Blogginlägg

Från lågmäld singer/songwriter till rocksångare

                                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Richard Lindgren Band, med två gästartister, i ett naturskönt Stadsträdgården i Örebro gav Bob Dylan-låtarna en rockig behandling. Från vänster Magnus Nörrenberg, keyboards, Janne Adolfsson, mandolin, Kajsa Zetterlund, fiol, Janne Andersson, trummor, Olle Unenge, gitarr och sång, Micke Nilsson, bas, Richard Lindgren, gitarr och sång, och Jon Eriksson, gitarrer.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/6 2012.

RICHARD LINDGREN BAND
Stadsträdgården, Örebro 15 juni 2012
Konsertlängd: 20:14-20:55 och 21:15-22:23 (109 min)
Min plats: ca 10 m från scenen både till vänster och höger

Konsertkväll och temaafton. Richard Lindgren sjöng Bob Dylan och jag undrade stilla, för övrigt mitt i de mest smäktande sekunderna av "Blind Willie McTell", vem som egentligen skulle spela huvudrollen den här fredagskvällen. Richard eller Bob? Konserten eller konceptet? Var det möjligen det perfekta vädret som var viktigast, den natursköna miljön utomhus på Stadsträdgården eller var tankarna på sina håll i ett helt annat land?
   Nåväl, jag koncentrerade mig till hundra procent på den mycket personlige skånske artisten, sångaren och låtskrivaren på scen, Richard Lindgren från Malmö. För kvällen fick hans egna genuina sånger stå tillbaka för den världsberömda låtkatalogen av en annan stor låtskrivare, Bob Dylan.
   Dylan är en extraordinär idol för både Richard och kvällens konsertarrangör Olle Unenge som också var en av kvällens två gästartister på scen tillsammans med fiolspelaren Kajsa Zetterlund. Båda är kända ansikten i Tullamore Brothers. Olle, som förra året arrangerade en hel Dylan-festival under flera dagar i samband med idolens 70-årsdag, har åtskilliga Dylanlåtar på sin repertoar och fick här chansen att framföra några speciella favoriter ur den repertoar han älskar mest vid sidan av den folkligt irländska.
   Men Richard var kvällens huvudartist vid sångmikrofonen och den här gången hade han ett fullständigt lysande kompband i ryggen som både skickligt men avslappnat gav arrangemangen den där spontana, lekfulla och rockiga atmosfären. Omgivningen förvandlade den skånske singer/songwritern till en rocksångare framför ett svängigt rockband.
   Temat för kvällen var huvudsakligen Dylans rockigare material och arrangemang. Där bandet till vänster, organisten Magnus Nörrenberg, och till höger, gitarristen Jon Eriksson, hade sina stora solister men där mittenpartiet med mandolinspelaren Janne Adolfsson, trummisen Janne Andersson och basisten Micke Nilsson var en grundmurad och stabil enhet.
   Jon glänste på flera låtar med sina olika gitarrer och Magnus trollade fram fantastiska orgeltoner på sin lilla anspråkslösa keyboard som sedan sköljde över både band och publik.,
    Soundet ekade flera gånger Dylan runt 1975 och när fiolspelande Kajsa Zetterlund utökade ljudbilden blev det svårt att komma förbi jämförelserna med Rolling Thunder Revue i allmänhet och Scarlet Rivera i synnerhet.
   Olle och Kajsa gjorde alltså några betydelsefulla inhopp i konserten. Olle sjöng, med sin lätt irländska accent, duett med Richard på "Don't think twice, it's alright", "Girl from the north country" och "One more cup of coffee" (kryddad med ett elegant mandolinsolo) och inledde andra avdelningen med sin egen trollbindande tolkning och översättning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara").
   Medan Richard och bandet ofta var betydligt mer högljudda, dock med ett fantastiskt och välbalanserat konsertljud i ryggen, och tangerade magisk nivå i några av mina "Blood on the tracks"-favoriter och en underbar tolkning av "Senor". Men de lyckades även med konststycket att skaka liv i tämligen förutsägbara och ofta sönderspelade låtar som "Like a rolling stone" och "Don't think twice" som framfördes med stor kreativ ackuratess. Och Richard överraskade alla med att i "Tomorrow is a long time" pendla mellan originaltexten och Ulf Dagebys svenska text "Men bara om min älskade väntar..."
   Richard Lindgren har uppträtt i Örebro vid tre tidigare tillfällen men aldrig tillsammans med ett fullbemannat band. Det var en ren ynnest att få uppleva Richards förvandling från lågmäld artist till rocksångare inför en liten publik som älskade allt de såg och hörde. Och tankarna går också till den konsertpublik som i fredagskväll valde att stanna hemma och det kan vi väl enas om, så här i efterhand, att det var ett stort felbeslut.

Låtarna:
Maggie's farm
Love minus zero/No limit
Blind Willie McTell
Just like Tom Thumb's blues
Senor
Don't think twice, it's alright
Is your love in vain

Paus

Farväl vackra Sara
Boots of Spaniosh leather
Girl from the north country
Tangled up in blue
Positively 4th street
Tomorrow is a long time
Idiot wind
All along the watchtower
One more cup of coffee

Extralåt
Like a rolling stone


                                                                                        Foto: Olle Unenge

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.