Blogginlägg från augusti, 2021

Glatt och underhållande i Växthuset

Grus I Dojjan bjöd på en glad konsertkväll i Växthuset...

Bilder: Carina Österling...och vid ett tillfälle fick kvartetten förstärkning på scen av konsertarrangören Olle Unenge.

GRUS I DOJJAN
Växthuset, Örebro 29 augusti 2021
Konsertlängd: 19:33-20:31 och 20:48-21:53 (123 min)
Min plats: Sittande vid bord ca 10 m från scenen

”MUSIK ÄR KUL” ÄR EN PASSANDE DEVIS när man ska beskriva Grus I Dojjan på scen. Feelgood-faktorn var genomgående på topp under de två timmarna som medlemmarna i det drygt 50 år gamla bandet satt och stod på Växthusets scen på söndagskvällen. Från Christer Krutte Hedbergs underhållande mellansnack till allsång, på både scen och i publik, och gamla låtar framförda av fyra mogna män på ett både skämtsamt och seriöst sätt. Med gitarrer, banjo, munspel och fiol bjöd kvartetten på både traditionella låtar och gamla schlagers. Det var egentligen bara ett dansgolv som saknades men det är väl å andra sidan inte tillåtet i dessa tider...
   80-årige ”Krutte” förklarade bandets repertoar av covers från många decennier att det var musik som våra föräldrar en gång gillade. Och då pendlade repertoaren av förklarliga skäl från klassiska schlagers som ”En gång jag seglar i hamn” via Edvard Persson till Paul Anka och några instrumentala låtar med ofta Jesper Lindbergs banjo i fokus. På pappret kanske en dammig repertoar men i verkligheten levande på scen blev det en konsert där timmarna bara flög iväg.
   Bandets gitarrist Peter Clemmedson, med rötter i Hoola Bandoola, fick ta på sig Edvard Perssons roll några gånger (bland annat ”Kalle på spången”), men sjöng också ”Oh lonesome me”, ”Love's gonna live here” och någon Hank Williams-låt både slagkraftigt och säkert.
   Ullik Ehrenstråle gjorde ett elegant jobb som fiolspelare och kryddade många låtar med sitt instrument. Gjorde bland annat gitarrlåten ”Apache” till en modern klassiker.
   Grus I Dojjan är kanske mest känd för Jesper Lindbergs blixtrande banjospel och han fick den här kvällen många tillfällen att visa upp sin skicklighet. Exempelvis fanns världens två mest kända banjolåtar i repertoaren, ”Foggy mountain break down” och ”Dueling banjos”. Men Jesper, som jag mest känner igen som musiker bakom sin steelguitar, sjöng också några låtar på ett oväntat säkert sätt.
   Bandets kanske två mest kända covers är ”Kaffe utan grädde” och ”Jag har mitt eget blåbärsställe” som framfördes med sedvanlig schwung och taktfasta rytmer. Som vi nästan fick en överdos av för när det efter ordinarie set diskuterades om extralåt fick vi ”Blåbärsstället” ännu en gång.
   Andra låtar som jag med lite ansträngning kunde identifiera denna kväll fanns ”Då kände jag en liten rysning”, ”Nutidsflickan”, ”Flängskruvsschottis”, ”Polka från Orust”, ”Alfred på Hultet”, ”Hitsum kitsum”, ”Stormy weather” på svenska och Paul Anka-hitsen ”Diana” och ”Crazy love”. Och vid ett tillfälle tangerade bandet den irländska folkmusiken när de bjöd upp arrangören Olle Unenge på scen för att han skulle få sjunga ”I'll tell me ma”.

Inga problems polka
Drömmen om Elin
En gång jag seglar i hamn
Kalle på Spången
Nutidsflickan
Blåbärsstället
Flängskruvsschottis
Metsi Marssi
Oh Lonesome Me
Foggy Mountain Breakdown
Apache
Love’s Gonna Live Here
I'll Tell My Ma (med Olle Unenge)

Paus

Alfred på Hultet
Hitsum Kitsum
Jambalaya
Rysningen
Kaniner på min åker
Peach Picking Time in Georgia
Kaffe utan grädde
Polka från Orust
Om han kommer
Diana
Banjo Boulevard
Crazy Love
Hey Good Looking
Duelling Banjos

Extralåt:
Blåbärsstället

/ Håkan

ALL TIME BEST #97: "Buffalo Springfield"

BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield (Atco, 1967)

DET BLEV EN TUFF DRAGKAMP NÄR JAG skulle bestämma mig för vilken av den amerikanska gruppen Buffalo Springfields tre album som absolut skulle få en plats på min 150-lista. Först var jag övertygad om att gruppens andra album, ”Buffalo Springfield again”, var deras bästa. De hade i mina öron gjort den viktiga andraskivan efter alla konstens regler. Sedan kom tvivlet och jag började luta mer åt gruppens sista tredje album, ”Last time around”, men den skivan är ju mer eller mindre ett ihopplock av ett band i splittring. Och min grandiosa velighet slutade med att debutskivan, ”Buffalo Springfield”, trots allt på många sätt är bandets mest spännande höjdpunkt i mina öron.
   ”Buffalo Springfield” är ju ändå en debut, Stephen Stills och Neil Youngs första skiva i stort sammanhang, och med de förutsättningarna kan jag inte komma till någon annan åsikt än att skivan imponerar. Upplagan jag äger av albumet innehåller dessutom gruppens mest kända låt, ”For what it's worth”, som spelades in samma dag (5 december 1966) som debutalbumet släpptes, gavs ut på singel dagen före julafton och blev en betydande hit tidigt 1967. Vilket gjorde att låten fick plats på albumet när skivan pressades en andra gång och gavs ut igen i mars 1967.
   Man kan med marginal påstå att albumet inte blev sämre med ”For what it's worth” som inledande låt på sidan ett. Stephen Stills dagsaktuellt skrivna låt tillhör popmusikens långa rad av klassiker. Stills blev en talesman för 60-talets ungdomar när han i låten kommenterade ett hippieupplopp på Sunset Strip i västra Hollywood i november 1966 bara några veckor innan låten spelades in. Med en hedrande 7:e-plats på USA-listan blev ”For what it's worth” Buffalo Springfields enda hitlåt, en så kallad one hit wonder.
   Buffalo Springfield, bara gruppnamnet är ren poesi (fast det härstammar från en namnskylt på en ångvält...), var 1966 före sin tid med medlemmar som lite längre fram skulle lämna stora avtryck i rockhistorien. Gruppen var nästan en supergrupp på 60-talet innan ordet ens var uppfunnet.
   Den ursprungliga kvintetten var en sammansättning från många olika håll, både geografiska och musikaliska. Kanadensarna Neil Young och basisten Bruce Palmer hade spelat rock i Winnipeg-gruppen The Mynah Birds där en ung Rick James var sångare. Trummisen Dewey Martin var också född i Kanada. De amerikanska gitarristerna Stephen Stills, Texas, och Richie Furay, Ohio, hade huvudsakligen folkmusikbakgrund, i bland annat tio man starka The Au Go Go Singers. Stills hade även sökt jobbet som låtskrivare åt The Monkees...
   Inspelningarna till gruppens första album gjordes mellan juli och september 1966. Under gruppens hela existens, mellan mars 1966 och maj 1968, skrev medlemmarna låtar på eget håll och aldrig tillsammans. Men debuten innehåller uteslutande Stills- och Young-låtar, sju respektive fem men det är faktiskt Furay som sjunger förstastämman på en majoritet av låtarna.
   Med facit i hand, exempelvis Neil Youngs 52-åriga solokarriär, är det uppseendeväckande att det är Richie Furay som sjunger ”Nowadays Clancy can't even sing” och ”Flying on the ground is wrong”, två tidiga höjdpunkter i Neils låtskrivande. Två ganska snälla och konventionella poplåtar som, vid sidan av ”For what it's worth”, än idag gör störst intryck på mig på Buffalo Springfields debutalbum. Både Stills och Young körar bakom, något som närmast kan betraktas som stämsång, på de låtarna men det är Furays countryrockinspirerade röst som befinner sig längst fram.
   Men i "Out of my mind" kan man skönja ett litet frö till Neil Youngs framtida personlighet. Och Stephen Stills goda hantverk som låtskrivare för vi bevis för på ”Sit down I think I love you”, en låt som plockades upp som cover av grupper som The Mojo Men och The Executives.
   Även om låtinnehållet har många höjdpunkter är produktionen kanske i vekaste laget vilket nog får tillskrivas då tämligen orutinerade Charles Greene och Brian Stone som var mer lämpade som managers än producenter.
   Buffalo Springfield blev alltså startskottet och språngbrädan för många karriärer. Inte bara för Stephen Stills och Neil Young utan även Richie Furay som i augusti 1968 startade legendariska countryrockbandet Poco.

”NOWADAYS CLANCY CAN'T EVEN SING” med Buffalo Springfield.



/ Håkan

Fredagskväll jag sent ska glömma

Foto: Jan-Ola SjöbergNisse Hellberg personifierar ”han som får jobbet gjort”.




Bilder: Carina ÖsterlingNisse Hellberg och hans band, ibland med munspelaren Knock Out Greg och extrabasisten Tobias Einestad, fick jobba i motvind och idogt duggregn. Men ingenting påverkade det musikaliska till det sämre.

Foto: Carina ÖsterlingDavid Ritschard, vid mikrofonen, och hans stora band bjöd på progginspirerat låtmaterial.

NISSE HELLBERG/DAVID RITSCHARD
Mosebacketerrassen, Stockholm 27 augusti 2021
Konsertlängd: 19:31-20:05 (DR, 34 min) 20:34-22:00 (NH, 86 min)
Min plats: Sittande till höger ca 10 m från scenen

NISSE HELLBERG PÅ MOSEBACKETERRASSEN i Stockholm i fredagskväll blev en konsertupplevelse som jag sent ska glömma. Inte tack vare Nisses sedvanligt perfekt genomförda uppträdande. Nej, det var ett utomhusevenemang, med stor påverkan av yttre förutsättningar, som genomfördes i blåst och regn där kända pandemirestriktioner också satte många käppar i hjulet för att skapa en trevlig stämning inför några hundra frusna själar i publiken. En konsert med snopet slut och utebliven extralåt.
   I motvind och ett idogt strilande regn gjorde Nisse och hans band allt som stod i deras makt för att bjuda på en konsert med en repertoar hämtad från en majoritet av skåningens soloskivor. För nästan exakt på dagen ett år sedan släppte Nisse sitt senaste album, med den just nu motsägelsefulla titeln ”Goda tider rullar in”, men innehållet på den skivan spelade ingen direkt huvudroll i fredagskväll. Lite synd i mina öron, skivan har ett njutbart cajundoftande sound och många starka låtar, men han har ju en genuin repertoar att välja från i övrigt så de nästan 90 minuterna på scen blev ändå en genomgående stark upplevelse. Då gifte sig rutin och närvarokänsla på ett klart underhållande sätt.
   Konserten hade dessutom en överraskningseffekt som jag tror att jag aldrig tidigare har upplevt. Efter sju låtar bytte bandet basist! Då, precis innan ”M/S Colinda”, kom Tobias Einestad in och tog över ståbasen från Ubbe Heed i några låtar. Då blev det lite mer show och lite mer rockabillyinspirerat innan ordinarie basisten kom tillbaka och avslutade konserten.
   En annan överraskning var när Nisses band till och från utökades med munspelaren Knock Out Greg (Greger Andersson) och höjde både tempo och arrangemang ett snäpp. Och tillsammans med det övriga bandet bjöds det på sedvanligt traditionell rock'n'roll på svenska med texter som är så perfekt formulerade att underhållningsvärdet var på topp under hela konserten.
   Textrader som ”Äntligen väder” (i ”Doft av läder”) och titlar som ”Vilken tur att vädret finns” påverkade inte vädrets makter medan ett intensivt duggregn irriterat studsade in mot Nisse och bandet. Den som alltid skicklige gitarristen Janne Lindén, provokativt i solglasögon, gasade på rejält tillsammans med Nisses egna fantastiska gitarrinsatser. Och bakom satt trummisen Marcus Källström och höll repertoaren på rätt kurs. Lindén fick för övrigt ett eget solonummer i den instrumentala ”Misirlou”, titellåten från ”Pulp fiction”-soundtracket, där han som virtuos visade upp både snabbhet och känsla.
   Nisse passade också på att hylla Peps Persson genom att framföra ”Upp eller ner” från mitten av 70-talet.
   Under ordinarie sets sista låt, ”Nån måste få jobbet gjort”, passerade klockan 22:00 som visade sig vara absolut sista klockslag för levande musik från scenen på Mosebacketerrassen. Så när alla väntade på den annars obligatoriska och mycket passande finallåten ”Kul att ses tack och adjö” kom Nisse in ensam på scenen och förklarade snopet att konserten var slut. Så han och bandet fick aldrig en chans att bokstavligen tacka sin trogna konsertpublik som blöta men ändå nöjda och tillfredsställda kunde konstatera att Nisse Hellberg trots allt är tillbaka på scen.
   Den lokale kultartisten David Ritschard inledde kvällen på ett för mig överraskande sätt. Med ett stort band i ryggen, bland annat steelguitar, fiol och två körtjejer, sjöng han sina progginspirerade poplåtar till stort jubel bland delar av publiken.


Håller min dörr på glänt
En doft av läder
Låt kvasten gå
Det tog ingen tid alls att förlora dig
Lyckans lok
Flod av eld
Nu smet katten in till grannen igen
M/S Colinda
Upp eller ner
Det goda livet blir min grav
Farväl lev och lär
Leva ett vildare liv
Blues ABC
Misirlou
Stjärnan i mitt liv
Tufft jobb
Vilken tur att vädret finns
Nån måste få jobbet gjort

/ Håkan

Örebro: Storgatan 13

EL SOMBRERO/SOMBRERO/DOWN TOWN



Storgatan 13 i Örebro idag: Restaurangen Coco Thai.

Foto: Leif Andersson/Örebro StadsarkivSombrero 2005.


LUNCHRESTAURANGEN EN TRAPPA UPP, som var en del av livsmedelsaffären Lucullus, togs över vid årsskiftet 1991/92 av Ouertant ”George” Mongt från Tunisien. Han gjorde om lokalen, stängde entrén till affären och öppnade en ny ingång mot Storgatan. Han såg potentialen i ett rockställe med levande musik och plötsligt fick blues, rock, reggae, punk, hårdrock och rockabilly en hemvist i Örebro som fick namnet El Sombrero.
   Det finns uppgifter som säger att det från 1993 arrangerades levande musik där minst en gång i veckan. Men för konsert besökte jag El Sombrero första gången 1998 och sedan sporadiskt i några år innan jag från 2001 och tre år framåt upplevde konserter där väldigt frekvent, sammanlagt minst 29 gånger!
   Hösten 2003 döpte George, av för mig okänd anledning, om sitt El Sombrero till enbart Sombrero. Samtidigt lanserade han för en kort tid ytterligare en lokal i källaren på samma adress som fick namnet Down Town. En stor mäktig konsertlokal som tillsammans med ursprungliga Sombrero avvecklades under 2005.
   Sedan många år tillbaka återfinns den asiatiska restaurangen Coco Thai i Sombreros gamla lokaler.


