Blogginlägg

Förväntad men inte omtumlande rocksuccé

Foto: Magnus SundellTemperance Movement i full aktion.

THE TEMPERANCE MOVEMENT
JOSHUA JAMES BAND
East West, Örebro 21 oktober 2013
Konsertlängd: 20:04-20:50 (Joshua James, 46 min) och 21:10-22:25 (Temperance, 75 min)
Min plats: ca 6 m till höger om scenen.

Ryktet efter det här engelska bandets förra spelning på East West i somras hade onekligen spridit sig och det var tämligen fullpackat med förväntansfulla människor på måndagskvällen när kvintetten återvände. Förra gången var det en oförutsägbar och överraskande knockout i magen, chockartat som någon i publiken så exakt uttryckte det, och nu blev det en mer förväntad succé.
   Energin och explosiviteten fanns naturligtvis kvar i den genuina rockkänsla som genomstrålar det här gänget. Sångaren Phil Campbell stod visuellt längst fram i centrum, fylld av energi och gymnastiska rörelser, men musikaliskt var det de båda sologitarristerna Luke Potashnick och Paul Sayer som bar bandets sound på sina axlar.
   Återigen var det svårt att placera Campbell bland förebilderna. Ibland väste han sprucket som en ung Rod Stewart och i de tyngre låtarna kunde jag inte låta bli att jämföra med Paul Rodgers. Nu med hatt på huvudet drog tankarna åt den gamle skotske sångaren Frankie Miller. Och likt alla tänkbara förebilder har The Temperance Movement bra låtar på sin repertoar som numera finns utgiven på det drygt en månad gamla debutalbumet. En scenrepertoar som till slut, efter två inropningar, blev komplett med skivans samtliga tretton låtar.
   Jag har förstått att bandets låtordning ändras från konsert till konsert, allt för att hålla bandet på tå, men det har mindre betydelse i vilken ordning låtarna framförs. Ty bandet har ju trots allt, för att vara ett gediget rockband, en varierad låtlista där högfrekventa rocklåtar blandades upp med både gospelklingande sekvenser, soulinfluerade partier, ballader och tillochmed akustiska inslag. Men energin, som var så överraskande i somras, var närvarande i varje sekund även i måndags.
   Överraskningsmomentet, en nog så viktig del i intressant rockmusik, var av naturliga skäl inte lika påtaglig den här gången och jag tyckte inte attacken och bettet i band och sångare var lika omtumlande den här gången. Men det kanske kan förklaras av att ljud, volym och framtoning blir en aning dämpad i en fullsatt lokal som helt enkelt suger ur mycket av energin som utstrålas från scen.
   Men det fanns ändå åtskilliga guldskimrande ögonblick på den här konserten. "Be bop a lula"-inflikningen på "Take it back", den egna favoriten "Chinese lanterns", Little Feat-gunget i "Know for sure" och energifinalen och andra extralåten med "Morning riders". Och naturligtvis den magiska första extralåten "Lovers & fighters" där bandet samlade sig efter publikovationerna, Campbell greppade en akustisk gitarr och sjöng så vackert i en låt som toppades med konstpausen innan gitarrsolon avslutade låten.
   Då stod möbelhandlaren, bilförsäljaren, artistbokaren, försäkringstjänstemannen, den före detta redigeraren, hårdrocksgitarristen, annonsförsäljaren, sportjournalisten, projektledaren och alla vi andra vanliga människor i publiken, i varierad ålder mellan gammal och förhållandevis ung, och bara njöt av stundens magi.
   Förbandet med amerikanen Joshua James i spetsen var kvällens överraskning precis som Temperance Movement var i somras fast här handlade det om lågmälda, eleganta och välkonstruerade sånger. Joshuas spännande lätt hesa röst gav tillsammans med sitt tremannaband ett både gemytligt och engagerande intryck. Låtarna var i mina öron nya men ett väldigt fint ljud, lätt ekoförstärkt, ökade på intresset kring hans repertoar. Och gitarristen bjöd på några hisnande ljudupplevelser.

Temperance Movements låtar:
Be Lucky
Take It Back
Serenity
Midnight Black
Smouldering
Chinese Lanterns
Only Friend
Ain't No Telling
Pride
Know For Sure

Extralåt
Lovers & Fighters

Extra extralåt
Morning riders

Foto: Magnus SundellJoshua James var kvällens överraskning.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.