Blogginlägg från september, 2021

ALL TIME BEST #84: "The last temptation of Chris"

CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff, 2008)

JUST NU KAN JAG INTE TÄNKA MIG något mer brittiskt än Chris Difford. ”The last temptation of Chris” (jo, titeln är en lustig ordlek på känd film) är genuint engelskt låtskrivande, musikaliskt lika mycket tradition som modern pop och sammantaget är albumet en helgjuten representant för popmusikens tidlösa väsen.
   Jag är den förste som vill erkänna att jag under alla år helt orättvist nedvärderade Difford i gruppen Squeeze till förmån för hans kollega Glenn Tilbrook. Jag, och för all del många andra, har också lite slarvigt jämfört parets fantastiska låtskrivarkonst med Lennon/McCartney men den jämförelsen haltar betänkligt och är delvis felaktig. Lennon/McCartney skrev sällan sina låtar tillsammans medan Difford/Tilbrook alltid har haft ett homogent samarbete där Difford står för texterna och Tilbrook för melodierna.
   I den jämförelsen fastnade gärna mina öron för Tilbrooks spektakulära röst framför Diffords ganska medelmåttiga stämma som i sin tur gjorde att texterna väldigt ofta hamnade i skuggan av de mer lättlyssnade melodierna.
   Men nu, om inte förr, är det dags att lyfta fram Chris Diffords makalöst underhållande texter som har den där engelska touchen som är på samma nivå som en gång Ray Davies var ensam om att skapa. Kanske är det Diffords nye lekkamrat Boo Hewerdines välskrivna melodier som understryker poesin och det smarta berättandet med en och annan skämtsam twist. Hewerdine, själv soloartist med många egna album på sitt samvete, skrev musiken till den filmatiserade versionen av ”Fever pitch” och har varit med och producerat Diffords album och resultatet är fullt av välljud utan att vara det minsta överproducerat.
   Hewerdine har lagt den musikaliska nivån på en väldigt mänsklig nivå. Musik och arrangemang som utnyttjar texternas betydelse och kräver aldrig någon huvudroll men är genomgående så smart formulerad att jag som lyssnare aldrig tappar intresset.
   Difford kommer dock aldrig att bli mer känd än som Squeeze-medlem, en grupp som existerar än idag men har haft några pauser efter sina största framgångar i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Nuförtiden lever gruppen en ganska anonym tillvaro fast den fortfarande leds av Difford och Tilbrook som ibland också ger ut skivor på egen hand.
   Chris Diffords första soloalbum, ”I didn't get where I am” (2003), gick mig ganska spårlöst förbi. Men det gjorde inte ”The last temptation of Chris” som lanserades 2008 med en offensiv marknadsföringskampanj av det tillfälligt pånyttstartade Stiff Records. Till vänster ser ni den spektakulära rubriken på annonsen om både skiva och turné. (Det är faktiskt en svensk, min vän Tobbe Stuhre i Visby, som kläckte idén med att kombinera artist- och skivbolagsnamnet i ett enda ord, ChriStifford).
   Apropå lek med ord gavs Chris Diffords andra soloalbum alltså ut på Stiff Records och automatiskt hamnade han i det skämtsamma gänget. Skivbolaget blev inte minst känt som ordlekarnas paradis på 70-talet med den ena slagkraftiga ordvitsen efter den andra (exempelvis ”Bring back STEREO, stay with MONO”, ”A slip of the tongue is no fault of the mind” med flera). Ofta ingraverade i vinylen mellan spåren och skivetiketten på singlarna.
   Omslag, design och typografering på ”The last temptation of Chris” är helt perfekt. Låtttexterna är redigerade som små bokkapitel med en liten personlig kommentar från Chris till varje låt. Skivan är inspelad nere på Englands sydkust, Brighton och Eastbourne, och du kan i nästan varje textvers och harmoinisväng känna doften av engelsk atmosfär och en genuin pubkänsla.
   Jag kan nästan välja vilken låt som helst som favoritlåt på det här genomgående starka albumet men givetvis är den första inledande låten ”Come on down” en ”dörröppnare” av rang, inte minst textmässigt. Första versens ”She said she saw the problem/and wanted to help/I told her I was useless/I'd tightened up my belt/she lent me so much money/I could have bought a yacht/but now I'm in the dog house/I went and spent the lot”. Jag har aldrig hört Chris sjunga bättre och mer personligt om hur han lånar pengar och har svårt att betala tillbaka. I sin egen kommentar till låten förklarar han att hans relation till pengar alltid har varit problematisk.

”COME ON DOWN”, inledningslåten på Chris Diffords album ”The last temptation of Chris”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #85: "Mazarin"

PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol, 2003)

MIN FAVORITLISTA ÖVER TIDERNAS BÄSTA ALBUM saknar givetvis en musikalisk röd tråd och tenderar att innehålla en mängd olika typer av artister och/eller musik. Som en spretig berg- och dalbana finns det plats för alla typer av artister enligt devisen ”bra musik är alltid bra musik”. Den luddiga förklaringen inkluderar även simpel pop som i sina billigaste stunder kan kritiseras som kommersiell men har också ett osedvanligt långt avlägset bäst-före-datum. Vilket beskriver innehållet på Per Gessles bästa soloalbum ”Mazarin” ganska tydligt. Den kom för drygt 18 år sedan men har i varje detalj en tidlös karaktär som gör att när jag regelbundet återvänder till skivan blir jag alltid lika imponerad och ljuvligt underhållen.
   Ni förstår kanske att min musiksmak har en fullständigt prestigelös spännvidd och kan därmed också uppfattas som tålamodskrävande. Precis som blandningen på min 150-lista som på en vecka exempelvis kan pendla mellan Eva Dahlgren, John Lennon och Paul Carrack.
   Sedan är det en konst, eller det kanske krävs en trollformel, att rangordna denna extremt brokiga samling artister inom en mängd olika genrer. Men jag går till mitt hjärta och känner av hur musiken, oavsett genre, ger positiva signaler och nästan kräver en plats i mitt sinne. På det viset har vissa album genom decennierna fått ett evigt liv i mitt medvetande och därmed hamnat i de oförglömligas skara och i sin tur kvalificerat sig för mina favoritlistor från olika decennier.
   När jag återvänder till mina gamla årsbästalistor och, ännu hellre, lyssnar igen och igen framstår hans ”Mazarin” som ett alldeles föredömligt album med lång hållbarhet. Många kommersiella refränger och tydliga hittendenser som har odödliga kvalitéer.
   Per är en mästare på att skriva utstuderat refrängstarka poplåtar men på ”Mazarin” har han fångat både det melodiskt starka och personliga. Hits utan bäst före-datum, det kanske mest geniala uttrycket i ren popmusik. Små underverk av låtar som har gjort att jag återvänt till ”Mazarin” vid många upprepade tillfällen genom åren.
   Popmusik är ju också tillfälligheternas lekstuga och efter Marie Fredrikssons tragiska cancerbesked i september 2002 växte ”Mazarin”-skivan fram snabbt under hösten/vintern 2002/03. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent sedan 16 år tillbaka, Clarence Öfwerman. Christoffer Lundquist var då ny i producentteamet och det var i hans studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum som ”Mazarin” spelades in. Trion skulle därefter bli den fasta konstellation som kom att producera alla skivor som Gessle har varit inblandad i sedan dess, Gyllene Tider, Son Of A Plumber, ytterligare soloskivor och så småningom ett comebackande Roxette.
   Clarence kom in i Per Gessles liv i mitten på 80-talet när det gungade under hans fötter och när solokarriären inte var så självskriven och Roxette uppstod ur ingenting. Det ursprungliga projektet 1986 var att producera ett tredje Gessle-album med ett nytt spännande sound och en het skivproducent som ny inspirationskälla. Inspelningarna blev startskottet för Roxette och ett livslångt samarbete med Clarence Öfwerman som sedan dess har varit den musikaliska ryggraden i Gessles alla olika projekt.

CHRISTOFFER HAR GJORT EN KOMETKARRIÄR i Gessles närhet. Först som basist i Brainpool som (samtidigt som Broder Daniel) skrev kontrakt med Gessles förlag tidigt 90-tal. Snabbt hamnade han i skivstudion med Gessle för att sedan bli fast musiker i Roxette, först som basist men fick utökade befogenheter som gitarrist och allmän musikalisk trollkarl. Förmodligen en av nyckelpersonerna som gjorde att ”Mazarin” fick en så smittande melodisk, sprittande glad, snillrikt lekfull och lättsam inriktning.
   Under fem veckor skapades svensk popmusikhistoria. Från låtmaterialet, som Gessle skrev under hela 2002 utan att först ha någon riktning eller ambition med, som han nu fick användning för. Ännu ett bevis för att bra popmusik gärna uppstår ur tillfälligheter och under mindre förplanerade former. Om jag nu vill spetsa till det och ställa Gessles hårt beräknande Roxette-projekt mot hans mer spontana karriär med svenskspråkiga låtar till både Gyllene Tider och solokarriären.
   Det finns givetvis en radda starka låtar på ”Mazarin”, som musikaliskt pendlar mellan vansinnigt klatschiga intron("Smakar på ett regn"), sha-la-la-refränger ("På promenad genom stan"), George Harrison-gitarrer ("Gungar") eller en smått vågad ballad ("Sakta mina steg").
   Så har vi några uppenbara men ändå charmiga små stölder/lån från Stones och Fleetwood Mac. Och när han gör himmelsk powerpop som i "Födelsedag" eller "Spegelboll" tänker jag på klassisk sommarpop a la Gyllene Tider. Men jag tycker inledningen på hela albumet imponerar som allra mest.
   Efter den klockrena hitlåten ”Vilket håll du än går” kommer ”Om du bara vill” som kanske har hamnat i skuggan av låten innan men är i form och innehåll minst lika stark med flera delikata detaljer i arrangemanget. Från Öfwermans klockrena pianointro via Lundquists slide och när han drar fingrarna över gitarrsträngarna innan refrängen till Helena Josefsson exemplariska körande som tar över på slutet.

