Blogginlägg från mars, 2015
BOX #5 HITSVILLE
HITSVILLE USA: The Motown singles collection 1959-1971 (Motown, 1992)
NÄR BERRY GORDY I JANUARI 1959 (första skivan blev Marv Johnsons "Come to me", utvecklas till ett imperium, kunde han och ingen annan aldrig i sin vildaste fantasi förstå hur framgångsrik han, hans artister och låtskrivare skulle bli.
Den här samlingen sträcker sig fram till 1971 och där någonstans började bolaget och artisterna minska i attraktionskraft och även till viss del ändra musikalisk riktning. Men Motown, och alla dessa underetiketter (Tamla, Soul, Gordy, V.I.P. och senare Rare Earth och Mowest) hade fram till dess, framförallt under 60-talet, varit en obeskrivlig succésaga med så långa rader av hits att det inte gick att jämföra med något annat.
Det tog 15 cd-boxar upp på min lista, från plats 20 till plats 5, innan jag fastnade för en så kallad samlingsbox med olika artister. Singelhits, naturligtvis, med artister som oss emellan inte har gjort ett enda album vi minns med undantag för Stevie Wonder och Marvin Gaye på 70-talet. "Hitsville USA" är i första hand så sanslöst hitkoncentrerad att jag nästan blir andfådd bara av att läsa innehållsförteckningen.
Innan jag skaffade samlingen 1992, en av de första cd-boxarna jag faktiskt ägde, hade jag naturligtvis hört det mesta redan. Jag följde oavbrutet de svenska radiosändningarna av musikprogram på 60-talet, Pop 64, Pop 65 med mera och redovisningarna av USA-listan (onsdagar) och Englandslistan (torsdagar) varje vecka, och blev givetvis matad med Motownlåtar där den ena var mer framgångsrik än den andra.
Av åldersskäl, även jag har en gång i tiden varit för ung, så missade jag tidiga Motown-original som "Money", "Please Mr Postman", "Can I get a witness", "Do you love me" och "You've really got a hold on me". Men via covers med artister som Beatles, Rolling Stones och Brian Poole & the Tremeloes finns även de låtarna i mitt tidiga minne.
Efter noggrant researcharbete borde mitt första minne av Motown-låtar ha inträffat någon gång hösten 1964 och då var det förmodligen en av Supremes första hits som hamnade på Tio i topp, "Where did our love go" eller "Baby love" av vilka den förstnämnda av mycket oförklarliga skäl inte finns med i den här boxen.
Trots boxens makalösa 104 låtar på fyra cd är det, den här gången av väldigt förklarliga skäl, omöjligt att ta med allting med alla artisters hits. Det blir ofrånkomligt ett urval från alla de långa raderna av hits som obligatoriska namn som Four Tops, Temptations, Supremes och Stevie Wonder regelbundet gav ut. Hade listan på låtar från den kvartetten varit fullständig hade det kapat av en viss bredd i boxen och inte heller lämnat plats för några överraskningar.
Av just de fyra nämnda artisterna saknar jag, förutom "Where did our love go", även låtar som "Stop! in the name of love", "My world is empty without you", "You keep me hangin' on", "Reflections", "7-rooms of gloom", "I was made to love her" och "I'm wondering". Men till förmån för mindre kända artister som The Contours, Carolyn Crawford, The Elgins, Chris Clark, Rita Wright och för mig ännu mindre kända men väldigt bra hits som "Two lovers" "Love's gone bad" (fantastiskt bra Chris Clark-singel) och "I can't give back the love I feel for you".
Motown var en otrolig hitfabrik där låtar skrevs, skivor spelades in och producerades inom samma väggar. Därför var låtskrivarna och producenterna, ofta samma personer och ofta tillsammans i många olika konstellationer, i mina öron minst lika viktiga som artisterna närmast mikrofonen. Den överlägset mest kända låtskrivartrion var Holland-Dozier-Holland, med förnamnen Brian, Lamont och Eddie som, nästan bokstavligen, på löpande band levererade hit efter hit till många Motown-artister.
TRIONS LÅTAR OCH PRODUKTIONER var så sanslöst framgångsrika att de 1968 nådde en gräns när de tyckte att lönen för allt deras jobb var alldeles för låg i förhållande till bolagets enorma inkomster. En schism som gjorde att de under uppmärksammade former lämnade Motown och byggde upp ett eget skivimperium. I boxen finns ett av trions allra första exempel på låtskrivande och producerande, Martha & the Vandellas singel "Come and get these memories" från januari 1963. Givetvis spännande och intressant men ändå en stor parentes bland trions övriga legendariska hits som "(Love is like a) Heatwave", nästan alla Four Tops-hitsen, "This old heart of mine", många Supremes-hits och efter Motown-tiden "Give me just a little more time" och "Band of gold" (låtar som trion av kontraktsskäl skrev under pseudonymen "Edyth Wayne").
En av Holland-bröderna, Eddie, inledde karriären på Motown som artist, "Jamie" (1961) finns med på boxen, och detsamma gäller låtskrivartalangen Barrett Strong som 1959 gav ut "Money". Strong skulle långt senare bli framgångsrik textförfattare, ofta tillsammans med Norman Whitfield som från 1964 producerade och skrev främst Temptations skivor. Det var också teamet Whitfield-Strong som mot slutet av 60-talet utvecklades till lite mer samhållskritiska låtskrivare. Inom en månad 1970 gav Motown ut deras "Ball of confusion" (Temptations) och "War" (Edwin Starr) som Whitfield hade producerat.
Motowns sista hitfixerade grupp var The Jackson 5 som från 1969 och några år in på 70-talet radade upp förstaplaceringar med låtar som "I want you back" och "ABC". Men under det decenniet förändrades Motowns hela inriktning medan namn som Supremes och Temptations tynade bort, Four Tops och Gladys Knight & the Pips lämnade Motown eller som Martha & the Vandellas helt enkelt lade av.
Ännu så länge stabila namn som Marvin Gaye och Stevie Wonder började koncentrera sig mer på socialt medvetna och helgjutna album , "What's going on" respektive "Where I'm coming from". Med ett innehåll som, förutom Marvin Gayes titellåt, inte alls tangerar hitlåtarna i boxen. Ett annat tecken på att Motown under senare delen av 60-talet och 70-talet förändrats, och inte längre producerade samma mängd starka originallåtar, var att fler och fler covers dök upp i bolagets utgivning. Som exempelvis "We can work it out" med Stevie Wonder, Four Tops-singlarna "If I were a carpenter", "It's all in the game" och "MacArthur Park" och det udda samarbetet Four Tops/Supremes gav 1970 ut "River deep mountain high" på singel.
Jag upptäckte alltså Motown 1964 men det var någonstans hösten 1966 och våren 1967 som jag riktigt fångades av Motown-rytmerna, det magiska svänget och det oerhört välformulerade hitkonceptet. Med Four Tops-hits som "Reach out I'll be there", "Standing in the shadows of love", "Bernadette" och många andra hits.
Den där fascinerande familjekänslan på Motown inkluderade även studiomusikerna som socialt hade stor plats i huset och gav varje produktion sin alldeles egna profil. I boken som följer med cd-boxen finns ett intressant kapitel om de stora mängder musiker som (nästan alltid anonymt) förekom på Motown-skivorna. Bland de mest kända namnen var basisten James Jamerson och trummisen Benny Benjamin.
Ovan nämnda Four Tops-hits tillhör för alltid mina personliga favoriter tillsammans med några sena Temptations-låtar, David Ruffins "My whole world ended", Jimmy Ruffins "What becomes of the broken hearted", duetten "Ain't no mountain high enough" med Marvin Gaye/Tammi Terrell och det suveräna drivet i kompet på Kim Weston "Take me in your arms (rock me a little while)".
/ HÃ¥kan
Stiff-extra: Mysteriet Jill Read är löst!
FÖR ATT TA DET FRÅN BÖRJAN så gick Dave Edmunds in i Rockfield-studion någon gång 1974-75 och på helt egen hand spelade in en coverversion av The Chantels 1958-hit "Maybe" (se ovan) till sitt andra soloalbum "Subtle as a flying mallet". Några år senare producerade Dave en ny version av samma låt i samma studio, nu tillsammans med sångerskan Jill Read vid mikrofonen. Men ryktet att det var Dave själv med en manipulerad röst som egentligen var Jill Read växte till en allmän sanning och blev nästan en officiell verklighet.
Bert Muirhead skrev i sin näst intill auktoriserade bok "Stiff - The story of a record label" (1983) att "Jill Read was in fact Dave Edmunds", Stiff-chefen Dave Robinson påstår än idag att han inte har betalat ut royalty till någon, på Wikipedia pekas Jill Read ut som en pseudonym för Dave och i Tobbe Stuhres mycket omfattande Stiff-diskografi råder det heller ingen tvekan "...yes, Jill Read was Dave Edmunds".
Men det har under åren dykt upp åtskilliga tvivel i ämnet och som ifrågasatt den simpla uppgiften att namnet Jill Read i verkligheten är Dave Edmunds. Min vän Lasse Kärrbäck har varit i kontakt med Rockfield-ägaren Kingsley Ward som tydligt minns en tjej vid inspelningen av "Maybe". Men Lasse diskuterade också saken med Dave, nyckelpersonen i detta "drama", förra våren där han förklarar att Jill Read var en sångerska från Cardiff som sjöng i ett band där bandledaren var kompis med Dave. Ni kan läsa det här.
Så långt gav efterforskningar inga nya uppgifter i ämnet men i veckan kom ett klart genombrott i mysteriet Jill Read. Den etablerade keyboardisten Blue Weaver (Amen Corner/Strawbs/Bee Gees) från Wales kommenterade Jill Reads YouTube-klipp med orden:
"Jill Read was known as Tawny Reed in the 60's and had a minor hit with 'Needle In A Haystack'. I was in her band in London for 1 year. She was, like myself and Dave Edmunds, from Cardiff. That is her voice I am sure..."
