mötes för den är värd att uppmärksammas av alla oavsett genuint Dylan-intresse.
   Fernebring är alltså identisk med den Ferne som för 40 år sedan gäckade svensk showbiz som ena halvan i den satirkryddade duon Risken Finns tillsammans med Gunnar Danielsson. En hämningslös och högljudd drift med moral, humor och religion. Som Dylan-coverartist är Fernebring nästan det helt motsatta. Lågmälda, lugna och akustiska tolkningar med riktigt genomarbetade och seriöst skrivna texter av Fernebring själv.
   Poesin på skivan överraskar mig, den här lugna, avslappnade, tillbakalutade och homogena prägeln på skivan överraskar också och Fernebrings röst är mer än en överraskning för en som har skrikiga och grovt provocerande Risken Finns som ett outplånligt minne.
   Urvalet av låtar är inte alls så förutsägbart på Fernebrings skiva och det är få översättningar eller tolkningar som jag uppfattar som upprepning när han går i samma fotspår som andra kända Dylan-textförfattare som Wiehe, Mats Zetterberg eller Dan Hylander.
   Musikaliskt är det alltså lågmält på skivan men inte alls något lågbudgetprojekt. "Ferne", som spelar både munspel, banjo och dobro, omger sig med fem musiker av vilka jag bara känner igen en (Thomas Wiehe på akustisk gitarr). Där Martin Landgren, klaviatur och accordion, och Ulf "Proffis" Oldehed, national steelguitar och akustisk gitarr, är en smakfull ryggrad i ett komp som saknar trummor. Oldeheds akustiska gitarrsolo på "Jag försvinner" och några andra låtar låter väldigt bra.
   Bäst på skivan är "Mannen i svart", "Skuggorna växer", "Världen utanför" och den lätt texmex-kryddade tolkningen av "Hon väljer själv i alla fall".


Innehåll:
1. Vägen utan spår ("Señor")
1978. "Street-legal".
2. Jag försvinner ("Going, going, gone")
1974. "Planet Waves".
3. Allt är försent ("Mississippi")
2001. "Love and theft". Första officiella versionen av låten gjordes av Sheryl Crow redan 2008.
4. Kommer du imorgon ("Meet me in the morning")
1975. "Blood on the tracks".
5. Mannen i svart ("Man in the long black coat")
1989. "Oh mercy".
6. När dagen sakta vaknar ("Mr tamboruine man")
1965. "Bringing it all back home".
7. Skuggorna växer ("Not dark yet")
1997. "Time out of mind".
8. Det var då ("Things have changed")
2000. "Wonder boys" (soundtrack).
9. Ödets nyckfullhet ("Simple twist of fate")
1975. "Blood on the tracks".
10. Hon finns alltid kvar ("If you see her, say hello")
1975. "Blood on the tracks".
11. Men va fan det får gå ("Don't Think twice, it's alright")
1963. "The freewheelin' Bob Dylan".
12. Hon väljer själv i alla fall ("Love minus zero, no limit")
1965. "Bringing it all back home".
13. Världen utanför ("Shelter from the storm")
1975. "Blood on the tracks".

/ Håkan

"New"

Postad: 2013-10-15 10:30
Kategori: Skiv-recensioner



PAUL McCARTNEY
New
(Hear Music/Universal)


"Nytt" är i McCartneys fall kvartetten producenter, unga om man ska beskriva killar som är födda mellan 1969 och 1975 som unga, som ska ge den gamle beatlen cred i hippa kretsar på sitt första album med originalmaterial under 2010-talet. Det är en minst sagt imponerande samling "ynglingar" som kallats in för att ge soundet ett nytt och uppenbart modernt snitt.
   Mark Ronson (Amy Winehouse, Robbie Williams), Paul Epworth (Adele), Ethan Johns (Kings Of Leon, Kaiser Chiefs) och Giles Martin har ju alla en hög hipfaktor i musikbranschen. Det sistnämnda namnet har ingen längre lista artister på sitt CV men är å andra sidan son till George Martin... Även Johns har Beatles-anknytning i sina gener då hans far, Glyn Johns, var tekniker på "Let it be" och på många andra skivor med grupper som Rolling Stones, Small Faces och Kinks.
   McCartney är en man med många strängar på sin lyra. Som lika entusiastiskt skriver klassisk musik, gärna experimenterar (The Fireman), söker sig tillbaka in rötterna som på senaste albumet "Kisses on the bottom" som att han vill vara popstjärna.
   Den drygt 71-årige McCartney har fortfarande kvar sin talang att skriva pop- och rocklåtar men han vill också söka nya musikaliska vägar och ofta blir det, som på aktuella "New", en aning ansträngt med lite prestationsångest men också ett ojämnt resultat. Det jag uppfattar som ojämn kvalité bottnar nog framförallt i pendlandet mellan starka låtar och ren och skär utfyllnad. Soundet, däremot, har en genomgående hög kvalité fast det är fyra olika producenter inblandade.
   McCartney får väl alltid leva med jämförelserna tillbaka i tiden och visst hör jag en och annan Beatles-klang eller Wings-referens i det nya materialet. Och han kan fortfarande skriva klassiska sånger och hitta de där tidlösa harmonierna, klatschiga refrängerna och det textmässigt personliga. Det finns flera sådana exempel på skivan och de tillhör mina höjdpunkter på skivan.
   "On my way to work", ett stegrande arrangemang med en lustig berättelse, "Queenie eye", med "The fool on the hill"-liknande intro, "Early days", en anspråkslös pärla, "Everybody out there" och "Turned out" (endast på deluxe-utgåvan), ekar Wings och 70-tal, och refrängen på "Looking at her", och inte den sprakande synten, heter mina favoriter på skivan.
   Sedan får väl även titellåten, som snurrat runt i en månad nu, tillhöra McCartneys klassiska låtskrivande. En låt som förenar gamla McCartney med den nya. Ekar gammal simpel McCartney-pop men den har fått en modern skrud och fungerar i min värld som en solklar hit 2013.
   Inför den här McCartney-skivan, hans första album med originalmaterial på sex år, uppdaterade jag mig igenom att lyssna på hans två senaste originalalbum, "Memory almost full" (2007) och "Chaos and creation in the backyard" (2005). Jag kom fram till att det tidlösa och ibland traditionella soundet från 2005, där han också samarbetade med den "moderna" producenten Nigel Godrich (Radiohead) , har ett mycket längre bäst-före-datum än den mer modernt utformade skivan från 2007.
   Svårt att förutse framtiden men jag tror dessvärre att "New", trots alla positiva detaljer, som helhet också hamnar i den senare kategorin, med ett kort bäst-före-datum, och snart förlorar känslan av att uppfattas som "new".