”OM DU BARA VILL”, låten jag allra mest tycker om på Per Gessles ”Mazarin”-album.



/ Håkan

Örebro: Järntorget

JÄRNTORGET



Järntorget sommaren 2021.


Järntorget på 1910-talet.


Järntorget 1978, en parkeringsplats.

DET SOM IDAG ÄR JÄRNTORGET I ÖREBRO skapades redan 1760 och var då tättbebyggt av gamla trähus, bland annat den vackra Kungsstugan som nu finns i Wadköping. Torget var ursprungligen ett oansenligt trekantigt torg mellan Storgatan och Gamla Gatan och har genom åren haft många olika namn som Nya Torget, Norra Torget, Laketorget, Salttorget, Hökaretorget, Silltorget och Riddaretorget.
    1760 låg Örebros centrum fortfarande på södra sidan av Storbron och när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins på Örebro slott 1810 lade man fast att torget skulle heta Riddaretorget som 34 år senare döptes om till Silltorget.
   1854, efter den nya stadsplanen, fick torget namnet Järntorget och 1901 fick torget sin nuvarande rektangulära form med en vacker prunkande trädgård med träd, gräsmattor och bänkar. Under 1940-talet försvann parken och bilismen tog över och 1965 utökades parkeringsplatserna på Järntorget vilket innebar att den västra delen, som tidigare varit parkområde, asfalterades.
   2010 byggdes Järntorget om, premiär i december, och den gamla bilparkeringen ersattes med en stor fontän som vintertid fungerar som skridskobana.
   Till torget hör en 15 m hög staty av Karl XIV Johan. Den restes 1919 till minne av att han i Örebro valdes till tronföljare av Riksdagen år 1810.


ÖREBRO ALL STARS (KARIN WISTRAND/OSKAR BLY/MAGNUS SJÖGREN/GLADYS DEL PILAR/ROLLE ROSENQVIST) 15/9 2000 Stadskampen Järntorget
NATIONALTEATERN 8/6 2002 Järntorget
JEREMIAS SESSION BAND/MATS RONANDER/NICLAS EKHOLM/OSKAR BLY 21/8 2010 Järntorget
SIR REG 8/9 2012 Järntorget/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #86: "Suburban voodoo"

PAUL CARRACK: Suburban voodoo (F-Beat, 1982)

PAUL CARRACK BÖRJADE SIN KARRIÄR i den engelska proggrockgruppen Warm Dust och mellan 1970-72 gav bandet ut tre album. Delar av det bandet, inklusive Carrack, bildade Ace som snart etablerade sig i den alltmer växande pubrockbranschen. På bandets första album ”Five-A-side” fanns det en låt, ”How long” skriven av just Carrack, som blev bandets största hit men också en genuin evergreen som överlevt alla trender sedan dess. Trots ytterligare två album kunde Ace aldrig upprepa de kommersiella framgångarna och efter bandets uppbrott sommaren 1977 blev Carrack en frilansande musiker med en egen agenda.
   Först i Frankie Millers band, sedan med Roxy Music på både skiva och turné och inledde samtidigt en lågt profilerad solokarriär. 1980 spelade Carrack in och gav ut sitt första album i eget namn, ”Nightbird”, som trots hög musikalisk kvalité saknade det personliga och skivan försvann i mängden.
   1981 blev han under en kort tid fast medlem i Squeeze. Det var gruppens nye manager Jake Rivieras förslag och Carracks inhopp resulterade i gruppens bästa album, ”East side story”, och singeln ”Tempted” (som Carrack sjöng) blev bandets mest oförglömliga höjdpunkt på skiva.
   I den vevan, när Carrack var Squeeze-medlem och Riviera var manager, växte planerna för ännu ett soloalbum som kom att bli historiskt betydelsefullt för Carrack och hela hans karriär. I alla fall i mina öron.
   Via Riviera-kontakterna stod Carrack redan under Squeeze-tiden med ena benet i Nick Lowes organisation, som musiker i hans kompband His Noise To Go och samma band (fast då under namnet CC Riders) kompade även fru Lowe, Carlene Carter. Ett samarbete som resulterade i albumet ”Blue nun” där Carrack duettsjöng två låtar med Carlene. Paul Carrack var onekligen ett mycket hett namn under de här åren.
   Våren 1982 upplevde jag inom några månader både Squeeze, som Carrack hade lämnat, och Nick Lowe live. På Squeeze-konserten, på Ritz i Stockholm, fick Glenn Tilbrook sjunga ”Tempted” medan samma populära låt fanns med i Lowes låtlista i Brunnsparken i Örebro, och då sjöng givetvis Carrack låten.
   En måhända splittrad Paul Carrack-karriär pekade ändå spikrakt uppåt och när ”Suburban voodoo” dök upp på skiva hösten 1982 var det som att alla pusselbitarna hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt. Albumet, inspelat i Rockfield Studios, låter än idag synnerligen välproducerat, av Nick Lowe, välarrangerat med Lowe-kompisarna bakom sig och framfört av Paul Carrack som förstklassig sångare. Och ett stort plus för låtmaterialet där namn som Lowe, Carter och (givetvis) Carrack borgar för kvalité med stort K.
   Paul Carracks oövervinnerliga röstresurser hade gjort ”Tempted” till en hitlåt med Squeeze och tillsammans med Nick Lowes hitmässiga ambition som producent är Carrack uppenbart på jakt efter fler hits på ”Suburban voodoo”.

DEN STÄNDIGA DOFTEN AV MOTOWN och 60-tal genomsyrar både soundet och låtskrivandet på albumet som till övervägande del innehåller originalmaterial skrivet inom Carracks krets eller precis utanför. Exempelvis är ”Call me tonight” skriven av basisten Alan Spenner och ”I found love” av gitarristen Neil Hubbard, två rutinerade engelska musiker som inte fanns med på den här skivan men hjälpte till på Carracks första soloskiva, ”Nightbird” (1980).
   Även de tidigare arbetsgivarna Difford-Tilbrook bidrog med en låt, ”Out of touch”, som Squeeze precis hade givit ut på albumet ”Sweets from a stranger”. Carter/Lowe/Carracks låtskrivarsamarbete ”Don't give my heart a break” skulle för övrigt få nytt förtroende på Carlenes album ”C'est c bon” (1983).
   Kompet är alltså identiskt med det som fanns på skivorna med Nick Lowe, Carlene Carter och John Hiatt (”Riding with the king”) vid den här tidpunkten. Så både Martin Belmont, gitarr, James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, återfinns i det homogena kompet. Där gitarren har en underordnad roll när piano/orgel-soundet regererar bland de många Motown-skumpande arrangemangen.
   Som sagt väldigt hitinriktat, tack vare Nick Lowes produktion, men ”Suburban voodoo” är som helhet ett album som försvunnit från pophistorien i allmänhet (och Spotify i synnerhet!) och tillhör så här i efterhand parenteserna i Paul Carracks senare så framgångsrika karriär som soloartist.
   Men vi ska glatt konstatera att en låt från skivan, ”I need you” (skriven av Carrack/Lowe/Belmont), blev en Top 40-hit i USA.
   Bara i Skandinavien släpptes ”Suburban voodoo” på det Jake Riviera-relaterade skivbolaget F-Beat. I övriga världen, även England, är det Epic-etikett på den officiella releasen. Det är till och med så komplicerat att skivnumret XXLP18, som min Carrack-skiva har, är identiskt med den engelska uitgåvan av Nick Lowes album ”The abominable showman” (som i Sverige har XXLP19...).

SYNNERLIGEN MOTOWN-INSPIRERADE ”I'm in love” tillhör topparna på Paul Carracks ”Suburban voodoo”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #87: "Imagine"

JOHN LENNON PLASTIC ONO BAND (with The Flux Fiddlers): Imagine (Apple, 1971)