THE STROLLERS/SEWERGROOVES 20/3 1998 El Sombrero
ELDKVARN 23/4 1999 El Sombrero
KINDA GIZMO 31/5 2001 El Sombrero
RONANDER BLUES 28/12 2001 El Sombrero
EVA EASTWOOD/SPINSTER 25/1 2002 El Sombrero
THE REFRESHMENTS 27/2 2002 El Sombrero
ALBERT LEE & HOGAN’S HEROES 29/3 2002 El Sombrero
DAVE EDMUNDS 12/4 2002 El Sombrero
TOTTA 26/4 El Sombrero
ELDKVARN 8/6 2002 El Sombrero
THE REFRESHMENTS 12/6 2002 El Sombrero
ELDKVARN 25/12 2002 El Sombrero
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS/B-FAT BOOGIE 27/12 2002 El Sombrero
THE REFRESHMENTS 14/3 2003 El Sombrero
LOUISE HOFFSTEN 28/3 2003 El Sombrero
BILLY BREMNER & THE BB GUNS/B-FAT BOOGIE 11/4 2003 El Sombrero
ALBERT LEE & HOGAN’S HEROES 29/4 2003 El Sombrero
PUNSCH 17/5 2003 El Sombrero
THE REFRESHMENTS 12/6 2003 El Sombrero
MONEYBROTHER 20/9 2003 Down Town
THE OZCELOTS/JESPER LARSSON BAND 15/11 2003 Sombrero
THE REFRESHMENTS 31/10 2003 Down Town
SLAPTONES 22/11 2003 Sombrero
bob hund/SHOUT OUT LOUDS/PARIS/MISS UNIVERSUM 29/11 2003 Meny/Sombrero/Down Town
ELDKVARN 25/12 2003 Sombrero
LINDA GAIL LEWIS & THE ROCKAROUNDS 3/1 2004 Sombrero
STEFAN SUNDSTRÖM 22/1 2004 Sombrero
MAHARAJAS/PENNY ARCADE 13/3 2004 Sombrero
WEEPING WILLOWS 7/4 2004 Club Swepop/Downtown
DOTTIE & THE WOLFPACK/RICHARD SWANSTRÖM 17/4 2004 Sombrero
MAGNUS LINDBERG 24/4 2004 Sombrero
BAD CASH QUARTET/PADDINGTON DISTORTION COMBO 8/5 2004 Down Town
NRBQ 14/5 2004 Sombrero

/ Håkan

ALL TIME BEST #98: "John Lennon/Plastic Ono Band"

JOHN LENNON: John Lennon/Plastic Ono Band (Apple, 1970)

DET HÄR, I ALLAS MENING, KLASSISKA ALBUMET, John Lennons första riktiga soloalbum (jag räknar gärna bort de tidigare experimentskivorna med Yoko Ono och liveskivan med The Plastic Ono Band...), var på många sätt ett uppseendeväckande album när det släpptes i december 1970. Märkligt nog var det först i år, i våras, som minnet av skivan firade 50 år med återutgivning i mängder av olika versioner. Bland annat en Super Deluxe-Box på åtta skivor med 159(!) nya mixningar, outtakes, demos och mer eller mindre spontana jamtillfällen.
   Återutgivningar, och påminnelser om historisk musik, kan väl ha sitt värde men ofta är det överdoserade samlingar som riktar sig till ”frimärkssamlarna” och bjuder inte musikaliskt på något exklusivt och nytt. Jag kan erkänna att jag en gång i tiden tillhörde den där bokstavstrogna kretsen men har tröttnat på den alltmer svällande återutgivningshysterin. Och på min All Time Best 150-lista är det enbart originalskivorna jag bedömer och rangordnar.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” är inte min definitiva Lennon-favorit, det kommer ni läsare att så småningom upptäcka när jag räknar mig vidare mot nummer ett på 150-listan. Men det är en skiva som i mitt liv har växt med åren fast den allmänt uppfattas som den mest omedelbara, jordnära och utan omsvep mest naket producerade skiva som både John Lennon och skivproducenten Phil Spector någonsin var involverad i.
   I Spectors fall råder det ingen tvekan. Mannen som var känd för att överdriva allt från arrangemang till produktion, som hellre tar in fem gitarrister, ett par basister och pianister än ett litet tajt rockband, håller sig här märkbart på mattan på en skiva som är väldigt sparsmakat arrangerad kring några få instrument. Men Phil var enligt sägnen inte så iblandad i själva produktionsarbetet utan gjorde mer insatser som tekniker och mixare. Och vid ett tillfälle musiker, lågmäld pianist på ”Love”.
   Bandet bakom John är extremt litet. John spelade både gitarr och piano (men aldrig på samma låt), Ringo Starr på trummor och Klaus Voormann på bas. Mer naket, mer avskalat och mer musikaliskt återhållet går inte att tänka sig. Vilket i sin tur gav en otrolig fokus på låtarna, de personliga texterna och de ofta enkla melodierna. Som också har gjort att skivan är extremt tidlös och låter lika bra i dag 2021 som drygt 50 år tidigare när den släpptes.
   I skenet av George Harrisons då alldeles färska praktverk, trippelalbumet ”All things must pass” som även den skivan producerades av Phil Spector, hamnade ”John Lennon/Plastic Ono Band” i skuggan av mitt intresse. Och just då i julmånaden 1970 fick den råa musikmixen på Lennon-skivan stå tillbaka för det magnifikt vackra och typiska Spector-ljudbygget på Harrisons soloskiva.
   Men bland allt rått, naket och personligt på den här skivan finns det också plats för både variation, skönhet och vackra melodier. John Lennon var inne i sin djupt politiska period. Han hade ju inlett solokarriären innan Beatles slutgiltiga sammanbrott, med antikrigs-låten ”Give peace a chance” (där han första gången myntade gruppnamnet Plastic Ono Band) och tyngre låtar som ”Cold turkey” och ”Instant karma”, med attack och en hård forcering som kunde skrämma barn, som förebådade soloalbumdebuten. Med det i tanken var väl ”John Lennon/Plastic Ono Band” ingen stor överraskning. Där fanns allt av engagemang och utlämnande personlighet men också romantiska kärlekssånger.

DEN HÄR SKIVAN ÄR ALLTSÅ INTE JOHN LENNONS första soloförsök utanför Beatles men skivorna han hade gjort med fru Yoko, ”Two virgins”, ”Life with the lions” och ”Wedding album”, får nog sorteras in bland musikhistoriens minst underhållande avantgarde-ögonblick.
   John & Yoko, två namn som blev en enda enhet (ni har sett bilden på deras ansikten som går in och ut i varandra…), hade under 1970 anlitat psykologen och primalexperten Dr Arthur Janov och via hans teknik kunde John komma ut som en ny människa. Plötsligt kunde han se livet, musiken och karriären med helt nya ögon. Inget stod i vägen för hans kreativitet varken musikaliskt eller poetiskt.
   ”Mother” är ju en av de starkaste låtar, arrangemang (med den inledande ödesmättade kyrkklockan) och sångröster som något album någonsin startat. Första textraden ”Mother, you had me but I never had you” är en klassiker och blir naturligtvis ännu starkare när man känner till Lennons historia och barndom när han blev bortlämnad av sin mamma till sin moster och sedan när hans mamma så tragiskt dör. Den här skivans sista låt är en demoinspelad och primitiv ”My mummy’s dead” som är än mer tragisk och sorgsen.
   Skivan börjar och avslutas med samma tema men däremellan ryms mycket annat. Vilket gör innehållet så komplext och skivan så varierat stark trots allt. Ofta är det piano, bas och trummor som bär fram de enkla melodierna och Lennons röst har full sprängkraft i låtar som ”Well well well”, ”I found out” och ”Isolation”. Sprucken röst, mycket dist, trasigt sound och oändlig frustration i texterna. Det är väl så vi mest vill minnas ”John Lennon/Plastic Ono Band”.
   Men mellan låtarna som beskriver den råa verkligheten finns det flera melodiska höjdpunkter. Som ”Hold on” där han till mjuk elektrisk gitarr sjunger om sig själv och Yoko, ”Look at me” som är en mjuk kärlekssång till akustisk gitarr och ”Love”, med skivans vackraste piano, och mest kärleksfulla text. Enkel poesi men också stor, stor konst.
   Till den senare kategorin får nog också räknas skivans två centrala låtar som fått skivans största uppmärksamhet, ”Working class hero” och ”God”. Till akustisk gitarr förklarar John att han minsann är en arbetarklasshjälte och i ”God”, till gospelinspirerat piano spelat av Billy Preston, meddelar John att han inte tror på någonting – förutom Yoko och sig själv.
   Skivan har genomgående starka texter och blir ibland så realistiska att skivbolaget vägrade trycka vissa ord som ”cock” och ”fucking” på inneromslaget. De orden är ersatta av * tillsammans med kommentaren ”Omitted at the insistence of E.M.I.”.
   På samma inneromslag har John Lennon ritat av sig själv och Yoko i samma tecknade gubbe med tillägget ”for Yoko with love from John”. Och sedan datumet ”9/10/70”…

"WORKING CLASS HERO"-VIDEO regisserad 2003 av Simon Hilton. Filmad på olika platser i Liverpool, vid John Lennons skola Dovedale, vid Strawberry Field Salvation Army Home i Woolton och Johns barndomshem 'Mendips' på 251 Menlove Avenue, Woolton.



/ Håkan

ALL TIME BEST #99: "Approved by the Motors"

THE MOTORS: Approved by the Motors (Virgin, 1978)

KAN EN SKIVA INLEDAS PÅ ETT MER ELEGANT sätt, kan ett album börja mäktigare och, framförallt, kan en hit vara mer klockren än låten med klockren poprefräng och ett ännu starkare arrangemang med titeln ”Airport” som är förstalåt på den engelska gruppen The Motors andra album. Det kan måhända vara många frågetecken i den långa öppningsrepliken men enligt mig bör den avslutas med många starka utropstecken!
   Sedan visar det sig att fortsättningen på albumet har många liknande höjdpunkter som gör hela skivan till ett stort nöje att lyssna på. Jag blir lika tillfredställd idag, 25 augusti 2021, som den där oförglömliga dagen i maj 1978 när jag fick skivan i min hand och skrev en recension (med rubriken ”Låtar som sitter direkt”) där jag jämförde The Motors med 10cc. Det var beröm det!
   Kvartetten The Motors hade sin starkaste karriär mellan 1977 och 1978 mitt under den värsta punkrockepoken som England och världen upplevt. Gruppen som hade sina rötter i engelsk pubrock, Andy McMaster och Nick Garvey kom ju närmast från Ducks Deluxe, var på scen mycket rockigare än det här popmusikaliskt perfekta soundet som slungas ut med kraft från ”Approved by the Motors”. Scenbilden på bandet som finns på inneromslaget till den här skivan visar upp ett bredbent gitarrband som skvallrar om betydligt tuffare tongångar än den hitmässiga samlingen av låtar som dominerar skivan.
   Gruppens första album, för enkelhetens skull kallad ”1”, släpptes i september 1977 och var en typisk rockplatta med mycket traditionell boogiemusik i botten. När jag recenserade gruppens andra album påpekade jag tämligen tydligt skillnaden mellan debuten och ”Approved by the Motors” och förändringarna som soundmässigt hade skett: ”Det är en helomvändning av sällan skådat slag. En utveckling som går stick i stäv med det övervägande engelska punksoundet just nu. Det är modigt. Arrangemangen är läckra, låtarna klatschiga, sångarna är fler, körerna är framträdande med mera. Lättfångade låtmönster som sitter direkt. ”Airport” som följs av ”Forget about me”, ”Breathless” och ”Today” är all oemotståndliga hitlåtar.”
   De här raderna kan jag skriva under på än idag drygt 43(!) år senare. De flesta låtarna på den här skivan, jag kan idag lägga till ”Soul redeemer” till skaran av hits jag räknade upp ovan, är ju resultatet av en oerhört genuin hitkänsla. Och det är ofta pianisten, basisten och sångaren Andy McMaster som står som låtskrivare och den som har bidragit mest till The Motors nya inriktning.
   Det jag i maj 1978 kallade för modigt ska ställas i förhållande till vad som gällde då. Topplistorna dominerades av Bee Gees, Boney M, ”Grease” och ”Love is in the air” men media rapporterade mer om Sham 69, Sex Pistols, Tom Robinson Band och Clash. Då var det givetvis modigt av herrar McMaster och Garvey att välja ”den andra sidan”: Lättsmält pop och starka refränger.
   Jag skrev i den här artikeln om Motors som mina favoriter att ”I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.” Det kunde inte vara mer fel. Motors befann sig inte alls däremellan. De var på en annan planet och spelade pop. Popmusik utan bäst före-datum på samma sätt som vi under 70-, 80-, 90- och 00-talet kunde fortsätta lyssna på ABBA med stor stolhet och och full tillfredsställelse.

ATT McMASTER HÄR BLOMMADE UPP som den störste och stilbildande låtskrivaren i bandet har ju en enkel och naturlig förklaring. Han kom ju in sent i Ducks Deluxe, som pianist (och kallade sig då för McMasters med s på slutet), och hade begränsade förutsättningar att påverka materialet där det redan fanns två starka viljor och låtskrivare, Sean Tyla och Nick Garvey. Men han skrev ändå en av de mest minnesvärda och hitmässiga låtarna i Ducks Deluxes historia, popmusikmästerverket ”Love’s melody”. Den kreativiteten tog han med sig till The Motors och fick här, på Motors andra skiva, full frihet och fritt svängrum.
   På den Robert John Lange-producerade debuten var McMasters med och skrev samtliga låtar, men alltid tillsammans med Garvey och ibland med Gordon Hann. På ”Approved…” har McMaster skrivit hälften av låtarna alldeles på egen hand. Det schlagerpopaktiga soundet hade blivit ett starkt signum.
   Konstigt nog blev Motors aldrig den kommersiella framgång som jag tyckte de förtjänade. Visserligen nådde ”Airport” en hedrande 4:e-plats på Englandslistan i juli 1978 men singeln därpå, den ännu starkare ”Forget about me”, nådde inte längre än upp till plats 13 fast den släpptes som maxisingel med tre exklusiva bonuslåtar.
   The Motors var givetvis en stark singelgrupp och släppte fyra låtar från det här albumet på singel. Men varken ”Sensation”, som var den allra första singeln, och den mäktiga och mycket fina balladen ”Today” nådde Englandslistan överhuvudtaget. Här kan ni för övrigt läsa om Motors hela diskografi.
   Trots ett i mina öron perfekt popalbum, många kanonlåtar, flera lysande singlar och ett spännande sound blev The Motors aldrig den kommersiella triumf som de borde ha blivit- De kände nog av den floppen själv och det skulle ta två år innan nästa album, den inte helt lyckade ”amerikanska” skivan ”Tenement steps”. Då var Motors ett splittrat band, gitarristen Bram Tchaikovsky ledde sitt eget band och då var det egentligen bara McMaster och Garvey som var The Motors.

BALLADMÄSTERVERKET ”TODAY” FRÅN The Motors andra album:


/ Håkan

ALL TIME BEST #100: "Painted from memory"

ELVIS COSTELLO with BURT BACHARACH: Painted from memory (Mercury, 1998)

NÄR JAG NU STÅR PÅ TRÖSKELN ATT PRESENTERA de 100 största skivfavoriterna på min personliga lista finns det självklart inga musikaliska begränsningar. Därför är det med glädje jag vill presentera Burt Bacharach som när albumet på plats 100 släpptes, i september 1998, hade fyllt 70 år. Som 90-åring tog Burt upp samarbetet med Elvis Costello på albumet ”Look now” och idag, nästan 23 år efter ”Painted from memory”, har han blivit 93 år gammal och är, vad jag förstår, still going strong. Imponerande!
   Bacharach är känd för en oändlig rad framgångsrika popschlager på 60-talet. Ett legendariskt namn som på ”Painted from memory” möter ett annat exklusivt namn från en helt annan generation, Elvis Costello. Mötet resulterar i ett klassiskt samarbete där båda bidrar lika mycket till ett innehåll som tillhör anmärkningsvärda höjdpunkter i båda artisternas långa karriärer.
   Mötet på 90-talet mellan den amerikanske då 70-årige popschlagerfantomen och den engelske 44-årige poprockikonen var trots allt inte så ologiskt som det kan tyckas. Under sina då 20 år i poprockens strålkastarsken hade Costello visat sig ha en stor ambition att söka sig utanför den trånga och förutsägbara musikbranschen. Under några år tangerade han både country ("Almost blue"), folkmusik (Pogues), jazz (John Harle/Rob Wasserman/Bill Frisell) och till och med klassisk musik (Brodsky Quartet).
   Unika samarbeten hade fram till 1998 varit flitigt förekommande i hela Elvis karriär. Som exempelvis när han i slutet på 80-talet började skriva låtar tillsammans med Paul McCartney. Och efter 1998 breddade sig Elvis uppseendeväckande ännu mer. Som när han exempelvis gjorde en duettskiva med den svenska mezzosopranen Ann Sofie von Otter (”For the stars”, 2001), skrev balettmusik som framfördes av London Symphony Orchestra (”Il Sogne”, 2004), en duettskiva med New Orleans-ikonen Allen Toussaint (”The river in reverse”, 2006) och gjorde ett helt album med hip hop-bandet The Roots (”Wise up ghost”, 2013)
   1998 var det ändå överraskande att Elvis samarbete med Bacharach kom igång men vi ska komma ihåg att redan i Costellos tidiga karriär förekom det Bacharach-låtar i repertoaren. Han gjorde exempelvis ”I don’t know what to do with myself” redan på Stiff-turnén 1977 som resulterade i livealbumet ”Live Stiffs live” (1978).
   Men 1998 handlade det uteslutande om ett helt nytt samarbetsprojekt med nyskrivna låtar och nyproducerad musik. Ett samarbete som tog fart redan 1996 när paret till filmen "Grace of my heart" skrev och spelade in en låt, "God give me strength", som också finns med på ”Painted from memory”.
   Burt Bacharach är ett namn som har funnits i mitt medvetande sedan tidigt 60-tal. Svartvita tv-bilder på en man som med energi och passion dirigerade sin orkester och sedan skrev rent oförglömliga hits som ofta levererades av Dionne Warwick men även Dusty Springfield och Cilla Black. Bacharach personifierar på sätt och vis mitt schlagerintresse.