Nyheten om Tawny Reed förklarar Jill Reads existens och med hennes artistnamn till hands avslöjas plötsligt en artistkarriär som hon inledde redan 1965 som 17-åring. Som tonåring turnerade hon i södra Wales tillsammans med sitt kompband The Flower Pot Men och upptäcktes då av den kände skivproducenten Tony Hatch (Petula Clark, Searchers med flera). Debutsingeln var en cover på The Velvelettes Motown-låt "Needle in a haystack" (se nedan) som inte fick några listframgångar men ryktet om Tawnys energiska sångstil, jämfördes med Lulu och Cilla Black, nådde USA och skivan släpptes på Leiber-Stollers skivetikett Red Bird.
B-sidan på debutsingeln var hennes version av Baby Washingtons "I got a feeling" (se nedan) där hennes röst ännu en gång är så underbart framträdande. Se nedan.
1966 släppte Tawny Reed sin andra singel, två Fred Hughes-covers ("You can't take it away" (se nedan)/"My heart cries"), som inte heller tog sig upp på några listor. Sedan försvann Tawny Reed, eller Gillian Reed (Gillian=Jill) som var hennes riktiga namn, från musikbranschen för att bara tillfälligt dyka upp i ett unikt Stiff-sammanhang 1977. Och det finns sorgliga uppgifter på att hon dog i slutet på 80-talet.
Ursprungligen var Jill Reads "Maybe" en låt på den tidiga Stiff-samlingsskivan "Bunch of Stiffs" och släpptes även på singel i Frankrike och Holland.
B-sidan på den holländska singeln var ytterligare en cover, Willie Dixons "Wang dang doodle", som Dave Edmunds för övrigt hade spelat in nästan tio år tidigare med Love Sculpture.
På omslaget till den holländska skivan "efterlyser" Stiff, på sedvanligt lustigt manér, Jill Read för att kunna betala ut royalty.
"Needle in a haystack"
"I got a feeling"
"You can't take it away"
/ HÃ¥kan
Jubel för Wiehe
Efter två framgångsrika album med Nyberg, Franck & Fjellis sökte sig Mikael Wiehe till en yngre och experimentbenägen generation kompmusiker. Mikael Wiehe & Co blev gruppnamnet, gitarristen Jan-Eric "Fjellis" Fjellström var ende kvarvarande gamle medlem och bandet i övrigt var Hans Åkerheim, percussion/syntar, Joakim Rooke, trummor, Annie Bodelsson, syntar, och Johan Valentin, bas.
Albumet "Lindansaren" släpptes 14 oktober 1983 och våren 1984 gav sig gruppen ut på turné.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/3 1984.
MIKAEL WIEHE & CO
Konserthuset, Örebro 21 mars 1984
Inför ett inte fullsatt (hoppsan!) Konserthus gjorde Mikael Wiehe med musiker en bejublad konsert. De trogna klappade entusiastiskt händerna i en konsert som stundtals mer liknade lektion med Wiehe själv som magister. Han blandade tveklösa sanningar med komik. Allt med samma vältaliga stämma som fick alla att lyssna.
Mikael Wiehe var den förste, och genom åren också den störste, som kombinerade tänkvärda texter med utsökta melodier. På senare tid har det geniala särdraget vattnats ur och på senaste albumet tycker jag han har gått för långt i sökandet efter enbart sound och effekter.
På konserten blev det inte lika konsekventa övertramp men visst var det främmande att höra och se Mikael Wiehe sjunga till förinspelade band på exempelvis "Flickan och kråkan".
Förutom Fjellis (Jan-Eric Fjellström), en vidunderlig rockgitarrist, var det ett ungdomligt kompband som backade upp Wiehe, uppfödda på syntar och trummaskiner som ibland gav soundet en alldeles speciell prägel. Men alltför ofta kändes som omotiverat effektsökeri.
Givetvis dominerade låtarna från senaste albumet "Lindansaren" men det var några Dylan-tolkningar som gjorde kvällen uthärdlig.
/ HÃ¥kan
"Introducing: Shoutin� Red"
SHOUTIN' RED
Introducing: Shoutin' Red
(Rootsy)
Utan att på något sätt hata bluesgenren så är jag ingen utpräglad bluesvän. Energin är ok, de instrumentala insatserna är ofta genuina och den så viktiga känslan har ofta en framträdande huvudroll. Men rent låtmässigt blir det i mina öron väldigt ofta en aning upprepande, taktmässigt förutsägbart med en genomgående klagande ton som kanske inte är så inbjudande.
Därför hade debutskivan med Shoutin' Red många trösklar att passera för att ta sig till mitt hjärta. Nu var jag i detta fall ändå förberedd då jag har sett och upplevt Shoutin' Red, eller Felicia Jangard Nielsen som hon heter på riktigt, live vid några tillfällen. Och där har jag direkt omfamnats av anspråkslösheten, den antika tonen i hennes akustiska gitarr och rösten hos en 24-årig svensk flicka som är en enda skönhet i kraft, uttryck och personlighet.
"Introducing: Shoutin' Red" kan naturligtvis sorteras in bland traditionella bluesplattor men är så mycket mer personlig och har en lågmäld attraktiv akustisk ton som med nästan hypnotisk kraft naglar fast lyssnaren i sångerna, historierna, vemodet och de ofta ljuvliga melodierna. Men jag ska erkänna att det tog en viss tid för mig att överkomma det där bluesigt förutsägbara som inledningsvis skymmer personligheten.
Det är naturligtvis en tuff utmaning att låta Shoutin' Red skivdebutera med bara sin röst och sitt gitarrspel och utan några produktionsmässiga tricks. Producenten Bosse Skoglund har lyckats fånga både det naket anspråkslösa och hjärtskärande personliga genom att enkelt spela in Felicia och sångerna.
För ett otränat öra tror jag risken är stor att lyssnaren vid en snabb kontakt kanske uppfattar det här som monotont och händelsefattigt med få variationer i arrangemang och låtuppbyggnad. Men det är i det nakna och avskalade som musik blir som mest personlig.
Jag blir lite störd av att finna ordet "trad." bland låtskrivarnamnen på fyra-fem låtar på skivan men det är kanske ofrånkomligt när man som Shoutin' Red väljer att företrädesvis leta material från 1920-talet till sin repertoar. Från en tradition där sångerna gått från mun till mun och ursprunget till slut suddats ut men som ofta har rötterna i USA. Där kända namn som Mississippi John Hurt, Memphis Minnie och Blind Willie McTell inte överraskande tillhör Shoutin' Reds förebilder. Men hon har också hittat material från andra mindre kända countrybluesnamn som Lottie Kimbrough, Blind Teddy Darby, Perry Bradford och Tom Dickson.
I all den här amerikanska dominansen är jag glad att plötsligt hitta en låt från den engelska/skotska traditionen, "Geordie". En låt med så mycket vemod och ond bråd död som Shoutin' Red levererar med all möjlig passion i röst och välspelad gitarr.
När jag sedan hör hennes avskalade version av Memphis Minnies "When the levee breaks", och efter ett tag förstår att den är besläktad med låten med samma namn på Led Zeppelins fjärde album ("Stairway to heaven"-skivan), blir jag än mer övertygad om Shoutin' Reds särart.
/ HÃ¥kan
Covers: Spitballs
SPITBALLS: Spitballs (Beserkley, 1978)
Spitballs var inte en grupp - utan flera, tillsammans. Och "gömde sig" bakom gruppnamnet Spitballs. Det amerikanska skivbolaget Beserkley lät sina artister och grupper samarbeta över gränserna på en coverskiva som är tillverkad med en gnutta humor som viktig ingrediens.
Beserkley uppstod 1975 i Berkeley, Kalifornien, som en protest mot alla multinationella skivbolag som varken såg, hörde eller var intresserade av alla nya band. Det var Matthew King Kaufmans idé att satsa på de alternativa rockbanden och med endast en handfull band blev Beserkley ett spännande alternativ i mitten på 70-talet. Kaufman var verkligen pionjär på en trend som några år senare skulle explodera i framförallt England med små skivbolag som Stiff och Chiswick.
Det kaxiga skivbolaget, som hade humor, startade utgivningen med en greatest hits-samling, "Beserkeley Chartbusters, Vol 1", utan att ha släppt en enda skiva. Och "Home of the hits" blev deras underrubrik. Spitballs-skivan är en fortsättning på den komiska ådran.
Spitballs är alltså en blandning av de amerikanska grupperna Earth Quake, Rubinoos, Modern Lovers (med Jonathan Richman), Greg Kihn plus det engelska bandet Tyla Gang. Vid den här tidpunkten, våren 1978, var den engelska avdelningen av Beserkley nystartad och Sean Tyla och hans band var först ut. Det blev dock ingen blomstrande affär, Smirks och Engineers var övriga band, och engelska Beserkley kursade 1979.
Men 1977 och 1978 var glädjen högt i tak på Beserkley inför Spitballs-projektet som lanserades som ett fotbollslag, "Beserkley United", både i annons (se längst ned) och på skivomslagets baksida, och producerades av Kaufman tillsammans med Glen Kolotkin och Kenny Laguna.
Det har grävts lite djupare efter intressanta låtar och många versioner andas både distans och humor. Exempelvis är det i många fall basister och trummisar som sjunger i stället för den konventionelle frontmannen. Och annars så poppiga Rubinoos framstår här som både tuffare och rockigare när de ger sig på Them- och Paul Revere & the Raiders-låtar. På skivans enda originallåt, "I want her so bad" överraskar Rubinoos dessutom med både "My generation"-intro och ett i övrigt punkinspirerat sound.
Sean Tylas båda bidrag tillhör också skivans mer våldsamma inslag. På "Bad moon rising" raderar han effektivt ut Creedence från rockhistorien och i duetten med Earth Quake-sångaren John Doukas gör de hård rock av "Knock on wood". Bobby Fullers "Let her dance" låter som ett tidigt och mycket tuffare Tom Petty & the Heartbreakers. På Roy Woods okända låt "Feel too good" är det uppenbart Led Zeppelin som stått modell för arrangemanget.