JUST NU I DENNA STUND FINNS DET 86 olika skäl varför jag har placerat John Lennons ”Imagine”-album på en blygsam 87:e-plats på 150-listan med mina albumfavoriter. Jag har nämligen rangordnat och gjort bedömningen att det finns 86 andra album som just nu engagerar mig mer. Det går naturligtvis att diskuteras – den diskussionen har jag varje morgon med mig själv och idag kom jag fram till att ”Imagine” är ett fantastiskt album, precis som alla de andra skivorna på min lista, som i hållbar kvalité motsvarar plats 87 på min lista.
   Om John Lennon var den störste Beatles-medlemmen råder det naturligtvis extremt delade meningar om men jag har genom tiderna fått uppfattningen att de forna Beatles-medlemmarna av allmänheten rent objektivt har blivit rangordnade John, Paul, George och Ringo. I munnen låter det också helt rätt att nämna namnen i den ordningen. Sedan har naturligtvis de tragiska omständigheterna hur John Lennon gick bort för drygt 40 år sedan påverkat alla former av objektivitet. Plus att John var den tveklöst mest karismatiske Beatles-medlemmen. Inte tal om annat.
   För nästan en månad sedan placerade jag Lennons första riktiga soloskiva på min lista, ”John Lennon/Plastic Ono Band”, och nu kommer ännu en klassiker och den kanske mest kända Lennon-plattan av dem alla. Bara titeln är ju historisk. Men det är svårt att musikaliskt jämföra Lennons två förtsta soloskivor fast det bara var tio månader mellan deras release.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” var ju en råkopia av Lennons känslor och mycket påverkad av den primalskriksbehandling han och Yoko Ono hade gått igenom. Stora delar av albumet ”Imagine” är ju precis tvärtom. Mjuk, melodiskt underhållande och stundtals väldigt vacker. Mer poetisk än politisk. Mer ”Imagine there’s no heaven” än ”Power to the people”, den råbarkade singeln som släpptes mellan albumen, liksom.
   “Imagine” låter också mer Phil Spector än den avskalade skivan innan. Exempelvis förekommer det stråkar (The Flux Fiddlers) på hälften av skivans tio låtar men i övrigt är den här skivan baserad på få instrument inspelade under begränsade och nästan bristfälliga former hemma hos John och Yoko på Tittenhurst Park i sydvästra London. Med enbart åttaspårsteknik i en hemstudio han kallade Ascot Sound Studios.
   Men slutresultatet är ändå storslaget och innehållsmässigt fulländat i sin blandning av både överväldigande ballader, bluesrock, lättsam pop, rock’n’roll och historiskt värdeladdade texter.
   ”Imagine” blev det sista som John Lennon spelade in i England. Den korta inspelningsperioden varade under endast tio dagar, mellan 23 juni och 2 juli 1971. 3 juli reste John och Yoko till New York för att aldrig mer återvända till England.
   Inspelningen gick alltså uppseendeväckande fort men låtarna hade i vissa fall många år på nacken. ”Jealous guy”, som förutom titellåten är en av skivans mest uppmärksammade låtar, skrevs redan 1968 i Indien och fanns i maj det året med på en demo som var avsedd för Beatles nästa skiva. Fast då hette John Lennons låt ”Child of nature”.
   Även ”Oh my love”, den enda låt på skivan som officiellt är skriven tillsammans med Yoko Ono, härstammar från 1968. En låt Lennons skrev alldeles i början på deras vänskap. Även i övrigt har ”Imagine” påverkats mycket av Yoko Ono. Skivans avslutningslåt, den fantastiska ”Oh Yoko!”, är ju en enda lång kärleksförklaring men är musikaliskt en av skivans absoluta höjdpunkter som jag vet att jag högaktade stort hösten 1971 när skivan släpptes.
   Omslagsfotot och molnet över bilden på John Lennon är också Yoko Onos verk. Plus att hon också, helt okrediterat, ligger bakom mycket av texten till låten ”Imagine” av vilka delar av texten redan publicerats i Yokos bok ”Grapefruit”.

MUSIKALISKT VAR DET ALLTSÅ EN LITEN grupp musiker som samlats hemma hos John & Yoko för att spela in skivan. Där kärnan av musiker, förutom John, bestod av Klaus Voorman, bas, Nicky Hopkins, piano, och ibland också George Harrison som stundtals spelade spektakulär dobro eller slide på några låtar. Den här gången fanns inte Ringo Starr med på trummor, det jobbet delades istället mellan Alan White, från Plastic Ono Band, Jim Gordon, från Derek & the Dominoes, och Jim Keltner som just här inleder sin långa, långa bana som professionell trummis i många olika sammanhang.
   Dessutom finns det en hel del musiker, både kända och helt okända, som tillfälligtvis dyker upp på inspelningen. Steve Brendell, bas, och Rod Linton, akustisk gitarr, tillhörde då den okända skaran men märkligt nog ”sprang jag på” Linton på ett Bonfire-arrangemang vid en lerig rugbyplan i Richmond 2015. Jag har berättat historien mer utförligt här.
   Däremot var Andy Davis (Stackridge), Joey Molland och Tommy Evans (båda Badfinger), Ted Turner (Wishbone Ash), John Tout (Renaissance) och Michael Pinder (Moody Blues) redan kända i musikkretsar.
   Inte heller arrangören Torrie Zito var känd i popkretsar men fick här ansvaret att skriva stråkarrangemangen till så viktiga låtar som titellåten och ”Jealous guy”. Zito hade tidigare jobbat med Billie Holiday och Perry Como och skulle senare jobba med Frank Sinatra.
   Saxofonisten King Curtis, som spelar på flera låtar här, var redan 1971 ett rutinerat och respekterat namn i pop- och soulkretsar på skivor med bland annat Aretha Franklin och Delaney & Bonnie. Curtis saxofonpålägg spelades in i USA 4 juli och blev bland det sista som han spelade in på skiva. En dryg månad senare, 13 augusti, knivdödades Curtis tragiskt utanför sitt eget hus i New York.
   Den inledande titellåten är givetvis det centrala verket på John Lennons album. En klassiker med stort K med endast piano, bas och trummor i kompet. ”Crippled inside” är mer avskalad rock med två ståbasar och George Harrison på dobrosolo. Tredje låten ”Jealous guy” vill jag nog lägga i nivå med ”Imagine”-låten. Med ett klassiskt vackert piano, spelat av Nicky Hopkins men inte omnämnd på inneromslaget, ett visselsolo från John och två trummisar.
   Sedan ändrar skivan för ett ögonblick eller två karaktär. ”It’s so hard” och ”I don’t want to be a soldier” är mer rå Plastic Ono Band-rock. Bluesigt och jamsession-aktigt med några spontana saxsolon från King Curtis. ”Give me some truth” (eller ”Gimme some truth” som det står på inneromslaget och låten har blivit känd som) är skivans riktiga rockpärla. Komprimerad rock och ett brinnande slidesolo från George Harrison.
   1971 var John Lennon och Paul McCartney bittra fiender och ovänner. Beatles uppbrott hade satt djupa spår i deras vänskap och Lennons hatlåt till McCartney, ”How do you sleep?”, fick textmässigt stor uppmärksamhet. Och det är klart. Textrader som “The only thing you done was yesterday/and since you’ve gone you’re just another day” i en låt fylld med liknande kommentarer är ganska syrliga anmärkningar även efter dagens mått mätt.
   Men som sagt, den sista låten ”Oh Yoko!”, med Johns bångstyriga munspel på slutet, är min största favorit på skivan. Med sitt sprittande piano (Nicky Hopkins), akustiska gitarrer, Lennons munspel och oerhört fint konstruerade poplåt.

”OH YOKO!” ÄR MIN FAVORIT på John Lennons "Imagine"-album.



/ Håkan

ALL TIME BEST #88: "En blekt blondins hjärta"

EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta (Record Station, 1991)

ENGELSKA OCH AMERIKANSKA ALBUM kommer av förklarliga och helt naturliga skäl dominera 150-listan med mina favoritskivor men jag har, lika omöjligt, inte kunnat blunda för historiens bästa svenska album när jag har rangordnat skivor som har haft en enorm betydelse i mitt liv. Är det fler än jag som upplever namnet Eva Dahlgren med förvåning på den här listan? Jag hoppas kunna motivera varför nedan.
   Minnet är ibland kort och koncentrerat men i några ljusa positiva stunder, som när jag exempelvis försöker fånga sammanfattningen av Eva Dahlgrens långa karriär och liv, blir det ibland en imponerande historia med många skiftande sekvenser. I det korta minnet framträder hennes album från 2016, ”Jag sjunger ljuset”, som en omvälvande och sensationellt spännande skiva som jag inte riktigt var beredd på. Om inte minnet spelar ett alltför stort spratt tror jag att jag en gång i tiden, i september 1991 när dagens aktuella album släpptes, uppfattade ”En blekt blondins hjärta” som en lika stor och positiv överraskning. Inte minst musikaliskt och produktionsmässigt och det absolut bästa med skivan är att kvalité och sound till 100% håller än idag.
   1991 hade Eva Dahlgren på 13 år gått från blyg singer/songwriter, en kort rockig period ("För väntan") och några vuxet mogna album ("Ung och stolt" och "Fria världen 1.989") till sin absoluta höjdpunkt med det här albumet. Ett album som sålde i ofattbara 500 000 ex och gav Eva Dahlgren fem Grammis-utmärkelser. Men albumet var inte "bara" en grandios kommersiell knockout, toppade albumlistan från 6 november 1991 till 22 januari 1992, utan var också innehållsmässigt ett alldeles extraordinärt album med många fantastiska låtar.
   I min recension av ”En blekt blondins hjärta” i Nerikes Allehanda 24 september 1991 (30 år sedan på fredag!) är jag ganska tveklöst nöjd med skivan: ”Nu skiner solen även på Eva. Albumet handlar om minnen, musikaliska rötter, kärlek och hoppfullhet och är med sin jämna kvalité Eva Dahlgrens klart bästa album.”
   Eva hade inte varit utan framgångar under 80-talet, låtar som "Guldgrävarsång", "Jag klär av mig naken", "Hjärtats ödsliga slag" (duetten med Uno Svenningsson) och "Ängeln i rummet" tillhör ju tveklöst svensk populärhistoria, men på "En blekt blondins hjärta" lyckades hon samla allt bra på samma starka album.
   "En blekt blondins hjärta" blev mitt första Eva Dahlgren-album på cd och det är få musiker på skivan fast låtarna i de flesta fall har fulla arrangemang. Bakom succén med det här albumet har naturligtvis producenten Anders Glenmark en stor del och det är hans kunnande, inspiration och fantasirikedom som har givit albumet alla soundmässiga och snillrika förutsättningar.
   Fram till den här skivan hade jag underskattat Glenmark som musiker och producent, vilket han faktiskt hade fungerat som på alla Eva Dahlgren-skivor sedan 1979. Han spelar gitarr, keyboards och bas på en majoritet av låtar och dessutom körar han flitigt tillsammans med Eva. I övrigt krävs inte så många musiker, i huvudsak bara gitarristen Jonas Isacsson och trummisen Åke Sundqvist, för att bygga upp skivans komplexa och stundtals fenomenala sound.
   Av Eva Dahlgrens tidigare djupt svårtillgängliga texter hör man på den här skivan en öppnare och positivare poesi. Samtidigt har musiken blommat upp till melodiska mästerverk. Det må stundtals vara lättlyssnat, radion spelade henne flitigt vid den här tiden, men Eva hade inte sålt sig och förlorat varken personlighet eller värdighet.
   Här återfinns houserytmer, sitarer, Beatles-eko, Bowie-klanger, fylliga körer och härliga popgitarrer i en underbart helig allians. Allra bäst är det i experimentella "Allting om igen". med texthjälp av Bodil Malmsten, "Blå hjärtans blues", tillägnad Peggy Lee, och "Drömmarna och muren". Medan kommersiellt mer framgångsrika låtar som "Vem tänder stjärnorna", "Jag är Gud", "Gunga mej" och "Lev så" visar att det går att kombinera folkkära låtar med en stor personlighet.
   12 september, förra veckan, firade det här albumet 30 år och det har fått Eva Dahlgren att arrangera en konsert, Göta Lejon i Stockholm 14 februari 2022, där hon kommer att framföra hela "En blek blondins hjärta" live.