NÄR JAG LYSSNAR PÅ "PAINTED FROM MEMORY" kommer alla minnen tillbaka men här finns inte den enkla slagkraftiga popmusiken, inga kvalitetsstämplade schlagermelodier, och allt kan nog i sin helhet beskrivas som på gränsen till pretentiöst men jag älskar nästan varje sekund. Jakten på den perfekta refrängen kan ibland bli lite hopplös. Men den där väntan, tomrummet mellan den perfekta trumpetstöten och en magisk sista refrängtextrad, kan också vara fascination.
   Bokstavligen står det inte på skivan, där alla låtar är signerade Bacharach-Costello, vem som har skrivit musik och text men det bör rimligtvis betyda att Bacharach i de flesta fall står för melodierna och att den ordsäkre Costello alltid står för texten. Poesi som inte direkt slumpartat ibland väcker minnen av äldre Bacharach-hits från en tid när texterna ofta skrevs av Hal David. "This house is empty now" kan väl Costello knappast ha skrivit texten till utan att tänka på "A house is not a home" (1964)?
   Starten på "Painted from memory" med"In the darkest place" symboliserar hela albumets smygande karaktär. Lugn dramatik med små bokstäver och vemod i all melodisk prakt. "Toledo" har de där typiska (Tijuana Brass?) trumpeterna, eller är det flygelhorn, med svala men koncentrerade körer. En catchy refräng förtäckt i ett svepande arrangemang.
   Allt på skivan är inte melodiskt glänsande men då tar jag mitt lyssnande in i en annan värld där jag uppskattar Costello-röstens djup, ett fiolsolo, till och med ett Steely Dan-intro, stråkarrangemang som pumpar på och en överlag välproducerad skiva med enbart intressanta ögonblick.
   Finalen på skivan är mer perfekt än något annat. "God give me strength" doftar så mycket 60-tal. Ett sex minuter långt mästerverk som avslutar albumet. Costellos dallrande vibrato, just på gränsen till pretentiöst, och Bacharachs hypnotiska trumpeter och stråkar i en sugande dramatisk melodi som aldrig lämnar hjärnan. Så är den ju hämtad från en film som handlar om låtskrivare som satt i ett hus (Brill Building) och skrev låtar på löpande band som en gång Bacharach gjorde.
   Jag har alltså placerat ”Painted from memory” på plats 100 av mina All Time Favourites. Det är kanske en blygsam placering men konkurrensen är bevisligen stenhård när jag försöker rangordna mina skivfavoriter så rättvist det går.

EN LIVEVERSION AV "TOLEDO" med Elvis Costello och en stor orkester med Burt Bacharach vid pianot:


/ Håkan

Don Everly (1937-2021)

FÖR DRYGT SJU ÅR SEDAN TOG VI FARVÄL av Phil Everly och igår var det alltså dags för den äldre brodern DON EVERLY att följa sin bror. Precis som sin bror var Don mest känd som ena halvan av Everly Brothers. Så nu är väl en väldigt passande stund att dra sig till minnes duons framgångar och hits genom åren och då företrädesvis med tyngdpunkt på 50-talet.
   För att kolla upp brödernas 50-tal har jag ett utmärkt tips eftersom jag redan har skivit om Everly Brothers första stapplande år i showbizbranschen när jag för några år sedan rangordnade i mina öron 50-talets bästa musik. När de i unga år fick oförglömliga hits med låtar som ”Bye bye love”, ”Wake up little Susie”, ”Let it be me” och ”(Till) I kissed you”, den senare för övrigt skriven av just Don Everly.
   När jag skrev om Phil Everlys minne 2014 kunde jag referera till några av hans senare skivor som soloartist men Don Everly har inte alls haft samma genomslag under eget namn. Men under Everly Brothers tioåriga ”skilsmässa” 1973-1983 var han mest artist i countrybranschen långt från mitt intresse.
   Alltså får jag koncentrera mina minnesbilder av Don kring Everly Brothers från 1960 innan 1973 och några minnesvärda album efter 1983.
   Efter framgångarna på 50-talet var det inte alls slut på framgångarna för bröderna när 60-talet inleddes. Och då började bröderna även skriva sina egna hits, som exempelvis Dons ”Cathy's clown” och ”So sad (to watch good love go bad” och Phils ”When will I be loved”. Stora 60-tals-klassiker, alla från 1960.
   Jag ska inte heller glömma brödernas originalinspelning av "Love hurts" som i USA "bara" gavs ut på ett album 1960.
   Några år senare, 1965, skrev de tillsammans ”The price of love” som vi lite yngre lyssnare gärna minns i Bryan Ferrys sprudlande version med en blixtrande Chris Spedding på sologitarr.
   Annars var Everly Brothers 60-tal fyllt av covers, skrivna av bland andra Buddy Holly, James Taylor, Jerry Reed, Gerry Goffin och faktiskt Delaney Bramlett. Och på albumet ”Roots” (1968) ägnade de nästan hela albumet åt covers.
   Strax innan ”skilsmässan” mellan bröderna, 1972, gjorde de ett minnesvärt album som fyller sin plats i skivhyllan, ”Stories we could tell”. John Sebastians titellåt är inspelad hemma hos honom och bland andra intressanta låtskrivare finns Dennis Linde, Kris Kristofferson, Jesse Winchester och ännu en gång Delaney Bramlett. Och i kompet finns namn som Ry Cooder, Warren Zevon, David Crosby och Graham Nash.
   Efter återföreningen 1983 gjorde Everly Brothers några riktigt starka skivor. Som exempelvis den Dave Edmunds-producerade singeln "On The Wings Of A Nightingale", som Paul McCartney specialskrev till bröderna, och albumen ”The Everly Brothers” (1984) och ”Born yesterday” (1985) som båda producerades av Edmunds.
   Don Everly avled igår 21 augusti 2021 i sitt hem i Nashville.

/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 4-6

BABAR/CADILLAC BAR


Kungsgatan 4-6 idag 2021: Chandani och Texas Longhorn.

Foto: Leif AnderssonBabar 2005.


Babar 1998.




I GAMLA DOMUSRESTAURANGENS LOKAL, med Kungsgatan 4 som adress, öppnade Babar i årsskiftet 1994/95. Nattklubb i två våningar med stort dansgolv där det ibland också arrangerades konserter. Blev direkt Örebros hetaste inneställe men bytte snart ägare men behöll namnet.
   Under 00-talet huserade klubbar som EBK (En Bra Klubb) och Klubb Söndag i Babar-lokalerna med konserter som följd. Jag upplevde ett fåtal konserter, ofta i samband med EBK-kvällarna (där jag ofta agerade dj tidig kväll), men det var inget som recenserades professionellt från min sida. Det här var ju några år innan Håkans Pop föddes...
   Nerikes Allehandas nöjestidning Meny arrangerade varje år i december en tillställning på en krog i Örebro och 1997 inleddes traditionen lite lågprofilerat på Babar med den lokala gruppen Float. I den syntbaserade duon sjöng Stefan Lindkvist som annars var recensent på NA.
   EBK (se flaggan till höger) var annars den klubb på fredagkvällar som ibland arrangerade konserter med musik som rimmade bra med klubbens profil. Göteborgs Bad Cash Quartet stod 2003 på topp med albumet ”Midnight prayer” som höjdpunkt och det blev en härligt intensiv konsert inför ett fullsatt Babar.
   EBK:s egen festgeneral och min vän Joakim Johansson ställde sig hösten 2003 på Babar-scenen tillsammans med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson och framförde ett halvrepeterat set med många Smiths-låtar i repertoaren.
   Det fanns ett genuint gospelintresse på EBK och när hela kören Joybells trängde in sig på Babar gungade det friskt i väggarna.
   EBK hade sin premiär hösten 2002, precis samtidigt som Håkan Hellström släppte sitt debutalbum, och hans musik var ett återkommande tema i klubbens musik. Vilket fick EBK att 2005 arrangera konsert med ytterligare ett Göteborgsbaserat band, Her Majesty, som just då var aktuella med sitt andra album, ”The past is not a good idea”.
   I nio fall av tio höll Klubb Söndag till på en annan krog i Örebro, Strömpis, men en söndag i februari 2005 arrangerades en lång konsertkväll med lokala singer/songwriters på Babar.

MOT SLUTET AV 00-TALET AVVECKLADES Babar och ersattes 2009 av Njuta Café & Lounge där jag dock aldrig kom att uppleva någon konsert. Under en kort tid (2010), bland annat under den första Live at Heart-festivalen samma år, var det Cadillac Bar som huserade i den kända Babar-lokalen. Konserten till minnet av gitarristen Tommy Svensson arrangerades just där i september 2010. I december samma år meddelades det att Babar var tillbaka – dock för en kort tid.
   Nästa hyresgäst, våren 2011, blev restaurang Spicy Hot, en konceptkedja med thailändsk asiatisk inriktning. Innan den indisk/nepelesiska restaurangen Chandani och Texas Longhorn, med genuin Texas-mat på menyn, sedan 2014 delar på lokalutrymmet.


FLOAT 5/12 1997 Meny/Babar
BAD CASH QUARTET 30/5 2003 EBK/Babar
MAGNUS CARLSON + JOAKIM JOHANSSON 19/9 2003 EBK/Babar
JOYBELLS 5/3 2004 EBK/Babar
HER MAJESTY 28/5 2004 EBK/Babar
STAFFAN CARLÉN/MIRIAM SVENSSON/DANIEL BJÖRCK/
SOFIA LUNDQUIST/DAVID WAHLSTRÖM (EB)/GILA STORM/LINA BLADH/
DAVID ÅHLÉN 13/2 2005 Klubb Söndag/Babar
RITA LYNCH 11/9 2010 Cadillac Bar/Live at Heart
"TOMMY SVENSSON MEMORIAL" BLÅROCK/BLUE CITY BAND/MOD SQUAD 18/9 Cadillac Bar

/ Håkan

Närvarokänsla med Bagari-Hayes Project

Bilder: Carina Österling

THE BAGARI-HAYES PROJECT
Växthuset, Örebro 20 augusti 2021
Konsertlängd: 19:38-20:20 och 20:44-21:45 (103 minuter)
Min plats: Sittande på en stol ca 25 m från scenen.

IDAG VAKNADE JAG UPP TILL en härligt fin och höstdoftande lördagsmorgon som badade i sol med en lika vacker konsertupplevelse från kvällen innan i färskt minne. Lika starkt övertygande som solen sken i mina ögon lika imponerande och underhållande var konserten med The Bagari-Hayes Project, på ett fullsatt (70 personer) Växthus, ett halvt dygn innan.
   Efter nästan ett års paus från levande konsertmusik så är man, som recensent, en aning ringrostig men alla sångarna och musikerna i Bagari-Hayes Project visade inga prov på dåliga förberedelser när de bjöd på en överfull repertoar. Utlovade två gånger 35 minuter blev i praktiken något mycket mer. Men som jag genom livet alltid förespråkat kan kvantitet aldrig ersätta kvalité men på den punkten tillfredsställde kvintetten alla mina förväntningar på det senare med god marginal.
   På en konsert som också var premiär för arrangören Olle Unenges fem höstevenemang, med akustiskt baserade konserter, i ett trivsamt växthus i Stadsträdgården. Kvällens enda cover, ”Don't think twice, it's all right”, tillägnades för övrigt med varm hand till Dylan-vännen Unenge.
   Jag måste säga att jag under senare år, efter bandets skivdebut 2013, har tappat lite kontakt med det onekligen inspirerande Bagari-Hayes Project-soundet som på något märkligt sätt spelar och sjunger popfolkcountryrock, en unik kombination som också gör bandet unikt och personligt.
   Fioler var tidigare framträdande detaljer i gruppens sound men bandet har numera tappat ekvilibristerna på de instrumenten. Men den folkmusikaliska röda tråden bärs med framgång av bandets irländske musiker Christy O'Leary.
   Jag såg visserligen en fiol skymta i hans händer under soundcheck men på konserten var det alla hans flöjter och munspel som gav en njutbar touch på melodierna och texterna som gitarristen Tommy Bagari och sångaren John Hayes Jr har skrivit. Men vid sångmikrofonen till vänster om bandets två andra sångare, Bagari och Hayes, gjorde O'Leary berömvärda insatser.
   Jag ska i sammanhanget inte glömma bandets övriga två medlemmar, nyanlände basisten Johnny Karlsson med norrländska rötter och slagverkaren Richard Sievert som med alla sina slagverk gav bandets livearrangemang en betydande ryggrad utan att knappt synas. Min fru lyckades med konststycket att vid ett tillfälle fånga honom på bild bakom O'Leary (se höger).
   Här fick vi alltså en konsert med ett band där tre olika sångare bjöd på både stor variation och personlighet på bandets repertoar idag (se bild nedan). Som sedan debuten 2013 har utökats med ytterligare ett album, ”Stark contrasts” som släpptes förra året. Och det gjorde naturligtvis sitt till för att göra konserten till en musikaliskt ihållande positiv upplevelse utan några märkbara svackor.
   En konsert som kryddades av ett antal underhållande mellansnack som ibland gränsade till omedveten komedi. Som exempelvis när Tommy Bagari lyckades ta fel gitarr två gånger om innan han hamnade rätt. Spontanitet med stor närvarokänsla som är så viktig för att fånga en publik och lyfta upplevelsen till något som är omöjligt att glömma. Som exempelvis fredagskvällens konsert som för övrigt framfördes till ackompanjemang av osynliga syrsor i växthuset.



