Blogginlägg från 2013-10-23

John "Gypie" Mayo (1951-2013)

Postad: 2013-10-23 20:36
Kategori: Minns

I april 1977 ersatte Gypie Mayo originalgitarristen Wilko Johnson i Dr Feelgood. I nästan fyra år var han medlem och i mina öron var det gruppens bästa och mest kreativa år.
   Mayo hade kanske inte Wilkos utstrålning (vem har det?) men kom in som en färgstark gitarrist och blev också en viktig låtskrivare i gruppen. Redan på första albumet tillsammans, "Be seeing you" (oktober 1977) hade Mayo del i de flesta originallåtarna och "Hi-rise" skrev han dessutom själv.
   Inför nästa album, "Private practice", hamnade Mayos gitarr och låtar än mer i centrum och skulle på en av albumlåtarna, "Milk and alcohol", spela huvudrollen tack vare ett av hans gitarriff som sedan fick en text av Nick Lowe. Låten blev Feelgoods största listsuccé i England.
   Under Mayos tid i Feelgood producerade gruppen fem album, inklusive en liveskiva, där han bidrog med låtar till alla. Inte minst på den Nick Lowe-producerade "A case of the shakes" (1980), hans sista skiva med gruppen, där han var med och skrev sju låtar.
   I mars 1981 lämnade han gruppen och spelade först med The Cobras och sedan med The Lone Sharks med bland annat Bill Hurley på sång. Under 90-talet spelade han också i en ombildning av Yardbirds och under senare år spelade han i Oriole Express.
   Mitt enda levande minne av Gypie Mayo var 1988 när jag såg Inmates i Örebro då han tillfälligt ersatte bandets ordinarie gitarrist Peter Gunn. Ni kan läsa mer om den konserten här.
   När Gypie Mayo, döpt till John Phillip Cathra, gick med i Dr Feelgood fanns där redan tre John, Lee John Collinson (Lee Brilleaux), John Martin (The Big Figure) och John Sparkes (Sparko) så Lee döpte om honom till Gypie Mayo.
   Läs även Will Birchs initierade ord om Gypie här.
   Gypie Mayo dog i morse 23 oktober 2013 efter en tids sjukdom.

/ Håkan

"Women"

Postad: 2013-10-23 10:35
Kategori: Skiv-recensioner



HALDEN ELECTRIC
Women
(Rootsy/Home On The Range)


Ibland får jag för mig att Norge är USA:s närmaste grannland. Inte minst musikaliskt har de båda länderna många gemensamma intressen. Jag, som är tillräckligt gammal, minns exempelvis på 80-talet när den norska musiktidningen Beat skrev om otaliga intressanta amerikanska artister inom rock- och countrygenren. De uppmärksammade namn som ingen skrev om i Sverige. Americana innan ordet hade uppfunnits.
   I den lite udda, mycket personliga men musikaliskt mycket starka genren befinner sig Halden Electric som inte vill bestämma sig för om det är en artist, ett band eller ett koncept. Sådant skapar lite oro och osäkerhet i mitt huvud där jag alltid uppfattat Halden Electric som en person, som en pseudonym för Anders Svendsen. Det har jag inte minst fått uppleva under hans uppmärksammade konserter på Live At Heart ett par gånger.
   Det är Svendsen som sjunger och har skrivit samtliga låtar på det nya albumet, en dubbel-cd, och har tillsammans med multiinstrumentalisten Freddy Holm både producerat, spelat in och mixat skivan. Men har också musiker bakom sig, främst Holm som snarast är virtuos på både mandolin, dobro, gfiol, cello och steelguitar.
   Nu är första halvan av "Women" musikaliskt överlag ingen stor produktion med skickliga musikerinsatser som viktigaste detalj. Nej, Svendsen är så långt lågmäld, sångerna är ofta lite svårtillgängliga för det ovana örat och profilerade refränger är inte direkt i centrum ty berättelserna och texterna bottnar ofta i vemod, bitterhet, sorg och för all del också glädje.
   Inledande "Loving comes to life", med ett finmejslat plockande på en mandolin och det trygga celloljudet, välkomnar lyssnaren på ett fint och lovande sätt. Sedan radas sångerna upp anspråkslöst och sympatiskt, på ett gammalt amerikanskt sätt, men utan att fastna i min hjärna på riktigt. Sedan kommer den oerhört vackra "Annie leaving" och förändrar allt. Som en gammal folkmelodi, och den påminner om något man har hört förut, sjungs och spelas det på ett alldeles magiskt sätt.
   Den huvudsakligen akustiska första cd:n avslutas med "True love", ännu en melodiskt magisk pärla, och albumets elektriska del inleds med "No more love" och det är inte bara texterna som då ändrar karaktär.
   Av olika skäl är cd 2 elektrisk, mer högljudd och där blir uttrycket lite större men också lite mindre personligt. De stora gesterna, de elektriska gitarrerna blir mer effekter än musikaliskt motiverade. Tänker jag först innan låtar som den Neil Young-influerade "Somewhere" och den fina "All I ever needed", med fiolen i centrum, får mig på andra tankar. Men fiol/cello ihop med elektrisk gitarr är inte alltid en positiv kombination. Ibland, "See no evil" och "How much attention", luktar det ren symfonirock.
   Slutet är dock gott på denna samling med hela 20 nya Halden Electric-låtar. På "Trust your love" har han i halvfart fått vemod och elektricitet att mötas på halva vägen.