"ALLTING OM IGEN", en av höjdpunkterna på albumet, live med Eva Dahlgren:


/ Håkan

Örebro: Bertil Waldéns gata 14

WADKÖPING



Wadköping 2021. Här på torget framför Vävaregården, Cajsa Vargs hus och Kungsstugan uppträdde bland annat Lars Winnerbäck och Stefan Sundström 1999.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivKung Gustaf Adolf inviger Wadköping 1965.

I STADSDELEN WADKÖPING HAR MAN SAMLAT gammal bebyggelse från Örebros centrala delar. Med hus från både 1400-, 1500- och 1600-talet. Wadköping invigdes 1965 i samband med Örebros 700-årsjubileum.
   Tanken på Wadköping inleddes redan i början på 1940-talet och var ett kulturhistoriskt och kommunalt initiativ som skulle rädda den gamla bebyggelsen i staden för eftervärlden. Ett förslag kom från landsantikvarien Bertil Waldén att skapa ett kulturreservat där byggnaderna skulle kunna tjäna som bostäder, verkstäder och ateljéer åt konstnärer och författare. Waldén fick sitt namn förevigat på gatan som leder genom Wadköping.
   I samband med förnyelsen av gamla Söder i Örebro på 50-talet insåg man att det fanns byggnader som borde ingå i det framtida Wadköping. Kung Gustaf VI Adolf invigde kulturreservatet den 4 juni 1965.
   Wadköping är ett friluftsmuseum med hantverksbutiker, restaurang, bageri, kafé, museum och historiska vackra miljöer. Stadsdelen har fått sitt namn efter Hjalmar Bergmans namn på sin barndoms uppväxtmiljö. Framför allt skildrad i romanen "Markurells i Wadköping".
   Torget bakom caféet och restaurangen Gamla Örebro är en naturlig mötesplats där underhållning och olika evenemang genomförs. Och det var där jag fick uppleva min enda noterade konsert utomhus i Wadköping när turnépaketet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” nådde Örebro 1999.


"BLAND SKURKAR, HELGON OCH VANLIGT FOLK" (LARS WINNERBÄCK, STEFAN SUNDSTRÖM, KJELL HÖGLUND, KARIN RENBERG, JOHAN JOHANSSON) 21/8 1999 Wadköping

/ Håkan

ALL TIME BEST #89: "Late for the sky"

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

JACKSON BROWNE HAR GIVIT UT SKIVOR under sex olika decennier, det senaste i somras (”Downhill from everywhere”), men det är ändå 70-talet som är guldåldern i hans långa karriär. Och albumen han gav ut då är alla, möjligen med undantag av debutskivan 1972, musikaliskt och textmässigt kvalificerade för min 150-lista med favoritalbum. Men jag vet att i konkurrensens namn finns det tyvärr inte utrymme på listan för Jacksons samtliga 70-talsalbum.
   Men ”Late for the sky” har jag älskat tveklöst från första gången jag hörde skivan, hösten 1974, till idag. I mina öron är den fortfarande ett monument över Jackson Brownes unikt personliga klang, en rad klassiska låtar och alla tidlöst fantastiska arrangemang, som kanske idag kan beskrivas som gammalmodiga men tillhör ändå musikhistorien.
   Pessimister och negativa olyckskorpar kan säkert kritisera musik och sound på ”Late for the sky” som laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne borde ha fått Polarpriset för längesedan.
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju den genomgående lågmäldheten, en majoritet ballader och den ofta vemodiga tonen i berättelserna nästan allenarådande.
   På skivan innan ”Late for the sky”, ”For everyman”, var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig på många låtar här men även hans personliga fiolspel ger stor karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter och då bakom sina keyboards. Här bidrar han också med utpräglad körsång tillsammans med en skara både kända (Don Henley, Dan Fogelberg, J D Souther och Terry Reid) och okända sångare som nämnvärt förstärker soundet på flera ställen.
   Trummisen här, Larry Zack, gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom på ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.

TEXTERNA VAR NATURLIGTVIS EN VIKTIG del i Jackson Brownes låtar men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar lärde jag mig texterna nästan utantill och varje intro sitter än idag cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blir därför vad mitt hjärta tycker är personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram de innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på nedtoningen efter fem minuter på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” och stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats. Det avslappnade gitarrsolot på titellåten är ren skönhet, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   På ”Late for the sky” finns det tre låtar, ”Before the deluge”, ”For a dancer” och ”The road and the sky”, som var en bidragande orsak till att jag utnämnt Jackson Brownes konsert i Stockholm 1982 till min näst bästa konsertupplevelse någonsin. Den sistnämnda låten kom som femte (5:e!) extralåt.

”FOR A DANCER” på en konsert i London 1976 med bara David Lindley, fiol, och Jackson Browne, piano, på scen.



/ Håkan

ALL TIME BEST #90: "Damn the torpedoes"

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)

TOM PETTY (1950-2017) BLEV UNDER DE SENASTE decennierna en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, 1976 valde att kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns en grupp med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
   Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och under de följande åren skapade han en otrolig dignitet tillsammans med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker i rockvärlden och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
   Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
   Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
   Som jag konstaterade, när jag förra veckan skrev om Graham Parkers ”The up escalator”, var Iovine en uppskattad tekniker, hade jobbat med Harry Nilsson, John Lennon och på ”Born to run”, och 1978 tog han steget upp och blev producent. Efter Patti Smiths ”Easter” gjorde han några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers innan ”Damn the torpedoes” blev nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers vid den här tidpunkten var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. En perfekt fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
   ”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen.
   Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
   Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationellt stark. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty & the Heartbreakers allt på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”.
   På ”Century kid” ekar det både Chuck Berry och Jerry Lee Lewis om Campbell och Tench och på ”You tell me” är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
   Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
   Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
   ”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
   Så sant, så sant.

”REFUGEE” ÄR DEN FANTASTISKA inledningslåten på ”Damn the torpedoes”. Här är den officiella musikvideon till låten:


/ Håkan

ALL TIME BEST #91: "XO"

ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

JAG UPPTÄCKTE ELLIOTT SMITH SENT, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser, 1991-1996, och soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren som följde hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinäre sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997.
   På den skivan bidrar Smith med sex låtar, fem tidigare utgivna och en helt ny, ”Miss misery”, som han Oscars-nominerades för. Den låten öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade även dörren för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym på Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle få göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt påstod i en tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen på ett brev där X står för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mångsidig artist. Just den flexibla och svårbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns på nätet många andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra både pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt på det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gång jag upplevde Smith live i januari 1999. På Astoria i London uppträdde han både ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna på Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tålamod och nyfikenhet. Och när allt faller på plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som på "XO".
   Jag jämförde honom en gång med både Paul Simon och Art Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke på de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna på skivan finns det tydliga exempel på Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album. Ibland blandar han traditionell engelsk pop med Greenwich Village-influerade folksånger.
   Ibland, som på öppningslåten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar låten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgående lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex låt och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör på 98% av albumets inspelningar där ett maffigt stråkarrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar återigen Brian Wilson och "Bled white" är både konventionell och personlig pop. Och i "Amity" ger sig Elliotts rockrötter plötsligt till känna.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spår där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och på "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte så strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i låtarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsången påminner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.
   Elliott Smith var fram till sin död en komplex person som i sin musikalitet pendlade från vild hård rockmusik via popmästerverk till ren och skär magi som singer/songwriter.
   Tidigare i år upptäckte jag en hyllningsskiva till Elliott Smith, "Say yes! A tribute to Elliott Smith” från 2016, där amerikanska inte speciellt kända artister tolkar Elliott Smith-låtar. Rekommenderas!

""WALTZ #2"" med Elliott Smith. Poprockig elegans på albumet ”XO”.


/ Håkan

Örebro: Östra Bangatan 1

CENTRALSTATIONEN (RESECENTRUM)


Örebro Resecentrum idag 2021.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro StadsarkivInvigning av Örebro Resecentrum 1999.


Resecentrum på 90-talet.

I ÖREBRO HAR MAN KUNNAT ÅKA TÅG sedan 1856 då den första normalspåriga järnvägslinjen byggdes här. Stationen byggdes 1862, efter ritningar av Adolf W Edelsvärd och är K-märkt för sitt byggnadshistoriska värde.
   1999 invigdes Resecentrum i Örebro med en gratis familjekonsert med Electric Banana Band.


