Blogginlägg från 2013-11-12

Sir John Tavener (1944-2013)

Mitt liv som fanatiker och Beatles-intresserad har fått mig att köpa skivor med väldigt udda musik. På bandets skivbolag Apple fanns det, vid sidan av all fantastisk pop- och rockmusik, även plats för helt andra artister och helt annan musik. Medan jag tuggade i mig alla spännande skivor med solo-Beatles-medlemmarna gav också Badfinger, Billy Preston, Mary Hopkin och Jackie Lomax skivbolaget ett gott rykte och stor dignitet. Samtidigt och automatiskt kom jag också i kontakt med både avancerad jazzmusik (Modern Jazz Quartet), indisk musik (Ravi Shankar), Krishnarörelsen (Radha Krshna Temple), elektronisk musik (George Harrisons "Electronic sound"), avantgardemusik (John & Yoko) och klassisk musik.
   Till den sistnämnda kategorin var det John Tavener som bidrog med extremt svÃ¥rlyssnad och för en popintresserad hjärna direkt obegripliga lÃ¥nga musikstycken. Jag bläddrar fram hans "The whale", som släpptes i september 1970, och imponeras fortfarande av det snygga utvikningsomslaget med en tecknad val pÃ¥ framsidan. Och i konvolutet ligger en sÃ¥ gott som ospelad vinylskiva som pÃ¥ skivsidan musikaliskt berättar den bibliska historien om Jonas och valen. Framförd av London Sinfonietta.
   "The whale" var Taveners första verk 1968 och upptäcktes av Ringo Starr av en ren tillfällighet när Taveners yngre bror byggde om Ringos hus i Surrey. "The whalee" uruppfördes pÃ¥ Proms 1969 och kom alltsÃ¥ pÃ¥ skiva 1970.
   Bara ett drygt halvÃ¥r senare kom Taveners uppföljare "Celtic requiem" som ocksÃ¥ släpptes pÃ¥ Apple och även den stÃ¥r orörd och ospelad i skivhyllan. TvÃ¥ skivor som alltsÃ¥ etablerade Tavener som en klassisk kompositör med mÃ¥nga kända uppföljare pÃ¥ sitt samvete.
   Sir John Tavener dog igÃ¥r 12 november 2013 i sitt hem i Dorset.

/ HÃ¥kan

"This way"

THE MEN
This way
(TMI)

Första genomlyssningen gör mig lätt förvirrad. Jag får inte riktigt kläm på The Men. De är ju ett rejält rockband, det hör jag tydligt ibland, men det finns ju också poptendenser i deras låtar. Så långt är jag med men det är när de "krånglar till det", lägger ut udda ljudsekvenser, avslutar en låt rent psykedeliskt eller delar upp en låt ("My new black sailing shoes") i sex-sju olika partier, som jag inte riktigt får grepp på den här Skånekvartetten.
   Som recensent vill jag alltid kunna spÃ¥ra linjerna, ambitionerna och influenserna i musiken. Men när det ibland bär iväg bÃ¥de uppÃ¥t, nerÃ¥t och Ã¥t bÃ¥da hÃ¥ll fÃ¥r jag för ett ögonblick för mig att de har NRBQ som idoler. Gränsöverskridande musik där det pendlar mellan helt fantastisk musik och rena obegripligheter. Jag ska inte pÃ¥stÃ¥ att The Mens fjärde album är sÃ¥ extrem eller sÃ¥ oerhört tÃ¥lamodskrävande utan blir, när jag lyssnat närmare och fler gÃ¥nger, kanske snarare spännande och varierad där nästan varje spÃ¥r har en ny infallsvinkling.
   "This way" är alltsÃ¥ Lundagruppens fjärde album och jag har alla deras skivor inom en arms räckvidd men har bara sporadiskt följt deras karriär i den garagerockiga genren med hÃ¥rda r&b-influenser. Bandet har alltsÃ¥ inte befunnit sig pÃ¥ nÃ¥gon bred musikalisk motorväg och vill väl nu överraska, förvÃ¥na och i vissa fall överrumpla lyssnaren med andra stickspÃ¥r.
   När det stora överraskningsmomentet är överspelat framstÃ¥r "This way" som ett bÃ¥de intressant och spännande album. Gruppens förhÃ¥llandevis hÃ¥rda sound har hittat lite poppiga referenser. Inte minst tack vare sÃ¥ngaren Sven Köhlers ljusa popröst som bygger mer pÃ¥ personlighet än rockig urkraft. Uppfinningsrikedomen i arrangemangen är ganska pÃ¥taglig och lyssningen blir dÃ¥ av naturliga skäl lite ojämn men är ocksÃ¥ hela tiden spännande.
   Av tradition är garagerock fylld av influenser och pÃ¥verkan, The Men inledde sin skivkarriär med en hel coverskiva, och jag hör ekon av bÃ¥de The Who, Stones, Kinks och även lite Beatles pÃ¥ den här skivan. Med producenten Amir Alys hjälp, inte minst pÃ¥ keyboards, har bandets sound ocksÃ¥ breddats pÃ¥ sitt fjärde album.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.