Blogginlägg

"The year we tried to kill the pain"

Postad: 2013-10-03 08:37
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 2013.

BOB WOODRUFF
The year we tried to kill the pain
(Rootsy)


Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att åka på turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. På de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just då höll på att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum som också släpps i höst).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sång, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sång, på köpet.
   I samband med albuminspelningarna förra hösten uppträdde Woodruff och det här bandet på East West i Örebro, som jag har noterat här. Att det fungerade bra på scen kunde vi konstatera då men på skiva blir det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar åt countryrock är det omöjligt att inte tänka på Roger McGuinn. Woodruff hittade alltså sitt eget Heartbreakers i Örebro förra hösten och den musikaliska nivån är mycket hög. Att sedan pianisten Benmont Tench (musiker i Heartbreakers) gjort studiopålägg i Hollywood har bara förstärkt intrycken.
   Under Örebrovistelsen skrev Woodruff nya låtar men har till det nya albumet även valt ut några äldre låtar, bland annat titellåten, från sin 90-talsrepertoar. Dock är ingen låt hämtad från "Lost Kerosene"-skivan fast de båda albumen delar soundmässiga likheter. Den skivans rena powerpopinfluenser har här till stor del förvandlats till klassisk Rickenbacker-pop.
   Live uppfattade jag Woodruff som en singer/songwriter-kille, en duktig låtskrivare med anspråkslöst komp. I inspelningsstudion och på skivan har han tagit ett stort steg framåt. Allt har växt ut till ett komplext sound där musikerna, främst Olofsson, dekorerar med fint utmejslade detaljer. Pop med elegans.
   Inledningen på skivan är knäckande bra där energi och melodisk charm möts. En trestegsraket där slidemästerverket "I didn't know" följs av den genuint 12-strängade "I'm the train" och den slutgiltiga versionen av den 19 år gamla titellåten. Andlös start på ett genomgående starkt album.
   Sedan dämpas tempot och det rena popsoundet blandas ut. Woodruff kanske inte har röst för att göra countrysoulen i "There's something there" full rättvisa men att göra om Motown-låten "Stop in the name of love" till en känslig ballad är både vågat och väldigt lyckat.
   Vi bjuds sedan på både träskrock, "Bayou girl", och ytterligare några popdiamanter innan vi kan andas ut och konstatera att Bob Woodruffs Sverigebesök förra hösten blev så framgångsrikt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (437)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (231)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (130)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.