/ Håkan

90:#28 Maraton

Postad: 2013-10-14 07:51
Kategori: 90-talets bästa

PUGH: Maraton (Metronome, 1999)

Det är inte så många år sedan som Pugh Rogefeldt musikaliskt återvände till sina första år i sin långa karriär. Både autentiskt och låtmässigt försökte han, och lyckades, återuppleva soundet från 1969-1970 på albumet "Vinn hjärta vinn" (2008). Genom att bjuda in originalmusikerna Georg Wadenius och Jan Karlsson (=Janne Carlsson, 1969) fick utgivningen stor uppmärksamhet.
   Redan 1999 gjorde Pugh en liknande återblick i det gamla enkla soundet på albumet "Maraton". Projektet blev inte så uppmärksammat då men skivan är fullt jämförbar med Pughs klassiker från det tidiga 70-talet. Det tidlösa soundet gör att skivan låter precis lika bra idag 2013 som då.
   Men när jag läser min egen recension från då var jag inledningsvis lite avvaktande inför skivans eventuella styrka. Det lite skeptiska intrycket låter främmande idag ty här finns några av Pughs totalt sett bästa låtar och Johan Lindströms produktion är så minimaliserad att den hela tiden anspråkslöst framhåller låten, sången och det enkla.
   Lindström har sedan "Maraton" producerat ett antal framstående skivor med bland annat Totta, Freddie Wadling och Mikael Wiehe.
   Förutom några enstaka singlar i början på 80-talet, "Tuggummit" och "Pop o twist", hade Pugh inte gjort den här typen av låtar sedan Rainrock-tiden. "Maraton" är en underbar comeback.
   Bakom sig hade Pugh och Johan, som spelar gitarrer, steelboard, orgel, piano och sjunger andrastämman, samlat ett litet nätt komp i form av Jerker Odelholm, bas, och Peter Bergqvist, trummor. Odelholm var vid den här tidpunkten fast medlem i Ulf Lundells grupp och Bergqvist hade spelat med Lindström i många sammanhang, bland annat på Rebecka Törnqvists och David Shutricks skivor.
   Den lilla nätta gruppen gästades på skivan av några andra artister. Thåström sjunger duett med Pugh på "Vår kommunale man", Pughs svenska översättning av Woody Guthries "Vigilante man". Det var andra gången som Pugh spelade in "Vår kommunale man", låten fanns också med på det USA-inspelade albumet "Bamalama" (1977) men just den låten spelades in hemma hos Pugh i Västerås med bara en akustisk slide till komp. På "Maraton" är den arrangerad för hela gruppen.
   Även Per Gessle gör ett oväntat gästinhopp på "Maraton" där han spelar tramporgel på "Gammeldags tro", Pughs egen variant på den gamla religiösa visan "Barnatro". En orgel som Gessle själv hade letat upp i Laholms Kyrka.
   "Maraton" är Pughs första soloalbum på åtta år och soundet ekar på många sätt 70-tal. Från enkla rocklåtar, "En medelklass lågutbildad man", "Om jag fick ha dej nu", "Välkommen hem", "Jeans och läder" och "Nästa hållplats blues" (med Mija Folkesson och Josefin Nilsson i kören), till typiskt sugande och halvakustiska Pugh-ballader som "Offer" och "Dinosaurie".
   Ett av skälen till att det hade tagit Pugh åtta år att göra den här skivan var att "supergruppen" Grymlings kom emellan. Just "Dinosaurie" på den här skivan är nog en låt som blivit över från det projektet för Pugh har skrivit låten tillsammans med Magnus Lindberg och Göran Lagerberg.
   Skivan innehåller många naiva rim och stora doser svensk vardagspoesi, helt efter Pughs egen linje, men varför skivan avslutas med en två och en halv minut lång instrumental verkar vara ett ögonblicks infall. En kort countryfierad trudelutt med titeln "Johnny & Conny" där dessutom bob hund-gitarristerna Johnny Essing och Conny Nimmersjö medverkar. Till saken hör att de båda killarna innan bob hund-historien hade ett band tillsammans som hette Conny & Johnny!
   Våren 2000 gjorde Pugh och det här bandet en turné men det var inte så många nya låtar i liverepertoaren som jag har rapporterat om här.

YouTube: "Vår kommunale man" med Pugh och Thåström.


/ Håkan

Underhållande pop i en välfylld foajé

Postad: 2013-10-11 08:40
Kategori: Live-recensioner









Bilder: Anders Erkman

THE BAGARI-HAYES PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 10 oktober 2013
Konsertlängd: 20:08-21:09 (61 min)
Min plats: ca 7 meter från scen delvis skymd bakom en pelare.