Avslutningslåtarna på båda skivsidorna är allsångspräglade utan att innehålla riktig sång. Instrumentala klacksparkar på en skiva gjord på inte så stort allvar.
I can only give you everything (Royce Ader/Rubinoos) (Tommy Scott/Phil Coulter)
1966. Från albumet "Them again" med Them.
Gino is a coward (Larry Lynch/Greg Kihn Band) (Ronald Davis)
1964. Singel med Gino Washington.
Over and over (Steve Wright/Greg Kihn Band) (Robert James Byrd)
1958. Singel med låtskrivaren under artistnamnet Bobby Day
Bad moon Rising (Sean Tyla) (John C Fogerty)
1969. Singel med Creedence Clearwater Revival.
Life's too short (Greg Kihn) (Lee Bonner/Phil Huth)
1962. Singel med The Lafayettes.
Let her dance (Gary Phillips/Earth Quake) (Bobby Fuller)
1965. Singel med Bobby Fuller Four.
I want her so bad (Tommy Dunbar/Rubinoos) (Tommy Dunbar)
Originallåt.
Telstar (Joe Meek)
1962. Singel med The Tornados.
Way over there (Asa Brebner/the Modern Lovers) (William Robinson)
1960. Singel med The Miracles.
Chapel of love (Jonathan Richman) (Jeff Barry/Ellie Greenwich/Phil Spector)
1964. Singel med The Dixie Cups. (Inspelade men inte först utgivna av The Ronettes och Darlene Love)
Knock on wood (Sean Tyla & John Doukas/Earth Quake) (Steve Cropper/Eddie Floyd)
1966. Singel, b-sida, med Eddie Floyd.
Just like me (Jon Rubin/Rubinoos) (Richard Dey/Roger Hart)
1965. Singel med The Wilde Knights.
Boris the spider (Donn Spindt/Rubinoos) (John Entwistle)
1966. Från albumet "A Quick one" med The Who.
Feel too good (John Doukas/Earth Quake) (Roy Wood)
1970. Från albumet "Looking on" med The Move
Batman (Neal Hefti)
1966. Singel ("Batman theme") med låtskrivaren.
/ HÃ¥kan
Larm #15: sommaren 1982
1. Stiff BUY 101 - 150, SEEZ 1-42
2. SYD BARRETT
3. ACE Records - ess bland blues och rhythm & blues återutgivningar
4. The Big Apple
5. The Immediate story
6. ROBERT FRANK
7. Lost in the blåst
8. DAVID BOWIE diskografi
DET HAR INTE BARA TAGIT LÅNG TID att producera Larm#15. Det har också varit en förändringens tid bland medarbetare och skribenter som säkert påverkat innehållet och satt käppar i hjulet för en kontinuerlig utgivningstakt av tidningen. Det tog ett år mellan #14 och #15 och ingenting lovas när nästa nummer ska dyka upp.
Mats Gustavsson är ny ansvarig utgivare av Larm efter Staffan Solding som tillsammans med Kalle Oldby, Thomas Jarlvik och Jörgen Stålbrand har hoppat av tidningen. Det betyder många nya namn i redaktionsrutan och en något mager innehållsförteckning, se ovan.
Räknat i antalet artiklar är det nya numret av Larm, som har fått tillägget "NYA" i tidningshuvudet, lite tunn men sidmässigt, 44 sidor, är det godkänt. Nästan varje artikel är lång och genomarbetad och är en underbar källa till intressant information.
Ämnet Stiff Records från förra numret får här en naturlig fortsättning när nästföljande 50 singlar redovisas. Men också med några få undantag skivbolagets 42 första album i SEEZ-serien. Plus en mängd noteringar kring både singlar, ep och album bland både officiell och promoutgivning. Ett år innan den engelske journalisten och skivbutiksägaren Bert Muirhead gav ut sin bok "Stiff - the story of a record label" var det ovärderlig information som Larm levererade.
Som jag konstaterade redan om förra Larm-numret så var diskografier nu det stora ämnet i tidningen. En av tidningens nya skribenter, Micke Widell, har (för hand!) skrivit en mycket omfattande och komplett David Bowie-diskografi, med huvudsakligen engelska skivor, som täcker åren juni 1964-mars 1982. Där förekommer inte bara konventionella singlar och album utan även promoutgåvor och skivor där Bowie har medverkat som låtskrivare, producent och/eller gästartist.
Widell har också skrivit en mycket initierad och djupgrävande historia om det engelska skivbolaget Immediate, etiketten som lanserades i augusti 1965 av Rolling Stones manager och skivproducent Andrew Loog Oldham. Här hittar vi långa listor på skivbolagets fullständiga utgivning fram till det bittra slutet, konkursen, i oktober 1969. Sista skivan Amen Corners version av "Get back", har lite oturligt fått fel skivnummer (IM 083) i Widells annars imponerande research.
Han har också skrivit utförligare om många av Immediates skivor. Bolagets första release var faktiskt amerikansk, McCoys "Hang on Sloopy", som blev en omedelbar hit och fantastisk start för det då oberoende skivbolaget. Andra artister som Widell berättar om är bland annat P P Arnold, Chris Farlowe, John Mayall, Twice As Much, The Nice och The Small Faces. Och låtskrivarteam/producenter som Mick Jagger/Keith Richards och Ronnie Lane/Steve Marriott som var knutna till bolaget.
Small Faces "Tin soldier", Chris Farlowes "Out of time" och engångssamarbetet med Fleetwood Mac, "Man of the world", är oförglömliga höjdpunkter i Immediates historia.
Janne Landgren, ännu en ny Larm-skribent, har skrivit en både underhållande och informativ artikel om problembarnet Syd Barrett från Pink Floyd-framgångarna till den korta solokarriären.
Staffan Solding har avslutat det officiella samarbetet med Larm men medverkar ändå med en lång och intressant artikel om skivbolaget Ace Records. Med anledning av att engelska Chiswick hade köpt rättigheterna med det gamla amerikanska skivbolaget fanns det anledning att titta tillbaka på historien.
Ann Dahlén, ytterligare ett nytt namn på Larm, har rest till New York och Texas och berättar i både bild och text om sina upplevelser i det stora landet i väster. Gert Olle Göransson har skrivit om Robert Frank, legendarisk amerikansk fotograf, som inspirerat rockfotografigenren. Frank layoutade "Exile on Main Street"-omslaget och stod också för många fotografier på omslaget.
I "Nya Larm" saknas både aktuella singel- och albumrecensioner, läsvärda och viktiga avdelningar, och vi får trösta oss med tre sidor Lost in blåst-skivor. Intressanta tips om lite äldre skivor med bland annat Danny Kortchmar ("Innuendo"), Liverpool Scene, Love ("Da capo"), Kevin Ayers och Jane Aire & the Belvederes.
/ HÃ¥kan
Covers: The Everly Brothers
THE EVERLY BROTHERS: Roots (Warner Bros, 1968)
Det här är en av de äldsta skivorna i min långa serie om coveralbum. Med bröderna Everly, Don och Phil, som i sin tidiga karriär var väldigt sparsamma med att skriva egna originallåtar till sina ofta framgångsrika singlar och på albumen. När allt kommer omkring, och jag har grävt lite djupare i ämnet, skulle jag egentligen kunna välja vilket som helst av bröderna Everlys album från 50- och 60-talet ty alla skivorna har en stor majoritet av coverlåtar och icke-original.
Men jag fastnade för "Roots" från 1968 för sitt intressanta innehåll med udda covers och spännande sound som senare har betraktats som ett pionjärverk i countryrockgenren. Produktion, arrangemang och den sångmässiga insatsen är genomgående fantastisk och i mina öron överraskande. Lenny Waronker, som har producerat skivan, hade just inlett sin numera legendariska producentbana året före med ett Harpers Bizarre-album och via skivor med Beau Brummels och Randy Newman var han redan etablerad och rutinerad.
Waronkers samarbete med de två sistnämnda namnen skulle komma att påverka både innehåll och arrangemang på "Roots". Beau Brummels gitarrist Ron Elliott har huvudsakligen arrangerat "Roots" och även bidragit med några låtar liksom den då lovande nykomlingen Randy Newman som skänkt en låt han aldrig själv spelade in.
De fyra låtarna från Merle Haggard, Ray Price och Jimmie Rodgers förklarar ju de countryrockiga ambitionerna men producenten och artisterna vill uppenbart presentera något nytt och fräscht i genren. Exempelvis förekommer det en wah-wah-gitarr på "T for Texas" och "Mama tried" med sina underbara sångstämmor och akustiska gitarrer är en kanonstart på skivan.
Jag förstår inte riktigt konceptet att kalla ett album för "Roots", göra up-to-date-countryrock och rama in låtarna med dokumentära och skrapiga ljudfiler från 1952 där pappa Everly presenterar sönerna och även frun. Det blir nostalgi och modernt, gammalt och nytt, på samma gång.
Till kategorin gammalt får vi nog sortera in den gamla folksången "Shady grove" från 1700-talet som på Everly Brothers originalskiva 1968 har fått låtskrivarnamnet Terry Slater, duons engelske basist som också bidrar med en ny låt, men lika ofta har namn som Jackie Ertel/Venecia Everly/P.O. Wandz figurerat mellan parenteserna.
Även bröderna Everlys egen låt "I Wonder If I Care as Much" är en cover på deras elva år gamla singel-b-sida.
1. "The Introduction: The Everly Family (1952)" – 1:11
Originallåt.
2. "Mama Tried" (Merle Haggard) – 2:18
1968. Singel med låtskrivaren.
3. "Less of Me" (Glen Campbell) – 3:03
1967. Från albumet "Burning bridges" med låtskrivaren.
4. "T for Texas" (Jimmie Rodgers) – 3:31
1927. Inspelning med låtskrivaren.
5. "I Wonder If I Care as Much" (Don Everly/Phil Everly) – 2:59
1957. Singel_b-sida ("Bye bye love") med Everly Brothers
6. "Ventura Boulevard" (Ron Elliott) – 2:50
Original.
7. "Shady Grove" (Terry Slater) – 2:31
Folksång från 1700-talet.
