Blogginlägg från 2015-03-27

Stiff-extra: Mysteriet Jill Read är löst!

Postad: 2015-03-27 10:23
Kategori: Stiff




FÖR ATT TA DET FRÅN BÖRJAN så gick Dave Edmunds in i Rockfield-studion någon gång 1974-75 och på helt egen hand spelade in en coverversion av The Chantels 1958-hit "Maybe" (se ovan) till sitt andra soloalbum "Subtle as a flying mallet". Några år senare producerade Dave en ny version av samma låt i samma studio, nu tillsammans med sångerskan Jill Read vid mikrofonen. Men ryktet att det var Dave själv med en manipulerad röst som egentligen var Jill Read växte till en allmän sanning och blev nästan en officiell verklighet.
   Bert Muirhead skrev i sin näst intill auktoriserade bok "Stiff - The story of a record label" (1983) att "Jill Read was in fact Dave Edmunds", Stiff-chefen Dave Robinson påstår än idag att han inte har betalat ut royalty till någon, på Wikipedia pekas Jill Read ut som en pseudonym för Dave och i Tobbe Stuhres mycket omfattande Stiff-diskografi råder det heller ingen tvekan "...yes, Jill Read was Dave Edmunds".
   Men det har under åren dykt upp åtskilliga tvivel i ämnet och som ifrågasatt den simpla uppgiften att namnet Jill Read i verkligheten är Dave Edmunds. Min vän Lasse Kärrbäck har varit i kontakt med Rockfield-ägaren Kingsley Ward som tydligt minns en tjej vid inspelningen av "Maybe". Men Lasse diskuterade också saken med Dave, nyckelpersonen i detta "drama", förra våren där han förklarar att Jill Read var en sångerska från Cardiff som sjöng i ett band där bandledaren var kompis med Dave. Ni kan läsa det här.
   Så långt gav efterforskningar inga nya uppgifter i ämnet men i veckan kom ett klart genombrott i mysteriet Jill Read. Den etablerade keyboardisten Blue Weaver (Amen Corner/Strawbs/Bee Gees) från Wales kommenterade Jill Reads YouTube-klipp med orden:
   "Jill Read was known as Tawny Reed in the 60's and had a minor hit with 'Needle In A Haystack'. I was in her band in London for 1 year. She was, like myself and Dave Edmunds, from Cardiff. That is her voice I am sure..."
   Nyheten om Tawny Reed förklarar Jill Reads existens och med hennes artistnamn till hands avslöjas plötsligt en artistkarriär som hon inledde redan 1965 som 17-åring. Som tonåring turnerade hon i södra Wales tillsammans med sitt kompband The Flower Pot Men och upptäcktes då av den kände skivproducenten Tony Hatch (Petula Clark, Searchers med flera). Debutsingeln var en cover på The Velvelettes Motown-låt "Needle in a haystack" (se nedan) som inte fick några listframgångar men ryktet om Tawnys energiska sångstil, jämfördes med Lulu och Cilla Black, nådde USA och skivan släpptes på Leiber-Stollers skivetikett Red Bird.
   B-sidan på debutsingeln var hennes version av Baby Washingtons "I got a feeling" (se nedan) där hennes röst ännu en gång är så underbart framträdande. Se nedan.
   1966 släppte Tawny Reed sin andra singel, två Fred Hughes-covers ("You can't take it away" (se nedan)/"My heart cries"), som inte heller tog sig upp på några listor. Sedan försvann Tawny Reed, eller Gillian Reed (Gillian=Jill) som var hennes riktiga namn, från musikbranschen för att bara tillfälligt dyka upp i ett unikt Stiff-sammanhang 1977. Och det finns sorgliga uppgifter på att hon dog i slutet på 80-talet.
   Ursprungligen var Jill Reads "Maybe" en låt på den tidiga Stiff-samlingsskivan "Bunch of Stiffs" och släpptes även på singel i Frankrike och Holland.
   B-sidan på den holländska singeln var ytterligare en cover, Willie Dixons "Wang dang doodle", som Dave Edmunds för övrigt hade spelat in nästan tio år tidigare med Love Sculpture.
   På omslaget till den holländska skivan "efterlyser" Stiff, på sedvanligt lustigt manér, Jill Read för att kunna betala ut royalty.



"Needle in a haystack"


"I got a feeling"


"You can't take it away"


/ Håkan

Jubel för Wiehe

Postad: 2015-03-27 07:57
Kategori: 80-talskonserter



Efter två framgångsrika album med Nyberg, Franck & Fjellis sökte sig Mikael Wiehe till en yngre och experimentbenägen generation kompmusiker. Mikael Wiehe & Co blev gruppnamnet, gitarristen Jan-Eric "Fjellis" Fjellström var ende kvarvarande gamle medlem och bandet i övrigt var Hans Åkerheim, percussion/syntar, Joakim Rooke, trummor, Annie Bodelsson, syntar, och Johan Valentin, bas.
   Albumet "Lindansaren" släpptes 14 oktober 1983 och våren 1984 gav sig gruppen ut på turné.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/3 1984.

MIKAEL WIEHE & CO
Konserthuset, Örebro 21 mars 1984


Inför ett inte fullsatt (hoppsan!) Konserthus gjorde Mikael Wiehe med musiker en bejublad konsert. De trogna klappade entusiastiskt händerna i en konsert som stundtals mer liknade lektion med Wiehe själv som magister. Han blandade tveklösa sanningar med komik. Allt med samma vältaliga stämma som fick alla att lyssna.
   Mikael Wiehe var den förste, och genom åren också den störste, som kombinerade tänkvärda texter med utsökta melodier. På senare tid har det geniala särdraget vattnats ur och på senaste albumet tycker jag han har gått för långt i sökandet efter enbart sound och effekter.
   På konserten blev det inte lika konsekventa övertramp men visst var det främmande att höra och se Mikael Wiehe sjunga till förinspelade band på exempelvis "Flickan och kråkan".
   Förutom Fjellis (Jan-Eric Fjellström), en vidunderlig rockgitarrist, var det ett ungdomligt kompband som backade upp Wiehe, uppfödda på syntar och trummaskiner som ibland gav soundet en alldeles speciell prägel. Men alltför ofta kändes som omotiverat effektsökeri.
   Givetvis dominerade låtarna från senaste albumet "Lindansaren" men det var några Dylan-tolkningar som gjorde kvällen uthärdlig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.