I samband med ett skivsläpp är en så kallad releasekonsert alltid något speciellt. Förväntansfullt och festligt i publiken, spelsuget och lättsamt på scen. Det blir liksom hemmaplan för bandet på en konsert inför många vänner, bekanta och familj. Men de gynnsamma förutsättningarna störde inte ambitionen hos The Bagari-Hayes Project att bjuda på det allra bästa från en skiva, recension här, som håller en hög och underhållande nivå.
   I biljettpriset ingick ett exemplar av skivan "Chakoufi" så många i publiken hade säkert inte hört skivan innan konserten. Men materialet är ju av den omedelbara sorten så jag tror alla gick hem efter konserten med ett leende på läpparna. Nya skivan spelade givetvis en stor huvudroll på torsdagskvällens konsert.
   I så gott som samma låtordning tog bandet sig igenom repertoaren och rytmen mellan låtarna på skivan blev givetvis lika naturlig på scen. Med underhållande mellansnack av John Hayes Jr som extra bonus. Han behärskade den svåra konsten att blanda allvar med humor perfekt. Bredvid stod bandets andre huvudperson, Tommy Bagari och spelade genomgående akustisk gitarr, exemplariskt mixad, på ett lysande personligt sätt.
   Med sig på scen hade Bagari-Hayes samma gäng musiker som på skivan, lugn och trygghet för alla inblandade. Men ingen lutade sig tillbaka utan alla bjöd på ett genomgående högklassigt framförande. Med ännu en gång Clas Olofsson som den kanske mest lysande medlemmen på sina olika steelgitarrer, elektrisk slidegitarr och mandolin. Slutsolot på "Children of a greater God" var en av konsertens mest hisnande upplevelser.
   John Hays Jr överraskade som sångare redan på skivan och motsvarade de höjda förväntningarna på scen med en stark och väldigt melodisk röst. Tommy Bagari hade mer emotionell kraft i sin röst och kombinationen av de båda stämmorna ger bandet en underbar bredd och styrka.
   Trots rutinerade musiker i den bakre linjen, Olofsson, Fredrik Landh och Anders Moberg, var det ändå de udda instrumenten fioler och det irländska inslaget med säckpipa och flöjt som gav livearrangemangen det mest personliga intrycket. De många snygga harmonierna i Bagaris melodier fick där delikata små känslohöjande effekter.
   Kajsa Zetterlund på fiol och sång fick stundtals hjälp av Karin Gustavsson på ytterligare en fiol och Christy O'Leary gav John Hays Jrs irländska ursprung en musikalisk inramning med det läckra soundet av säckpipa och den fint utmejslade flöjten utan att gruppsoundet hamnade i renodlad folkmusik.
   Repertoarens låtordning var som sagt ingen överraskning men det bjöds ändå på en ny låt, "Lost and gone" som kom att avsluta huvudavdelningen, där presentationen av gruppen bakades in snyggt och relevant.
   Bandet klappades naturligtvis in på scenen igen och fick då sluta med skivans sista låt som är en hyllning till John Lennon, "John", och inleddes dämpad och akustisk men som sedan ökade i intensitet medan musikerna en och en förstärkte bandet. I en stormande och högljudd final, exempelvis spelade Fredrik Landh trummor som aldrig förr, blev textraden "a working class hero is something to be" som en tribut över hela konsertkvällens fina stämning i en välfylld foajé på Clarion Hotel.

Låtarna:
Chakoufi
Eyes
Children of a greater God
Voices
The journey
Glass house
I owe you
To the dealers and the wheelers
Dear God
Lost and gone

Extralåt:
John

/ Håkan

Tributes: Nick Lowe

Postad: 2013-10-11 07:57
Kategori: Tribute-skivor



"Lowe country" (Fiesta Red, 2012)

Nick Lowes låtskrivarkapacitet börjar attrahera även den yngre artistskaran på den amerikanska kontinenten. "Lowe country" är ett försök att plantera Lowes genuint engelska låtar i den amerikanska countrytraditionen.

När jag tror att jag har skrivit om alla coverskivor med Nick Lowe-låtar, "Lowe profile" och "Labour of love", så dyker det upp ännu en som dessutom är tämligen aktuell och nyproducerad. Och medverkande artister är i mina ögon och öron övervägande okända och, misstänker jag, hämtade från den yngre generationen. Men sådant skadar inte utan gör lyssningen spännande. Artister som inte växt upp med Nick Lowe kan mycket väl ha förutsättningslösa ambitioner.
   Temat på skivan är alltså country, både ny och gammal traditionell, vilket intensifierar nyfikenheten fast "Lowe country" från första till sista låt är ett amerikanskt projekt. Först tror jag urvalet av låtar är hämtade från Nicks senare repertoar men det visar sig vara en skeptisk felanalys. Det är sannerligen ett mycket blandat innehåll, från 1972 (Brinsley Schwarzs "Don't lose your grip on love") till 2001 ("Lately I've let things slide") och från överraskande rockigt känt material ("Heart of the city") till rent obskyra låtar ("Marie Provost").
   Allt framfört på ett fräscht countryfierat sätt av en rad artister där egentligen bara Ron Sexsmith, Elvis Costellos favoritsångare, är bekant för mig tidigare.
   Det är alltid intressant när kvinnliga artister tolkar manliga låtskrivare. Inledande Caitlin Rose gör en tämligen rak men bra version av "Lately I've let things slide" men Amanda Shires gör en hudnära och personlig variant på "I love the sound of breaking glass". Hennes fiolspel gör det också spännande.
   JEFF The Brotherhood, som är bröderna Jake och Jamin Orrall, gör en minimalistisk Buddy Holly-influerad variant på "Mary Provost". Texas-sångaren Hayes Carll gör skivans mest udda låturval, "(I'm gonna start) Living again if it kills me", låten som är skriven av Lowe tillsammans med Dave Edmunds och Carlene Carter men aldrig inspelad av Lowe.
   Erin Enderlin, kraftfull röst mitt i all countrytwang, Unsinkable Boxer, bra men lite förkyld stämma, och Colin Gilmore (Jimmie Dales son), med en naken temposvag version av "You make me", är några av topparna på skivan.
   "Heart of the city", en rockklassiker, borde inte passa in i det här sammanhanget men görs här som en överraskande svängig bluesgrasslåt av Chatham County Line.
   Lori McKenna och Griffin House gör inga större avtryck innan Ron Sexsmith kommer och avslutar skivan storartat med en enkel och liveinspelad i studion "Where's my everything" som vore den skriven av honom själv.

Innehåll:
1. Lately I've Let Things Slide (Caitlin Rose)
2. Don't Lose Your Grip On Love (The Parson Red Heads)
3. All Men Are Liars (Robert Ellis)
4. I Love The Sound Of Breaking Glass (Amanda Shires)
5. Marie Provost (Jeff The Brotherhood)
6. (I'm Gonna Start) Living Again If It Kills Me (Hayes Carll)
7. Lover Don't Go (Erin Enderlin)
8. When I Write The Book (The Unsinkable Boxer)
9. You Make Me (Colin Gilmore)
10. Heart Of The City (Chatham County Line)
11. What's Shakin' on the Hill (Lori McKenna)
12. Cracking Up (Griffin House)
13. Where's My Everything? (Ron Sexsmith)

/ Håkan

"Chakoufi"

Postad: 2013-10-10 09:36
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 2013.