8. "Illinois" (Randy Newman) – 2:12
Original.
9. "Living Too Close to the Ground" (Terry Slater) – 2:16
Original.
10. "You Done Me Wrong" (George Jones/Ray Price) – 2:16
1956. Singel-b-sida ("Crazy arms") med Ray Price.
11. "Turn Around" (Ron Elliott) – 2:47
1968. Från albumet "Bradley's barn" med The Beau Brummels.
12. "Sing Me Back Home" (Merle Haggard) – 5:18
1967. Singel med låtskrivaren.
13. "Montage: Everly Family (1952)/Shady Grove/Kentucky" (P.O. Wandz/Karl Davis) – 2:43
Folksång 1700-talet/1941. Singel med Karl & Harty.
/ HÃ¥kan
En mindre dansk Kim Larsen
När Kim Larsen kom till Örebro för andra gången tillsammans med sitt amerikanska kompband Jungle Dreams (1981 var de här också) var jag inte alls medveten om att de bara exakt en vecka senare skulle agera uppvärmare åt Rolling Stones. Men samarbetet mellan Larsen och USA-killarna var på upphällningen ty Stones-konserten blev Larsen/Jungle Dreams blev den sista tillsammans.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1982.
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Brunnsparken, Örebro 10 juni 1982
Kim Larsen är alltid ett välkommet namn i Örebro. I Brunnsparken på torsdagskvällen var det fjärde gången han gästade stan och ett välfyllt Regnbågen. Främst publik som gillade honom redan i Gasolin och hans första soloskivor då han fortfarande sjöng på sitt klingande danska tungomål.
Numera bor Kim i New York, sjunger sina nyskrivna låtar uteslutande på engelska och kompas av ett helamerikanskt band. Miljön och förutsättningarna har onekligen påverkat Kim Larsen.
Med bara två undantag, på 85 minuter, sjöng han helt på engelska där det övervägande materialet var hämtat från hans "Jungle dreams"-album, en syntdominerad skiva som inte ger Kim full rättvisa. Dock är låtarna i sina scenversioner både tyngre och mindre klaviaturbaserade.
Amerikanska kompgruppen Jungle Dreams var förra året ett ganska färglöst gäng som nu, med mer rutin och mer samarbete med Kim, visade sig vara riktigt habila musiker. Klaviaturkillen Joe Delias tidigare dominans var nedtonad vilket gav gitarristen obegränsade utrymmen för instrumentala utflykter. Ibland svängde det kompromisslöst.
Kim Larsen idag är ingen nostalgitripp. Det tog 50 minuter innan han hängde på sin akustiska gitarr och i snabb följd drog "This is my life" (i en ny och tyngre dimension), "Lille du" och "Dagen för" och naturligtvis åstadkom kvällens stora publikovationer.
I övrigt var det en lång och varierad show Kim Larsen bjöd på. Från hårt rockiga låtar, där kompet vågade lite mer och tog ut svängarna föredömligt, till fint melodiösa sånger. Flera nyskrivna låtare som hade den klassiska klangen, bland annat John Lennon-hyllningen "Fly away".
Allt till en entusiastisk publik som framgångsrikt lyckades få tillbaka Kim Larsen till fyra extralåtar.
/ HÃ¥kan
BOX #6 BRUCE SPRINGSTEEN
BRUCE SPRINGSTEEN: Tracks (Columbia, 1998)
I SLUTET PÅ 70-TALET TILLHÖRDE BRUCE SPRINGSTEENS namn de mest populära artisterna på bootlegmarknaden. Då handlade det nästan uteslutande om konsertmaterial. Hans konserter borta i USA hade både kvantitet och kvalité att bli historiska ögonblick som riskerade att aldrig återkomma. Konsertmaterialet, som inte sällan innehöll exklusiva låtar och gränslösa liveversioner, blev därför ett eftertraktat byte på den illegala marknaden. Som i sin tur tvingade skivbolaget att i mitten på 80-talet ge ut en massiv box, "Live/1975-85", som försökte rensa marknaden på livelåtar.
Det här var intensiva tider för Springsteen. Förutom långa turnéer med då oöverträffade konsertlängder ägnade han och hans E Street Band också mycket tid i studion för att spela in låtarna som Bruce skrev på löpande band. Det är främst det materialet som gör "Tracks" till hans bästa cd-box. En nästan kronologisk samling låtar, från de första demolåtarna 1972 till studiomaterial 1998. 66 låtar på fyra cd och massor av material som väldigt få hade hört tidigare.
Liveboxen hade väl sina fördelar, dokumenterade Springsteens höjdpunkter som liveartist, men raden av udda exklusivt originalmaterial var tämligen skral. "Tracks" är något helt annat. Här trängs fantastiska låtar i fullständigt färdiginspelade versioner. Räknat i helt nytt och övervägande bra material, som världen inte tidigare hade hört, skulle det kunna sammanställas till åtminstone tre fullgoda nya album med Bruce Springsteen. Det sägs att det fanns 350 låtar att välja bland och jag kan väl tycka, utan att ha hört de andra närmare 300 låtarna som inte kom med, att urvalet är ganska oslagbart.
Samlingen inleds med fyra demolåtar, "Mary queen of Arkansas", "It's hard to be a saint in the city", "Growin' up" och "Does this bus stop at 82nd Street?", som låtmässigt kanske inte är så unika. Men historiskt sett borde 3 maj (1972), då inspelningarna gjordes och resulterade i ett skivkontrakt, vara officiell flaggdag för alla genuina Springsteen-fans. Och det hörs redan här att Bruce var något utöver det vanliga och jag skulle vilja tänka mig in i skivbolagschefen John Hammonds hjärna och se hur han reagerade där och då.
Som dokument presenteras boxen ganska kortfattat med några enkla rader, signerade september 1998, där Springsteen förklarar syftet och ambitionen med "Tracks". Hur han en gång valde bort material när han skulle sammanställa ett album från en mängd låtar.
Av förklarliga skäl är outtakes från "Darkness on the edge of town" inte så många, en hel drös outgivet material toppar ju boxen som skulle ges ut först 2010 (läs mer här), men i övrigt är det märkvärdigt många slagkraftiga låtar här som inte fick plats på främst "The river", "Born in the USA" och "Human touch".
Tänkte från början göra en lista på boxens allra bästa låtar men den rangordningen blev nästan längre än låtarna jag valde bort... Jag får försöka göra ett urval och nämna en del låtnamn som löpande rekommendationer istället.
Materialet från Springsteens tidiga karriär är inte så omfattande men liveinspelade och lätt cajunkryddade "Bishop danced" (februari 1973)med enbart Danny Federici på dragspel i kompet är en liten pärla. Liksom "Seaside bar song" med sin hitmässigt pipiga orgelsound, en låt som Little Bob Story tidigt gjorde en cover på.
HÄR FINNS FÖRRESTEN ÅTSKILLIGA andra Springsteen-original som fick sin kommersiella spridning med andra artister i så kallade coverversioner. Bland annat en rasande effektiv livevariant av "Rendezvous" (Greg Kihn), "Hearts of stone" (Southside Johnny), "Don't look back" (The Knack) är en av topparna här, och "Man at the top" (Nils Lofgren). Men Springsteens egen "Because the night" (som Patti Smith gjorde) sparades till ovannämnda "Darkness..."-box.
Inget är så perfekt så att det inte kan göras bättre. På den här boxen är det kronologin som uppenbart och oförklarligt inte fungerar vid flera tillfällen. När låtar från exempelvis 1975, 1973, 1980 och 1977 vid ett tillfälle kommer efter varandra.
Den stora majoriteten låtar på boxen är alltså helt nya i Bruce Springsteen-sammanhang men det finns också några officiella singellåtar, b-sidor, som fyller sin plats med glans i det genomgående konkurrenskraftiga startfältet. Som exempelvis "Be true" (b-sida till "Fadeaway"), "Roulette" ("One step up") och "Janey, don't you lose heart" ("I'm goin' down"). På den sistnämnda, inspelad sommaren 1983, gör Nils Lofgren sitt första framträdande på en Springsteen-inspelning.
Inte så många "Darkness..."-låtar här alltså men "Iceman" är lysande och borde ha varit med på originalalbumet om det inte hade varit så hård konkurrens bland de kraftfulla balladerna på den skivan. Just det argumentet är väl också den vanligaste orsaken till att låtarna aldrig gavs ut i första skedet. Att låtarna i många fall tog ut varandra. För hur kan någon artist annars få för sig att utesluta så fulländade låtar som "Restless nights", "Roulette", "Loose ends" och "Take 'em as they come" från ett album? I det här fallet dubbelalbumet "The river".
Eller "My love will not let you down", "Frankie" (fantastiskt Roy Bittan-piano), "Rockaway days" och "Brothers under the bridges" från "Born in the USA".
På fjärde cd:n når samlingen in i 90-talet och decenniets första år av osäkerhet, sökande, experimenterande och utvecklande bortom E Street Band och bara Roy Bittan kvar av hörnstenarna. Alla outtakes från "Human touch", elva låtar(!), skvallrar om en fortfarande överproduktiv Bruce men också en artist utan mål och mening. Han kunde ha tagit soulspåret, som jag hör i tre av de bättre låtarna "Over the rise", "Trouble in paradise" och E Street Band-återföreningen "Back in you arms again", men annars är det jämförelsevis spretiga år i Springsteens karriär som här kommer upp till ytan.
Det skimrande vemodet i "Happy" är det vackraste ögonblicket på fjärde cd:n men den ekodränkta och reggaedoftande "Part man, part monkey" och den rappande "Goin' Cali" ska vi lämna utanför bedömning.
I sin helhet tillhör Cd 4 den mindre imponerande delen av Bruce Springsteens stora skivproduktion men ger naturligtvis perspektiv på alla andra gränslöst positiva sidor av hans karriär. Och med ännu en briljant och majestätisk balladversion av "Brothers under the bridge" som slutpunkt, 12 år efter första versionen, kan jag inte annat än älska denna cd-box som en magnifik helhet.
