Blogginlägg

Singlar#7: FLEETWOOD MAC

Postad: 2013-05-16 08:00
Kategori: SINGLAR 100-1


FLEETWOOD MAC: Man of the world (Immediate, 1969)

BLUESMUSIK HAR VERKLIGEN VARIT SÄLLSYNT PÅ MIN SINGELLISTA. Och fortsätter vara det även på den här skivan fast Fleetwood Mac startade som ett renodlat bluesrockband. Peter Green, som fram till 1970 var ledare och huvudsaklig låtskrivare i gruppen, höll vid tiden för "Man of the world" (april 1969) på att söka sig bort från bluesrock, musikbransch och hela sitt gamla liv. Så dags var han en man med inre psykologiska grubblerier och hade under 1969 fått problem med både droger och personlighetsförändring. "Man of the world" är ett rop på hjälp men också en av rockmusikens vackraste och mest vemodiga melodier.
   Utan John Mayall's Bluesbreakers, universums största plantskola för engelska bluesmusiker, hade aldrig Fleetwood Mac uppstått. Från det bandet, där gitarrister som Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor spelade, hämtades 3/4 av det Fleetwood Mac som tog fart hösten 1967. Green var ledargestalt, första singeln "I believe my time ain't long" gavs ut som Peter Green's Fleetwood Mac, men gruppnamnet var en variant på trummisen Mick Fleetwoods och basisten John McVies efternamn. På förslag från skivbolagsägaren och producenten Mike Vernon rekryterades den sista fjärdedelen i gruppen, sångaren och slidegitarristen Jeremy Spencer, från ett mindre känt bluesband från Birmingham, The Levi Set.
   Bluescovers mixades med egna originallåtar på första singlarna och de två första albumen. Innan Green och gruppen (till bluesvännen Jeremy Spencers motstånd) tog en helt annan musikalisk väg hösten 1968 med den softa instrumentallåten "Albatross". En stor kommersiell succé.
   I augusti hade kvartetten utökats med ytterligare en gitarrist, Danny Kirwan. Det rådde klara meningsskiljaktligheter inom gruppen, Spencer vägrade medverka på Greens låtar, medan Green lät skägget växa, började bära krucifix och funderade djupt på alla världsproblem. Ur den grubblande sinnesstämningen uppstod alltså den vackra sången "Man of the world" med de inledande smärtsamma textraderna:
   Shall I tell you about my life
   They say I'm a man of the world
   I've flown across every tide
   And I've seen lots of pretty girls

   I guess I've got everything I need
   I wouldn't ask for more
   And there's no one I'd rather be
   But I just wish that I'd never been born


DET ÄR MUSIKALISKT VEMOD FRÅN START. Det extremt vackra gitarrintrot fram till 24 sek när Peter Greens lika ledsna som trötta röst sjunger de inledande dystra orden. Arrangemanget blir lite intensivare och 1:22 in i låten kommer det magiska gitarrsolot som är 20 sekunder långt medan energin bara ökar och fram till 2:05 är F Mac det bluesrockband vi hade känt några år tillbaka. De sista 48 sekunderna går åter i stillhetens tecken. "Oh, how I wish I was in love" sjunger en klart olycklig (och förvirrad) man. Låten avslutas med några spridda lösryckta gitarrackord.
   "Man of the world" släpptes i april 1969 men bara några månader innan hade gruppen varit i Chicago och spelat in med bland annat Otis Spann, Buddy Guy och Willie Dixon. Inspelningar som gavs ut på dubbelalbumet "Blues jam at Chess" i december 1969. Då hade gruppen gått vidare med ännu en utmanande singel, "Oh well".
   Från start producerades gruppen av bluesfantasten Mike Vernon på hans Blue Horizon-etikett. När gruppen lämnade den rena bluesrocken bytte de bara för en singel skivbolag till Immediate, som gav ut "Man of the world", men det var fortfarande Vernon som stod för produktionen. Men efter den singeln och i fortsättningen, när gruppen i fortsättningen gav ut skivor på Reprise, producerade de sina egna skivor.
   På singeletiketten till "Man of the world" står det P A Green som upphovsman vilket förklaras av att han föddes med namnet Peter Allen Greenbaum 1946. Greens problem med sig själv och i gruppen eskalerade och i maj 1970 tog han beslutet att lämna gruppen. Samma månad släpptes singeln "The green manalishi", en drogrelaterad historia.
   På b-sidan till "Man of the world" får Jeremy Spencer fritt spelrum med sitt intresse för gammal rock'n'roll. Kontrasten till den emotionellt känsliga a-sidan är fullkomlig. Fleetwood Mac har på skivan tillfälligt bytt namn till Earl Vance & the Valiants och "Somebody's gonna get their head kicked in Tonite" är ren och skär rockparodi. Med eko, Elvis Presley-röst och rock'n'roll-piano. Även Spencer brottades med inre funderingar och lämnade Fleetwood Mac i februari 1971 för att gå med i den religiösa sekten Children Of God.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2013 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.