ELECTRIC BANANA BAND 14/8 1999 Centralstationen (Resecentrum)

/ Håkan

ALL TIME BEST #92: "Mirror ball"

NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)

EFTER NEIL YOUNGS 70-TAL, NÄR HANS KLASSIKER på skiva avlöste varandra, har det för vår favoritkanadensare varit många ojämna decennier på albumområdet. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda höjdpunkt, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt 90-tal hittar jag bara en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
   I sedvanlig Neil Young-stil pendlade det kvalitetsmässigt musikaliskt oavbrutet mellan hårt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och att han i fortsättningen skulle koncentrera sig på dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
   Men mindre än en månad senare bröts den trenden rejält på en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss något finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgångsrock och ännu en gång ställdes alla förväntningar på kant.
   Seattle-gruppen Pearl Jam var förband på den turnén och det hårda bandet gjorde Neil Young sällskap på kvällens sista låt, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann på scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte på nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgångne Kurt Cobain), och deras vägar möttes återigen i januari 1995.
   Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young snabbt och inspirerad bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sångaren Eddie Vedder, för att på endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
   Discokula på omslaget men musikaliskt är det hård och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgående sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
   Det var alltså under fyra dagar i januari (26+27) och februari (7+10) 1995 som majoriteten av ”Mirror ball” spelades in. 16 dagar efter sista inspelningsdagen föreställer jag mig att Neil får lite beslutsångest och kanske så smått börjar tvivla på skivans genomgående hårda sound. 26 februari går han nämligen in helt ensam i en helt annan studio på en helt annan plats, A&M Studios i Hollywood, och spelar in små fragment till låtar som han lite spontant stoppar in på den annars homogent elektriskt rockiga ”Mirror ball”. Ännu ett bevis på att Neil Young ofta handlar instinktivt och låter känslorna ta över. På ”What happened yesterday” (0:50) och ”Fallen angel” (1:15) kompar han sig på favoritinstrumentet tramporgel på låtar som bryter av helhetsintrycket rejält. Men det är som vanligt hög klass på Neil Youngs plötsliga infall.
   I övrigt på ”Mirror ball” är det tre elgitarrer i fronten som borgar för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men också i sedvanlig Neil Young-stil fullt av starka melodier som är både öronbedövande och vackra. Låtarna är ändå förvånansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
   Då 50-årige Young känns här piggare än på länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han på "Big green country", och hörselproblemen är som bortblåsta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. Så melodiskt starka att han kan åka på akustisk soloturné och nå precis samma framgång".
   Materialet på "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla låtar utom två, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en låt, "Downtown", ekar åtminstone textmässigt bekant. Den delar både titel och viss text med låten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) från Crazy Horse-debutalbumet 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" från Youngs "Tonight's the night" 1975.
   En låt på "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt på skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam på skivomslaget men en dryg månad senare kompar bandet Young på turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1995. Då ingår även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp på konserten.

"PEACE AND LOVE" med Neil Young:


/ Håkan

ALL TIME BEST #93: "The up escalator"

GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)

RUNT 1980 VAR DET STOR EFTERFRÅGAN på den amerikanske skivproducenten Jimmy Iovines tjänster. Via framgångsrika jobb som tekniker på skivinspelningar med Harry Nilsson, John Lennon och Bruce Springsteen (”Born to run”) tog han 1978 ett steg upp till producentstolen. Debuten blev Patti Smiths ”Easter” och fortsättningen på musikaliskt och ljudmässigt utsökta skivor med främst Tom Petty & the Heartbreakers gjorde att även engelska artister 1980 började bli intresserade av hans kunskaper.
   Iovines engelska premiär med The Motors (”Tenement steps”) var, förutom singeln ”Love and loneliness”, inte så lyckad men på Dire Straits tredje album, ”Making movies”, fick Iovine till ett lite tuffare sound för det dittills ganska tillbakalutade bandet. Men Iovines bästa ”engelska skiva” var samarbetet med Graham Parker på ”The up escalator” som släpptes framåt sommaren 1980.
   Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låtmässigt och personligt är svåra att överträffa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han gradvis sökte sig till den amerikanska musikbranschen för att till slut flytta dit. Redan på ”Squeezing out sparks” (1979) producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget över Atlanten för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna, Brinsley Schwarz, gitarr, Martin Belmont, gitarr, Andrew Bodnar, bas, och Steve Goulding, trummor, i allra högsta grad finns med i kompet.
   Andrews var alltså borta men tre andra musiker tog hans plats, De engelska studioproffsen Nicky Hopkins och Peter Wood och E Street-musikern Danny Federici på piano, synthesizer respektive orgel.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till global superstar men paradoxalt sålde det här albumet faktiskt sämre än Parkers tidigare skivor. Helt oförklarligt för mig ty skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst fanns där och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som verkligen utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans långvarige manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten där albumet för övrigt släpptes på Arista-etiketten. För att understryka den amerikanska känslan har mitt engelska exemplar fortfarande kvar den där tunna genomskinliga cellofan-plasten runt omslaget som de USA-pressade albumen alltid var insvepta i förr i tiden.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night” där Iovine-vännen Bruce Springsteen hjälpte till med sången.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt mer amerikaniserade skivorna som följde senare på 80-talet för honom.

INLEDNINGSLÅTEN PÅ ”THE UP ESCALATOR” är ”No holding back”.



/ Håkan

Augusti 2021 på Håkans Pop

AUGUSTI HAR AV TRADITION VARIT SÄSONGSTART för Håkans Pop sedan 2007. Alltid med någon ny serie texter i startgroparna. Så även i år. 16 augusti startade nedräkningen på min 150 album långa lista som omfattar historiens bästa skivor – enligt mig. Första veckan avslöjade jag skivorna som hade hamnat på placeringarna 101 till 150 på min lista och veckan efter, från 23 augusti, fortsatte nedräkningen från 100 och uppåt på listan, med tre publiceringar i veckan.
   Av naturliga skäl blir det många tillbakablickar på min rangordnade lista som innehåller skivor från 60-talet till det nyss avslutade 10-talet. Artisterna som under augusti hamnade från 100 till 97 var Burt Bacharach/Elvis Costello, The Motors, John Lennon och Buffalo Springfield.
   En annan följetong som har pågått sedan maj är min redovisning av spelställen i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. I augusti skrev jag bland annat om klassiska spelställen som Frimis , K5, Röda Kvarn och Sombrero. Under hösten har utrymmet för den serien blivit lite begränsat till ett konsertställe i veckan.
   Under ”sommarlovet” på Håkans Pop ägnade jag mig åt andra aktiviteter, som bokläsning, poddlyssnande och en närmare kartläggning av musikprogram på Svt:s Öppna Arkiv, som jag skrev några artiklar om i augusti.
   Under augusti blev det åter dags att åter gå på konsert och det följdes givetvis av noteringar eller mindre recensioner av konserter med Richard Lindgren, DSH5, The Bagari-Hayes Project, Nisse Hellberg och Grus I Dojjan.
   Jag fick också tillfälle att skriva några rader om Don Everly som lämnade oss under augusti. Medan jag lät alla andra kommentera och uttala sig om Charlie Watts minne.

SKIVUTGIVNINGEN HAR ÄNN U EN GÅNG lämnat en produktiv månad efter sig. Och jag har lyssnat igenom några av augustis nya skivor:
   När jag hörde James McMurtrys singel ”Canola fields” på försommaren förstod jag att hans nya album ”The horses and the hounds” skulle bli intressant. Någonstans mellan rock och country gör McMurtry sånger som både musikaliskt och textmässigt fungerar. Varken han sjunger eller reciterar (”Ft Walton Wake-up call”) har han en röst som engagerar.
   Jag har ännu inte analyserat texterna men bara vid en kort kontakt förstår jag att han har ärvt ordets gåva och berättandets konst av sin far, författaren Larry McMurtry som avled i våras. Och gitarristerna David Grissom och Charlie Sexton förädlar det musikaliska uttrycket. McMurtry går ibland i John Mellencamps fotspår och stundtals passerar James honom som artist.
   James Taylors lillasyster Kate Taylor ger sporadiskt ut sina skivor, tolv år sedan det senaste albumet. Kate är ingen singer/songwriter, snarare en sångerska som huvudsakligen inte skriver sitt eget material. Nya ”Why wait!”, där hon faktiskt har skrivit titellåten, är en comeback, producerad av Peter Asher, som har en genomgående gospelkänsla i soundet där hennes röst är kraftfull och får ännu mer hjälp från en kör. Skivan är underhållande och bra utan att jag hittar definitiva höjdpunkter men en cover på Tommy James ”Crystal blue persuasion”, med bland annat Albert Lee på gitarr, fastnar i minnet.
   Amerikanen Paul Thorn känner jag som en hyfsad coversångare med en djup nästan bluesig röst men på nya albumet ”Never too late to call” är han bäst i de lugnare mer dämpade låtarna som han har skrivit själv, ofta tillsammans med managern Billy Maddox. Där ger rösten en mer känslosam touch på låt och arrangemang. Som i duetten ”Breaking up for good again” tillsammans med sin fru Heather.
   Martha Wainwright har ärvt mycket från sina artistföräldrar, Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, och har givit ut sex album sedan 1997 men jag har inte tidigare kommit i kontakt med hennes skivor. Därför är hennes senaste album, ”Love will reborn”, en liten överraskning i mina öron. Med en stark röst, gitarr och piano har hon skapat några starka sånger tillsammans med sina musiker.
   Sturgill Simpson har på några album gått från lite modernare country till bluegrasskryddad musik. På nya ”The ballad of Dood & Juanita” är det fiol och banjo som dominerar arrangemangen på de flesta låtarna som blickar tillbaka på sina rötter och spanar inte in i framtiden. Ofta lite för traditionellt för mina öron.
   Engelsmannen Jake Bugg är ett mysterium. När jag 2012 och 2013 placerade hans första album på mina årsbästalistor var det nakna akustiska gitarrer och nästan rockabillydoftande rytmer som var hans melodi. På nya ”Saturday night, sunday morning” finns visserligen de delikata detaljerna lite kvar i hans musik, i väldigt begränsad form, men numera gör Jake Bugg modern pop som jag först uppfattar med lite skepsis. Ändå är det pop av idag som jag blir förvånansvärt positiv till.
   Välproducerad musik som ibland kan vara så hysteriskt dansvänlig att jag ibland letar efter Max Martins namn bland producenterna. Men Jake jobbar på några spår istället med hitproducenten Steve Mac och ”All I need” är i mina öron en äkta hit som skruvar sig in i mitt medvetande mer än jag egentligen vill. Och när han på ”Maybe it's today” mixar ”What becomes of the broken hearted” med Phil Spector blir jag glad. Modern listpop brukar jag inte stå ut med speciellt länge men Jake Bugg 2021 rensar motståndet effektivt.
   Apropå listpop är det i den här stunden svårt att undvika en kommentar om ABBA:s nya singel, ”I still have faith in you” och ”Dont' shut me down”, som under uppmärksammade former lanserades förra veckan. Det finns naturligtvis anledning att mer grundläggande bedöma ABBA 2021 när albumet ”Voyage” släpps om två månader men visst var det spännande att höra nyproducerad musik med kvartetten. På något sätt var det både spännande och förutsägbart. Absolut inget revolutionerande men ändå ett styrkebevis att Ulvaeus/Andersson fortfarande kan skriva klassiska ABBA-låtar och att Frida/Agnetha med full kraft kan leverera röster på topp.