/ Håkan

Mogen sångerska

Postad: 2013-10-23 07:56
Kategori: Live-recensioner

Irma, som vid den här tidpunkten strök sitt efternamn Schultz, hade på försommaren 1989 solodebuterat med albumet "Då staden har vaknat" och genomförde på hösten en sporadisk turné i eget namn. I kompbandet hade producenten Billy Bolero, på gitarr, samlat en mix av musiker från de Bolero-producerade grupperna SH! (Nyström, Sventelius) och Zzaj (Gunnarsson, Eriksson) plus körtjejen Emily Gray som 1983 var medlem i Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1989.

IRMA
Contan, Örebro 11 oktober 1989


Irma Schultz på scen. De fyra konserter hon just nu genomför sker inte under stor publicitet och som albumdebutant är hon givetvis ännu en okänt kort. Ändå var det välfyllt med folk på Contan i onsdagskväll.
   Det var en förhållandevis ung publik uppfödd på disco och dans som därför var lite avvaktande för levande rock.
   Irma är en ovanligt mogen sångerska som albumdebuterade i våras. Hon har lång rutin som körsångerska bakom bland annat Imperiet, Lolita Pop, Docenterna, Zzaj och Reeperbahn och har tidigare varit medlem i Zzang Tumb, Big Bang Ralph och Paris Bis.
   Med bara ett album bakom sig, en skiva där producenten Billy Bolero dessutom har skrivit de flesta låtar, är det tufft att redan turnera. Men skivan är genomgående stark och på scen fick den lugna musiken på vinyl ett helt annat bett. Och Irma hade en underbar röst, som hon har utvecklat ytterligare hos den kände sångpedagogen Bo Sydow, som passade till både rock och ballader.
   Med samma känsla och noggrannhet som Billy Bolero skapat Irmas sound på skiva hade han också samlat ihop ett stort och duktigt gäng kompmusiker. Bolero, som spelade gitarr, omgav sig med musiker från SH! och Zzaj och en körtjej, Emily Gray, som tidigare sjungit med Raj Montana Band.
   Den ödmjukhet och vänliga framtoning Irma har privat var som bortblåst när hon klev upp på scenen. Ännu så länge hade hon lite svårt för mellansnacket men som sångerska är hon redan ett helgjutet proffs med en självklar utstrålning och en rutin hon odlat sedan 16-årsåldern.
   Irma med vänner framförde åtta av de tio låtarna från albumet. Följaktligen en kort konsert som gav en hoppfull föraning om framtiden.
   Hon håller på och skriver egna låtar nu och med ytterligare några album bakom sig kan hon bli en sensation även på scen. Redan nu kan vi dock ana en osedvanligt talangfull sångerska.

Billy Bolero, gitarr
Mats Gunnarsson, saxofon och percussion
Johan Nyström, trummor
Patrik Sventelius, bas
Håkan Eriksson, keyboards
Emily Gray, kör

Låtarna:
Vem är du
För varje steg
När dagen återvänder
Genom natten
Vår bar
Tillbaks till mig
När du ändå tänker gå

Extralåt
Den jag väntat på

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.