/ Håkan

Sveriges artistelit hyllar Magnus Lindberg

MAGNUS LINDBERG (1952-2019) VAR EN av Sveriges största och mest personliga artister. Därom råder inga som helst tvivel. Det noterade jag med all tydlighet i artikel efter artikel, i recension efter recension, vid varje önskvärt tillfälle från 1983 till 2018. Alla konsert- och skivrecensioner och flera intervjuer finns samlade här på Håkans Pop under kategorin ”Magnus Lindberg” och bildar en fantastisk historielektion i ämnet Stor Svensk Rockmusik.
   Nu kommer den slutgiltiga och hjärtligt varma hyllningen av Magnus Lindberg på skiva, "Dom Som Aldrig Ger Upp : En Hyllning Till Magnus Lindberg", där Sveriges artistelit bidrar med sina personliga tolkningar av Magnus fina låtskatt. Artister som Louise Hoffsten, Dan Hylander, Staffan Hellstrand, Peter LeMarc, Plura, Mauro Scocco, Lars Winnerbäck och Sophie Zelmani plus flera andra mycket respekterade namn har satt sin egen prägel på Magnus många gånger klassiska låtar.
   Nej, jag har inte hört skivan men bara av att läsa raden av artister och titta på det genuint och sedvanligt fina Kjell Andersson-omslaget (se ovan) gör mig varm i hjärtat och positivt förväntansfull.
   Plattan är sammanställd och producerad av nämnde Kjell Andersson tillsammans med Dan Hylander, Larissa Aggerborg Lindberg och Basse Wickman och kommer att släppas både digitalt och fysiskt. Bolagen Hemifrån, Paraply Records och Border Music kommer att vara behjälpliga med att ge ut skivan.
   I nuläget saknas finansiering att sjösätta det här spännande projektet. Därför har Magnus kollegor och vänner startat en crowdfunding-kampanj på Go Fund Me för att få skivan utgiven. På sidan https://www.gofundme.com/f/magnus-lindberg-skiva kan alla Magnus Lindberg-fans och andra göra en insats.
   Gör det och ni bidrar till att bevara Magnus Lindbergs minne ännu ljusare och ännu mer positivt än det redan är.

/ Håkan

ALL TIME BEST: #101-110

ALL TIME BEST #101: LOLITA POP: ”Love poison” (Mistlur, 1989)
ALL TIME BEST #102: FRANKIE MILLER: "Once in a blue moon" (Chrysalis, 1972)
ALL TIME BEST #103: PUGH: ”Hollywood” (Metronome, 1972)
ALL TIME BEST #104: SMALL FACES: ”Ogdens' nut gone flake/Happiness Stan” (Immediate, 1968)
ALL TIME BEST #105: DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: ”Calypso” (Amalthea, 1983)
ALL TIME BEST #106: MICKEY JUPP: "Juppanese" (Stiff, 1978)
ALL TIME BEST #107: FREDDIE WADLING: ”Jag är monstret” (Capitol/EMI, 2005)
ALL TIME BEST #108: JACKSON BROWNE: ”I'm alive” (Elektra, 1993)
ALL TIME BEST #109: BYRDS: ”Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke” (Asylum, 1973)
ALL TIME BEST #110: CARLENE CARTER: ”Blue nun” (F-Beat, 1981)

INTE ENS DET MYCKET STARKA LOLITA POP-albumet ”Love poison” tog sig in bland de 100 bästa på min favoritalbumlista. Konkurrensen är som sagt stenhård - och inte alltid rättvis.
   Frankie Miller blev med tiden en ganska slätstruken middle-of-road-rockartist men på sitt första album, kompad av Brinsley Schwarz, är han härligt personlig och brittiskt mänsklig. Pugh Rogefeldt upprepade sina succéer på tidigt 70-tal men inget slår hans ”Hollywood”. Dan Hylander och hans Raj Montana Band regerade svensk musik under första halvan av 80-talet, främst på livescenen, men ”Calypso” är ett särdeles vackert album.
   Mickey Jupp har varit en personlig favorit sedan mitten av 70-talet men hans album har inte alltid varit så genomarbetat jämnstarka. Det gäller dessvärre också ”Juppanese” vars förstasida är genuint klockren med Rockpile som kompgrupp men andrasidan, producerad av Gary Brooker, är bra men bara mänskligt personlig.
   Freddie Wadling gjorde ett i mina öron fantastiskt starkt album, ”Jag är monstret”, där en mängd svenska profilstarka låtskrivare (Per Gessle, Tomas Andersson Wij, Jocke Berg...) specialskrev låtmaterialet. Johan Lindströms mycket läckra produktion gjorde inte albumet direkt sämre...
   Jackson Brownes storhetstid var väl allmänt 70-talet och har under senare decennier blivit lite mindre personlig men slog oväntat till med ett överraskande starkt album 1993.
   Medan Carlene Carter var gift med Nick Lowe gjorde hon sitt bästa album och originalsättningen av Byrds gjorde en stark tillfällig comeback 1973.
   När jag i vintras satte mig och planerade för hela det här projektet, där jag försöker rangordna de bästa albumen från 60- till 10-talet, var jag övertygad om att vissa skivor var givna på höga placeringar på listan. När den hårda sållningen var klar var det oväntat många av de så kallade självklara albumen som hamnade utanför de 100 bästa. Som exempelvis Small Faces klassiska album från 1968 med sitt historiskt oförglömliga runda omslag.

/ Håkan

ALL TIME BEST: #111-120

ALL TIME BEST #111: THE STROKES: ”Is this it” (RCA, 2001)
ALL TIME BEST #112: OLLE LJUNGSTRÖM: ”Det stora kalaset” (Telegram, 1998)
ALL TIME BEST #113: DON HENLEY: ”I can’t stand still” (Asylum, 1982)
ALL TIME BEST #114: NEIL YOUNG: ”Rust never sleeps” (Reprise, 1979)
ALL TIME BEST #115: THE BEACH BOYS: ”Pet sounds” (Capitol, 1967)
ALL TIME BEST #116: SOLOMON BURKE: ”Don’t give up on me” (Fat Possum/Anti-, 2002)
ALL TIME BEST #117: DILLARD & CLARK: ”The fantastic expedition of Dillard & Clark” (A&M, 1968)
ALL TIME BEST #118: ROBERT PLANT | ALISON KRAUSS: ”Raising sand” (Rounder/Decca, 2007)
ALL TIME BEST #119: ROBBIE ROBERTSON: ”Storyville” (Geffen, 1991)
ALL TIME BEST #120: TOM RUSH: ”The circle game” (Elektra, 1968)


PÅ PLACERINGARNA MELLAN 111 OCH 120 möts skivor från 60- till 00-talet och helheten blir ännu en brokig samling musikstilar. Från den modernt intensivt rockiga gruppen Strokes till singer/songwriter-pop med Tom Rush. Från Sveriges kanske mest personlige låtskrivare, Olle Ljungström, till USA:s lika personlige låtskrivare, Robbie Robertson. Och från en av 60-talets mest klassiska album, Beach Boys ”Pet sounds”, till en modern klassiker där en lågmäld Robert Plant möter den unga Alison Krauss.
   Det är inte bara den faktiskt rätt ojämna ”Pet sounds” som har fått en degraderad status i mina öron. Även Neil Youngs ”Rust never sleeps”, en milstolpe i musikhistorien, har fått en undanskymd roll när fantastiska album skall rangordnas på ett nästan omöjligt vis.
   Eagles-medlemmen Don Henley lyckades perfekt med sitt första soloalbum, soulikonen Solomon Burke gjorde, med hjälp av en rad skickliga låtskrivare (Elvis Costello, Nick Lowe, Bob Dylan, Brian Wilson med flera) en storartad comeback på 00-talet och The Band-profilen Robbie Robertson gjorde ett rejält personligt soloalbum.
   Tom Rushs ”The circle game” är en liten glömd pärla i singer/songwriter-genren. Ett album som jag fram till nu, när jag ska försöka sammanfatta musikhistorien, haft minimal koll på. Men i elfte timmen upptäckte jag en skiva av oväntad kvalité. Dels har han fyllt sitt album med tidiga versioner av James Taylors, Joni Mitchells och Jackson Brownes exklusiva låtar plus hans egen numera nästan legendariska låt ”No regrets”.
   Gene Clark har blivit en återuppfödd favorit när jag har närmat mig hela pophistorien på nära håll. Han debuterade i de stora sammanhangen med Byrds, gjorde en ganska allmängiltig solodebut men blommade upp på ett anmärkningsvärt sätt i duon Dillard & Clark.

/ Håkan

ALL TIME BEST: #121-130

ALL TIME BEST #121: LED ZEPPELIN: ”Led Zeppelin II” (Atlantic, 1969)
ALL TIME BEST #122: BILLY BREMNER: ”Bash!” (Arista, 1984)
ALL TIME BEST #123: BOB DYLAN: ”Infidels” (Columbia, 1983)
ALL TIME BEST #124: THE WATERBOYS: ”Room to roam” (Ensign, 1990)
ALL TIME BEST #125: NEIL YOUNG: ”Living with war” (Reprise, 2006)
ALL TIME BEST #126: ARETHA FRANKLIN: ”Lady soul” (Atlantic, 1968)
ALL TIME BEST #127: BRUCE SPRINGSTEEN: ”The rising” (Columbia/Sony, 2002)
ALL TIME BEST #128: ELTON JOHN: "Tumbleweed connection" (DJM, 1970)
ALL TIME BEST #129: KENT: ”Hagnesta Hill” (RCA, 1999)
ALL TIME BEST #130: THE BYRDS: ”Mr tambourine man” (Columbia, 1965)

I DEN HÄR SAMLINGEN TIO FAVORITALBUM fick 60-talet en lite större del. Traditionell hårdrock har aldrig varit min kopp té och även hård rock har haft en tillbakadragen roll i mitt liv och det är ju först på senare år som jag verkligen har kommit att uppskatta innehållet på Led Zeppelins andra album.
   För mig har Waterboys klassiska album ”Fisherman's blues” hamnat i skuggan av bandets 1990-album där Mike Scott sjunger vackrare än någonsin. Mycket tack vare producenten Will Birch blev ”Bash!” Billy Bremners hittills största stund på ett album.
   Inte så sällan kombinerar Neil Young sitt ursinne, på ”Living with war” påverkat av ett pågående krig, med fantastisk volymstark rockmusik och på hans 2006-album finns åtskilliga musikaliska toppar.
   2002 hörde jag en positiv utveckling på Bruce Springsteens musikaliska uttryck, med bland annat en ny producent, och utsåg ”The rising” till det årets bästa album. Skivan har väl inte med tiden riktigt motsvarat den placeringen men är ändå Springsteens bästa album på 00-talet.
   Redan 1965 på Byrds debutalbum hörs det kvalitéer som under de närmaste åren skulle utvecklas till klassiskt personlig poprock. Så här tidigt dominerade Gene Clark över Jim (senare Roger) McGuinn som sångare och låtskrivare. Och tre Dylan-covers bidrog till ett förnämligt album.
   Apropå Bob Dylan var ”Infidels” både låt- och soundmässigt hans bästa 80-talsalbum, på ett för honom annars ojämnt decennium, mycket tack vare producenten Mark Knopfler.
   Jag var en slow starter när det gällde positiv uppskattning av Kent. Men runt 1999-2000 steg det där allmänna gillandet till något större och ”Hagnesta Hill” blev mitt första stora favoritalbum med gruppen. Elton John var däremot en stor favorit från start och ”Tumbleweed connection” ser jag fortfarande som hans allra bästa och mest personliga album.
   Aretha Franklin uppfattade jag på 60-talet som en utpräglad singelartist men jag har på senare år kommit att uppskatta hennes oerhörda sångkvalitéer även på album, inspelade både i studio och på konsert.

/ Håkan

ALL TIME BEST: #131-140

ALL TIME BEST #131: MATHIAS LILJA: ”Mathias Lilja” (Rootsy, 2014)
ALL TIME BEST #132: WRECKLESS ERIC: ”The wonderful world of Wreckless Eric” (Stiff, 1978)
ALL TIME BEST #133: LOLITA POP: ”Att ha fritidsbåt” (Mistlur, 1985)
ALL TIME BEST #134: THE FLYING BURRITO BROTHERS: ”The Gilded palace of sin” (A&M, 1969)
ALL TIME BEST #135: ULF LUNDELL: ”Den vassa eggen” (Pandion/EMI, 1985)
ALL TIME BEST #136: THE MOVE: ”Move” (Regal Zonophone, 1968)
ALL TIME BEST #137: CAT STEVENS: ”Mona Bone Jakon” (Island, 1970)
ALL TIME BEST #138: ELDKVARN: ”Himmelska dagar” (Hi Fidelity/EMI, 1987)
ALL TIME BEST #139: RON SEXSMITH: ”Retriever” (V2/Nettwerk America, 2004)
ALL TIME BEST #140: BO-DOGS: ”Bad bad dog” (Low Impact, 2014)

JAG KAN FAKTISKT AVSLÖJA ATT ETT FLERTAL artister/grupper på de här tio blygsamma placeringarna har givit ut album som är ännu bättre och återfinns högre upp på min långa 150-lista. Dock inte Örebros bäste singer/songwriter Mathias Lilja, som också sjunger i grupperna Maharajas och Strollers, för han har bara gjort ett album under eget namn och är en exklusiv representant för 10-talet på min lista. Samma förutsättningar har den tillfälligt existerande gruppen Bo-Dogs som, med Nisse Hellberg i spetsen, gjorde fenomenalt fungerande och välskriven garagerock på sitt första och enda album.
   Numera etablerade Eldkvarn gjorde redan 1987 ett dubbelalbum som var sensationellt jämnstarkt där Plura (och för all del även hans bror Carla) hade skrivit några av sina mest kända och bästa låtar. Engelsmannen Wreckless Eric, en personlig favorit, gjorde under några Stiff-år i slutet på 70-talet fantastisk brittisk doftande poprock. Cat Stevens gjorde 1970 lågmäld comeback i rampljuset några år innan han blev världskänd med otaliga hits på sitt samvete.
   Flying Burrito Brothers var kanske inte först med att spela countryrock men gruppens debut, med Gram Parsons längst fram, är ett historiskt album. Ron Sexsmiths 90-talsalbum tillhör hans genuina höjdpunkter men lyckades sporadiskt även på 00-talet och Lolita Pops sista album på svenska tillhör den gruppens absoluta toppar.
   Att placera Ulf Lundells ”Den vassa eggen”, en stor favorit bland experter och Sveriges alla Lundell-fans, på en blygsam 135:e-plats låter som en huvudlös provokation men jag ska förklara. Låt- och textmässigt är det kanske Lundells bästa album någonsin men jag kan idag, nästan 36 år efter utgivning, inte riktigt vänja mig med det hårt 80-talsinfluerade slamrande soundet. Men det räddas naturligtvis av alla delikata arrangemang som musikerna, under svåra förhållanden, gjorde sitt yttersta för att slutföra i Köpenhamns inspelningsstudio.
   Den engelska gruppen The Move var en favorit framförallt med sina singlar, ”Flowers in the rain” och ”Fire brigade” finns med här, men albumdebuten 1968 visade på större kvalitéer än så.

/ Håkan

ALL TIME BEST: #141-150

ALL TIME BEST #141: MATS RONANDER: ”Himlen gråter för Elmore James” (WEA, 1992)
ALL TIME BEST #142: NILS LOFGREN: ”Nils Lofgren” (A&M, 1975)
ALL TIME BEST #143: CARLA JONSSON: ”Skakad & rörd” (EMI, 1993)
ALL TIME BEST #144: THE POGUES: "Rum, sodomy & the lash" (Stiff, 1985)
ALL TIME BEST #145: A CAMP: ”Colonia” (Wigpowder/Universal, 2009)
ALL TIME BEST #146: ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS: ”Momofuku” (Lost Highway, 2008)
ALL TIME BEST #147: WEEPING WILLOWS: ”Broken promise land” (Grand Recordings, 1997)
ALL TIME BEST #148: CROSBY STILLS & NASH: ”Crosby, Stills & Nash” (Atlantic, 1969)
ALL TIME BEST #149: DUCKS DELUXE: ”Taxi to the terminal zone” (RCA, 1975)
ALL TIME BEST #150: WARREN ZEVON: "The envoy" (Asylum, 1982)

DE SISTA TIO ALBUMEN PÅ MIN 150-LISTA med albumfavoriter är en ganska representativ blandning av skivorna som har hamnat på hela den 150 album långa rangordnade listan. Lite svenskt, lite engelskt och lite amerikanskt där skivor från 60- till 00-talet finns med. Bland de här tio skivorna saknas album från 10-talet, det senaste årtiondet, och den fördelningen får vi nog vänja oss vid. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att seriöst jämföra skivor från typ 60- eller 70-talet med bara några år gamla favoriter. Musik måste genomgå en viss mognadsprocess innan den kan bli historiskt jämförbar med musik från svunna tider.
   ”Himlen gråter för Elmore James” är nog Mats Ronanders bästa och samtidigt mest kommersiella album. Mats har samlat sina bästa låtar i en blandad kompott här och en välförtjänt hit fick han med Kim Larsen-duetten ”Gör mig lycklig nu”.
   Nils Lofgren gjorde förväntad succé på sitt första soloalbum medan Plura-brodern Carla överraskade stort på sitt första och hittils enda soloalbum.
   Det svenska konceptet A Camp, med Nina Persson i spetsen, lyckades på sitt andra album göra melodiös popmusik som stundtals tangerade ABBA:s nivå och det numera starkt etablerade Weeping Willows slog ned som en bomb redan på sitt första album.
   The Pogues kunde först på sitt andra album, en Elvis Costello-producerad skiva, visa upp en soundmässig briljant sida och Shane MacGowan skrev ännu bättre låtar än tidigare. ”Momofuku” blev ett välkommet återbesök i fräsch rockmusik för Elvis Costello och det på sin tid underskattade Ducks Deluxe är inte sista bandet på min lista som representerar 70-talets fina pubrocktrend.
   Första albumet för supergruppen Crosby, Stills & Nash är naturligtvis en helt godkänd skiva men konceptet skulle ett år senare utökas, med Neil Young, och bli ännu bättre och historiskt oförglömligt.
   Att placera Warren Zevon på 150-listans sista plats låter sig inte göras utan förklaring. ”The envoy” är ett mycket bra album i jämförelse med all annan musik men tillhör trots allt den sämre kategorin av Zevons alla genomgående starka album på 70- och 80-talet. Men kom ihåg att hamna på 150:e-plats på min lista ändå är med stor marginal beröm godkänt.