/ Håkan

ALL TIME BEST #94: "Manassas"

STEPHEN STILLS MANASSAS: Manassas (Atlantic, 1972)

NÅGRA ALBUM HAR I HISTORIEN LITE NEGATIVT beskrivits som ”ojämna och splittrade” när man egentligen lite mer positivt kan kalla skivorna ”varierade och omväxlande”. Stephen Stills albumdebut med sitt nya band Manassas 1972 är ett perfekt exempel på en skiva, dubbelalbum dessutom, med spridda skurar av både elektrisk rock, akustiskt baserade låtar och en stor portion country med dragning åt bluegrass. Kanske lite för tålamodskrävande för de rena rockmusikkonnäsörerna men allt på de fyra skivsidorna visar på en extremt varierad ambition att bjuda på ett musikaliskt smörgåsbord av genomgående hög kvalité.
   Som det är numera, när det kan gå två-tre år mellan albumreleaserna för att band, var det inte vid det glada decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då lyste kreativitetens låga skarpt och produktiviteten var med dagens mått mätt smått galen. Både i allmänhet men också i synnerhet för Stephen Stills.
   Den legendariska kvartetten Crosby, Stills, Nash & Young var Stephen Stills dagliga gärning mellan december 1968 och februari 1970. Först som trio, sedan kvartett. I mars 1970 släpptes det smått legendariska albumet ”Déjà vu” och efter tre månaders paus återkom kvartetten för att turnera och spela in ett av tidernas bästa livealbum, ”4 way street”, som släpptes i februari 1971.
   Under 1970 spelade Stills in och släppte sitt första soloalbum, ”Stephen Stills”, och våren 1971 spelade han in sitt andra soloalbum, ”Stephen Stills 2”, som släpptes sommaren samma år. Samtidigt turnerade han flitigt, den 52 spelningar långa Memphis Horns Tour, med ett eget band och började redan planera för nästa steg i sin karriär. Det var absolut inget fel på Stephen Stills arbetsmoral vid den här tidpunkten fast droger och dryck började få en allt större del i hans liv.
   Ändå gick Stills in i studion mot slutet av 1971 med en ny samling musiker, delvis hämtade från det band han hade omgivit sig med under sommaren, Dallas Taylor, trummor, Fuzzy Samuels, bas, Paul Harris, keyboards, och Joe Lala, percussion. Under sommarturnén hade Stills vägar korsats med Flying Burrito Brothers där han fick kontakt med förre Byrds-medlemmen och bluesgrassfantasten Chris Hillman, steelgitarristen Al Perkins och fiolspelaren Byron Berline som under hösten blev en del av Stills band inför albuminspelningen. Berline hade stor del i det nya omväxlande soundet men blev ingen permanent medlem i bandet.
   Den nya kompgruppen fick också ett eget namn, Manassas, taget efter en amerikansk stad i delstaten Virginia. På omslaget till skivan står gruppmedlemmarna uppradade på den plats i staden, vid tågstationen, där ett historiskt slag hade genomförts under amerikanska inbördeskriget, Battle Of Bull Run 1861.
   Inspelningarna till det som blev ett mäktigt dubbelalbum avslutades i London i januari 1972, världsturnén startade i mars (Stockholm i september, jag var där) och skivan släpptes i april 1972.

”STEPHEN STILLS MANNAS” ÄR SOM REDAN sagts ett väldigt omväxlande dubbelalbum där varje skivsida har fått en egen titel, The Raven, The Wilderness, Consider och Rock & roll is here to stay, som musikaliskt motsvaras av 1) en blandning av rock och karibiska rytmer 2) country och bluegrass 3) huvudsakligen folkrock respektive 4) rock och blues.
   Alla fyra skivsidorna visar upp en härlig musikalisk bredd och ger Stephen Stills fullt svängrum i sin ambition att bjuda på så mycket som möjligt. Alla låtar på första och sista sidan hölls ihop även live, när låtarna bildade en enhet, och är huvudsakligen Stills elektriska rockmusik i sitt rätta element med ”Both of us (bound to lose)”, skriven tillsammans med Hillman, och den långa och spontant jaminspirerade ”The treasure” som höjdpunkter.
   Den mest elektriska skivsidan, den sista, avslutas med en hyllning till Jimi Hendrix, Al Wilson (Canned Heat) och Duane Allman.
   De andra skivsidorna har också sina självklara lite mindre elektrifierade höjdpunkter. Den mjukt härliga ”Colorado” toppar countrymaterialet och ”Johnny's garden” lutar också åt den lugnare och mer behagliga repertoaren.

BOTH OF US (BOUND TO LOSE)” tillhör höjdpunkterna på Stephen Stills Manassas dubbelalbum. Lugn melodisk inledning som får ett latinamerikanskt utbrott mot slutet.



/ Håkan

Spontanbesök på årets Live at Heart

Ryan Edmond.


Lily Arbor.


Nicolas Veroncastel.

Bilder: Carina ÖsterlingLjushuvud

RYAN EDMOND, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
LILY ARBOR, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
NICOLAS VERONCASTEL, Kulturkvarteret
LJUSHUVUD, Kulturkvarteret

LIVEMUSIK ÄR ALLTID LIVEMUSIK men Live at Heart 2021 var i år, av mycket förklarliga skäl, inte som det Live at Heart vi upplevde mellan 2010 och 2019. Med alla förutsättningar och strikta pandemirekommendationer hade årets festival med all säkerhet utnyttjat alla sina ambitioner för att skapa en optimal festival.
   Jag var inte förberedd när årets festival inleddes, egentligen helt oförbredd, och var dåligt påläst när jag kastade mig in på Live at Heart på avslutningskvällen. Och såg det jag såg och hörde det jag hörde helt spontant utan närmare planering.
   Årets Live at Heart lämnade i år ett mindre tummat ex av festivalprogrammet (se höger) efter sig. Där det ändå fanns ett rikligt utbud på 13 olika scener.
   Kom i samspråk med tre genuina Live at Heart-besökare (Rolle, Ferna och LG) som slängde ur sig några gemensamma favoriter från årets upplaga (Felin, Marina & the Kats, The Mommyheads, Anna Vild, Mattias Lies och de rutinerade namnen Billy Momo och DSH5) medan det var delade meningar om Gula Gången.
   Ett trevligt samtal som också tangerade äldre festivaler, LG ville påminna om ett tidigare år när han som bokare av band hade lyckats så väldigt bra med Sam Brookes och Theodore. Det var skönt att lite bekvämt få en inblick av årets festival från välunderrättat håll. Eftersom jag nådens år 2021 enbart var en tillfällig besökare på gratisscenerna på Live at Heart.
   Live at Heart har under alla år byggt på tips och tidigare under lördagen blev jag rekommenderad av kompisar att inte missa australiensaren Ryan Edmond. En singer/songwriter som kommer från västra Australien, Rockingham, där han har turnerat från kust till kust men bor sedan en tid i Sverige. Hans senaste singel heter ”Stockholm”.
   På tidigare konserter hade han omgivit sig med ett band men på utomhusscenen vid STÅ stod han ensam och bjöd på en distinkt ton i sin gitarr, till lätt förinspelat komp, och hade dessutom en helgjuten röst i många av sina välskrivna sånger. Kunde i sina mindre profilerade stunder kanske passera som en allmänt skicklig singer/songwriter men när han några gånger tog fram sin kornett blev det både riktigt intressant, udda och personligt.
   På samma scen kom tjejduon Lily Arbor och sjöng finstämt till lika finstämda akustiska gitarrer. Det har genom alla tider varit svårt att riktigt fånga lyssnare i genren ”Folk/Pop” och detsamma blev fallet för Falkenberg-duon Lovisa Nilsson och Felicia Darhult Störbys mycket tonsäkra och välklingande folkpop. Och det var också närmast omöjligt att inte tänka på Good Harvest som en gång i tiden gjorde debut på just Live at Heart.
   Efter den duon flyttade vi oss till Kulturkvarteret som tidigare under dagen hade invigts av kulturministern Amanda Lind. Där hade Live at Heart ockuperat tre scener men vi blev kvar i entrén där vi bjöds på två helt olika musikaliska framträdanden.
   Vi kom lagom till den franska duon där Nicolas Veroncastel var sångare och gitarrist tillsammans med en levande synttrummis med förinspelad musik viktig detalj vilket givetvis framkallade lite tekniska problem innan konserten inleddes.
   Veroncastels musik hade i programmet fått beteckningen ”Piano Rock/Electro” men på scen fanns varken ett piano eller någon annan keyboards så det var minst sagt spännande och oklart hur det till slut skulle låta om duon. När konserten till slut startade blev jag förvånad på mina egna känslor när jag fick höra resultatet från scen. Nästan symfoniskt flygande arrangemang ramade in låtarna och det lät i mina öron både positivt och melodiskt och effektivt. Stor överraskning.
   Det unga Göteborgsbandet Ljushuvud har tidigare jämförts med en tidig upplaga av Kent och har fått stämpeln emopop på sig. På Live at Heart hade bandet fått kategorin ”Indie/Pop” men det vi fick höra från scen var snarare en lite snällare variant på Jakob Hellman. Sångaren Julius Marstorp och hans band bjöd på ett engagerat framträdande men på lite avstånd var det svårt att upptäcka det riktigt unika i bandets popmusik.

