Blogginlägg

"Surrender my soul"

MARIE LALÁ
Surrender my soul
(Platform of Joy)

Den här skivan släpptes på försommaren men hamnade då i den anonyma högen av orecenserade skivor utan att jag ens hade lyssnat på den. Så är det i mitt liv. Dygnet har bara 24 timmar och handlar hela tiden om prioriteringar. När nya skivor med för mig nya artister som mer eller mindre oväntat ramlar ner på mitt bord måste det nästan alltid finnas ett förhållande till artisten eller någon lockande detalj som får mig intresserad.
   Så var det naturligtvis inte förr när jag dränktes i recensionsskivor, dygnet hade obegränsat med timmar och den nyfikna jakten på nytt, spännande och överraskande var en drivkraft i sig. Nu behövs det som sagt en anledning för att skivan (eller filer, som det nu ibland handlar om) ska få sin tid i högtalarna.
   Inte ens det fantasieggande namnet Marie Lalá eller en snyggt designad digipak fick mig i maj att höja på ögonbrynen och ägna några minuter. Men framåt hösten skulle det visa sig att albumet "Surrender my soul" ändå fångade mina ögon och sedan också mina öron. Jag inleder med en anekdot.
   Dagarna innan Live At Heart, den fantastiska musikfestivalen i Örebro ni vet, plockade jag igenom mina osorterade digipack-skivor av skäl som jag inte kommer ihåg. Hade precis ögnat igenom det massiva festivalprogrammet med alla artister och grupper. Någonstans i min hjärna hade namnet Marie Lalá fastnat och bland skivorna hittade jag just ett album med denna Lalá utan att memorera någon titel eller undersöka omslaget närmare. Hade inget minne om att skivan hade kommit nyligen och misstänkte att skivan var några år gammal. Lade den åt sidan för att eventuellt återvända till den senare.
   Timmarna efter Live At Hearts första framträdande på den första kvällen, Mathias Liljas fantastiska konsert, hade jag inga egna idéer på konserter innan jag senare på kvällen skulle uppleva Jeremias Session Band och Pete & the Poets. I brist på annat hängde jag med till Clarion där Marie Lalá med band skulle spela. Storbandspop, snyggt sjunget och professionellt spelat men ändå lite mainstream och i mina öron just då an aning anonymt. I ett mellansnack nämner Marie sin senaste skiva, "Surrender my soul", då jag lutar mig till en kompis och säger "det kan väl omöjligt vara den skiva jag har hemma".
   Väl hemma upptäcker jag till min förvåning att det är samma Marie Lalá-skiva hon pratade om på konserten som ligger där. Fortfarande utan att lyssna på den. Slut på del 1 i denna anekdot.
   På fredagskvällen, två dagar senare, under Live At Heart befann vi oss på Teatercaféet för att se Slow Fox och Ellen Sundberg. Satt på stolarna rakt framför scenen när jag innan konserten lutar mig fram till min kompis, som vi kan kalla Peter för att han heter så, och förklarar "tro det eller ej, det var senaste skivan med Marie Lalá jag har hemma". Och jag muttrar väl något om att jag har dålig koll på alla skivor som översvämmar mitt hem. Och tror att historien om Marie Lalá därmed kan läggas till handlingarna, men...
   En tjej som sitter på stolen bredvid har hört mitt samtal, knackar mig på axeln och säger:
   - Det är jag som är Marie Lalá.
   Min tappade haka vill jag inte ens se på bild men försökte väl med "svårt att känna igen i mörkret", "elegansen på scen kontra privat" och "jag får så mycket skivor..." innan hon förklarar att hon är från Stockholm och läser på universitetet i Örebro och undrar vad jag tyckte om konserten när jag lite svävande förklarar "att den svenska låten på slutet passade inte riktigt in". Ridå och plats för eftertanke.

Nu har jag lyssnat på "Surrender my soul". Och första låten överraskar mig. "Without you" är fin tjejpop med både energi, slagkraftig refräng och genomarbetat arrangemang. Mer 60-tal än Veronica Maggio om man säger så.
   Sedan kommer utsvävningarna mot lite jazzigare och i mina öron något otydligare låtar som lever mer genom sina stora generösa arrangemang och Maries förvånansvärt varierade röstresurser och mindre genom melodierna. Det var nog anledning till min svala respons på konsertupplevelsen. Material som kräver några lyssningar och hade jag varit mer förberedd, eller bara lyssnat på skivan, hade konsertupplevelsen naturligtvis växt.
   För det är inte så lätt att ena minuten ta till sig den långa skönsjungande och nästan musikalliknande "A few feet under" och nästa den glada rytmiska blåsarrangerade "Keep on moving" som sedan följs av den mjuka akustiska poplåten "Don't you know".
   "Surrender my soul" är på alla sätt ett ambitiöst album med både blås- och stråkarrangemang och ett skiftande material, allt skrivet av Marie Lalá, som tar med lyssnarna på en omväxlande resa bland poplåtar och softa jazzlåtar. Och så den över sex minuter långa och mycket underhållande och sångmässigt varierade avslutningslåten "Deep dark down" på slutet som jag spelar gång på gång.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.