THE BAGARI-HAYES PROJECT
Chakoufi
(NutopiaRising)


Den fantastiska kombinationen av smittande melodiös popmusik och lite aggressivare rockmusik, det vi närmast kan kategorisera som poprock, är en alltför underskattad "konstform". Lika mycket riktad till hjärtat och hjärnan som till sinnet där njutning möter budskap och fantasi. "Chakoufi" motsvarar helt den beskrivningen. På den nybildade gruppen The Bagari-Hayes Projects första skiva får genomarbetade arrangemang, spelat av gräddan av Örebros musiker, samsas med intressanta texter.
   Det är alltså gitarristen och sångaren Tommy Bagaris musik till sångaren och poeten John Hayes Jrs texter som har skapat det här samarbetet. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske lite avancerad gitarrmusik till pretentiös textläsning. Jag kunde inte haft mer fel ty det här är ett genuint samarbete där allt från musik, arrangemang, produktion och melodier till sång, texter och framförande så uppenbart bildar en fin helhet.
   Bagari känner jag som gitarrist i många olika sammanhang under årens lopp men hans roll i det här projektet är inte i första hand den genuine gitarristens. Han spelar exempelvis "bara" akustisk gitarr på skivan, har skrivit melodierna till Hayes Jrs texter och sjunger dessutom på hälften av albumets spår.
   På sång är det faktiskt Hayes Jr som överraskar då han riktigt rutinerat och personligt framför sina egna texter till låtar som nästan alltid befinner sig någonstans mellan pop och rock och blir både varierat underhållande och engagerande.
   Det ekar Beatles om många låtar och arrangemang, inte spektakulärt och övertydligt men små detaljer och fragment i arrangemangen pekar mot melodiösa ögonblick. Det homogena popsoundet, där herrar Clas Olofsson och Fredrik Landh ännu en gång imponerar i frontlinjen, får värdefull hjälp av fioler (Kajsa Zetterlund och Karin Gustavsson) och säckpipa och irländska flöjter (Christy O'Leary) för att dekorera popmusiken i ännu fler färger.
   John Hayes Jr har sina rötter i Cork på Irland och den bakgrunden, vardagliga konflikter och våld, har präglat många av hans texter här. "We can make the world a better place", som han sjunger vid ett tillfälle, det kanske doftar naivt 80-tal från en tid när samvetet och solidariteten vaknade till liv för många artister. I Hayes Jrs texter återfinns många tänkvärda ställningstaganden för den lilla människan när han tar ett samlat grepp på många av världens problem.
   Även textmässigt finns det Beatles-anknytning på skivan. Den avslutande "John", en hyllning till John Lennon, avslutas med de bevingade textraderna "A working class hero is something to be".
   Det fina mjuka varma popsoundet tar ibland små utflykter mot ett lite bluesigare landskap, närmar sig träskmarkerna i "To the dealers and the wheelers", bjuder på hårda tunga riff i livemässiga "Glass house" eller blir kvar på den irländska landsbygden i den fina balladen "I owe you" där steelgitarr och fiol blir en så ljuvlig kombination.

/ Håkan

Philip Chevron (1956-2013)

Postad: 2013-10-09 10:15
Kategori: Minns

Dagens morgonpromenad ägnades till stor del åt minnet av Philip Chevron och hans bortgång ett dygn tidigare. Han förlorade då kampen mot den cancer som till sist tog död på en av de få irländska medlemmarna i det så irländskt förknippade bandet The Pogues.
   Min första kontakt med namnet Chevron, han var förresten född i Dublin och döpt till Philip Ryan, kom redan i slutet på 70-talet när han var medlem i den irländska punkgruppen The Radiators From Space. Men det var först några år in på 80-talet som hans namn började figurera i riktigt intressanta sammanhang. Först som producent, Peelers och The Prisoners, och han fick sedan solodebutera med en singel, "The captains and kings", på Elvis Costellos skivbolag IMP.
   Relationen med Costello skulle några år senare leda fram till The Pogues-samarbetet men först var Chevron aktivt inblandad i ett liknande band, The Men They Couldn't Hang , som fick mig i januari 1985 att kort träffa Chevron.
   Bandet hade just uppträtt på puben Dublin Castle i norra London och Chevron, som befann sig i lokalen, hade hjälpt till på den aktuella singellåten "Green fields of France". Efteråt träffade jag Chevron kort och det snabba samtalet inleddes i ett moln av missförstånd då jag hade förväxlat honom med en annan Philip (Odgers, även kallad Swill) i bandet.
   Han berättade att han snart skulle återuppta samarbetet med Costello och förmodligen var det framtida Pogues-samarbetet på gång redan då för bara några månader senare gick han med i bandet. Först som ersättare till Jem Finer vars fru just skulle föda barn, när de skulle ge sig ut på sin första Europaturné som också inkluderade några spelningar i Sverige.
   Vid den här tidpunkten, i slutet av januari 1985, hade Chevron sitt dagliga arbete i den numera legendariska skivaffären Rock On vägg-i-vägg med tunnelbanestationen Camden Town där jag givetvis gjorde regelmässiga besök under de här åren.
   Såg Pogues i maj 1985 på Rockmagasinet i Örebro, inklusive Chevron på banjo och Elvis Costello i publiken, men han blev senare fast medlem i gruppen som gitarrist då Shane MacGowan ville koncentrera sig på sång.
   Chevron fick snart förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Hans ”Thousands are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA. Det bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på albumet "If I Should Fall from Grace with God".
   Chevron var sedan Pogues trogen i många år, även en tid efter att Shane MacGowan försvann ur bandet 1991. Men 1994 lämnade han bandet men återkom 2001 när även MacGowan valde att återvända till ett band som inte längre turnerade så frekvent och inte heller spelade in några skivor. Under 2000-talet återförenade Chevron också sitt Radiators From Space tillfälligt.
   Philip Chevron dog av cancer igår tisdag 8 oktober 2013.

