Blogginlägg

"This way"

THE MEN
This way
(TMI)

Första genomlyssningen gör mig lätt förvirrad. Jag får inte riktigt kläm på The Men. De är ju ett rejält rockband, det hör jag tydligt ibland, men det finns ju också poptendenser i deras låtar. Så långt är jag med men det är när de "krånglar till det", lägger ut udda ljudsekvenser, avslutar en låt rent psykedeliskt eller delar upp en låt ("My new black sailing shoes") i sex-sju olika partier, som jag inte riktigt får grepp på den här Skånekvartetten.
   Som recensent vill jag alltid kunna spåra linjerna, ambitionerna och influenserna i musiken. Men när det ibland bär iväg både uppåt, neråt och åt båda håll får jag för ett ögonblick för mig att de har NRBQ som idoler. Gränsöverskridande musik där det pendlar mellan helt fantastisk musik och rena obegripligheter. Jag ska inte påstå att The Mens fjärde album är så extrem eller så oerhört tålamodskrävande utan blir, när jag lyssnat närmare och fler gånger, kanske snarare spännande och varierad där nästan varje spår har en ny infallsvinkling.
   "This way" är alltså Lundagruppens fjärde album och jag har alla deras skivor inom en arms räckvidd men har bara sporadiskt följt deras karriär i den garagerockiga genren med hårda r&b-influenser. Bandet har alltså inte befunnit sig på någon bred musikalisk motorväg och vill väl nu överraska, förvåna och i vissa fall överrumpla lyssnaren med andra stickspår.
   När det stora överraskningsmomentet är överspelat framstår "This way" som ett både intressant och spännande album. Gruppens förhållandevis hårda sound har hittat lite poppiga referenser. Inte minst tack vare sångaren Sven Köhlers ljusa popröst som bygger mer på personlighet än rockig urkraft. Uppfinningsrikedomen i arrangemangen är ganska påtaglig och lyssningen blir då av naturliga skäl lite ojämn men är också hela tiden spännande.
   Av tradition är garagerock fylld av influenser och påverkan, The Men inledde sin skivkarriär med en hel coverskiva, och jag hör ekon av både The Who, Stones, Kinks och även lite Beatles på den här skivan. Med producenten Amir Alys hjälp, inte minst på keyboards, har bandets sound också breddats på sitt fjärde album.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.