/ HÃ¥kan
St Patricks Day tre dagar för tidigt
Alla bilder: Anders Erkman
TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 14 mars 2015
Konsertlängd: 20:40-22:13 (92 min)
Min plats: Vid ett bord ca 4 m från scenen.
Jag har sällan sett ett så koncentrerat Tullamore Brothers på scen. Och jag har själv sällan upplevt en konsert med "bröderna" så koncentrerad som på lördagskvällen. I sedvanlig traditionell ordning hade Tullamore-bröderna kallat till St Patrick-fest på Clarion Hotel och det blev inte överraskande fullt i restaurangen, välbefolkat i baren och god dansant stämning framför scenen.
För oss som har blivit välbekanta med Tullamore-repertoaren hade bandet uppdaterat urvalet av låtar (setlist nedan) med bland annat Steve Earles "Galway girl" och Dubliners-låten "Tramps and Hawkers". Både sångmässigt (Ollie Unenge) och musikaliskt var det ett för kvällen väldigt slipat band som bjöd på en blandning av vemodiga ballader och vilda jigs.
Under några låtar förstärktes bandets uttryck med en imponerande dansuppvisning av duon The Irish Dance Project som fick stämningen i lokalen att stiga ytterligare.
Foto: Carina Österling
/ HÃ¥kan
Karins fullständiga kontroll
1993 var Lolita Pop-sångerskan Karin Wistrands första år som soloartist. På våren släppte hon första albumet i eget namn, "Solen...", men det har inte blivit något mer efter det. I juni gjorde hon sin första solokonsert i Örebro (Strömpis) och i november samma år var hon alltså tillbaka, nu på Ritz..
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 1993.
KARIN WISTRAND
Ritz, Örebro 21 november 1993
Fem minusgrader, en bitande snål och helvetiskt envis nordanvind och snö i luften.
Det behövs nödvändigtvis inte vara nordisk vinterkyla för att värmas av Karin Wistrands blotta närvaro.
En kväll när Örebros rockpublik ännu en gång lyste med sin frånvaro.
Som en varm generös hand på axeln tog Karin sig igenom många av låtarna från soloskivan. Plus en och annan cover, På en konsert som var 50 minuter kort och koncis.
För mindre än ett halvår sedan gjorde hon samma sak, fast något längre, på en annan Örebrokrog så den som trodde på något nytt och spännande var ute i ogjort väder(!).
Men kompet var nytt/nygammalt jämfört med förra besöket. Trummisen Norpan Eriksson var med på Lolita Pops senaste (sista?) turnésväng.
Karin och vi i publiken saknade således hörnstenen, klippan, gitarristen och medförfattaren Fredrik Blank som för tillfället turnerar med Staffan Hellstrand.
Och det är en lågbudgetproduktion Karin turnerar med just nu. Som dock inte alls påverkade hennes helproffsiga inställning.
Ty det var för hennes passionerade sång, kraftfulla röstresurser och fullständiga kontroll på sina stämband vi hade kommit. Vi gick hem med ett varmt hjärta och med vinden i ryggen.
/ HÃ¥kan
"White smoke and pines"
ELLEN SUNDBERG
White smoke and pines
(Rootsy)
När nyheten att Israel Nash skulle producera Ellen Sundbergs andra album började spridas, någon gång under förra året, blev jag både överraskad och skräckblandat förtjust. Det är ju för överraskningarna jag lever och lyssnar på musik och kombinationen av jämtländskt hemvävda Sundberg och Texas-rockiga Israel Nash triggade tveklöst mina fantasifulla tankar.
På debuten "Black raven", sensommaren 2013, levde den amerikanska drömmen för Ellen och har nu blivit verklighet. Turnerandet tillsammans med Israel Nash och hans band hösten 2013 resulterade i den här skivan som skapat en ny musikalisk dimension som både överraskar och stundtals imponerar utan att ta den uppenbart raka vägen till succé.
Ellens nya skiva är mer sökande och mindre konkret än debuten, låtarna har ofta en suggestiv prägel där melodierna är inbäddade i arrangemangen, men det lär finnas utrymme på vårens långa turné för materialet att växa till sig. "White smoke and pines" är påfallande lågmäld men ändå musikaliskt intensiv och blir bara i några korta sekvenser högljudd.
När Ellens speciella uttryck med det personliga låtskrivandet korsas med det jämtländska ursprunget så landar hennes musik på skivan så naturligt i den amerikanska ödsliga miljön där i Dripping Springs strax utanför Austin.
Soundet på skivan påminner till viss del om Israel Nashs egen skiva "Rain plans" när atmosfäriska elgitarrer, suggestiva ljud och rent hypnotiska ljudbilder möter den jämtländska personligheten. Det blir en kulturkrock men det uppstår också spänning och inledningsvis lite osäkerhet innan melodierna efter åtskilliga lyssningar växer till sig.
Det är som om låtarna på skivans första halva flyter på utan att riktigt lämna tydliga avtryck efter sig. På den 6:38 långa "Hollow" framträder lite mer energi och en kraftfull refräng medan låtens kamouflerade styrka förstärks i den långa avslutningen.
På "Thunder man" möts det tyngre och lätt Neil Young-inspirerade kompet och Ellens mer avskalade sång på en perfekt nivå. Efter den tämligen monotona "Maze of shadows" följer skivans mest kommersiella ögonblick, "Vägen är lång (the road is long". Lite snabbare americana-country, än på skivan i övrigt, med en text och refräng som sjungs på två språk, snyggt och elegant.
Jag har lite delade känslor för "White smoke and pines" men jag är övertygad om att frågtecken kan komma att rätas ut till utropstecken på den kommande turnén. En turné där Ellens band blir förstärkt med Israel Nashs gitarrist Nik Lee.
/ HÃ¥kan
Covers: Dan Tillberg
DAN TILLBERG: Gatstenar (Bellatrix, 1979)
Malmökillen Dan Tillberg var ett aktat namn som producent och skivbolagsägare i proggkretsar på 70-talet. Visserligen var han runt 1970-72 med i de svenska och danska uppsättningarna av "Hår" och "Jesus Christ Superstar" och 1973 var han medlem i duon Änglabarn, som gav ut ett album 1973, men det var 1977 som producent i studion Bellatrix, som också blev skivetikett, han började bli ett erkänt namn.
Dan spelade in och gav ut skivor med bland annat Fiendens Musik, Niels Jensen, Mixed Media, Problem och Ronny Carlsson men inledde samtidigt också en egen artistkarriär. "Gatstenar", Rolling Stones-covers på svenska, blev hans debutalbum.
Den korta historiken om Dan berättar att han övergav proggsvängen på 80-talet och siktade in sig på enklare popmusik där hans kommersiella framgångar nådde sin kulmen när han två år i rad, 1985 och 1986, medverkade i Melodifestivalen. Sedan har hans så kallade karriär, enligt Mats Zetterbergs text i samlingsskivan "Akten tar gestalt" (2004), handlat mer om vårdnadstvister och kraschade affärsprojekt än musik.
Det är inte traditionell Stones-rock som har präglat soundet på "Gatstenar". Snarare är det respektlös musik av sin tid med nästan punkiga förtecken. I övervägande snabbt tempo, ösiga arrangemang och skrikig energi framförs låtarna med några av Skånes halvkända musiker, Anders Lindwall, Jan Gerfast och Sven Bornemark, i kompet.
På sätt och vis går Dan i samma fotspår som den samtida skåningen Kal P Dal och delar ofta samma energi i sina respektlösa coveröversättningar. I Dans fall är det framförallt Mats Zetterberg, sångare i Fiendens Musik, som har skrivit texterna men också vid två tillfällen Dan Hylander.
Stones-låtarna har fått många minst sagt fantasieggande och lustiga titlar/översättningar men jag har svårt att uppfatta texterna i detalj i det ibland öronbedövande ekot där det dessutom sjungs på skånska.
I skivans lugnare sekvenser, "Det Blir Inte Alltid Som Man Vill" och "Andra Budet", är det enklare att höra textbudskapet. Ändå är det i skivans rockigaste ögonblick, "Lycklig", "Den Som Gapar Efter Mycket" och "Slutlekt", som "Gatstenar" är som bäst.
Alla låtarna på skivan har låtskrivarcredit Richard/Jagger, en udda följordning på namnen och Keith Richard utan s alltså. Vilket i det senare fallet kan förklaras med att låtarna med ett enda undantag är från 60-talet. Keith började använda sitt officiella Richards först 1978 men jag ser att han redan på omslaget till "Exile on Main Street" heter Keith Richards.
1. Hur Var Det Med Din Morsa, Tjejen (Kom hon i skymundan)? (Have you seen your mother baby standing in the shadow)? (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1966. Singel.
2. Kom In Och Hälsa På (Get off of my cloud) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1965. Singel.
3. Var Du Än Är (Ruby Tuesday) (Keith Richard/Mick Jagger/Dan Hylander)
1967. Singel-b-sida ("Let's spend the night together")
4. Lycklig (Happy) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1972. Från albumet "Exile on Main Street".
5. Din Första Kollision (19th nervous breakdown) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg/Karl G Jönsson)
1966. Singel.
6. Det Blir Inte Alltid Som Man Vill (You can't Always get what you want) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg/Karl G Jönsson)
1969. Singel-b-sida ("Honky tonk women").
7. Mammas Jakt PÃ¥ Kickar (Mother's Little helper) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1966. Från albumet "Aftermath"
8. Den Som Gapar Efter Mycket (Let's spend the night together) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1967. Singel.
9. SÃ¥ Bra Ihop (Live with me) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1969. Från albumet "Let it bleed".
10. Slutlekt (The last time) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg/Karl G Jönsson)
1965. Singel.
11. Andra Budet (Play with fire) (Keith Richard/Mick Jagger/Dan Hylander)
1965. Singel-b-sida ("The last time").
12. Det Är Jag Som Är Mick (Jumpin' Jack Flash) (Keith Richard/Mick Jagger/Mats Zetterberg)
1968. Singel.
/ HÃ¥kan
Polarpriset till Emmylou Harris!