/ Håkan

Glatt personligt pack

Postad: 2013-10-09 07:53
Kategori: Live-recensioner



Perssons Pack hade samma höst 1989 skivdebuterat med albumet "Kärlek och dynamit" och musikerna på skivan, gruppens originalsättning utan trummor, var identiska med det band som åkte på sin första turné tillsammans.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/12 1989

PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 17 december 1989


Perssons Pack, årets debutanter på skiva, spelade upp till en glad kväll på Ritz i söndagskväll. Det blev en tidig julafton för alla kultmedvetna rockintresserade och ett mycket välkommet avbrott i julstök och snöskottning för alla andra.
   Per Persson och hans Pack gav i höstas ut sin uppmärksammade album med musik som tog steget tillbaka till de svenska folkmusikrötterna men som ändå är så nydanande, udda och annorlunda.
   Främst är gruppens sättning okonventionell med gitarrer, dragspel, kontrabas och inga trummor. Ändå var Perssons Packs musik taktfast, svängig och hejdundrande rolig att uppleva på skiva.
   På scen blev det givetvis snäppet mer sanslöst. Professionellt lyckades de med konsten att låta som om stundens ingivelse styrde konserten.
   Per Persson hade ingen märklig röst och bandet inga ambitioner att låta välrepeterat. Detta blev en perfekt språngbräda för Perssons personliga betraktelser till sånger, som fick sin lite bonniga inramning men i botten bestod av mycket förnuft.
   Hans texter rör sig på livets skuggsida. Vemod, misstankar och olycklig kärlek gör att Perssons Packs musik väcker sådan sympati.
   Gruppens sound på scen var ingen stor överraskning jämfört med skivan som till mycket stor del bestod av förstatagningar och direktinspelningar.
   Precis som på skivan var det Magnus Linds dragspel som spelade den musikaliska huvudrollen på scen. Såväl i de upptrissade låtarna "En uslings medicin" och "Perssons dynamit" som i de vemodiga balladerna "Gråmånen" och "Guldhuggarland".
   Även Niklas Frisk, som kunde hantera de flesta stränginstrument, var viktig för det musikaliska i Perssons Pack. Vars ledare är en ordinär sångare, halvtaskig musiker men en hejare på att skriva låtar och en stor personlighet som rock-Sverige bör vårda ömt när vi går in i 90-talet.

Per Persson: gitarr och sång
Magnus Lind: dragspel
Magnus Adell: bas
Niklas Frisk: gitarr

/ Håkan

90:#29 Unchained

Postad: 2013-10-07 07:50
Kategori: 90-talets bästa

JOHNNY CASH: Unchained (American, 1996)

Det var minst sagt en högoddsare till kombination som fick Johnny Cash att på mitten av 90-talet återvända till musikbranschens societet med dignitet. Utan producenten Rick Rubins hjälp hade Cash aldrig lyckats i comebacken. Utan Cashs pånyttfödda inspiration hade det inte heller hänt något. Och utan det fantastiska och udda samarbetet mellan en hiphopproducent och en countrylegendar hade det inte skrivits musikhistoria från mitten av 90-talet och framåt.
   Den egensinnige Rubin hade alltså en betydande hiphopbakgrund på 80-talet när han låg bakom namn som Run D.M.C., Public Enemy och Beastie Boys och även var chef för skivbolaget Def Jam Recordings. Han bröt sig loss och bildade Def American Recordings, och satsade även på rockgrupper som Black Crowes och Jayhawks, som efter ett namnbyte 1993 förkortade sitt skivbolagsnamn till American Recordings.
   Samtidigt var det dags att återuppliva Johnny Cashs legendomsusade men smått insomnade karriär. Rubin såg en intressant potential i den rutinerade artisten och kunde också receptet till hans comeback: en lågmäld och avskalad produktion. Deras första samarbete resulterade i ett album 1994 som fick titeln "American Recordings" på skivbolaget med samma namn.
   Jag ska inte påstå att jag vaknade just i det ögonblicket den skivan släpptes våren 1994 men efter påföljande Rubin-producerade album med Tom Petty, "Wildflower", och Donovan, "Sutras", växte mitt intresse för geniförklarade Rubin. Och mitt första men inte sista Cash/Rubin-album blev "Unchained" där både sound, låturval och Cash själv hade lyft sig ett snäpp efter deras första samarbete.
   Hela Cash/Rubin-samarbetet var för övrigt en trestegsraket i en trilogi som överträffade sig själv varje gång. Tredje skivan i serien, "American III: Solitary man" (2000), skulle bli deras definitiva höjdpunkt men då har vi ju lämnat 90-talet...
   Men "Unchained" räcker långt för en plats på min trånga 90-talslista på 36 album. Blandningen av gamla låtar, "Mean old cat" och "Country boy" (båda inspelade av Cash redan tidigare), 30-40 år gamla covers från Dean Martins, Don Gibsons och Louvin Brothers repertoar och sedan moderna covers från helt oväntade upphovsmän (Beck, Spain och Soundgarden) är ju direkt betagande. Och att sedan välja den tidigare ej inspelade låten "Unchained" (av låtskrivaren Jude Johnstone) som titel på hela albumet tyder ju på en viss inspirerad öppenhet.
   Johnny Cash gav covergenren en helt ny och annorlunda prägel på skivorna som Rubin producerade. I Cashs mun lät samtliga sånger som typiska Cash-låtar. Så stark och obändigt personlig var han på skiva under de här åren.
   Musikaliskt var "Unchained" ett starkt utvecklat album jämfört med "American recordings". Främst tack vare hela Tom Petty & the Heartbreakers närvaro bakom Cash. Med vissa förstärkningar i form av Marty Stuart, Lindsey Buckingham, Flea (Red Hot Chili Peppers) och Mick Fleetwood.

YouTube: "Southern accents" live 1996 med Johnny.