/ Håkan

Livemusiken är tillbaka på scen i Örebro

DSH5 gästades till och från av munspelaren Peter Edgren (3:a från vänster) under lunchspelningen på Spelgården i Wadköping.


DSH5 med Erik Matsson, Lennart Hessel och Marcus Bergrgren...


...och David Södergren, Pelle Mellberg och Mattias Lagervist gjorde comeback på scen i helgen på Spelgården i Wadköping.


Kristinehamns stoltheter i Bro Mesa gjorde ett stabilt intryck på scen.


Gästande munspelaren Peter Edgren gjorde ett fint inhopp på några låtar med Pro Mesa. Här tillsammans med den färgstarke trummisen Robert Drewstad.


ETT KONSERTVEVENEMANG VID LUNCHTID lördag i Örebro, 13 augusti 2021 på Spelgården i Wadköping, kanske inte kräver så mycket analys men ändå en notering på Håkans Pop. Två band, BRO MESA och DSH5, underhöll på närmare två timmar mellan 12:00 och 14:00 inför en publik som stundtals fick skydda sig mot häftiga regnskurar.
   Men det var onekligen två underhållande konserter på ett perfekt konsertställe där jag faktiskt aldrig tidigare har upplevt levande musik.
   Bro Mesa från Kristinehamn inledde med ett överraskande helgjutet amerikanskt sound, Southern Rock på svenska, som gjorde att man hajade till. Det visar sig att i minnet, som är hopplöst kort numera, finns det klara bevis för att jag har upplevt det här bandet tidigare. På Folk at Heart 2019 uppträdde bandet, då under namnet Knekta Kungar, men har nu bytt namn till Bro Mesa och jag vill gärna utropa en positiv framtid för bandet i allmänhet och sångaren Jokim Hildingsson i synnerhet. Bandets Robert Drewstad hade en härlig energi i sitt agerande bakom trummorna.
   DSH5 har vi känt i många år som ett härligt band som i bästa Perssons Pack-stil på scen gör det både personligt och melodiskt med hög kvalité. Det var länge sedan bandet stod på scen, jag pratade med bandets mandolinspelare Lennart Hessel som bokstavligen hade glömt när de spelade tillsammans förra gången, men på scen hade de inga problem att framkalla sin sedvanliga mix av starka melodier, underhållande texter och perfekta arrangemang.
   I den nästan 50 minuter långa repertoaren presenterade de säkert en handfull nya låtar som lovade gott inför framtiden. Under regnjacka och omständigheter satt jag inte och noterade detaljer men i minnet fastnade en låt som ”Lycklig idot” ganska omedelbart.
   Den här lördagen gästades båda banden av örebroaren Peter Edgren och hans många munspel som vässade soundet på scen både här och där.

/ Håkan

Örebro: Storgatan 21

GAMLA RÖDA KVARN/LOFTET


Storgatan 21 idag med frisör, massagelokal och grind in till Nya Teatern..

Foto: Alf RunePå 90-talet fungerade både den gamla biografen Röda Kvarn och lilla diskoteket Loftet högst upp på Storgatan 21 som konsertlokaler.


På gården vägen fram till entrén på Röda Kvarn täcktes av ett tak på 90-talet.

STORGATAN 21 I ÖREBRO HAR ALLTID varit en gemensam adress för flera olika lokaler. Den gamla biografen Röda Kvarn med anor inne på gården och det gamla dansstället Loftet två våningar upp längs med Storgatan. Där blev det senare café 21:an med jukebox och Örebros första pizzeria (öppnade torsdagen 23 juli 1970) som kort och gott fick namnet Pizzerian och i juni 1974 döptes om till Pizzeria Palermo.
   Sedan har det funnits många olika restauranger, restaurang Vito, Maharadja, asiatiska Hong Kong, och mexikanska El Gallo, på den adressen långt innan jag besökte lokalerna för konsert. Innan trevåningshuset revs 2002 låg puben Galway Inn från mitten av 90-talet till september 2000 i lokalen i gatuplan med sin dansvåning Loftet högst upp.
   Biografbyggnaden uppfördes 1917 efter ritningar av örebroarkitekten Vilhelm Renhult. Byggherre var Skandinaviska Filmcentralen och biografen fick namnet "Imperial". Biografen hade 626 sittplatser fördelade på salong och balkong. Efter en stor ombyggnad 1927 ändrades namnet till "Biografteatern Röda Kvarn" och drev biografen till dess nedläggning i september 1988. Efter detta har olika teatergrupper haft sin verksamhet där, bland annat Martin Mutter och just nu Nya Teatern som bedriver en omfattande teaterundervisning för såväl nybörjare som för mer erfarna i alla åldrar.
   2003 förklarades Röda Kvarn som byggnadsminne och samma år byggde ÖBO ett nytt bostadshus på Storgatan 21 som längs gatan har en frisör, Salong Glamour, och en massagelokal, Thai Massage.
   Röda Kvarn, biografen, hade jag besökt i decennier innan jag första gången fick uppleva en konsert i den före detta biosalongen 1996 som just då drevs av teatergruppen Martin Mutter. Och bara ett år senare sparkade nyöppningen av diskotek Loftet igång som konsertlokal men blev kortvarig.

MIKAEL WIEHE 8/5 1996 Gamla Röda Kvarn
KENT 16/5 1996 Gamla Röda Kvarn
TOTTA NÄSLUND & THE REFRESHMENTS 12/2 1997 Loftet
LITTLE MIKE & THE REFRESHMENTS 2/4 1997 Loftet
DI LEVA 11/10 1997 Röda Kvarn
TOTTA & REFRESHMENTS 24/11 1997 Gamla Röda Kvarn
TOTTA 28/10 1999 Gamla Röda Kvarn

/ Håkan

Sommar 2021: Öppet arkiv

Lolita Pop, med Karin Wistrand i spetsen, 1988 tillhörde höjdpunkterna i det gamla musik-tv-programmet Gig.

UNDER ETT SVAGT ÖGONBLICK I MAJ, när sommaren låg framför oss som ett oskrivet blad med bara möjligheter och gränslöst med ledig tid, fick jag idén. Och jag formulerade också textrader om att jag under sommarsäsongen, när Håkans Pop går in i ett lugnare viloläge att jag skulle utforska Svt:s äldsta arkiv, Öppet Arkiv, med gamla svenska musik-tv-program. Jag trodde då i min enfald att jag skulle återupptäcka historiska musikögonblick med guldglans.
   Jag kan inte påstå att jag hade rätt i mina förväntningar. Dels var utbudet starkt begränsat och jag fick passera en hel del pinsamheter i programupplägg innan de musikaliska sekvenserna rullades upp, dock utan att jag drabbades av några magiska känslor.
   Först försökte jag kolla in Bagen med Cia Berg, från 1984 och 1985, men videofilmer från 80-talet presenterade i ett listformat är idag verkligen en daterad företeelse bäst glömd för all framtid. Bälinge Byfest, från tidigt 80-tal, minns jag som ett hyfsat liveprogram men det finns inga spår av serien på Öppet Arkiv. Och jag hittar blott några korta klipp på YouTube där ABBA spelar playback till ”On and on and on”, en Dexy's Midnight Runners-låt och ett kort intervjuklipp med Kiss. Inte heller kan jag upptäcka några spår av serien Casablanca från tidigt 80-tal.
   I det bedrägliga minnet fanns i huvudet en hyfsat positiv bild av Gig, liveprogrammet med Carin Hjulström som programledare, som sändes under två säsonger 1987 och 1988. Blott fem program finns arkiverade på Öppet Arkiv och i premiärprogrammet från våren 1987 bekräftades mina djupt misstänksamma farhågor om att 80-talet inte var mänsklighetens bästa period när det gällde musik. Min något naiva tanke om att nostalgi och kvalité höll varandra i hand slogs fullständigt i spillror.
   Jag vill ju minnas att 80-talskonserter med Ulf Lundell, Jackson Browne, Raj Montana Band, Bruce Springsteen och Neil Young som ganska fantastiska upplevelser. Och ett 80-tal där det gavs ut skivor som John Hiatts ”Bring the family”, Warren Zevons ”Sentimental hygiene” och Elvis Costellos ”King of America” var bevisligen ett övervägande underbart decennium. Men så kommer de här återblickarna i svensk tv-historia och nästan grusar mina genomgående fagra minnen av decenniets musik.
   När jag försöker återuppleva det 45 minuter långa premiärprogrammet av Gig, med gästartisterna Dan Hylander och det helt bortglömda Attaboy, blir jag stundtals nästan knäsvag och tänker för ett ögonblick skippa hela mitt projekt om gamla svenska musikprogram. Det är ju ändå modern tid, 1987 och 1988, och i minnet har jag (rätt eller fel) många positiva detaljer (Wilmer X och Lolita Pop) etsade i mitt minne men när jag tittar och lyssnar blir det skämskudde nästan omedelbart.
...Intervjuerna som Carin Hjulström, tidningsjournalisten, genomför är inte tv-mässiga. Hon ställer befängda frågor till stackars Dan Hylander som inte vet om han ska skratta eller gråta. Eller bara gå därifrån. Och musikaliskt blir det också pinsamt när Hylander och hans då stora kompband Kosmonaut, två keyboards två gitarrister, hopplöst försöker rädda sina ansikten med det där bombastiska 80-talssoundet.
   Gig spelades in i Göteborg och att Attaboy fick medverka i programmet var väl enbart en lokal eftergift. Men jag har sett ytterligare fyra Gig-program och vet att det både musikaliskt och programmässigt blev bättre med tiden.
   Inledningsvis på nästa Gig-program, rubricerat som Avsnitt 4 från 1987 på Öppet Arkiv, fortsatte dock den rätt pinsamma trenden med Roxette, en rödhårig Marie Fredriksson och en stajlad/tuperad/delvis blonderad Per Gessle, som ännu inte har någon liverutin. Här spelas och sjungs det playback och i intervjun fick de svara på ett antal tafatta frågor.

RESTEN AV AVSNITT 4 AV GIG ÄR FAKTISKT intressant och live på riktigt. Först duon Kajsa Grytt och Malena Jönsson som avskalat framför några låtar från sitt första smått fantastiska album ”Historier från en väg”. Sedan kommer ytterligare en duo, Blue For Two, med Freddie Wadling och Henryk Lipp som tillsammans med sin grupp framför avancerad rock med två gitarrer och fyra keyboards men med mycket personlighet. Alla artisterna intervjuas och jag tycker mig märka kreativa förbättringar i både frågor och svar.
   Albumdebuterande Orup får stort utrymme i Avsnitt 1 från 1988. Med stort band och körtjejer, där Titiyo gör betydande insatser och ersätter skivans Karin Wistrand på ”Stanna hos mej”, blir det maffigt och påkostat i nästan en halvtimme. Och liveljudet på tv, som under många decennier hade varit undermåligt, börjar låta godkänt under de här åren.
   Karlstadsbandet All That Jazz, med sitt U2-liknande sound, får också hyfsat med utrymme i programmet medan Wilmer X representeras av en intervju och ”Teknikens under”-låten som en konventionell video. Lite snopet från ett så livebaserat band som Wilmer.
   Från 1988 hade Gigs programtid ökat från 45 minuter till närmare en timme och i Avsnitt 4 trängs Peter LeMarc och debuterande Eric Gadd med duon Adolphson & Falk som överraskande får längsta speltiden med ett liveband med bland annat trummisen Rolf Alex och basisten Backa Hans Eriksson.
   LeMarc intervjuas i inspelningsstudion där han tillsamans med producenten Tony Thorén håller på att spela in nästa album efter genombrottet ”Peter LeMarc”. Han playbacksjunger sedan en låt från den kommande skivan. 1987 hade 22-årige Eric Gadd skivdebuterat och framför tillsammans med sitt band personlig men inte alls så soulinspirerad pop som han senare har blivit känd för. Live spelar han bas och i intervjun än han överraskande tydlig och avslappnad.
   Även DiLeva dyker upp i en intervju och ger märkliga svar medan han flinar och småskrattar så att man undrar om han är seriös eller bara skämtar.
   Avsnitt 5 från 1988 visar sig nog vara det bästa Gig-programmet av de fem som finns tillgängliga på Öppet Arkiv. Där får liverutinerade Lolita Pop största utrymmet. Både live- och intervjumässigt tillhör gruppen här uppenbart toppskiktet i Sverige och musikaliskt låter det mycket bra och imponerande om kvintetten.
   De inleder sitt fyra låtar långa framträdande överraskande med ”Songs from under the floor boards” (i programmet benämnd som ”Floor boards”), som annars brukar tillhöra bandets extralåtar live, och fortsätter med ”Bang your head”, ”Mess of machinery” och avslutar på svenska med ”Två x två”.
   I övrigt innehåller programmet korta inslag/intervjuer med två Camouflage-medlemmar plus video, Triad, hårdrock med Electric Boys och en London-rapport från Stefan Wallgren.
   Carin Hjulströms Gig-erfarenhet fick en fortsättning 1989 och 1990 med programserien Fredags-Exter respektive Sommar-Exter som dock inte har lämnat några märkbara spår efter sig i Svt-arkivet.
   Måndagsbörsen är kanske det mest minnesvärda musikprogrammet i Svt:s historia, visades mellan 1979 och 1984, men är i arkivet magert och nästan katastrofalt representerat. Högst två program per säsong från 1981 (Säsong 3) finns bevarade för eftervärlden. Har sett några program på SvtPlay som glimtvis har några riktiga höjdpunkter (U2, Gyllene Tider/Dag Vag och Elvis Costello. Men jag ska försöka återkomma i ämnet och lämna synpunkter om samtliga tillgängliga program.

/ Håkan

ALL TIME BEST: TOPP 150

...eller MITT LIV I MUSIK.













Några av artisterna som har gjort albumen som återfinns på min 150-lista.