Fick just nu höra nyheten om årets Polarpris i den populära klassen: Emmylou Harris. Inte en dag för tidigt, kan jag lite förutsägbart tycka just nu.
I mitten av 70-talet upptäckte jag, som så många andra, Emmylou Harris och det var albumet "Elite hotel" som landade så mjukt och fint i mitt då countryrockiga öra.
Vad som gör mig mest glad i valet av Emmylou Harris är att hon inte enbart får priset av nostalgiska skäl. Emmylou har i sanning haft en levande karriär i alla decennier sedan 1975.
Det Daniel Lanois-producerade albumet "Wrecking ball" var ett av 90-talets bästa album och "Hard bargain" (2011) fanns med på min årsbästalista och duettskivan med Rodney Crowell, "Old yellow moon" (2013), var en skön och lågmäld pärla.
2000 såg jag Emmylou Harris på konsert där hon både i ord och musik förklarade att hon inte tittade för mycket bakåt. Emmylou Harris är fortfarande en artist som lever i nuet.
Nu finns det väl dessutom en chans att First Aid Kit, som till och med döpt en av sina mest populära låtar till "Emmylou", får göra sitt tredje uppträdande på Polarmusik-galan. Duon har nämligen spelledigt på sin turné 9 juni när priset ska delas ut.
/ HÃ¥kan
Larm #14: sommaren 1981
1. ROXY MUSIC
2. LENNART PERSSONS Feber
3. Chiswick diskografi
4. Tro, hopp och STAPLE SINGERS
5. Stiff BUY 1 - 100
6. BLACK UHURU Africa Inna Jamdown
7. Mats Gustavsson Singelkrönika
8. Lost in the blåst
9. Serie: Arnold Banan
10. KEVIN AYERS
11. "Ännu mera blues"
12. Skivrecensioner
13. I tryck
14. Serie: Arnold Banan
15. KAI MARTIN & STICK: "Det löser sig alltid"
16. Country
OJ, LARM ÖVERRASKAR. #14 dyker upp på helt utlovad utgivningstid, dessutom tjockare (68 sidor!) än vanligt. Men överraskningarna i tidningen är mer än så. Lennart Persson, som för två nummer sedan meddelade sitt avhopp som chefredaktör, avslöjar på sidan 13 att han har ett helt nytt tidningsprojekt på gång, Feber.
Han förklarar inte bara varför han startar en ny tidning, Larm hade blivit alldeles "för stort, ohanterligt och betungande", och vill nu göra en tidning med "entusiasm och glädje" med en begränsad upplaga (max 1500 ex) som inte går att prenumerera på för att på det viset slippa tungrodd administration. Lennart utlovar två nummer om året och med vårt facit i hand 2014 vet vi hur det gick med den ambitionen. Men mer om Feber-tidningen när jag om några nummer avslutar mina Larm-genomgångar.
Av naturliga skäl är Lennart P:s bidrag till Larm #14 högst begränsade. Han står fortfarande med i redaktionsrutan men har i det aktuella Larm-numret bara skrivit en kort fanzinerecension av amerikanska Kicks och ett Lost in the blåst-tips om Al Anderson.
Lennarts roll i Larm har i viss mån övertagits av Mats Gustavsson som debuterar med en singelkrönika över fyra sidor. Massor av singlar recenseras och förutom den osorterade inledningen har han delat upp skivorna i kategorierna rockabilly, new romantic och svenskt. Singelsidorna avslutas med avdelningen "Rekommenderas" där Mats har listat ett antal singlar utan kommentarer som exempelvis Yoko Onos "Walking on thin ice", Holly and the Italians "Youth coup", Pretenders "Message of love" och U2:s "I will follow".
Även bland albumrecensionerna har Mats tagit över skivorna med artister som Lennart tidigare lagt vantarna på. Som exempelvis Fabulous Thunderbirds, dB's och The Cramps. Men NRBQ:s "Tiddlywinks" recenseras av Per Hägred. Till saken hör lite lustigt att både Mats och Per 1984 bildar ett eget rockband, Hidden Charms...
Mats Gustavsson har också skrivit den inledande diskografiartikeln om Roxy Music efter den typiska Larm-mallen med skivomslag, skivnummer och utgivningsmånad. Mycket detaljerat och snyggt.
DE RENA DISKOGRAFIERNA HAR FÅTT ett utökat utrymme i Larm och skivorna från de båda numera legendariska engelska skivbolagen Stiff och Chiswick får en total redovisning. På Stiff är det de hundra första singelreleaserna i BUY-serien som står i fokus. Fast egentligen är det bara 96 singlar eftersom BUY 35, 37, 57 och 96 aldrig gavs ut. Artist för artist redovisas med en liten presentation och det visar sig att det är Lene Lovich, Wreckless Eric och Ian Dury som har givit ut flest singlar på Stiff, sju vardera.
Chiswicks utgivning hade fram till maj 1981 varit ett mer omfattande skivbolag än Stiff men Kim Holm och Lennart Persson har ändå listat bolagets samtliga singlar och album i många olika nummerserier. Även promoutgivningen redovisas. Inga kommentarer och inga releasedatum men det är en imponerande redovisning av ett skivbolags totala utgivning.
Som ni kan se på Larm-omslaget ovan är det Staple Singers som är tidningens huvudnummer. Från sidorna 21 till 29 berättar Kalle Oldby och Staffan Solding hela historien om den klassiska gospelgruppen och allt man behöver veta om deras skivor. Här berättar Solding lite mer om Staple Singers.
Reggaekännaren Jörgen Stålbrand berättar historien om den klassiska reggaegruppen Black Uhuru med aktuell diskografi. Personligen är jag mer intresserad av Kevin Ayers vars historia Patrick Hellerström har följt från Soft Machine till en omfattande soloproduktion.
Lost in the blåst-avdelningen, som jag nämnde ovan, har svällt till två uppslag med många intressanta tips på gamla skivor med bland annat Electric Prunes, The Artwoods, Raspberries, American Spring och live-10"-dubbeln "Christmas at the Patti" med bland annat Ducks Deluxe, Man och Dave Edmunds.
Även sidorna om fanzines och musikböcker, I Tryck, har utökats. Där kan man läsa om det amerikanska fanzinet Kicks och böcker om Bob Dylan, Elvis Presley och Dirk Hamilton men också om min absoluta favorit i kategorin musikuppslagsböcker, Pete Frames Rock Family Trees.
Staffan Soldings "Ännu mera Blues"-krönika är tillbaka i Larm och där försöker han titta framåt mot nya bluesartister och tycker att namnen Robert Cray, Rockin' Dopsie och Lynn White står för det nya och lovande.
Den svenska rockgruppen Kai Martin & Stick från Göteborg är något helt annat, modernt och aktuellt och presenteras i en spontan intervju på en svart helsida.
Gunnar Holmlunds Country-vinjett, som introducerades i förra numret, finns kvar i Larm. Här kryssar han förbi aktuella skivor med namn som The Fallen Angels (liveskiva med Gram Parsons gamla grupp), Joe Sun, Gary P Nunn, Flatlanders, Butch Hancock, Joe Ely och Johnny Cash.
Jag har sparat det bästa till sist, Larm-numrets mest unika detalj. Seriefiguren Arnold Banan gör stor entré på två helsidor, författad och ritad av någon Nils Pitt som är Nisse Hellbergs alter ego. Bara något år efter Wilmer X:s skivdebut är det premiär för Hellbergs första serie om den missförstådde Arnold Banan. Han presenteras som en vanlig svensk kille som älskar rock'n'roll till grannarnas förtvivlan. Fortsättning lär följa.
/ HÃ¥kan
LARM-extra!
Förra veckan kom det ett mejl från Staffan Solding. Staffan var tillsammans med Lennart Persson en av de skarpaste hjärnorna bakom rocktidningen Larm vars utgivning mellan 1976 och 1984 jag just nu har en omsorgsfull genomgång av på den här sidan. Staffan har skrivit ett snällt och berömmande brev som jag naturligtvis inte kan låta bli att sprida till läsekretsen här på Håkans Pop. Se nedan.
I mejlet delar Staffan också med sig av ett minne från ett av Larms 17 nummer, #14 (Staple Singers-numret), som jag detaljerat granskar på måndag. Han ger också en förklaring till den "nedklottrade" förstasidan ovan.
Jag är säker på att Staffan under våren kommer att bidra med fler intressanta minnen från Larm-tiden.
Hej HÃ¥kan,
Alltid roligt att läsa din blogg. Inte minst att damma av minnen från LARM-tiden.
Nu när du närmar dig nr. 14, som var ett av de roliga som jag bidrog till. Det var det nummer där Kalle Oldby och jag gjorde en genomgång av The Staple Singers karriär. Vi gjorde ju dessutom en serie på tre program för radions P3 under titel Tro, Hopp och The Staple Singers.
Jag hade vid denna tiden en kontakt i Chicago, som dessutom hade ingångar till The Staple Singers. Så jag packade ner 10 tidningar och ett extra omslag och skickade över. Tillbaka kom ett personligt brev från Pops Staples där han tackade för tidningarna, artikeln, även om han inte kunde förstå språket så kunde han känna känslan. Dessutom fixade han allas namnteckning till omslaget och skickade tillbaka till mig. Se bifogat.
I medskicket kom också ett brev från Staples manager som undrade om vi inte kunde översätta artikeln till engelska för den amerikanska marknaden. Så här före Google translate var det ingen som kände sig manad detta uppdrag.
Roliga minnen. Ett bland många.
Hälsar
Staffan
/ HÃ¥kan
Covers: Sharleen Spiteri
SHARLEEN SPITERI: The Movie song book (Mercury, 2010)
Den skotska gruppen Texas, där Sharleen Spiteri var sångerska, utvecklades från 1989 års mest spännande gruppsound med singeln "I don't want a lover" som höjdpunkt till något mycket allmängiltigt några år senare. Och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att Sharleens coverskiva ens gränsar till vad jag i normala fall kallar spännande. Som titeln anger har Sharleens andra soloskiva ett tema, filmlåtar, som inte har ett dugg gemensamt.