/ Håkan

"Surrender my soul"

Postad: 2013-10-05 10:32
Kategori: Skiv-recensioner



MARIE LALÁ
Surrender my soul
(Platform of Joy)


Den här skivan släpptes på försommaren men hamnade då i den anonyma högen av orecenserade skivor utan att jag ens hade lyssnat på den. Så är det i mitt liv. Dygnet har bara 24 timmar och handlar hela tiden om prioriteringar. När nya skivor med för mig nya artister som mer eller mindre oväntat ramlar ner på mitt bord måste det nästan alltid finnas ett förhållande till artisten eller någon lockande detalj som får mig intresserad.
   Så var det naturligtvis inte förr när jag dränktes i recensionsskivor, dygnet hade obegränsat med timmar och den nyfikna jakten på nytt, spännande och överraskande var en drivkraft i sig. Nu behövs det som sagt en anledning för att skivan (eller filer, som det nu ibland handlar om) ska få sin tid i högtalarna.
   Inte ens det fantasieggande namnet Marie Lalá eller en snyggt designad digipak fick mig i maj att höja på ögonbrynen och ägna några minuter. Men framåt hösten skulle det visa sig att albumet "Surrender my soul" ändå fångade mina ögon och sedan också mina öron. Jag inleder med en anekdot.
   Dagarna innan Live At Heart, den fantastiska musikfestivalen i Örebro ni vet, plockade jag igenom mina osorterade digipack-skivor av skäl som jag inte kommer ihåg. Hade precis ögnat igenom det massiva festivalprogrammet med alla artister och grupper. Någonstans i min hjärna hade namnet Marie Lalá fastnat och bland skivorna hittade jag just ett album med denna Lalá utan att memorera någon titel eller undersöka omslaget närmare. Hade inget minne om att skivan hade kommit nyligen och misstänkte att skivan var några år gammal. Lade den åt sidan för att eventuellt återvända till den senare.
   Timmarna efter Live At Hearts första framträdande på den första kvällen, Mathias Liljas fantastiska konsert, hade jag inga egna idéer på konserter innan jag senare på kvällen skulle uppleva Jeremias Session Band och Pete & the Poets. I brist på annat hängde jag med till Clarion där Marie Lalá med band skulle spela. Storbandspop, snyggt sjunget och professionellt spelat men ändå lite mainstream och i mina öron just då an aning anonymt. I ett mellansnack nämner Marie sin senaste skiva, "Surrender my soul", då jag lutar mig till en kompis och säger "det kan väl omöjligt vara den skiva jag har hemma".
   Väl hemma upptäcker jag till min förvåning att det är samma Marie Lalá-skiva hon pratade om på konserten som ligger där. Fortfarande utan att lyssna på den. Slut på del 1 i denna anekdot.
   På fredagskvällen, två dagar senare, under Live At Heart befann vi oss på Teatercaféet för att se Slow Fox och Ellen Sundberg. Satt på stolarna rakt framför scenen när jag innan konserten lutar mig fram till min kompis, som vi kan kalla Peter för att han heter så, och förklarar "tro det eller ej, det var senaste skivan med Marie Lalá jag har hemma". Och jag muttrar väl något om att jag har dålig koll på alla skivor som översvämmar mitt hem. Och tror att historien om Marie Lalá därmed kan läggas till handlingarna, men...
   En tjej som sitter på stolen bredvid har hört mitt samtal, knackar mig på axeln och säger:
   - Det är jag som är Marie Lalá.
   Min tappade haka vill jag inte ens se på bild men försökte väl med "svårt att känna igen i mörkret", "elegansen på scen kontra privat" och "jag får så mycket skivor..." innan hon förklarar att hon är från Stockholm och läser på universitetet i Örebro och undrar vad jag tyckte om konserten när jag lite svävande förklarar "att den svenska låten på slutet passade inte riktigt in". Ridå och plats för eftertanke.

Nu har jag lyssnat på "Surrender my soul". Och första låten överraskar mig. "Without you" är fin tjejpop med både energi, slagkraftig refräng och genomarbetat arrangemang. Mer 60-tal än Veronica Maggio om man säger så.
   Sedan kommer utsvävningarna mot lite jazzigare och i mina öron något otydligare låtar som lever mer genom sina stora generösa arrangemang och Maries förvånansvärt varierade röstresurser och mindre genom melodierna. Det var nog anledning till min svala respons på konsertupplevelsen. Material som kräver några lyssningar och hade jag varit mer förberedd, eller bara lyssnat på skivan, hade konsertupplevelsen naturligtvis växt.
   För det är inte så lätt att ena minuten ta till sig den långa skönsjungande och nästan musikalliknande "A few feet under" och nästa den glada rytmiska blåsarrangerade "Keep on moving" som sedan följs av den mjuka akustiska poplåten "Don't you know".
   "Surrender my soul" är på alla sätt ett ambitiöst album med både blås- och stråkarrangemang och ett skiftande material, allt skrivet av Marie Lalá, som tar med lyssnarna på en omväxlande resa bland poplåtar och softa jazzlåtar. Och så den över sex minuter långa och mycket underhållande och sångmässigt varierade avslutningslåten "Deep dark down" på slutet som jag spelar gång på gång.

/ Håkan

Covers: Michael McDonald

Postad: 2013-10-04 07:49
Kategori: Cover-skivor

MICHAEL McDONALD: Motown Two (Motown, 2004)

Normalt sett närmar jag mig varje projekt, varje artikel på den här sidan, med ganska öppna ögon och öron. Vill ju se det positiva, vill njuta av bra musik, berätta om det goda och därmed ge tips om bra skivor att lyssna på. Med den här Michael McDonald-skivan är det tvärtom. "Motown Two", uppföljaren till lika försumbara "Motown", ger ingen positiv upplevelse förutom att skivan låtmässigt innehåller skivbolaget Motowns kanske mest kända låtar. Men de är så mycket bättre i sina tidlösa originalversioner.
   I en snabb resumé av Michael McDonalds senare karriär ger vid handen att han tydligen helt har givit upp sin kreativa karriär för att istället bli en coversångare. Efter den här skivan 2004 har McDonald släppt en skiva med enbart gamla jullåtar, en skiva med allmänna soulcovers och en "Tribute to Motown"-liveskiva. Ett synnerligen knapert innehåll till karriär.
   I varje känd låt på den här skivan står sig Micchael McDonald slätt i en jämförelse med originalen. Den unika explosiviteten och genuina energin är ersatt av en soft soultouch där till slut McDonalds stämma blir lika outhärdlig som en gång Michael Bolton.
   Inte heller i skivans mindre kända låtar, ""Tuesday heartbreak" och "After the dance", kan jag finna någon spänning eller intressant upptäckt.