JAG HAR JU PÅ HÅKANS POP UNDER årens lopp, från 2007 och framåt, försökt att musikaliskt rangordna mina favoriter i varje decennium och på det viset ställa i ordning mina minnen och favoriter tio år i taget. Det har jag gjort i en liten okronologisk ordning. Premiärsäsongen 2007/08 ville jag ge rättvisa åt det svårt missförstådda 80-talet. Under två säsonger, 2009-2011 slängde jag mig över det för mig kanske viktigaste och mest betydelsefulla musikdecenniet av dem alla, 70-talet, när jag rangordnade de största favoriterna från det decenniet på en 70(!) album lång lista.
   2013/14 fortsatte jag sedan med 90-talet som ytligt sett var just lite ytligt men när jag tittade närmare och lyssnade lite mer koncentrerat innehöll decenniet ändå en massa bra musik. Under det senaste decennieskiftet, 2019/20, sammanfattade jag mina 00-favoriter och kunde då slutföra den långa följetongen om mina totala albumfavoriter från 1970 till 2009.
   Sedan har jag genom åren även rangordnat mina favoriter från både 50-talet och 60-talet men valde då att utesluta albumformatet av förklarliga och naturliga skäl, 50-talet var 78:ornas decennium och 60-talet var ju först och främst singelskivans förlovade epok.

NÅGONSTANS OCH NÅGON GÅNG har väl tanken grott om en totallista med alla decennier samlade i samma rangordnade roll. En sorts Tidernas Bästa Album-lista. Kalla det gärna ett Mission Impossible-projekt men jag tänker, med början på måndag, att göra en sådan total genomgång av historiens i mina öron bästa albumfavoriter, All Time Best 150. I samband med det nya projektet att rangordna alla album blir naturligtvis även skivorna från 60-talet aktuella, det gavs ju trots allt ut ett antal både klassiska och magiska album under det decenniet fast inte alls i samma omfattning som på 70-talet och framåt.
   Det har gjort att jag inför totallistan har uppdaterat mig på 60-talets bästa album och införlivat den epokens bästa skivor i den nya så kallade heltäckande listan. Givetvis många fantastiska Beatles-album men också typiska albumartister som Stones, Beach Boys, Simon & Garfunkel, Bob Dylan, Small Faces men också några i sammanhanget udda namn som Nico och svenska Tages. En väldigt värdefull uppdatering i mitt hjärta och, inte minst, i min hjärna.

JAG KAN REDAN NU AVSLÖJA ATT min 150-lista, som tagit mig två år(!) att sammanställa, saknar namn, artister och grupper som för mig lite oväntat inte kvalificerade sig för min lista där en mördande konkurrens råder: The Kinks, The Who, Tim Hardin och Jethro Tull är bara några namn som föll på mållinjen. Namn som producerade erkända album på 60-talet men där skivorna, lite överraskande för mig, inte höll måttet när mina öron nyligen återbesökte det klassiska popdecenniets album. Skivor som jag nu uppfattade som överraskande ojämna och förvånansvärt utan någon homogen helhet.
   När jag nu försöker sammanfatta cirka 55 år av populärmusik så representeras varje år i snitt (snitt, inte någon faktisk verklighet) av tre album. Då förstår alla, och även övriga, att min 150-lista blir sparsamt snål och inte alltid rättvis.
   Jag kommer i vissa fall ta ”död” på de så kallade klassiska albumen, skivor som alltid hamnar högst när listor objektivt och subjektivt ska sammanställas och när historiens skivor ställs mot varandra. Det blir till slut oöverstigliga problem att med hjärtat i behåll prioritera, efter bästa förmåga rangordna och efter egna slutsatser och tyckanden sammanställa en lista på 150 album som jag efter bästa förmåga ska kunna representera mitt liv i musik. Från 60-talet till slutet på det senaste decenniet.

LISTAN PÅ DE 150 ALBUMEN HAR HAFT EN förmåga att i detalj ändra skepnad in i det sista och under resans gång mot nummer ett kommer jag få anledning att skifta placeringar mellan skivorna, allt efter dagsform och plötsliga humörsvängningar. Helheten, samtliga 150 album, har jag klart för mig när jag vill framhålla de allra bästa, de mest magiska och de mest oöverträffade skivorna jag har lyssnat på under dessa 55 år, 1965-2019.
   Samtliga skivor på 150-listan är genuina favoriter och det svåraste i detta projekt har alltså varit att detaljerat rangordna albumen. Där har hjärtat och hjärnan en svår kamp att komma överens i bedömningen av exakta placeringar som nog kommer ändras fram till de sista dagarna i maj nästa år.
   Jag har under nästan två år uppdaterat mig på skivornas kvalitéer och vet nu att albumen jag kommer att presentera på Håkans Pop nästan ett år framåt, tre gånger i veckan, från plats 150 och uppåt är mina definitiva val till världens bästa musik.
   Sedan vet jag mycket väl att det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att rättvist ställa skivor från olika decennier mot varandra. Att exempelvis göra en rättvis jämförelse mellan Bob Dylans ”Highway 61 revisited” (som jag kan avslöja råkar vara det äldsta albumet på min All Time Best Albums-lista) och min största favorit från 2019 som var The Long Ryders ”Psychedelic country soul” (som jag också kan avslöja inte fick plats på min 150-lista - i den mördande konkurrensen...).

NEJ, DET HAR VARIT MÅNGA SKIVOR FRÅN MÅNGA decennier som jag har kommit att värdera och rangordna medan det allt bräckligare minnet ska samsas med dagens tyckande. Ändå kan man på min lista göra en resa genom tiderna och få ett hum om vad som har varit min musik under alla dessa år.
   Följ gärna med på den resan och dela gärna dina egna uppfattningar med mig och låt oss hoppas att det för alla läsare och följare blir ett underhållande år framöver på Håkans Pop. Kanske kommer det att finnas möjligheter att upptäcka nya gamla favoriter eller ännu en gång understryka vetskapen om att vi delar samma favoriter.
   Nästa vecka, med start på måndag 16/8, inleder jag min personliga 150-lista med att avslöja de första 50 skivorna (från plats 101 till 150). Varje dag nästa vecka, måndag till fredag, kommer jag avslöja 10 album och i förekommande fall länka till texter jag har skrivit tidigare.
   Från 23 augusti kommer jag tre gånger varje vecka (måndag/onsdag/fredag) klättra uppåt på 150-listan mot nummer ett som kommer presenteras i maj nästa år.

Med hopp om nöje och intressanta nedslag i musikhistorien inleder jag på måndag denna sammanfattning om mitt liv i musik. Välkomna!

/ Håkan

Örebro: Kansligatan 1

SLOTTSFESTIVALEN/RIKSSALEN/SLOTTET LIVE/SLOTTSPARKEN





Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivRikssalen på fjärde våningen i Örebro Slott.

Foto: Christer PöhnerAlltid mycket folk på Slottsfestivalen.

SLOTTET I HJÄRTAT AV ÖREBRO, med adress Kansligatan 1, har varit hemvist för ett stort antal konserter genom åren. Det är främst förknippat med den stora Slottsfestivalen som arrangerades mellan 1993 och 1999. Precis efter den sista festivalen skrev jag en sammanfattande text om Slottsfestivalens historia. Naturligtvis missade jag mycket av festivalens musikaliska utbud av praktiska skäl, det skulle snabbt recenseras konserter, men visst fick jag möjlighet att uppleva ett stort antal konserter där med stora och betydande artister. På den stora scenen framför slottet på andra sidan vallgraven och även på en mindre scen inne i Slottsparken var det under många år en riklig konsertverksamhet.
   Jag har inget speciellt minne av att jag koncentrerat såg någon konsert under de två första festivalerna 1993 och 1994 men från 1995 och åren framöver blev det en rad konsertbesök. 2000 flyttade Slottsfestivalen till Brunnsparken och döptes om till Brunnsfesten men det är ju en helt annan historia som ni kan läsa om på annan plats.
   Sedan har jag genom åren också upplevt konserter innanför slottets väggar, utanför på borggården och på stora scener i området utanför Örebro Slott. Sammanhållande konsertpaket som Slottsfesten, Putte I Parken och Slottet Live har varit sporadiska höjdpunkter i ett sporadiskt utbud.
   Slottets historia i korthet: Uppfördes ursprungligen som en försvarsborg, sannolikt i mitten av 1300-talet. Byggherre var troligen kung Magnus Eriksson. På 1670-talet fick slottet en fast bro av sten. I slutet på 1800-talet samlades pengar in för att renovera det förfallna slottet och under 1900-talet gjordes ett antal renoveringar.

Alla bilder: Anders ErkmanUlf Lundells senaste (sista?) konsertbesök i Örebro 2015 var framför stadens slott.


TRASTE LINDÉNS KVINTETT/LISA NILSSON 27/7 1995 Slottsfestivalen
KENNETH & KNUTTERS 24/7 1996 Slottsfestivalen
ORUP/GARMARNA 25/7 1996 Slottsfestivalen
HOOLA BANDOOLA BAND/THE CONFUSIONS 26/7 1996 Slottsfestivalen
LOLITA POP/NIKLAS STRÖMSTEDT 30/7 1997 Slottsfestivalen
WEEPING WILLOWS/THOMAS DI LEVA 31/7 1997 Slottsfestivalen
BIBI FARBER & GLOW/STAFFAN HELLSTRAND 2/8 1997 Slottsfestivalen
REBECKA TÖRNQVIST/MIKAEL WIEHE/KENT 29/7 1998 Slottsfestivalen
OLLE LJUNGSTRÖM/WILMER X 30/7 1998 Slottsfestivalen
PRINS IGGY/GARMARNA/SVEN-INGVARS 28/7 1999 Slottsfestivalen
AUTOMOON/ULF LUNDELL 29/7 1999 Slottsfestivalen
WOLFSTONE/JERRY WILLIAMS 30/7 1999 Slottsfestivalen
GROGDOGS/ALL ORANGE/CAJSALISA EJEMYR 31/7 1999 Slottsfestivalen
JOHAN STENGÅRD & STEFAN ANDERSSON 4/4 2006 Rikssalen/Slottet
JEREMIAS SESSION BAND 24/3 2007 Rikssalen/Slottet
GRUS I DOJJAN 18/7 2008 Örebro Slott
TULLAMORE BROTHERS 29/7 2009 Slottsfesten
MATS RONANDER 1/8 2009 Slottsfesten
ULF LUNDELL 26/6 2015 Slottet Live
PUGH/GOOD HARVEST/JEREMIAS BAND 27/6 2015 Slottet Live
"PUTTE I PARKEN": TIMO RÄISÄNEN 18/6 2016 Slottsparken
NIKLAS STRÖMSTEDT 15/7 2016 Slottet Live

/ Håkan

Lindgren bjöd på spännande arrangemang

Bilder: Carina Österling
Foto: Olle Unenge

RICHARD LINDGREN BAND
Mortens Café, Ystad 6 augusti 2021
Konsertlängd: 19:07-20:02 och 20:29-21:13 (55+44=99 min)
Min plats: Sittande ca 40 m svagt vänster om scenen.

KRAFTIGA BIVERKNINGAR EFTER ANDRA vaccinsprutan för artisten, bara ett dygn innan konserten i Ystad, höll på att stjälpa hela arrangemanget med Richard Lindgrens konsert. Men Richard är ingen man som kastar in handduken i första taget så det var med stor glädje och tillfredsställelse vi fick uppleva ännu en imponerande uppvisning i kategorin personlig rock på svenska.
   Bara en vecka innan Ystadsspelningen hade Lindgren och hans band genomfört sin första konsert tillsammans på nästan ett år så en viss form av ringrost kanske kunde skönjas men även den udda kryddan kan alltid vändas till något positivt i Richards fall. Richard är ju en unik artist där stundens ingivelse och närvarokänsla verkligen kan lyfta framförandet till något speciellt.
   Apropå ringrost kan jag berätta att den även finns hos han som sitter och författar de här raderna. Det är ju trots allt typ 10 månader sedan jag senast rapporterade/recenserade en livekonsert på Håkans Pop.
   Det är naturligtvis alldeles speciella förhållanden för alla artister som just nu återvänder till liveverksamhet och ställer sig på scen efter år av dämpad aktivitet. Men det behövdes inte många minuter innan Richard och hans band, som till och från kallas Grand Jubilee och är en blandning av ung engagerad energi och cementerad rutin (Magnus Nörrenberg på keyboards), levererade singer/songwriter-rock av hög kvalité.
   Grand Jubilee är också titeln på det album som Richard och hans band jobbat med i tre år och nu äntligen fått ett planerat releasedatum i höst. Jag får återkomma med närmare detaljer, vid en ”audiens” hemma hos artisten i lördagsftermiddag fick jag exklusiv förlyssning, ty kvällens liverepertoar var till nästan hundra procent byggd på välkänt material framfört med uppenbar nyvaccinerad energi. I ofta långa, flexibla och uppgraderade versioner som inte på något sätt doftade gammalt eller unket.
   Nej, det fanns gott om musikaliska höjdpunkter som ger en föraning om en spännade framtid för Richard och hans musik och ett låtskriveri som håller på att varva upp på många olika sätt. Dels tillsammans med Grand Jubilee-bandet, dels ett mindre sammanhang där han återupptagit samarbetet med Simon Nyberg (som efter en Malmö-sejour flyttat tillbaka till Stockholm) och dels ett nytt samarbete med den gamle vännen/producenten Fredrik Savbrant. Tillsammans med alla pandemilättnader ser vi framåt mot nya kreativa Richard Lindgren-tider.
   Men som sagt, konserten i fredags var innehållsmässigt till 10/11-delar redan utgivet låtmaterial. Kanske en liten besvikelse för mig som i alla stunder älskar nytt, överraskande och spännande. Men å andra fick jag uppleva musik, arrangemang och inspirerade musiker på scen som påtagligt befann sig i nuet och till varje pris med ambitiösa medel ville uppgradera varje detalj i det välkända materialet till något nytt och spännande. Som gärna tog ut svängarna och gav det gamla materialet en ansiktslyftning som visar vägen framåt och inte tillbaka.

MED ETT OFTA GRYMT SOUND I gitarren (Jocke Svensson), attackerande rytmer i Christoffer Olssons trummor, en trygg bas och den ständigt spektakuläre Nörrenberg, som också sjöng med fritt, i en viss huvudroll bidrog bandet till att flytta Richards låtar framåt. Som lyfte singer/songwriter-låtarna uppåt till rockmusikstatus, från americana till ren rockmusik.
   Kanske var ringrosten och vaccinbiverkningarna lite väl tydliga i inledningslåten ”Dead man”, som efter en smygande start utvecklades till ett energisk crescendo med Nörrenberg i ännu en huvudroll, där Richard med en smått grymtande röst mer än någonsin framstod som Skånes svar på Tom Waits. I ett livesound som var av yttersta kvalité där sång och varje instrument klockrent skapade ett både underhållande och spännande sound.
   Om inledningen var lite smygande på lätta steg så var fortsättningen desto mer rakt imponerande. Där till och med så gammal skåpmat som en nyarrangerad ”Five pints and a wink from Gwendolyn”, Richards kanske största ”hitlåt” som har varit på väg ut från liverepertoaren många gånger, blev en happening med reciterat dramatiskt intro och inspirerat gitarrsolo.
   Det fanns gott om ytterligare höjdpunkter i konserten, både bland det traditionellt gamla Lindgren-materialet och nyare repertoar. Innan konserten utlovade Richard en kortare version av den i original 11 minuter långa ”How long” (som han i vanlig ordning tillägnade min fru Carina) men där Nörrenberg och de andra musikerna fick feeling och till allas överraskning (inklusive Richard) sträckte sig låten till 13 fantastiska minuter.
   Kvällens stora bidrag från det kommande albumet, ”Big fat nothing”, blev en långdragen men hela tiden intressant inledning på andra set. Började med ödesmättade trummor, fortsatte med långa svävande musikaliska sekvenser med keyboards och elgitarr (som i mina öron stundtals ekade Pink Floyd!) som ledde fram till sång och ett i övrigt dramatiskt arrangemang.
   Där nådde konserten sin högsta spännande nivå men andra set blev en härlig blandning av gammalt och nytt och pendlade mellan den klart äldsta låten i kvällens repertoar, ”Goodbye Rosie”, och den nervkittlande ”Death & love”, titellåten på senaste albumet. Och en av mina stora favoriter från senare år, ”Dunce's cap”.
   Och setet avslutades med ännu en äldre låt, ”Back to Brno”, som liksom många andra av konsertens låtar hade fått ett helt förändrat arrangemang och blev på ett helt naturligt sätt också finallåt som lite snopet inte kunde följas av någon extralåt.