Den breda blandningen kan jag väl köpa, från pop via disco, jazz och två singer/songwriter-låtar från olika decennier tillbaka till 60-talspop på skivans sex första låtar, men versionerna är i de allra flesta fall urvattnade och hemskt ospännande. Här finns inga ambitioner att bjuda på något nytt eller kreativt.
Urvalet av covers är dessutom så förutsägbart att ingen som lyssnar ens får en tanke på att leta upp originalen och jämföra. Tretton kända låtar som riktar sig till en så bred publik som möjligt utan att varken uppröra eller engagera. Det här är helt enkelt musik för hissen eller musik för tapeterna som går att spela utan att den hörs.
Det är tråkigt att Sharleen Spiteri utvecklats åt detta genomskinliga håll ty hon har ju uppenbart röstresurser att göra något mycket mer personligt av sina covers. Kanske något åt Chrissie Hynde-hållet. Här blir det bara lättlyssnat och, dessvärre, också lättglömt.
1. "Xanadu" (Jeff Lynne)
1980. Singel med Olivia Newton-John/Electric Light Orchestra.
2. "If I Can't Have You" (Barry, Robin & Maurice Gibb)
1977. Från albumet "Saturday Night Fever" med Yvonne Elliman.
3. "God Bless the Child" (Billie Holiday/Arthur Herzog, Jr)
1942. Singel med Billie Holiday.
4. "Between the Bars" (Elliott Smith)
1997. Från albumet "Either/Or" med låtskrivaren.
5. "The Sound of Silence" (Paul Simon)
1965. Från albumet "Wednesday Morning, 3 AM" ("The sounds of silence") med Simon & Garfunkel.
6. "What's New Pussycat?" (Burt Bacharach/Hal David)
1965. Singel med Tom Jones.
7. "The Windmills of Your Mind" (Michel Legrand/Alan Bergman/Marilyn Bergman).
1968. Från filmsoundtracket till "The Thomas Crown Affair" med Noel Harrison.
8. "Take Me with You" (Prince and The Revoilution)
1984. Från albumet "Purple Rain" ("Take me with U") med Prince and The Revolution (duet with Apollonia).
9. "Cat People (Putting Out Fire)" (Giorgio Moroder/David Bowie)
1982. Singel med David Bowie.
10. "Many Rivers to Cross" (Jimmy Cliff)
1969. Singel med låtskrivaren.
11. "Oh, Pretty Woman" (Roy Orbison)
1964. Singel ("Pretty woman") med Roy Orbison and The Candy Men.
12. "This One's from the Heart" (Tom Waits)
1982. Från soundtracket till filmen "One from the Heart" med Tom Waits and Crystal Gayle.
13. "Take My Breath Away" (Giorgio Moroder/Tom Whitlock)
1986. Från soundtracket till filmen "Top gun" med Berlin.
/ HÃ¥kan
Underbar mix av intressanta covers
Foto: Carina Österling
MATHIAS LILJA
Saluhallen, Örebro 5 mars 2015
Konsertlängd: ca 18:00-ca 20:00 inkl paus
Mathias Lilja, gitarr och sång
Fredrik Landh, bas och sång
Clas Olofsson, steelguitar och mandolin
Ja, det var naturligtvis ingen konsert i vanlig mening. Mer ett avslappnat och anspråkslöst barhäng som blev en väldigt skickligt genomförd musikunderhållning i en bar där bara en tredjedel av besökarna var seriöst intresserad av det som utspelade sig på scen tidig kväll en torsdag.
Jag har ju upplevt Lilja & Co ett antal gånger tidigare i detta prestigelösa format och jag hade väl på min höjd väntat mig något liknande även denna gång, en lagom blandning av udda covers och egna originallåtar.
Jag fick inte en enda original-Lilja-låt men däremot genomgående intressangta covers och jag blev ändå så oerhört nöjd med vad jag såg och hörde. För när Mathias väljer covers finns det i urvalet varken något bäst före-datum på materialet och inte heller några kommersiella krav på bred igenkänning. Därav mitt för kvällen gränslöst godkända betyg på kvällens framförande.
Givetvis noterade jag praktiskt inga låtar men kunde till min glädje dels erhålla en slarvigt nedklottrad setlista för avdelning två (se nedan) och fick även en lång lista låtar personligt sms:ad till mig av Mathias själv. Den låtlistan är långtifrån autentisk när det gäller ordningsföljd, och jag tror inte att precis alla låtar framfördes denna torsdagskväll (exempelvis Bob Dylans "You ain't going nowhere"), men ger ändå en fin känsla på urval och repertoar. Där låtarna av Townes Van Zandt, Bob Dylan, Gram Parsons och Hank Williams, alla är stora favoriter hos Mathias, var flitigt representerade.
Där det är svårt att i efterhand välja höjdpunkter men jag fastnar nog för den fina gamla countryballaden "Long black veil", Gram Parsons sällan framförda "Return of the grievous angel" och varför inte Del Shannons perfekta poplåt "Runaway". Och en sedvanligt fin version av Jackson C Franks " "Blues run the game".
Bland alla låtar i Liljas nya repertoar fanns också Dan Penns klassiker "The dark end of the street" som väckte minnen vid bordet. Olle föreslog Ry Cooder och Mathias på scen menade att alla har gjort låten och nämnde Percy Sledge som ett exempel. Jag, däremot, glömmer aldrig en magisk liveversion från 1975 med Richard & Linda Thompson.
Intressant på konserten var att inledningslåtarna i båda avdelningarna var skrivna av Bob Dylan, "Tonight I'll be staying here with you" och "Positively 4th street".
LÃ¥tarna (inte i ordning):
Positively 4th Street(G)
Tonight I'll be staying here with you (G)
Long. black veil (E)
Hey good looking (C)
Never get out of this world (G)
Bluebird wine (G)
I gotta get drunk (D)
Close up The honky tonks (A)
Lost highway (G)
Lovesick blues (E)
My ruff and rowdy (D)
Luxury liner (D)
If i needed you (G)
Blues run The game (C)
Streets of Baltimore (G)
Through The morning through (G)
Save it for a rainy day (B)
Angelyne (A)
Ft Worth blues (D)
Return of The grievous angel (a#)
Six days on The road (A)
Aint going nowhere (G)
Wine me up
The beast in me (G)
Runaway (A)
Dark end of The street (G)
Highway kind
Brand new heartache (E)
/ HÃ¥kan
Vassa eggen oöverträffat ess
Alla bilder: Anders Erkman
1985 var ett minst sagt turbulent år i författaren och rockartisten Ulf Lundells liv. Håkan Lahger har i sin bok "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos" 081014 beskrivit året som Lundells "rock bottom". Och visst var det rörigt både privat, där han gick igenom en skilsmässa och brottades med en eskalerande alkoholism, och professionellt i skivstudion och på turné.
Sommarturnén 1985 var den dittills största svenska rockturné som arrangerats. Premiär 5 juli i Karlstad och fram till 3 augusti i Eskilstuna, dagen efter Örebro, pågick turnén och mottagandet i pressen pendlade mellan godkänt och katastrof, kort sagt en berg- och dalbana. I Lahgers bok berättas om alldeles för mycket alkohol både före, under och efter konserterna. Ibland påverkade det mer kvalitén på konserterna, ibland lite mindre.
På Brunnsparken-konserten, turnéns näst sista gig, led Ulf av en hälsporre och rösten var sargad men samtidigt ville han aldrig gå av scenen. Konserten utökades med extralåt efter extralåt, där musikerna ibland tog över mikrofonen, innan den obligatoriska finalen med "Snart kommer änglarna att landa".
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/8 1985.
ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 2 augusti 1985
Cirkus Lundell, som är årets ekonomiska räddning för de svenska folkparkerna, nådde programenligt Örebro och Brunnsparken i fredags kväll. Den månadslånga sommarturnén har blivit en stor publiksuccé med över 4000 åskådare i snitt på varje konsert.
I Örebro, som ligger honom kärt om hjärtat sedan mycket länge, kom det 4800. Som hetsade och uppmuntrade Ulf och bandet till en maratonföreställning på drygt två och en halv timme.
De väderleksmässiga förutsättningarna var den här gången betydligt gynnsammare än sommaren 1982 då regnet öste ned under hela konserten som då betydde premiär på det årets folkparksturné.
Det var ingen gnistrande solnedgång eller överdriven värme i luften. Solen, världens största spotlight, hade lugnt somnat in bakom några spridda men ofarliga moln i horisonten innan ridån drogs åt sidan och avslöjade en folktom scen förutom Ulf Lundell längst fram och Niklas Strömstedt vid pianot. Några minuter försenade till följd av Ulf ilfärd till sjukhuset strax innan med sin överansträngda häl, så kallad hälsporre.
Inledningen på Lundells konserter har under alla turnéer sedan 1979 varit speciell. Ofta specialskrivna helt nya låtar där spänning och förväntan ofta har gåtthand i hand. Så även denna gång.
"Nytt liv" började som en lugn ballad med munspel och piano som enda komp innan Ulf slängde ut munspelet i den mest entusiastiska delen av publikhavet. Sedan började han attackera sin vita Telecaster och var plötsligt omgiven av sitt stora band. Arrangemanget blev tyngre och låten sträckte ut sig i hela nio minuter.
En mäktig inledning och man kunde redan här ana det nya omtalade soundet. Tunga klaviaturer, även basisten Backa-Hans spelade synt, och ett märkligt gitarrsound.
De nya greppen, som i Ulf Lundells fall är tämligen revolutionerande , märktes tydligt i konsertens övriga två helt nya låtar, "Chans" och "Den vassa eggen". Den sistnämnda låten, som är tänkt att bli titellåt på nya kommande albumet, är ett ess som överträffade allt annat denna fredagskväll.
Mäktiga trummor och keyboards och melodin är maffig och fullständigt storslagen med vassa gitarrer a la U2 och i ett i övrigt modernt sound, men ändå majestätiskt fulländat. Det var då aptitretaren förvandlades till rejäla hungerkänslor i väntan på nya skivan.