Låtarna:
1. You're All I Need To Get By (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 3:32   
1968. Singel med Marvin Gaye & Tammi Terrell.
2. I Was Made To Love Her (Henry Cosby/Lula Mae Hardaway/Stevie Wonder) 3:09   
1967. Singel med Stevie Wonder.
3. Reach Out, I'll Be There (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland) 3:40
1966. Singel med Four Tops.
4. Stop, Look, Listen (To Your Heart) (Thom Bell/Linda Creed) 3:49   
1971. Singel med The Stylistics. (Cover 1973 med Marvin Gaye & Diana Ross).
5. Baby I Need Your Loving (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland) 3:20   
1964. Singel med Four Tops.
6. Loving You Is Sweeter Than Ever (Ivory Joe Hunter/Stevie Wonder) 3:37   
1966. Singel med Four Tops.
7. The Tracks Of My Tears (Warren "Pete" Moore/Smokey Robinson/Marvin Tarplin) 3:37   
1965. Singel med The Miracles.
8. What's Going On (Renaldo Benson/Al Cleveland/Marvin Gaye) 4:04   
1971. Singel med Marvin Gaye.
9. I Second That Emotion (AL Cleveland/Smokey Robinson) 3:29   
1967. Singel med The Miracles.
10. After The Dance (Marvin Gaye/T-Boy Ross/Leon Ware) 3:43   
1976. Singel med Marvin Gaye.
11. Nowhere To Run (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland) 3:14
1965. Singel med Martha & the Vandellas.
12. Tuesday Heartbreak (Stevie Wonder) 3:23   
1972. Från albumet "Talking book" med låtskrivaren.
13. Mercy Mercy Me (Marvin Gaye) 3:31
1971. Singel med låtskrivaren.
14. Baby I'm For Real (Anna Gordy Gaye/Marvin Gaye) 3:43
1969. Singel med The Originals.

/ Håkan

"Israel Nashs rain plans"

Postad: 2013-10-03 15:10
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 2013.

ISRAEL NASH
Israel Nash's rain plans
(Rootsy)


Den här skivan marknadsförs som Israel Nash Gripkas nya album men amerikanen och Örebrobekantingen har 2013 tappat sitt efternamn om man ska vara riktigt noga. Musikaliskt har han också delvis tappat kontakten med det tidigare så genomgående råa och otyglade musikaliska uttrycket.
   Han har vid upprepade tillfällen på sina turnéer i Sverige gått i Neil Youngs musikaliska fotspår där den elektriska gitarren mer eller mindre fått ett eget liv. Jag har noterat hans framfart i Örebro många gånger. Det inleddes 2011 på Live At Hearts andra upplaga med en trädgårdsspelning dagen efter på öster, fortsatte med en konsert våren 2012 och sedan en privat spelning kvällen före midsommarafton.
   På alla de här spelningarna har den tunga gitarrocken regerat liksom på liveskivan "Live at Mr Frits" och förra studioalbumet "Barn doors and concrete floors".
   På nya skivan kan vi skönja ett litet annat sound. För drygt ett år sedan flyttade han och familjen från New York till en ranch utanför Austin i Texas. Den miljön bland taggiga kaktusar och skallerormar har lockat fram en lite mjukare form på Gripkas rockmusik.
   Bandet bakom är oförändrat med bröderna McClellan, gitarristen Joey och basisten Aaron, steelgitarristen Eric Swanson och trummisen Josh Fleischmann på kända positioner. Men materialet har ändå fått en luftigare och mer intressant karaktär. I några av de mer countryfierade låtarna påminner Israels röst faktiskt om Gene Clark.
   I övrigt känner man igen Gripkas grovhuggna sätt att sjunga, på exempelvis "Woman at the well", fast det nya atmosfäriska soundet, stundtals vackra arrangemanget och makliga tempot inledningsvis bäddar in låten snyggt och elegant.
   Låtarna som följer, "Through the door" med en vacker steelgitarr och äventyrliga "Just like a water", understryker ambitionen att bjuda på något överraskande. Men sedan fastnar han i de typiska Neil Young-influenserna.
   "Who in time" och "Rain plans" är verkligen kopior ur Youngs kända repertoar, både bokstavligen och känslomässigt. Som den fem minuter långa instrumentala avslutningen på titellåten och sedan den galna elektriska taggtrådsgitarren som dyker upp med jämna mellanrum på slutet av låtarna. Sådant som kanske passar liveformatet bättre.
   De elektriska överdimensionerade sekvenserna stör helheten och tar uppmärksamhet från en fantastisk låtar som "Myer Canyon" och det läckra, vackra introt till "Iron of the mountains".

/ Håkan

"The year we tried to kill the pain"

Postad: 2013-10-03 08:37
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 2013.

BOB WOODRUFF
The year we tried to kill the pain
(Rootsy)


Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att åka på turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. På de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just då höll på att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum som också släpps i höst).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sång, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sång, på köpet.
   I samband med albuminspelningarna förra hösten uppträdde Woodruff och det här bandet på East West i Örebro, som jag har noterat här. Att det fungerade bra på scen kunde vi konstatera då men på skiva blir det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar åt countryrock är det omöjligt att inte tänka på Roger McGuinn. Woodruff hittade alltså sitt eget Heartbreakers i Örebro förra hösten och den musikaliska nivån är mycket hög. Att sedan pianisten Benmont Tench (musiker i Heartbreakers) gjort studiopålägg i Hollywood har bara förstärkt intrycken.
   Under Örebrovistelsen skrev Woodruff nya låtar men har till det nya albumet även valt ut några äldre låtar, bland annat titellåten, från sin 90-talsrepertoar. Dock är ingen låt hämtad från "Lost Kerosene"-skivan fast de båda albumen delar soundmässiga likheter. Den skivans rena powerpopinfluenser har här till stor del förvandlats till klassisk Rickenbacker-pop.
   Live uppfattade jag Woodruff som en singer/songwriter-kille, en duktig låtskrivare med anspråkslöst komp. I inspelningsstudion och på skivan har han tagit ett stort steg framåt. Allt har växt ut till ett komplext sound där musikerna, främst Olofsson, dekorerar med fint utmejslade detaljer. Pop med elegans.
   Inledningen på skivan är knäckande bra där energi och melodisk charm möts. En trestegsraket där slidemästerverket "I didn't know" följs av den genuint 12-strängade "I'm the train" och den slutgiltiga versionen av den 19 år gamla titellåten. Andlös start på ett genomgående starkt album.
   Sedan dämpas tempot och det rena popsoundet blandas ut. Woodruff kanske inte har röst för att göra countrysoulen i "There's something there" full rättvisa men att göra om Motown-låten "Stop in the name of love" till en känslig ballad är både vågat och väldigt lyckat.
   Vi bjuds sedan på både träskrock, "Bayou girl", och ytterligare några popdiamanter innan vi kan andas ut och konstatera att Bob Woodruffs Sverigebesök förra hösten blev så framgångsrikt.

