Blogginlägg

Ronander drog igång åt Clapton

Postad: 2013-11-06 07:54
Kategori: Live-recensioner



Den just solodebuterande Mats Ronander knyckte rubriken från det rutinerade proffset Eric Clapton när han fick chansen att agera uppvärmare till sin idol. Jag träffade Mats för en intervju en månad senare (vid Prisma-spelningen i Örebro) då han berättade om Clapton-äventyret att "Visserligen fick vi bara spela en halvtimme men allt fungerade perfekt och var roligt. På en privat fest jammade Clapton och jag efter den sista konserten. Han jämförde mig med Jeff Beck men jag är osäker om jag ska ta det som en komplimang...".
   Ronander hade gjort efterlängtad solodebut på skiva i augusti 1981 med albumet "Hård kärlek" och Claptons senaste album hette "Another ticket" som han dock valde att inte spela några låtar från.
   Claptons Skandinavien-besök i oktober 1981 ingick inte i någon större omfattande turné utan var helt enkelt endast åtta konserter i Finland, Sverige, Norge och Danmark mellan 7 och 17 oktober.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 1981.

ERIC CLAPTON
MATS RONANDER BAND
Isstadion, Stockholm 9 oktober 1981


Att Mats Ronander har fått erbjudandet att vara förband åt Eric Claptons Skandinavienkonserter är en mer logisk kombination än någon ens funderat på. Naturligtvis ska man inte ställa Clapton och Ronander mot varandra men trots åldersskillnaden (åtta år) har de mycket gemensamt.
   Claptons bluesmusik på 60-talet, främst tillsammans med John Mayall i Bluesbreakers, var en av de största inspirationskällorna för den då unge Ronander som själv sjöng blues och spelade munspel på Power House i ett otal olika sammanhang och grupper av lokal karaktär.
   I takt med att Ronander vuxit som gitarrist har Eric Clapton till viss del lämnat den genuina bluesmusiken bakom sig och gör nu på skiva huvudsakligen tillbakalutad musik, amerikaniserad rock a la J J Cale som är den senaste gemensamma nämnaren mellan Clapton och Ronander. Båda har nyligen spelat in Cales "I'll make love to you anytime" men ingen gjorde den dock live vid fredagskvällens konsert på Isstadion i Stockholm.
   Precis halv åtta, programenligt men långt innan Hovet ens var halvfyllt (förbandets otacksamma lön) drog Ronander med band igång 35 minuter med sex smakprov från det så lyckosamma och framgångsrika soloalbumet.
   Ronander hade ett litet rockband bakom sig: Sam Bengtsson, bas, Åke Sundqvist, trummor, och Stefan Nilsson, keyboards. Som hade lite problem i den stora och så dags ödsliga ishallen. Utan de stora världsartisternas resurser lät det lite tunt fast vi fick mer av Ronanders gitarr än på skivan.
   Förutom några längre solon lät det i stort som på skivan. "Mjölk och alkohol" hade fått ett nytt och intressant arrangemang. Långsam introduktion med gudomligt munspel av Mats innan låten välbekant lyfte och fick en slagkraftigare karaktär.
   Naturligtvis är inte sporthallar Ronanders bästa plats just nu. Han ska därför, efter Clapton-äventyret, på en mindre turné i Sverige. 11 november är han på Prisma i Örebro.
   När Ronander spelade gitarr mumsade folk korv och pratade i munnen på varandra medan samma folk lite senare stod upp välsignade i bänkraderna inför Claptons gitarrattacker. Det var ett ofrånkomligt faktum.
   Numera är Eric Claptons konserter mer rutin och tillbakablickande och mindre stundens spontanitet. Därför hade årets konsert nästan irriterande likheter med förra årets. Från den intensivt hamrande pianointroduktionen i "Tulsa time" till gitarrövningarna i avslutande extralåten "Further on up the road" är det nästan en låt-för-låt-upprepning av 1980 års konsert. Det var också anmärkningsvärt att ingen låt från det senaste albumet fanns med i konserten!
   Clapton har numera en helt engelsk kompgrupp där varje man äger en helt förödande skicklighet på sitt respektive instrument. Gitarristen Albert Lee är ju ett stort namn även på egen hand. Chris Stainton är en mycket duktig rock'n'roll-pianist och herrar Dave Markee, bas, och Henry Spinetti, trummor, var en tajt kompduo kring vilken Clapton byggde flera av sina senare kompositioner.
   Annars gillade Claptons stora entusiaster de äldre låtarna mer och det var också "After midnight", "Blues power", "Layla" och (naturligtvis) "Cocaine" som gick hem bäst denna dystra höstlika fredagskväll.

Eric Clapton: gitarr och sång
Albert Lee: gitarr och sång
Dave Markee: bas
Henry Spinetti: trummor
Chris Stainton: keyboards
Gary Brooker: keyboards och sång

1) Tulsa Time
2) Lay Down Sally
3) Wonderful Tonight
4) Blow Wind Blow
5) After Midnight
6) A Whiter Shade of Pale (Gary Brooker)
7) Country Boy (Albert Lee)
8) Double Trouble
9) Rita Mae
10) Knockin' On Heaven's Door
11) Blues Power
12) Ramblin' On My Mind / Mean Old World / Have You Ever Loved a Woman
13) Cocaine
14) Layla
15) Further On Up the Road

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.