En majoritet av publikens 4800 kom för klassikerna i Lundells produktion och det var först nästan en timme från start som de allmänna publikreaktionerna blev kraftiga via låtar som "Närjag kysser havet", "Lycklig lycklig" och "Oh la la jag vill ha dej" som han rutinerat gjorde i snabb takt utan att kittla de innersta nerverna.
Lundell har aldrig uppträtt i Örebro så sent under en turné. Under någon av de första turnéveckorna brukar Örebro finnas med i programmet men låg nu näst sist i turnén. På gott och ont.
Det var ett trött och slitet men proffsigt kompetent gäng musiker jag träffade innan konserten. Men på scen fick de nytt liv och levde upp utan att testa sin kondition till hundra procent som herr Lundell gör varje kväll under varje konsert.
Avslutningen och extralåtarna ville aldrig ta slut och varade i en hel timme och innehöll många överraskningar och spontana infall. Och naturligtvis också mycket trötthet men djupt rotad glädje som fick Lundell att gymnastisera istället för att sjunga.
I "Do you wanna dance" blev Springsteen-komplexen lite för tydliga då Lundellbjöd upp en flicka i publiken och genomförde en synnerligen välregisserad dansövning.
Sedan följde bland annat de obligatoriska extralåtarna "It's all for the love ofrock'n'roll" och "Sextisju sextisju" och ytterligare några välvalda covers innan den traditionsenliga "Snart kommer änglarna att landa" avslutade med Lundell hängande på en mängd uppbjudna flickor på scenen.
Då hade Lundell svettats färdigt, bytt kläder två gånger och berättat en mängd absurda historier och märkliga förklaringar och till slut fick fram ett hest: "Hoppas vi ses igen".
Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Pelle Sirén: gitarr
Tim Werner: trummor
Tove Naess: tamburin och sång
Nytt liv
Glad igen
PÃ¥ fri fot
Hjärtat mitt
Bente
Chans
Odyssevs
När jag kysser havet
Lycklig, lycklig
Den vassa eggen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Kär och galen
Kungssången (instrumental med Janne Bark/Pelle Sirén)
Öppna landskap
Extralåtar:
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Do you wanna dance (Bobby Freeman)
It's all for the love of rock'n roll (Tuff Darts)
Sextisju, sextisju
Nytt liv (refrängen)
Extra extralåtar:
The road (Niklas Strömstedt sjöng Daniel O'Keefes låt)
Helpless (Janne Bark sjöng Neil Youngs låt)
Dust my broom (Elmore James)
Tuff match
Snön faller och vi med den
Snart kommer änglarna att landa
/ HÃ¥kan
BOX #7 ABBA
ABBA: Thank you for the music (Polar, 1994)
ABBA - DET GÅR INTE ATT KOMMA MER ÄN FÖRST i alfabetet. (Nåja, det fanns en engelsk proggrupp 1970 som hette Aardvark...) Om gruppens skivor nu händelsevis inte står där först i skivhyllan, vilket jag tycker borde vara givet, så är deras popmusik bäst. Ty min recension av den här boxen som jag skrev i november 1994 i Nerikes Allehanda fick rubriken "Världens bästa popmusik". Vilken den här 4-cd-boxen med all önskvärd tydlighet visar med alla hits samlade, åtskilliga udda men officiella låtar plus det tidigare outgivna exklusiva materialet.
"Thank you for the music"-boxen är också designmässigt en knockout och fram till 1994 hade jag inte sett något liknande. Utformad som en bok med skivorna tillsammans med biografin ("Made in Sweden", av Fred Bronson), några olika korta och längre texter med John Toblers "How it all began" som mest intressant och innehållsförteckningen med detaljerade noteringar kring varje låt. Ofta med exakta inspelningsdatum.
1994 hade ABBA på några år skapat en rejäl revival via några enkla samlingsskivor, "Gold" och "More gold", och den här smakfulla boxen kom som kronan på verket (se illustrationen ovanför den specifika ABBA-logotypen...). Och sedan dess, under alla 20 år, har intresset kring gruppens musik både ökat och intensifierats tack vare musikaler, museum, Madonnas sampling av "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" och allt annat.
Cd-boxar kring artister och grupper som hade sina karriärer under den så kallade vinyl-epoken är egentligen mer värda än andra. Jag har på min 20-lista passerat några sådana exempel, Chuck Berry, Eric Clapton, John Lennon, Hoola Bandoola Band, John Holm och Donovan , och har väl några till att redovisa under månaderna framåt.
ABBA är ju ett gyllene exempel på en typisk vinylkarriär. Vars officiella existens varade i blott nio år, 1973 till 1982. På samlingen finns det historiska bevis på att rötterna till kvartettens senare framgångar började gro i november 1969 när Björn & Benny-singeln "She's my kind of girl" spelades in. Men startpunkten på deras gränslöst framgångsrika låtskrivarsamarbete får egentligen dateras till december 1966 och låten "Isn't it easy to say" på Hep Stars album "The Hep Stars". Så långt letar sig dock inte ABBA-boxen tillbaka.
ABBA KANSKE FRAMSTÅR SOM ONÖDIGT lättviktiga popartister på min lista vid sidan av tyngre namn som Tom Petty, Pugh Rogefeldt, Bruce Springsteen och Ulf Lundell . Men pop var och är en stor del av mitt lyssnande liv och jag kan, med kanske undantag för några 60-talsband, i denna sekund inte tänka mig några bättre representanter för popbranschen än Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog. Därför skrev jag för många år sedan hur mitt förhållande till ABBA föddes, se här.
Bokstäverna i ABBA står för tidlös pop av historiskt oöverträffad kvalité. Pop som dessutom på dessa få år utvecklades, förändrades och hela tiden tog steg framåt och åt alla håll. Därför är det inte överraskande ett underbart nöje att även idag, drygt 40 år efter genombrottet och över 20 år efter boxens utgivning, fortfarande kunna njuta av popmusik som soundmässigt inte är bunden till en viss begränsad tid.
Här ligger alla framgångsrika singlar sida vid sida och blir aldrig gammalmodiga. Det är ju ABBA:s bästa kännetecken i en lättlyssnad genre där all popmusik genom alla tider hade varit antingen tidsmässigt kortsiktiga succéer eller helt enkelt one hit wonders. Och en vinst i Eurovision Song Contest var ju fram till 1974 allt annat än en garanti för långsiktiga framgångar. Men med "Waterloo" i Brighton, när de ropade ut den svenska kvartetten som segrare, var det en trend som bröts och en lång framgångsrik karriär inleddes.
I det här fallet var det kvalité som gick före dagsländorna när ABBA på många sätt totalt revolutionerade popbranschen. Vi kanske i sammanhanget inte ska förringa Benny Anderssons och Björn Ulvaeus skickliga hantverk som låtskrivare heller.
Alla kvartettens oräkneliga hits är naturligtvis ryggraden på denna 4-cd-box men här finns så mycket mer, så mycket mer godis bland glömda pärlor eller helt enkelt tidigare outgivet material som i många fall mår bra av offentlighet. Ty även det materialet blänker stundtals som guld.
Samlingen är kronologisk och det mest spännande på cd 1 är faktiskt låtarna innan "Waterloo" som redan där var värda ett världsgenombrott. Istället blev de managern Stikkan Andersons inträdesbiljett till den stora musikvärlden där han kunde presentera starka singlar, "People need love", "Another town, another train" och "He is your brother", som släpptes jorden runt.
1973 VAR DET ELEGANTA NAMNET ABBA inte kläckt och kvartetten uppträdde fortfarande med det mer än opraktiska gruppnamnet Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid i Sverige och Björn and Benny with Anna and Frieda internationellt. På skiva presenterades gruppnamnet ABBA första gången i oktober 1973 på den engelska "Ring ring"-singeln. Ett halvår innan ABBA blev officiellt på skiva i Sverige. Den uppgiften har jag själv researchat fram, så nördinriktad info får man inte i samlingen.
Efter den ofrånkomliga succén med "Waterloo"-singeln blev det en oväntad svacka i gruppens listframgångar i England. En nylanserad "Ring ring" och "I do, I do, I do, I do" nådde mediokra listplaceringar, "So long" floppade helt och det var först 18 månader efter Brighton-vinsten som den oöverträffade raden av succéer inleddes. 18 singlar, åtta toppade listan och ingen låg sämre än nummer 7 på den engelska singellistan.
Inget förvånar stort egentligen på den här samlingen men några starka singel-b-sidor, "I've been waiting for you", "Crazy world", "Lovelight", "Elaine", "Should I laugh or cry" och "You owe me one", kan få mig att höja på ögonbrynen. Liksom märkliga arbetstitlar på några andra låtar: "Hades" ("Lovelight"), "Katakusom" ("Angel eyes") och "Mi Amore" ("One of us").
Skilsmässolåten "When all is said and done" är kanske en anonym albumlåt i mångas öron men det är faktiskt min största ABBA-favorit. Det komprimerade soundet, Fridas känslomässigt starka röst och faktiskt texten ("We're still striving for the sky/No taste for humble pie"). Även Björn var/är ett geni.
Den personliga hitpotentialen är med andra ord stor i den här boxen men på cd 4 får vi en spännande inblick i mycket outgivet material där boxens mest unika stund når sin kulmen på den 23:28 långa "ABBA Undeleted", sammanställt av Michael B Tretow i ett långt, långt medley med 15 outtakes och fragment av låtar sammanflätade. Som dessutom presenteras med roliga och intressanta kommentarer av Tretow själv.
I min ursprungsrecension klagar jag på för många korrekturfel och ej autentiska skivomslagsillustrationer i häftet/boken. Nu skulle jag vilja uppmärksamma ännu en felaktighet i anekdoten om sista delen i ovannämnda medley, "Givin' a little bit more". Där berättas det att Benny Andersson spelar akustisk gitarr med ett svenskt tio-kronors-mynt till plektrum. Inspelningen gjordes i maj 1981 men myntet introducerades inte förrän 1991...
/ HÃ¥kan
februari, 2015
april, 2015
| << | Mars 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 | |||||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: