Blogginlägg

Elakt eko störde Winnerbäcks personlighet

Postad: 2013-10-21 10:55
Kategori: Live-recensioner

Foto: Pelle Blohm
Foto: Maja Odelholm

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/10 2013.

LARS WINNERBÄCK
Conventum Arena, Örebro 19 oktober 2013
Konsertlängd: 19:35-21:30 (115 min)
Min plats: stående ca 25 m till höger om scenen.


Jag har upplevt oanständigt många konserter med Lars Winnerbäck för att kunna beskriva ännu ett Örebrobesök som spännande. Tänker jag innan jag äntrar den flyghangarliknande lokalen där ett publikhav av genuina Winnerbäck-fans både höjer temperaturen i lokalen och mina förväntningar. En fanatisk stämning, en spontan "ja, må han leva"-allsång (det var Winnerbäcks 38:e födelsedag) och allmänna hyllningar av rent hysteriska mått till artisten på scen trissade också upp förhoppningarna.
   Winnerbäck har precis inlett en turné som uppenbart kommer ta han och hans sånger från hemmaplan till hemmaplan. Från premiären i Linköping på fredagskvällen var det därför stämningsmässigt inte långt till Örebro där han länge har haft en stor och trogen fanskara.
   Till ackompanjemang av ett enormt jubel gjorde Winnerbäck entré ensam med en akustisk gitarr i ett iskallt vitt strålkastarsken och inledde., enligt formulär 1A, med första låten från senaste skivan, "Vi åkte aldrig ut till havet". Så långt var allt under kontroll men när han började sjunga visade sig lokalens akustiska förutsättningar från sin sämsta sida.
   Från vår plats där vi stod lät det som om diskanten i hans röst kom smygande bakom vår rygg och blev till ett elakt format eko. Det blev inte bättre när Winnerbäck fick sällskap av det sex man starka kompbandet och jag i min enfald trodde att volym, decibel och tajt grupparbete skulle sopa bort de störande detaljerna i en annars faktiskt spännande repertoar. Den här kvällen skulle inga publikfriande greatest hits-ambitioner göra sig hörda.
   Men efter dryga 40 års konsertupplevelser har jag lärt mig att vänja mig och tänka bort små störningsmoment och koncentrera mig på det positiva och kreativa på en konsert. Ändå fick jag upprepade negativa och konspiratoriska tankar i min skalle när jag fick för mig att produktionen bakom Lars Winnerbäcks konsert hade satsat mer pengar på ljuset än ljudet. Ty ett spindelnät av ljusstrålar, en myriad av höj- och sänkbara strålkastare och epilepsiframkallande ljusbomber spelade stundtals en visuellt underhållande roll.
   Men vi ska inte klaga för mycket på de yttre förutsättningarna i den ihåliga akustiken som låg utanför Winnerbäcks kontroll den här kvällen. För han är en orubbligt personlig artist, som dessutom är folklig trots sin kärva framtoning, där styling och på förhand välregisserade mellansnack inte hör hemma på hans konserter. Som när han inför sista låten i ordinarie set, "Hosianna", inte kom på vad han ville säga förutom "tack". En för övrigt underbar finallåt som ökade i intensitet och sedan mycket effektfullt tonades ned till nästan ingenting innan den åter steg till himlen.
   Bandet bakom Winnerbäck är kanske inte lika flexibelt som tidigare konstellationer med tjejer, fioler, duettsång och den allmänt spännande ljudbilden. Nu hade den helt manliga sextetten en utpräglad rocksättning med två sologitarrister, Ola Nyström och Johan Persson, två keyboardspelare, David Nyström och Anders "Boba" Lindström, trummisen Robban Eriksson och en basist, Jerker Odelholm numera också medproducent, som vid upprepade tillfällen tog steget fram till mikrofonen.
   Det nya materialet från albumet "Hosianna" spelade mycket tacksamt huvudroll på lördagskvällen. På skiva har låtarna totalt sett inte alls samma lyskraft i jämförelse med många av hans klassiker. Men det var ändå så glädjande att få uppleva en artist av Winnerbäcks dignitet, med en så stor och förväntansfull publik, så rakryggat förnya sin scenrepertoar med drygt 30% aktuellt material. Där jag förutom titellåten tyckte att både "Skolklockan" och "När det blåser från ditt håll" live hade lyft sig ett par klasser.
   Bland de avslutande extralåtarna kom trots allt några välvalda kronjuveler ur Winnerbäcks repertoar då stämningen bland både fans och allmänhet steg åtskilliga grader. Med den sanslöst effektiva "Elden", lika imponerande "Kom ihåg mig" och den tolv verser utan refräng långa "Söndermarken".
   Som recensent är jag också en människa som påverkas av atmosfär och förutsättningar under en konsert. Stämningen gav givetvis positiva vibrationer under Winnerbäcks konsert och de akustiska problemen, det störande ekot, det negativa.
   Till slut ska hela upplevelsen graderas i sin helhet och den omedelbara känslan är för min del att jag har sett Winnerbäck-konserter av absolut optimala kvalitéer, 2004 under hans soloturné och 2007 med "Daugava"-gänget. Nu blev det en tämligen normal konsertupplevelse utan magplask men också utan direkt magiska höjdpunkter.

Winnerbäcks låtar:
Vi åkte aldrig ut till havet
Gå med mig vart jag går
Det gick inte
Mareld
Skolklockan
Från kylan in i värmen
Ett sällsynt exemplar
För dig
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
När det blåser från ditt håll
Utkast till ett brev
Stort liv
Elegi
Hugger i sten
Hosianna

Extralåtar
Jag är hos dig igen
Elden
Kom ihåg

Extra extralåt
Söndermarken

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.