/ Håkan

Örebro: Stortorget

STORTORGET


Stortorget 2015.




PÅ STORTORGET, ÖREBROS STÖRSTA TORG MITT i centrum, har det genom alla år arrangerats ett antal levande musikarrangemang och jag tror att jag har missat att noggrant notera många. Av den enkla anledningen att det kanske har varit familjearrangemang av mer eller mindre allmängiltig karaktär, kanske någon spontan Live at Heart-konsert på dagtid, Marknadsafton eller någon annan föreställning av mindre profil.
   Det vi idag kallar Stortorget var ursprungligen den lilla ytan mellan Drottninggatan och Köpmangatan. Efter den stora stadsbranden 1854, då stora delar av trästaden Örebro förstördes, bestämdes det att torget skulle förlängas till Kungsgatan för att i framtiden fungera som eldbarriär.
   1880 förlängdes torget ytterligare till sin nuvarande omfattning och fick en östlig gräns vid Oskarsparken. Stortorget är, med sina 362 meter, ett av Sveriges längsta torg. Platsen sluttar neråt i östlig riktning på grund av den rullstensås som löper genom centrala Örebro.
   Statyn av Engelbrekt Engelbrektsson på Stortorgets översta del är gjord i brons, modellerad av Carl Gustaf Qvarnström, och avtäcktes 1865 i Örebro.
   Stora scenen på Stortorget brukar placeras framför konstverket och fontänen "Gamla normer, nya former", i folkmun kallad Likkistan. Den är utförd av konstnärerna Göran Lange och Jenö Debröczy samt arkitekten Laszio Marko och invigdes 1970.

Foto: Carina ÖsterlingVår 40-årsjubilerande kung Carl Gustaf gjorde 2013 ett besök i Örebro tillsammans med sin drottning. Det musikaliska arrangemanget gick av stapeln på Stortorget och innehöll en mängd artister, en majoritet lokala, där Richard Lindgren gjorde ett charmerande intryck.

ROBERT WELLS/ANNE-LIE RYDÉ 10/6 1998 Stortorget
ABBATEENS 29/5 1999 Stortorget
TULLAMORE BROTHERS 21/8 2004 Stortorget
TOMAS LEDIN 23/8 2008 Stortorget
EVA EASTWOOD/THE JETAWAYS 9/6 2011 Stortorget
MATHIAS LILJA 28/7 2011 Stortorget
THE PEEPSHOWS 2/8 2012 Stortorget
RICHARD LINDGREN/GEORGE SHAID/MATHIAS LILJA/LOUISE LEMÓN/DUNJA/ÖREBRO KAMMARKÖR/EDITH BARLOW 20/8 2013 Stortorget

/ Håkan

Akustisk rock på ett personligt sätt

Bilder: Maria Elvi AlfredssonStaffan Ernestam och Mats Ronander bjöd på akustisk briljans och en populär repertoar.

MATS RONANDER & STAFFAN ERNESTAM
Svampen, Örebro 3 september 2021
Konsertlängd: 19:07-19:45 och 20:07-20:47 (78 min)
Min plats: Sittande längst bak i lokalen

INGET ONT SOM INTE HAR NÅGOT GOTT MED SIG. Trots ett kompakt mörker finns där någonstans ett ljus. Utan den hemska pandemin hade vi inte fått möjlighet att numera njuta av konserter i mindre och mer intima sammanhang. Och utan det senaste årets obehagligt overksamma konsertverksamhet bakom oss hade nog inte duon Mats Ronander/Staffan Ernestam börjat turnera tillsammans så just nu, några timmar efter en akustiskt laddad konsert, är det ren tillfredsställelse som infinner sig.
   Bara två röster, två akustiska gitarrer och ett (eller flera) munspel skapade en ovanligt finstämd konsert med full närvarokänsla. I det här sparsmakade formatet med lite dämpade förutsättningar krävs det inte så mycket mer än tämligen kända låtar. Det blev liksom unikt, udda och personligt fast repertoaren den här kvällen innehöll en minoritet originallåtar och covermaterialet var en majoritet.
   De akustiska gitarrerna lät så vackra att jag för ett ögonblick inte alls saknade elektricitet eller hög volym. Som med hjälp av Mats Ronanders alldeles briljanta munspel aldrig ens gränsade till samkväm utan blev akustisk rock på ett synnerligen personligt sätt.
   Jag kanske har upplevt Mats Malla Ronander på scen 30-40 gånger tidigare men aldrig så här personligt avskalat och akustiskt. I många av de underhållande mellansnacken, bland annat om textförfattaren Keith Reid och låten ”A whiter shade of pale”, missade han dock den personliga kopplingen till norra Örebro i allmänhet och närheten till Svampen i synnerhet. Blott ett stenkast från kvällens konsertlokal (och då menar jag bokstavligen ett stenkast), Bergslagsgatan 21G, växte Mats upp under skolåren på 60-talet. Och hade Norrbygården som sitt andra hem.
   En konsert som jag från början trodde skulle bli en lagom blandning av Ronander- och Ernestam-material blev till slut med ganska stor marginal en Mats Ronander-kavalkad av originallåtar och covers. Utan att jag kan invända det minsta blev gästfriheten tydlig när numera stockholmaren Ronander fick dominera vid mikrofonen som tillsammans med örebroaren Ernestams virtuositet på gitarr, och stundtals läcker slide, blev ett förstklassigt musikaliskt samarbete.
   Med Ronanders oerhörda rutin och djupa rötter i blues (Sonny Boy Williamson) plus åren som kompmusiker till Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad och faktiskt ABBA (i extralåten) blev repertoaren tillsammans med egna låtar en underhållande helhet.
   I det historiska tillbakablickandet i Mats Ronanders solomaterial var det en ynnest att få höra en låt från hans senaste album, förra årets ”Malla Motell”, som var värd så mycket mer än att drunkna i pandemihelvetet.
   Vid sidan av en Jeremias I Tröstlösa-låt, ”Ett märkvärdigt trä” (med bluesigt munspel av Ronander), bjöd Staffan Ernestam i första set på en Nils Ferlin-låt, ”Mitt hjärta är ditt”, som textmässigt faktiskt hade många likheter med Ronanders egen låt ”Balladen för Torsten och Sanne (Kärleken)” i andra set. Ett set som till hundra procent dominerades av Ronander som från fantastiskt fina ”Water from the moon” via ett sjok Dylan-låtar avslutades med Eric Claptons ”Wonderful tonight”.
   På en konsert som alltså avslutades med en ABBA-låt som sedan 1992 har varit finallåt på Mats Ronanders konserter.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Can't stop the train
Mitt hjärta är ditt
Avenue Junot
Ett märkvärdig trä
A whiter shade of pale

Paus

Water from the moon
Man av sten
Balladen för Torsten och Sanne (Kärleken)
All along the watchtower
It takes a lot to laugh, it takes a train to cry
Knocking on heaven's door
Wonderful tonight

Extralåt

On and on and on

/ Håkan

ALL TIME BEST #95: "The convincer"

NICK LOWE: The convincer (Proper, 2001)

NICK LOWE TILLHÖR POPMUSIKENS MEST GENIALA artister. Han har sedan mitten av 70-talet skrivit sånger, turnerat flitigt som soloartist och med Rockpile under några år, gjort åtskilliga skivor i eget namn men inte så regelbundet och dessutom producerat andra artister. Det har jag haft anledning att upprepa många gånger på Håkans Pop. Exempelvis i diskografier som handlat om honom som artist, låtskrivare och producent men också i konsertrecensioner från 1982 och framåt, inte minst under de två senaste decennierna.
   I det stora perspektivet, från 70- till det just avslutade 10-talet, har Nick Lowe varit en av de mest och bäst stilbildande, låtmässigt lysande och albumproducerande artisterna överhuvudtaget. Men på det sistnämnda området har produktiviteten märkbart bromsat in på senare år. Kanske är det med ålderns rätt han inte kan eller vill skapa mästerverk på löpande band med samma iver som när han en gång i tiden, på 70- och 80-talet, regelbundet spottade ur sig geniala fraser och catchy refränger. Förutom en liveskiva tillsammans med Los Straitjackets och ett album med jullåtar, ”Quality Street”, är det ju faktiskt tio år sedan han släppte ett regelrätt nyproducerat album, ”The old magic”, ifrån sig.
   Nick Lowe har som sagt en imponerande samling album bakom sig fast de är utgivna alltmer sporadiskt. När jag nu väljer att rangordna ett av hans senare albumverk, ”The convincer”, på en tämligen blygsam placering på min 150-lista lovar jag att jag med säkerhet återkommer till Nick Lowe längre fram/högre upp på den långa resan till nummer ett.
   Den nästan på dagen 20 år gamla ”The convincer”, en av 00-talets bästa album överhuvudtaget, är lika soundmässigt tidlöst som alla Nick Lowe-album efter 1994 och det är egentligen bara dagsform (hos lyssnaren) som avgör i vilken rangordning de fem albumen ska placeras. Nicks för all del sporadiska skivproduktion under de här åren har aldrig varit bättre, jämnare eller mer historiskt lysande. Popkonnässörerna får ursäkta.
   I det mindre mer begränsade perspektivet känns det i mina öron som att Nick Lowe under 00-talet nådde den absoluta höjdpunkten på sin skivkarriär. Kanske är jag något påverkad av att jag under det decenniet hade nöjet att uppleva honom live vid ett par tillfällen under samma tioårsperiod, 2005 och 2007. Och kanske även konsertupplevelserna 2012, 2013, 2014 och 2016 har gjort mig säker på min sak.
   Just nu i denna stund känns det som ”The convincer” är höjdpunkten på Nick Lowes skivproduktion under de två senaste decennierna. Med som vanligt pianisten Geraint Watkins, trummisen Bobby Irwin (som visserligen bytte namn till Robert Treherne under tiden), gitarristen Steve Donnelly och kompisen Neil Brockbank i producentstolen blev det en både trygg och musikaliskt suverän omgivning som påverkade soundet åt ett positivt håll.
   När Nick Lowe var yngre var han en hejare på att snickra ihop underbart effektiva poplåtar med hitkänsla i både refräng och val av titel. Under senare decennier har den detaljen varit underordnad ambitionen att göra helgjutna och solida album och satsat mindre krut på singelpotentiella hitlåtar. Faktum är att Nick Lowe inte släppt en enda singel efter ”She's got soul” från just ”The convincer”.

