Blogginlägg från 2013-10-11

Underhållande pop i en välfylld foajé

Postad: 2013-10-11 08:40
Kategori: Live-recensioner









Bilder: Anders Erkman

THE BAGARI-HAYES PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 10 oktober 2013
Konsertlängd: 20:08-21:09 (61 min)
Min plats: ca 7 meter från scen delvis skymd bakom en pelare.


I samband med ett skivsläpp är en så kallad releasekonsert alltid något speciellt. Förväntansfullt och festligt i publiken, spelsuget och lättsamt på scen. Det blir liksom hemmaplan för bandet på en konsert inför många vänner, bekanta och familj. Men de gynnsamma förutsättningarna störde inte ambitionen hos The Bagari-Hayes Project att bjuda på det allra bästa från en skiva, recension här, som håller en hög och underhållande nivå.
   I biljettpriset ingick ett exemplar av skivan "Chakoufi" så många i publiken hade säkert inte hört skivan innan konserten. Men materialet är ju av den omedelbara sorten så jag tror alla gick hem efter konserten med ett leende på läpparna. Nya skivan spelade givetvis en stor huvudroll på torsdagskvällens konsert.
   I så gott som samma låtordning tog bandet sig igenom repertoaren och rytmen mellan låtarna på skivan blev givetvis lika naturlig på scen. Med underhållande mellansnack av John Hayes Jr som extra bonus. Han behärskade den svåra konsten att blanda allvar med humor perfekt. Bredvid stod bandets andre huvudperson, Tommy Bagari och spelade genomgående akustisk gitarr, exemplariskt mixad, på ett lysande personligt sätt.
   Med sig på scen hade Bagari-Hayes samma gäng musiker som på skivan, lugn och trygghet för alla inblandade. Men ingen lutade sig tillbaka utan alla bjöd på ett genomgående högklassigt framförande. Med ännu en gång Clas Olofsson som den kanske mest lysande medlemmen på sina olika steelgitarrer, elektrisk slidegitarr och mandolin. Slutsolot på "Children of a greater God" var en av konsertens mest hisnande upplevelser.
   John Hays Jr överraskade som sångare redan på skivan och motsvarade de höjda förväntningarna på scen med en stark och väldigt melodisk röst. Tommy Bagari hade mer emotionell kraft i sin röst och kombinationen av de båda stämmorna ger bandet en underbar bredd och styrka.
   Trots rutinerade musiker i den bakre linjen, Olofsson, Fredrik Landh och Anders Moberg, var det ändå de udda instrumenten fioler och det irländska inslaget med säckpipa och flöjt som gav livearrangemangen det mest personliga intrycket. De många snygga harmonierna i Bagaris melodier fick där delikata små känslohöjande effekter.
   Kajsa Zetterlund på fiol och sång fick stundtals hjälp av Karin Gustavsson på ytterligare en fiol och Christy O'Leary gav John Hays Jrs irländska ursprung en musikalisk inramning med det läckra soundet av säckpipa och den fint utmejslade flöjten utan att gruppsoundet hamnade i renodlad folkmusik.
   Repertoarens låtordning var som sagt ingen överraskning men det bjöds ändå på en ny låt, "Lost and gone" som kom att avsluta huvudavdelningen, där presentationen av gruppen bakades in snyggt och relevant.
   Bandet klappades naturligtvis in på scenen igen och fick då sluta med skivans sista låt som är en hyllning till John Lennon, "John", och inleddes dämpad och akustisk men som sedan ökade i intensitet medan musikerna en och en förstärkte bandet. I en stormande och högljudd final, exempelvis spelade Fredrik Landh trummor som aldrig förr, blev textraden "a working class hero is something to be" som en tribut över hela konsertkvällens fina stämning i en välfylld foajé på Clarion Hotel.