Dead man
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Cinghiale grin song
Trouble in the garden
How long

Paus

Big fat nothing
Dunce's cap
Goodbye Rosie
Death & love
Back to Brno

/ Håkan

Örebro: Klostergatan 5A

PALLADIUM/SVENSSON & CO/K5/BACKSTAGE


Bakom de anonyma dörrarna på Klostergatan 5A idag: Dataföretaget Wec360.

Foto: Alf RuneSvensson & Co 2001.

Foto: Örebro StadsarkivBiografen Rio 1985.


DEN NÄSTAN ANONYMA KONTORSLOKALEN på Klostergatan 5A har en gammal och anrik historia. Mest som biograf. Mellan 1925 och 1943 hette den Palladium för att sedan byta namn till Rio fram till 1985 Från 1983 drevs den i privat regi med den otacksamma ambitionen att tvätta bort porrstämpeln som Rio hade haft sedan 70-talet. 1985 övertogs biografen av Sandrews-kedjan och Rio rullade på som Bio Sandrew (utan s) fram till 1990, the end.
   Efter flera år och en ombyggnad av lokalen öppnade nattklubben Palladium, alltså det ursprungliga namnet 1925, och hade premiär i april 1994.
   1995, ett år efter öppnandet, stängde Palladium. Problem med ljudisolering var orsaken och just det skulle bli en lång följetong i lokalens historia. Ljudproblemen skulle förfölja lokalens historia som krog i över tio års tid. Främst var det en lägenhetsinnehavare i huset som klagade på störande ljud vid konserter. Det gick så långt att en arrangör för konserter erbjöd hyresgästerna en helg på hotell i Stockholm så konsertarrangemanget gick att genomföra...
   Under flera år skedde sedan ännu en ombyggnad av lokalen och övriga grannutrymmen för att sedan öppna som tre olika lokaler: Nattklubbsdelen Chaplin's, puben Den Glade Munken med ingång till vänster om entrén och restaurangen S:ta Elena med ingång från Järntorgsgatan. Man kunde även inomhus passera mellan lokalerna.
   Mot slutet av 90-talet återuppstod lokalen som Svensson & Co med några konserter som jag upplevde 1999 och 2000. Mellan 2003 och 2006 var det en relativt regelbunden konsertverksamhet i lokalen som då hade namnet K5. 27 december 2006 spelade Eldkvarn på K5 och när bandet äntrade den trivsamma lokalen första gången, innan soundcheck och innan konsert, utbrast Plura i den numera legendariska kommentaren ”Här vill jag spela igen!”.
   Drygt fyra månader senare återkom Eldkvarn till lokalen och krogen fanns kvar men hade då namnet Backstage och under två års tid såg jag några konserter där.
   Lokalen existerade även under några andra namn, Klostermunken och Stället På Hörnet Av Torget, men utan konsertverksamhet.
   Bakom en tämligen anonym dörr på Klostergatan 5A finns idag företaget Wec360, uttalas ”We see 360”, som från början var inriktade på 360 graders fotograferingar, med hotell och konferensanläggningar som främsta kunder. Men jobbar nu med 3D-visualiseringar för bygg- och fastighetsbranschen.


Foto: Linda KreüPerssons Pack på Palladium 1995.

UNO SVENNINGSSON 4/11 1995 Palladium
PERSSONS PACK 31/3 1995 Palladium
MATS RONANDER/FACES & NAMES 27/11 1999 Svensson & Co
THE NOMADS/AUTOMOON 22/12 1999 Svensson & Co
BLÅ TÅGET 17/3 2000 Svensson & Co
EVA EASTWOOD 30/9 2000 Svensson & Co
ANDERS F RÖNNBLOM 19/5 2003 MusikScen Örebro/K5
ANDERS F RÖNNBLOM/TULLAMORE BROTHERS 13/9 2003 K5
ANDERS F RÖNNBLOM/TULLAMORE BROTHERS 14/9 2003 K5
WEU 9/12 2004 K5
THE STROLLERS 6/5 2006 K5
KJELL HÖGLUND 11/5 2006 Musikscen Örebro/K5
CLAES NILSSON & THE WHEELS/BLACK RIVER 12/11 2006 K5
THE INCREDIBLE GRETSCH BROTHERS 19/12 2006 Musikscen Örebro/K5
ASHA ALI 20/12 2006 Musikscen Örebro/K5
ELDKVARN 27/12 2006 Musikscen Örebro/K5
TIVOLI 31/3 2007 Backstage
JONAS LARSEN BAND/AGUSON & ÖSTRA ÅGATAN BAND 1/4 2007 Backstage
ELDKVARN 4/5 2007 Musikscen Örebro/Backstage
DAG VAG 18/8 2007 Backstage
FLORENCE VALENTIN 4/12 2007 Meny/Backstage
HÄSTPOJKEN 30/4 2008 Backstage

/ Håkan

Sommar 2021: Böcker

I de dignande bokhyllorna trängs musikböckerna men ändå finns det plats för nya intressanta bokverk.


2021 HAR LÄSANDET FÅTT STOR RENÄSSANS i mitt liv. Jag har länge tyckt att böcker har knyckt för många timmar av min redan begränsade tid på jorden. Men under det senaste året har jag kommit på andra tankar där läsningen har blivit en viktig del av mitt liv. Igen. På allvar. Tid är något man väljer och prioriterar och i år har jag valt böcker som resulterat i ett genuint läsande.

DET BÖRJADE TIDIGT I VÅRAS ganska seriöst med den tunga (591 sidor) Kjell Andersson-biografin ”Ingen går hel ur det här” som fick mig att helhjärtat läsa varje rad, varje anekdot och varje intressant detalj med stor glädje.
   Det var främst Kjell Andersson-boken som fick mig på fötter för att återvinna mitt insomnade läsintresse och min kraftiga fascination för musikböcker vilket fick mig att beställa ytterligare några både nyutgivna och några år gamla böcker. Bokrean i februari fick mig än mer målmedveten.

UNGEFÄR SAMTIDIGT, INNAN VINTERN förvandlats till vår, fick jag ett annorlunda tips på Jerome K Jeromes gamla novell ”Tre män i en båt”. Tydligen en klassiker men för mig, oerhört obevandrad i litteraturvärlden, okänd men den slog mig med häpnad och intensitet. Redan på första sidan fångade Jerome den hänsynslöst ironiska och komiska tonen som blev som en röd tråd genom hela boken.
   ”Three man in a boat”, lika klassisk under originaltiteln med tillägget ”(To Say Nothing of the Dog)”, handlar alltså om tre män som ska ta sig uppströms i Themsens vågor och vind. Från Hampton Court till Oxford och tillbaka och jag får personliga känslor vid upprepade tillfällen. Har vid flera tillfällen bott på hotell/pub i Hampton Court, vid slottet, och har besökt både Windsor, med bron till Eton, och Henley-On-Thames som är några av strandhuggen i boken. Tillsammans med den alldeles bedårande skrivkonsten blir historien helt fantastisk.
   Det som förvånar mig allra mest är att boken första gången publicerades 1887, alltså för drygt 130 år sedan, och språket är så frejdigt, härligt detaljerat och underbart formulerat att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl hade inlett lässtunden. Boken blev ett helt fantastiskt uppvaknande i litteraturvärlden.

STRAX FÖRE JUL KÖPTE JAG BOKEN om Peps, ”Spela för livet”, skriven av Göran Holmquist men efter lite förstrött bläddrande blev den liggande av många olika orsaker. Först blev det riktig vinter, en fin och stundtals varm vår och slutligen en het sommar i juni innan jag nåddes av den tragiska nyheten att Peps Persson var död. Och boken kom väl till pass när jag skrev en minnesartikel om Peps liv och historia.
   Samtidigt lyssnade jag på podden Snedtänkt där programledaren Kalle Lind tillsammans med bokförfattaren Holmquist berättade ”allt” om Per Åke Persson. Programmet om Peps hade publicerats redan i mars men även där var jag alltså sen på bollen. (Om några dagar ämnar jag berätta mer om de poddfavoriter jag har fått med tiden...)
   ”Spela för livet” är en anmärkningsvärt välberättad historia om Peps, om än lite tunn kring Örebro-åren 1968-1969. De tidiga åren i Peps karriär är däremot noggrant beskrivna i både ord och bild. Från tiden som trummis i dansbandet Kjelles Quintet via det ganska uppmärksammade bandet Down Beat Crowd och egna bandet Linkin Louisiana Peps Blues Crowd (och skivdebuten) till Blues Quality-debuten 1968. Väldokumenterat och intressant men jag saknar några anekdoter som exempelvis det senare bandets Englandsturné 1969.
   Vi får naturligtvis resten av Peps historia, de tidiga Chicago-inspelningarna, de klassiska Peps Blodsband-åren och de oförglömliga reggaeinspirerade hitsen.

BOKEN ”STAFFAN & BEATLES” MED underrubriken ”Popmusiken blev ett livsprojekt” är Beatles-experten Staffan Olanders personliga historia om sitt livs intresse av världens populäraste popgrupp och upplevelserna i spåren av det. Skriven tillsammans med Ulf Clarén.
   En oerhört väl researchad och i detalj berättad bok som tar avstamp i Staffans succé i Nya Tiotusenkronorsfrågan 1973 och sedan fortsätter med åtskilliga radioprogram, möten med Paul McCartnety och Ringo Starr och den livslånga personliga kontakten med George Martin vars son Giles Martin har skrivit ett fint förord till boken.
   För det första har Staffan genom åren samlat på sig en stor mängd material i form av pressklipp, unika fotografier, personliga brev, nästan dagboksanteckningar, oförglömliga minnen och högar av bildmaterial som sedan bildat stomme till den här 324 sidor oavbrutet intressanta bok. En personligt skriven historia men också en uppslagsbok i ämnet Beatles som står sig fint bredvid exempelvis Mark Lewinsons ”The complete Beatles recording sessions” (1988), Hans Olof Gottfridssons ”Beatles From Cavern to Star-Club” (1997), Börje Lundberg/Ammi Bohms ”Yeah! Yeah” Yeah!” (2003) och Allen J Wieners ”The ultimate recording guide” (1992).
   Apropå Staffans exemplariskt goda minne, om hur han 1973 testades innan han hamnade i tv-rutan, har jag själv en liknande erfarenhet men långtifrån lika exakt detaljerad i minnet. Jag anmälde mig också till Nya Tiotusenkronorsfrågan 1973. Jag minns att jag fick några frågor på telefon och lyckades väl svara rätt för jag blev inbjuden till Stockholm och kommer ihåg att jag fick träffa några personer,okänt vilka, i Sveriges Radios kontorslokaler i A1-regementets område på Valhallavägen. Dock resulterade inte mötet i något avancemang till tv-studion. Mer minns jag tyvärr inte...

KONSERTARRANGÖREN THOMAS JOHANSSONS bok ”Rock'n'Roll Circus”, skriven i samarbete med Mats Olsson, är väl hans variant till en självbiografi. Han har valt att berätta om sitt liv genom 25 olika konserter, från Jimi Hendrix (1969) till Paul McCartney (2018), med bilder, autentiska låtlistor och egna berättelser.
   Av Johanssons konserter i boken är det väldigt få som jag själv har varit närvarande på. Jag hade stora förhoppningar att hitta många gemensamma konsertminnen i boken men det slutade bara med fyra, The Rolling Stones (1982), Ulf Lundells höstturné (1982), The Clash (1984) och Bruce Springsteen-konserten 1985 har Johansson/Olsson valt att datera 9 juni fast illustrerade affischen visar 8 juni.
   Inte överraskande är boken fylld av faktaspäckad information och det är givetvis svårt och nästan omöjligt att få varje namn, varje detalj och varje siffra rätt på varje sida. Därför blev mitt inledande projekt att kolla upp konserterna jag själv hade upplevt. Och redan på Stones-konserten dyker den felaktiga informationen upp att Mats Ronander med band agerade förband. Däremot spelade Ronander på samma arena (Ullevi) två år senare före Bob Dylan.
   Uppgifterna kring Ulf Lundells höstturné 1982 har också blivit lite fel. Namnen på kompmusikerna är identiska med sommarturnén 1982 men till hösten fanns Clarence Öfwerman, piano, Backa Hans Eriksson, bas, och Bengt Lundberg, gitarr, bakom Ulf.
   Men i övrigt är Johanssons bok fylld med intressant information, mängder av personliga minnen och många unika anekdoter som tillhör historier som aldrig dör.

DEN NÅGRA ÅR GAMLA BOKEN ”OLYMPEN” fokuserar också på konserter, massor med konserter på den en gång klassiska konsertarenan Olympen i Lund. Skriven av Sven Lindström men boken koncentrerar sig mest kring bilder och autentiska affischer.
   På Olympen har jag också upplevt ett par konserter och min förhoppning var att hitta djupare information och fräcka bilder, utöver mina egna minnen, på två 70-talskonserter med Nils Lofgren (1976) och Dire Straits (1979). Men jag hittar bara en gammal konsertannons (där Nils har fått efternamnet ”Löfgren”) och blott en bild på en långhårig Mark Knopfler och två korta klipp från recensioner i Expressen och Kvällsposten.

/ Håkan

Sommar 2021: Poddar

Frank Sjöström och Lollo Andersson gör den bästa (och enda) lokala musikpodden, Pop-poden i Örebro, med tyngdpunkt på den lokala musikscenen under 60-talet.

ATT LYSSNA PÅ PODDAR KRÄVER SIN FRITID ty det tar många timmar, många lediga dagar och många lättjefulla veckor att ta sig igenom favoriterna i genren vars utbud jag lättast hittar på Spotify. Det är som gamla hederliga radioprogram men...: 1. Inga fasta sändningstider i tablån. 2. Inga hårt strikta sändningstider. 3. Lättillgängliga under alla dygnets timmar. Program fyllda med ymniga samtal, intervjuer eller berättelser som jag omöjligt kan missa. Till slut älskar jag verkligen det nördiga och frejdiga sätt att vidarebefordra information som inte ger vika för kravet att kortfattat berätta sin story.
   Nej, i poddar finns det allt annat än stress och med oändliga stickspår som utvikning från ämnet som nästan är mer regel än undantag. Jag älskar formen och under sommarkvällar på balkongen kunde jag verkligen låta mig sväva iväg och lyssna på ämnen/artister jag inte visste att jag var intresserad av. Här fanns personliga historier kring människor jag inte trodde skulle vara så intressanta och det blev djupgående diskussioner in i minsta detalj när någon expert i ämnet möter en programledare som är nyfiken, lagom påläst och älskar att få höra nya detaljer i ämnet.