DÄRMED INTE SAGT ATT ”THE CONVINCER” innehåller mindre spektakulärt låtmaterial. Nej, här finns bevisligen låtar som blev ständigt återkommande och uppskattade inslag på Nick Lowes konserter. Låtar som inte skämdes i sällskapet mellan de obligatoriska klassikerna i hans livelåtrepertoar. Som ”Lately I've let things slide” och ”Has she got a friend?”.
   Eller ”Indian Queens”, har jag också hört några gånger med Nick på scen, som tillhör mina absolut största favoriter på ”The convincer”. Inte överraskande ännu en lågmäld Nick Lowe-pärla med ett arrangemang som kryddas av blåset från St Keverne Band, ett brassband med anor från 1886, som härstammar från byn med samma namn i Cornwall. Sången är så vacker att man direkt vill besöka den delen av England. Men i texten befinner sig berättaren både på ett skepp mot Panama och rör sig sedan mot Yellowknife i nordvästra Kanada och Galveston i Texas.
   Som genuin låtskrivare har Nick aldrig varit obekant med covers på sina skivor. Ofta välvalda och underfundiga urval, på ”The convincer” förvandlar han Johnny Rivers ”Poor side of town” och Arthur Prysocks ”Only a fool breaks his own heart” till sina egna låtar som perfekt passar in i albumets övriga sound.
   På senare år har Nick Lowe drabbats av dödsfall i sin närmare krets. Irwin/Treherne avled 2015 och två år senare dog plötsligt vännen och producenten Neil Brockbank. Något som kanske påverkat Nick Lowes kreativitet att skriva nytt och spela in skivor.

”INDIAN QUEENS” ÄR MIN STÖRSTA FAVORIT på Nick Lowes album ”The convincer”.



/ Håkan

Lindberg-insamlingen har passerat 84 000:-

FÖR TVÅ VECKOR SEDAN STARTADE Magnus Lindbergs kollegor och vänner en crowdfunding-kampanj för att säkra utgivningen av hyllningsskivan "Dom Som Aldrig Ger Upp : En Hyllning Till Magnus Lindberg" där Sveriges artistelit bidrar med sina personliga tolkningar av Magnus fina låtskatt. I inledningsskedet saknades finansiering att sjösätta det här spännande projektet men fram till idag torsdag har insamlingen passerat 84 000:-. På sidan https://www.gofundme.com/f/magnus-lindberg-skiva kan alla Magnus Lindberg-fans och andra göra en insats.

MAGNUS LINDBERG (1952-2019) VAR EN av Sveriges största och mest personliga artister. Därom råder inga som helst tvivel. Det noterade jag med all tydlighet i artikel efter artikel, i recension efter recension, vid varje önskvärt tillfälle från 1983 till 2018. Alla konsert- och skivrecensioner och flera intervjuer finns samlade här på Håkans Pop under kategorin ”Magnus Lindberg” och bildar en fantastisk historielektion i ämnet Stor Svensk Rockmusik.
   Nu kommer den slutgiltiga och hjärtligt varma hyllningen av Magnus Lindberg på en skiva där artister som Louise Hoffsten, Dan Hylander, Staffan Hellstrand, Peter LeMarc, Plura, Mauro Scocco, Lars Winnerbäck och Sophie Zelmani plus flera andra mycket respekterade namn har satt sin egen prägel på Magnus många gånger klassiska låtar.
   Nej, jag har inte hört skivan men bara av att läsa raden av artister och titta på det genuint och sedvanligt fina Kjell Andersson-omslaget (se ovan) gör mig varm i hjärtat och positivt förväntansfull.
   Plattan är sammanställd och producerad av nämnde Kjell Andersson tillsammans med Dan Hylander, Larissa Aggerborg Lindberg och Basse Wickman och kommer att släppas både digitalt och fysiskt. Bolagen Hemifrån, Paraply Records och Border Music kommer att vara behjälpliga med att ge ut skivan.
   Skänk en slant och ni bidrar till att bevara Magnus Lindbergs minne ännu ljusare och ännu mer positivt än det redan är.

/ Håkan

ALL TIME BEST #96: "Life is sweet"

MARIA McKEE: Life is sweet (Geffen, 1996)

REDAN SOM MEDLEM I LONE JUSTICE, i mitten på 80-talet var Maria McKee en stor profil. Gruppen hade underbara förutsättningar, skivkontrakt med Geffen och mäktiga producenter i Jimmy Iovine och Little Steven, och McKee var inte bara spektakulär sångerska i ett grabbigt band. Hon skrev hälften av materialet på gruppens debut 1985. På uppföljaren "Shelter" (1986) skrev Maria, eller var med och skrev, samtliga låtar.
   Vägen mot en solokarriär var utstakad för McKee och strax efter "Shelter" splittrades gruppen. Flera av medlemmarna följde med McKee på hennes solokarriär och både gitarristen Shane Fontayne, basisten Gregg Sutton och keyboardkillen Bruce Brody medverkar på hennes första soloalbum "Maria McKee" (1989). Brody, med en bakgrund i John Cales och Patti Smiths grupp, skulle bli en hörnsten i McKees solokarriär fram till "Life is sweet" då han inte bara spelade utan även skrev blås- och stråkarrangemang på skivorna och även skrev låtar.
   På Marias två första soloalbum var det två rutinerade producenter, Mitchell Froom respektive George Drakoulias, men till den tredje, "Life is sweet", valde McKee och Brody att producera själva tillsammans med den mindre kände Mark Freegard (New Model Army, Breeders, Del Amitri med flera). Och skivan spelades huvudsakligen in i Groovemasters Studios i Santa Monica. En studio som redan då ägdes av Jackson Browne och nu senast var aktuell när han spelade in senaste albumet ”Downhill from everywhere”.
   Tidigt 1996 fick jag ett förhandsexemplar med fem låtar från "Life is sweet" och blev redan då oerhört imponerad av både sound och låtar. Mer än vanligt förberedd tog jag emot den officiella utgåvan av ”Life is sweet” med öppna armar i februari 1996. Som sedan fick mig att skriva en recension i Nerikes Allehanda 16 februari. Jag upptäcker nu på Wikipedia att officiella releasedatumet för albumet var 26 mars men förmodligen släppte skivbolaget tidigare i Sverige.
   I delar lät recensionen så här: "Efter elva år som skivartist har Maria McKee, detta ljuvliga dynamitpaket, nått sin höjdpunkt som artist. Med en stegrande intensitet och ständigt högre kvalitet kröner hon nu sin karriär med en anmärkningsvärt emotionell skiva. Ett härligt utspel i dramatiska färger.
   Hon är fri, oberoende och personlig. Det gör skivan så in i detalj levande, pulserande att man stundtals ("What else you wanna know") kan höra Maria andas innan låten drar igång.
   "Life is sweet" är hennes första skiva utan covers och första gången hon är delaktig i produktionen. Och hennes gitarrspel är så respektlöst, ibland aningslöst överstyrt och så vackert det kan bli utan att smeka medhårs en enda sekund.
   Sanningen är att hon visst kliver över gränsen till det svårtillgängliga vid några tillfällen. Som säkert får den kommersiella divisionen på skivbolaget att sova sämre på nätterna. Men som också, och det är trots allt viktigare, får Maria McKee att framstå som rejält trovärdig.
   Hela produktionen är en paradox. Vackert rå och spontant färgad, stråkar förekommer flitigt och Maria sjunger genomgående sagolikt. Med en röst som ömsom smeker ömsom river.
   Introt till de flesta låtarna består av en elektrisk kompgitarr och Marias avklädda stämma. Extremt känsloladdat byggs sedan låtarna upp. Inte minst med hjälp av de många stråkarrangemangen som i mina öron doftar 1972, David Bowie och "Ziggy Stardust".
   Maria McKee har säkert varit mer hitmässig tidigare i sin karriär. Men hon har aldrig varit så personlig, så emotionellt laddad och så helgjuten som på "Life is sweet"."
   Jag står för varje ord i recensionen än idag. Däremot skäms jag att jag inte tillräckligt underströk att det var Maria själv som spelade den underbart högljudda elgitarren. Och att hon tillsammans med Brody hade skrivit de färgstarka stråkarrangemangen som sedan dirigerades av just Brody.
   Jag beskrev henne som fri och oberoende men hon var ju vid den här tidpunkten faktiskt en del i den stora Geffen-koncernen. Det var ju först efter "Life is sweet", när hon hade lämnat det stora skivbolaget och tagit sju års paus från skivutgivning, som hon fick full kreativ kontroll över sitt artistliv.

"ABSOLUTELY BARKING STARS" med Maria McKee. En låt som byggs upp från ett lugnt intro till fullständig energi och rockmusik med stort R.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.