Låtarna:
Chakoufi
Eyes
Children of a greater God
Voices
The journey
Glass house
I owe you
To the dealers and the wheelers
Dear God
Lost and gone

Extralåt:
John

/ Håkan

Tributes: Nick Lowe

Postad: 2013-10-11 07:57
Kategori: Tribute-skivor



"Lowe country" (Fiesta Red, 2012)

Nick Lowes låtskrivarkapacitet börjar attrahera även den yngre artistskaran på den amerikanska kontinenten. "Lowe country" är ett försök att plantera Lowes genuint engelska låtar i den amerikanska countrytraditionen.

När jag tror att jag har skrivit om alla coverskivor med Nick Lowe-låtar, "Lowe profile" och "Labour of love", så dyker det upp ännu en som dessutom är tämligen aktuell och nyproducerad. Och medverkande artister är i mina ögon och öron övervägande okända och, misstänker jag, hämtade från den yngre generationen. Men sådant skadar inte utan gör lyssningen spännande. Artister som inte växt upp med Nick Lowe kan mycket väl ha förutsättningslösa ambitioner.
   Temat på skivan är alltså country, både ny och gammal traditionell, vilket intensifierar nyfikenheten fast "Lowe country" från första till sista låt är ett amerikanskt projekt. Först tror jag urvalet av låtar är hämtade från Nicks senare repertoar men det visar sig vara en skeptisk felanalys. Det är sannerligen ett mycket blandat innehåll, från 1972 (Brinsley Schwarzs "Don't lose your grip on love") till 2001 ("Lately I've let things slide") och från överraskande rockigt känt material ("Heart of the city") till rent obskyra låtar ("Marie Provost").
   Allt framfört på ett fräscht countryfierat sätt av en rad artister där egentligen bara Ron Sexsmith, Elvis Costellos favoritsångare, är bekant för mig tidigare.
   Det är alltid intressant när kvinnliga artister tolkar manliga låtskrivare. Inledande Caitlin Rose gör en tämligen rak men bra version av "Lately I've let things slide" men Amanda Shires gör en hudnära och personlig variant på "I love the sound of breaking glass". Hennes fiolspel gör det också spännande.
   JEFF The Brotherhood, som är bröderna Jake och Jamin Orrall, gör en minimalistisk Buddy Holly-influerad variant på "Mary Provost". Texas-sångaren Hayes Carll gör skivans mest udda låturval, "(I'm gonna start) Living again if it kills me", låten som är skriven av Lowe tillsammans med Dave Edmunds och Carlene Carter men aldrig inspelad av Lowe.
   Erin Enderlin, kraftfull röst mitt i all countrytwang, Unsinkable Boxer, bra men lite förkyld stämma, och Colin Gilmore (Jimmie Dales son), med en naken temposvag version av "You make me", är några av topparna på skivan.
   "Heart of the city", en rockklassiker, borde inte passa in i det här sammanhanget men görs här som en överraskande svängig bluesgrasslåt av Chatham County Line.
   Lori McKenna och Griffin House gör inga större avtryck innan Ron Sexsmith kommer och avslutar skivan storartat med en enkel och liveinspelad i studion "Where's my everything" som vore den skriven av honom själv.

Innehåll:
1. Lately I've Let Things Slide (Caitlin Rose)
2. Don't Lose Your Grip On Love (The Parson Red Heads)
3. All Men Are Liars (Robert Ellis)
4. I Love The Sound Of Breaking Glass (Amanda Shires)
5. Marie Provost (Jeff The Brotherhood)
6. (I'm Gonna Start) Living Again If It Kills Me (Hayes Carll)
7. Lover Don't Go (Erin Enderlin)
8. When I Write The Book (The Unsinkable Boxer)
9. You Make Me (Colin Gilmore)
10. Heart Of The City (Chatham County Line)
11. What's Shakin' on the Hill (Lori McKenna)
12. Cracking Up (Griffin House)
13. Where's My Everything? (Ron Sexsmith)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.