/ Håkan

Frälst och upprymd av Poindexter

Postad: 2013-10-02 07:51
Kategori: 80-talskonserter

Foto: Stig-Owe NordströmBuster Poindexter (David Johansen) och sångerskan Soozie Tyrell i en av många duetter.

David Johansen hade precis albumdebuterat under sitt nya alter ego Buster Poindexter där den tidigare så rockiga framtoning bytts ut mot kostym, nattklubbssångare och kabaré. Vi var i New York en vecka i mitten på september 1987 och gick på vinst och förlust ner till Bottom Line, där Buster uppträdde varje onsdag, och fick komma in. Vi fick plats i baren och fick samtidigt underhållning som vi aldrig glömmer.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/10 1987.

BUSTER POINDEXTER and HIS BANHEES OF BLUE
Bottom Line, New York 16 september 1987


Jag hatar inte direkt jazz men jag undviker gamla jazzlåtar och jag har svårt att riktigt engagera mig när namn som Anita O'Day, Oscar Brown och Ray Charles kommer på tal. Efter ett uppträdande av och med Buster Poindexter är jag såld, frälst och upprymd. Med hjälp av otaliga jazzklassiker, otroligt!
   Buster Poindexter är ingen snedseglad Reagan-rådgivare utan pseudonymen för en av rockmusikens största röster genom tiderna, David Johansen. Då menar jag också största i bokstavlig mening.
   Johansen uppträder som Poindexter en gång i veckan i New York. Han var en gång stjärna i New York Dolls från samma stad, punkrockare innan termen ens var uppfunnen, men sjunger nu jazzstandards i en konsert som byggts ut till rena kabarén med långa monologer.
   Under september uppträdde Johansen, förlåt Poindexter, med sitt stora band på klubben Bottom Line i Greenwich Village. Bred scen och bred lokal där kontakten med publiken var både oundviklig och betydelsefull i den nästan två timmar långa föreställningen.
   Bandet han omger sig med går under namnet Banshees Of Blue och är en alldeles egen historia. Trummisen Tony Machine, också han före detta Dolls, är inte minst vansinnig. Han kliver vid ett tillfälle ut på restaurangborden, spelar på folks vinglas och det slutar med att han dansar tango mellan borden med en dam som fyller år just denna dag!
   Pianisten Joe Delia kommer jag ihåg från förr av inte bara positiva skäl. Han var en gång ledare för det amerikanska gäng som lindade in Kim Larsen i oändliga syntslingor på hans konserter i början på 80-talet. Delia hade också alltför stort inflytande på Johansens senaste (sista?) album "Sweet revenge" men här bakom sitt akustiska piano är han en perfekt orkesterledare.
   Och så Uptown Horns, blåskvartetten som återfinns på nästan alla New York-inspelade album. Med Crispin Cioe i septsen, saxofonisten som i kunnande och skicklighet befinner sig precis snäppet under Clarence Clemons.
   Lägg därtill det rödhåriga yrvädret Soozie Tyrell som till och från har en viktig roll i dialogerna och duetterna i denna show. För show, det är vad det är när Poindexter drar igång denna halsbrytande underhållning.
   Och när scenen inte räcker till tar han med sig blåset och tar en sväng ut mellan borden som på en sämre julafton men roligare. Två långa, 10-15 minuter, monologer tar helt andan ur publiken denna kväll. Långa, sugande berättelser med många höjdpunkter. Omöjliga att berätta i andra hand, men då, en onsdagskväll i september, hade orden inga gränser, komedin inget slut och humorn flödade kompromisslöst.
   När Poindexter avslutade en av de långa monologerna med en helt knäckande version av "House of the rising sun" stod tiden still för första och enda gången på denna New York-tripp.

/ Håkan

"Sunday morning record"

Postad: 2013-10-01 13:44
Kategori: Skiv-recensioner



The Band Of Heathens
Sunday morning record
(BOH/Blue Rose)


Innan jag för drygt två år sedan fick uppleva en konsert med The Band Of Heathens var jag dåligt förberedd och hade inte lyssnat tillräckligt på deras skivor. Konserten tog mig med storm (läs här) både musikaliskt och bandmässigt. Främst imponerade bandets breda kunnande, den varierade repertoaren och tre olika solister.
   I efterhand bekantade jag mig med det då aktuella albumet "Top hat clown & the clapmaster's son", givetvis ett utmärkt innehåll men upp till närheten, den fysiska attacken och spelglädjen nådde den inte.
   Sedan blev det tyst, bandet ombildades och på den nya skivan är det helt andra musikaliska förutsättningar. Bandets tidigare kompsektion finns inte längre, Richard Millsap är ny trummis och basjobbet delas av tre killar utanför bandet, och den treeniga frontlinjen är decimerad till två man.
   På omslaget sitter de fyra killarna i bandet anspråkslöst samlade vid ett spartanskt utomhusbord som ett The Band i 2010-talet men det är Ed Jurdi och Gordy Quist som är bandets sångare, låtskrivare och frontmän.
   Bandet har inte bara blivit en tajtare enhet. Jag tycker mig på den här skivan (som släpps imorgon) upptäcka en utveckling åt lite mer mainstream-håll och lite mindre personlig musik. Sedan är kanske inte skivutgivning bandets rätta element.
   Utvecklingen i The Band Of Heathens får mig att jämföra med The Jayhawks på 90-talet. När Mark Olson lämnade den gruppen försvann lite själ och mycket kreativitet. Det vilar en känsla av lågprofil över produktion och sound på "Sunday morning record" fast det i materialet finns positiva fördelar.
   The Band-ekot i "Caroline Williams", texten till "Records in bed", den snälla stämsången på "Since I've been home" och den långa episka "Texas", med sina James Taylor-vibrationer, är några höjdpunkter. Bland många låtar som jag tror växer på konsert.
   Och jag letar förtvivlat efter de där avgörande positiva detaljerna som utmärker ett så gott som klassiskt album, vilket jag tror att det här bandet trots allt har potential att producera, men blir mer och mer övertygad om att The Band Of Heathens har gjort ett bra men inte lysande album.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.