DEN SENARE BESKRIVNINGEN gäller min senaste poddfavorit, Snedtänkt med Kalle Lind som underhållande programledare. Jag har länge tänkt börja lyssna på Snedtänkt, som egentligen är ett radioprogram på Sveriges Radios P1, men bekvämt nog finns tillgängligt ”där poddar finns” som de lite träffande brukar uttrycka det. Det är många i min vänkrets som tipsat om Kalles podd/radioprogram men jag har liksom inte fått det så kallade arslet ur vagnen förrän nu i somras.
   Det blev tyvärr ett dödsfall i den svenska artistbranschen som till slut lockade mig till Snedtänkt, programmet om Peps som jag med otroligt intresse lyssnade igenom några dagar efter den skånske bluesreggae-artistens frånfälle. Där fick jag hans historia i ett mycket underhållande och härligt faktaspäckat format och med lite sned humor ty programmet härstammnade från våren 2021, bara några månader innan Peps avled.
   Bisittaren Göran Holmquist, som jag känner igen som en mycket rutinerad musikjournalist och i sammanhanget var ansvarig för den tämligen aktuella boken om Peps, ”Spela för livet”. Han var perfekt i rollen som historieberättare härligt påhejad av Lind som också kunde sin historia men inte alls så detaljerat. Det blev en underbar tid (1 timme och 36 min) som förklarade mycket av Peps långa men också i omgångar mycket hemliga karriär.
   Peps-programmet fick mig att skrålla tillbaka i arkivet för Snedtänkt och det fick mig att plötsligt bli intresserad av allt möjligt och inte bara favoritmusik. Av någon anledning, som jag inte minns varför, började jag lyssna på programmet med Bernt Andersson, Göteborgsmusikern med en lång karriär bakom sig, som hade ett perfekt minne och en lättsam berättarteknik. Han tog oss lyssnare med i 70-talets musikhistoria, ofta med Göteborgsanknytning, där namn droppades, årtal fastslogs med lätthet och med ett otroligt självförtroende berättade han var och när allting skedde.
   Efter några veckor hade jag klämt ytterligare ett antal program på Snedtänkt. Allt från Pierre Isacsson(!?), programmnet om kvällstidningskriget, Robert Zero Karl Oskar Broberg, Peter Himmelstrand(!?), Nationalteatern (med Med Reventberg som gäst), ABBA pre-ABBA, Monty Python och Björn Afzelius.
   Allt har varit lika intressant, kanske inte programmet om Afzelius som ägnade all tid till hans texter och Fredrik Lindström var lite för pratigt entusiastisk om den intressanta tiden om ABBA innan ABBA.
   Men i Snedtänkts gränslösa utbud, som gräver sig djupare än något lexikon någonsin kan göra, har jag mycket att upptäcka. På tur har jag program om Bernt Dahlbäck, två program om skivbolaget Silence, Kal P Dal och om 60-talets schlager.

SNEDTÄNKT VAR INTE MIN FÖRSTA poddupplevelse. Premiären inträffade för många år sedan när klassikern Värvet tog över mitt liv på en Medelhavs-semester för en herrans massa år sedan. När man under tråkiga soliga heta förmiddagar ville få lite mening med livet samlade jag på mig ett antal Värvet-program. En programform som också, liksom Snedtänkt, är intervjuer/samtal som helt utan stress får svar på frågorna där Kristoffer Triumf också är så pass påläst att de spontana följdfrågorna ofta blev mer intressanta än originalmanus. På den tiden var programmet ett nytt och modernt format.
   Numera kan jag väl tycka att urvalet gäster svalnat något enligt mitt eget intresse men jag minnns tydligt program med gäster som Per Gessle, Erik Niva, Jonas Inde och många andra. Och naturligtvis det otroligt gripande programmet med Kristian Gidlund.

EN AV ÅRETS NYKOMLINGAR I DEN svenska poddvärlden, Poddkarusellen, tog paus över sommaren men var från start i våras ett illa förutbestämt snack som inte så sällan blev ett hackande på varandra. Men med Mauro Scossos hjälp blev det trots allt givande med en lagom dos av självupplevd historia och småkomiska berättelser som i en lössläppt form försöker minnas. Men Plura har ju ett miserabelt minnen medan Mauro försöker leda resonemanget framåt och lyckas ibland, misslyckas ibland. Ett lättsamt och pratigt och vardagligt avslappnat program på närmare en timme som ger lyssnarna en mening för stunden men som också kanske blir lite för profillöst när resonemanget bara slutar med ett frågetecken.

EN ANNAN SEN NYKOMLING I poddvärlden är Hundåren där Tomas Andersson Wij bjuder in artister som någon gång i sina karriärer haft några så kallade hundår utan uppmärksamhet, utan framgångar och berättar om de sura åren utan publik. Trots det negativa ämnet är det otroligt underhållande att lyssna på.
   Med Tomas journalistiska bakgrund är programnmen otroligt väl förbereddda och noggrant planerade när artisterna öppnar sig i det ibland pinsamma ämnet att berätta om att vara bortglömd och inte längre vara efterfrågad. Det blir intressant och underhållande på samma gång och jag har lyssnat på flera höjdpunkter i serien och favoriter är även här Per Gessle (året innan Roxette), Mauro Scocco, Magnus Uggla, Niklas Strömstedt, Tomas Andersson Wij själv och två(!) program med Peter LeMarc. Och bland första säsongens gäster har jag kvar att lyssna till Nina Persson, Stefan Sundström och Eric Gadd.

SEDAN SENA HÖSTEN 2019 FINNS det också en lokal musikpodd, Pop-poden i Örebro, som är rena motsatsen till ovannämnda Hundåren. Rent journalistiskt har Pop-poden nästan misslyckats med allt men där innehållet ändå blir så intressant via sitt val av gäster.
   Programledarna Hasse ”Lollo” Andersson och Frank Sjöström är entusiastiska och försöker minnas men det går inte alltid så bra i deras intervjuer som ofta varken följer en kronologisk linje eller har någon särskilt faktaspäckad elegans. Programkvalitén beror nästan helt och hållet på vilken gäst de har valt.
   De bästa gästerna har varit Lasse Wellander och Mats Norrefalk som var så oerhört förberedda och kunde hålla låda och på egen hand berätta sin historia och om sina upplevelser. Jag har själv varit gäst i programmet och kan väl inte skryta med att jag gjorde någon succé eftersom jag fungerar bäst när jag får relevanta frågor och med hjälp kan lotsas fram till ett svar i eventuell intressant riktning.
   Jag har ändå lyssnat med intresse på varje nytt avsnitt och Andersson/Sjöström har verkligen grävt upp många obskyra namn ur Örebros gamla pophistora som får här sin chans att berätta om sin sedan länge allmänt bortglömda karriär. Förutom ovan nämnda gäster vill jag också rekommendera programmen med Göran Fristorp (premiärprogrammet), konsertarrangören Cai Clevic, dj Stickan Svärd, trummisen Lars Sjögren, välkände Staffan Ernestam, skivaffärsägaren Alex Royal, Mats Örbrink (som skapade Power House), Mats Ronander, Karin Wistrand, organisten Mats Strömberg och gitarristen Finn Sjöberg.

SEDAN SKA VI INTE GLÖMMA ALLA Sommar-program som i ett enormt arkiv ligger där och väntar på att jag ska lyssna. Jag tittar mer i arkivet bland gamla program än de helt aktuella. Där namn som Kristian Gidlund (igen!) tillhör favoriterna. Men jag bestämde mig i alla fall för att kolla upp ett nyligen sänt Sommarprogram och valde då Niklas Strömstedt som ju har en berättarkaraktär, i arv från både mamma och pappa, som kan berätta sånt som jag vill höra. Halkade också in på några gamla Sommar-program med Ulf Lundell.

/ Håkan

Örebro: Frimurareholmen

FRIMIS


Frimis idag 2021.


Frimis 2017.


Frimis 2005.

Foto: Lillevi Richardtson/Örebro StadsarkivFrimis 1995.


I DAGLIGT TAL KALLAS FRIMURARELOGEN för Frimis, restaurang och nattklubb i ett ordenshus som ligger på Frimurareholmen i Örebro. År 1883 förvärvade Svenska Frimurare Orden holmen, och 1884 kunde det nybyggda ordenshuset invigas. Huset ritades av slottsarkitekten Hjalmar Sandels och exteriören är ganska oförändrad. 1943 gjordes en del tillbyggnader på fastigheten och samtidigt gjordes en genomgripande ombyggnad av restauranglokalerna och ekonomibyggnaderna.
   Byggnaden innehåller idag dansrestaurang och nattklubb, festvåning och lokaler för frimurarnas verksamhet.
   Sedan 1992 har jag besökt Frimis för konsert vid ca 24 tillfällen.

Foto: Linda KreüMats Ronander på Frimis scen 1995 kompad av The Yobs.

MATS RONANDER 20/11 1992 Frimis
MATS RONANDER & THE YOBS 30/4 1995 Frimis
STAFFAN HELLSTRAND 24/11 1999 Frimis
PATRIK ISAKSSON 1/12 1999 Frimis
ROGER PONTARE & CHARLOTTE NILSSON 26/7 2000 Frimis/Stadsfesten
ELDKVARN 23/11 2001 Frimis
PUGH ROGEFELDT 21/12 2001 Frimis
MATS RONANDER & MIKAEL RICKFORS 1/2 2002 Frimis
MATS RONANDER & MIKAEL RICKFORS & SANNE SALOMONSEN 2/8 2002 Frimis
MAGNUS LINDBERG & STOCKHOLM COWBOYS 31/8 2002 Frimis
THE HELLACOPTERS/THE MAHARAJAS 9/10 2002 Frimis
HÅKAN HELLSTRÖM 4/12 2002 Frimis
ELDKVARN 7/2 2003 Frimis
MATS RONANDER & MIKAEL RICKFORS 4/4 2003 Frimis
PUGH ROGEFELDT 9/5 2003 Frimis
USER 11/10 2003 Frimis
PAULINE 1/11 2003 Frimis
MATS RONANDER BAND 3/4 2004 Frimis
THE REFRESHMENTS 9/4 2004 Frimis
SOUNDTRACK OF OUR LIVES 3/11 2004 Frimis
HÅKAN HELLSTRÖM 15/3 2005 Klubb Lillebror/Frimis
THE STROLLERS 12/5 2017 Frimis Salonger
THE VANJAS 1/9 2017 Frimis/Live at Heart
CONTACT/RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 22/5 2019 Frimis
LOLITA POP/LUDWIG HART 4/9 2019 Frimis/Live at Heart
JOHN HOLM/ALEX HOLM 11/11 2021 Frimis Salonger

/ Håkan

Sommaren 2021: Läsa, lyssna och titta

Våren och sommaren 2021 har jag läst ett antal böcker,...


...lyssnat på många poddar...


...och sökt i tv-historien efter gamla musik-tv-program.


SEDAN JAG I MAJ TRADITIONSENLIGT STÄNGDE fönstret för sommaren på Håkans Pop för de regelbundna kategorierna har jag huvudsakligen vilat mig. Jovisst, 20 maj skakade jag liv i en ny följetong om samtliga spelställen i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. En serie artiklar, publicerade var tredje dag under sommaren, vars omfång har visat sig svämma över alla breddar och därför kommer att fortsätta på Håkans Pop under både denna höst och våren 2022.
   Men i övrigt har jag (nästan) vilat mig under sommarmånaderna. Frånsett alla poddar jag har lyssnat på, alla böcker jag har lyckats läsa och alla gamla musik-tv-program på Svt Play jag har försökt leta på...
   Under de första veckorna i augusti, innan höstsäsongen på Håkans Pop sparkar igång på allvar, ska jag i några artiklar redovisa lite vad jag lyssnat på, läst och tittat på under de sommarveckor som har passerat.

/ Håkan

Juli 2021 på Håkans Pop

MITT I SOMMAREN, MITT I SILLY SEASON på Håkans Pop och i ett juli där allt ska vara lugn och ro men skivbranschen vägrar ta sommarledigt. Här på Håkans Pop är det trots allt lite mindre händelserikt men inte helt stillastående. Serien med konsertställen i Örebro som jag genom åren har besökt har stadigt rullat vidare och under juli fick jag möjligheten att recensera ett nytt album och noterade också en gammal historia om Elvis Costello.
   Jackson Browne är en sporadiskt producerande artist så varje gång han släpper ett album ger det onekligen eko bland recensenter och allmänhet – och här på Håkans Pop: ”Downhill from everywhere”.
   Av en händelse blev jag medveten om gamla liveinspelningar med Elvis Costello från en musikfestival i Holland 1979 som nu finns utgiven på skiva. Under rubriken ”Elvis Costello 1979” hittar ni alla intressanta detaljer.
   Bland de mest uppmärksammade artiklarna om konsertställen i Örebro som jag publicerade under juli handlade om Stortorget 11 (där jag har upplevt konserter på Power House, Mono, Stereo, Udda, Mitt Andra Hem och Ivy Bar & Grill), Folkets Hus och Ritz som också låg på Stortorget.

JA, NYA JACKSON BROWNE-SKIVAN kan ni läsa om i ovannämnda recension men juli har varit en ovanligt intensiv månad med nya skivutgivningar som jag ka försöka sammanfatta här nedan.
   Låtar som släpps innan hela album finns tillgängliga är en ynnest som ofta förstärker nyfikenheten men som också förstör helheten när alla albumets låtar äntligen släpps. Jag tänkte på det senare när jag 9 juli lyssnade igenom The Wallflowers ”Exit wound” första gången.
   Hela fyra låtar hade givits ut som ”aptitretare” av vilka ett par var av oerhört hög kvalitetsnivå. Så när jag väl försöker sammanfatta helheten blir albumet lite ojämnt i mina öron fast den naturligtvis har kvalitéer som säkert räcker för att placera ”Exit wound” på en kommande årsbästalista. Som låtskrivare, sångare och gitarrist är Jakob Dylan ett unikum, som gärna producerar skivor lika sporadiskt som ovan nämnde Jackson Browne, och bandet bakom honom är på skivans flesta låtar på samma nivå som en gång Tom Pettys Heartbreakers var.
   Förutom några höjdpunkter 2002, 2004 och 2010 har Los Lobos skivor under senare decennier varit av mindre viktig prägel. I mina öron inte alls på samma nivå som på 80-talet men den helt nya ”Native sons” väcker både gamla minnen och sprider positiv energi. Det är huvudsakligen ett coveralbum, titellåten är enda originalet på skivan, men valet av låtar är intressant (en mix av obskyra låtar och helt välkänt material) och arrangemangen, där blåset spelar en oväntad huvudroll, väcker liv i mina gamla Los Lobos-minnen.
   David Crosbys album ”For free” känns som en comeback fast under senare år har han givit ut skivor ganska regelbundet. Men nya albumet har fått den uppmärksamhet han är värd. Nästan 80-årige Crosby sjunger bevisligen bättre än någonsin och sonen James Raymonds produktion är på topp. Däremot tycker jag helheten bland låtmaterialet sviktar lite. Raymonds låtar saknar ofta profil och samarbeten med Michael McDonald och Donald Fagen ger mig inte ståpäls. Och kanske är det albumets svaghet att en coverversion av Joni Mitchells gamla ”For free” (duett med Sara Jarosz) är skivans höjdpunkt.
   Rodney Crowell är en gammal favorit som jag alltid vill uppmärksamma när han släpper nytt men det är länge sedan han presterade något riktigt bra och ”Triage” bryter tyvärr inte det mönstret. Givetvis habilt genomfört och han sjunger sedvanligt starkt men jag misstänker att albumet kommer att falla i glömska rätt snart.
   Förre Jesus & Mary Chain/Primal Scream-profilen Bobby Gillespie har inte jordens bästa röst men tillsammans med franska sångerskan Jehnny Beth har han gjort albumet ””Utopian ashes” och har lyckats balansera det känsliga med det personliga. Med snygga arrangemang, stråkar, blås och harpa, som ger en vacker ljudbild på låtar de har skrivit tillsammans.
   Amerikanska gruppen Son Volt har länge befunnit sig i skuggan av Wilco men har med tiden hittat sin egen stil och på nya ”Electro melodier” (ja, exakt så heter albumet) vill jag snarare jämföra sångaren och ledaren Jay Farrar med Michael Stipe och gruppen med R.E.M. Låt- och soundmässigt ett intressant album.

/ Håkan

Örebro: Adolfsbergsvägen 4

ÖREBROMÄSSAN


Det som var Örebromässan hyrs sedan 2018 av Friskis & Svettis.

DEN STORA LOKALEN PÅ ADOLFSBERGSVÄGEN på Aspholmen var under 80- och 90-talet flitigt använd för mässor och gick allmänt under namnet Örebromässan. En rymlig lokal med plats för många människor men när jag var där för första (och sista) gången på ett konsertuppdrag var det dålig publiktillströmning. Och den stora opersonliga mässlokalen med lågt i tak var ingen positiv upplevelse.
   Lokalen hyrs sedan 2018 av Friskis & Svettis.


Bilder: Anders ErkmanLasse Lindbom ledde julkonserten på Örebromässan i december 1989.

THE HUSBANDS/TOMMY NILSSON/CHRISTER SANDELIN/MARIE FREDRIKSSON/MAGGAN FOLKESSON 20/12 1989 Örebromässan

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.