Blogginlägg

Augusti 2021 på Håkans Pop

AUGUSTI HAR AV TRADITION VARIT SÄSONGSTART för Håkans Pop sedan 2007. Alltid med någon ny serie texter i startgroparna. Så även i år. 16 augusti startade nedräkningen på min 150 album långa lista som omfattar historiens bästa skivor – enligt mig. Första veckan avslöjade jag skivorna som hade hamnat på placeringarna 101 till 150 på min lista och veckan efter, från 23 augusti, fortsatte nedräkningen från 100 och uppåt på listan, med tre publiceringar i veckan.
   Av naturliga skäl blir det många tillbakablickar på min rangordnade lista som innehåller skivor från 60-talet till det nyss avslutade 10-talet. Artisterna som under augusti hamnade från 100 till 97 var Burt Bacharach/Elvis Costello, The Motors, John Lennon och Buffalo Springfield.
   En annan följetong som har pågått sedan maj är min redovisning av spelställen i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. I augusti skrev jag bland annat om klassiska spelställen som Frimis , K5, Röda Kvarn och Sombrero. Under hösten har utrymmet för den serien blivit lite begränsat till ett konsertställe i veckan.
   Under ”sommarlovet” på Håkans Pop ägnade jag mig åt andra aktiviteter, som bokläsning, poddlyssnande och en närmare kartläggning av musikprogram på Svt:s Öppna Arkiv, som jag skrev några artiklar om i augusti.
   Under augusti blev det åter dags att åter gå på konsert och det följdes givetvis av noteringar eller mindre recensioner av konserter med Richard Lindgren, DSH5, The Bagari-Hayes Project, Nisse Hellberg och Grus I Dojjan.
   Jag fick också tillfälle att skriva några rader om Don Everly som lämnade oss under augusti. Medan jag lät alla andra kommentera och uttala sig om Charlie Watts minne.

SKIVUTGIVNINGEN HAR ÄNN U EN GÅNG lämnat en produktiv månad efter sig. Och jag har lyssnat igenom några av augustis nya skivor:
   När jag hörde James McMurtrys singel ”Canola fields” på försommaren förstod jag att hans nya album ”The horses and the hounds” skulle bli intressant. Någonstans mellan rock och country gör McMurtry sånger som både musikaliskt och textmässigt fungerar. Varken han sjunger eller reciterar (”Ft Walton Wake-up call”) har han en röst som engagerar.
   Jag har ännu inte analyserat texterna men bara vid en kort kontakt förstår jag att han har ärvt ordets gåva och berättandets konst av sin far, författaren Larry McMurtry som avled i våras. Och gitarristerna David Grissom och Charlie Sexton förädlar det musikaliska uttrycket. McMurtry går ibland i John Mellencamps fotspår och stundtals passerar James honom som artist.
   James Taylors lillasyster Kate Taylor ger sporadiskt ut sina skivor, tolv år sedan det senaste albumet. Kate är ingen singer/songwriter, snarare en sångerska som huvudsakligen inte skriver sitt eget material. Nya ”Why wait!”, där hon faktiskt har skrivit titellåten, är en comeback, producerad av Peter Asher, som har en genomgående gospelkänsla i soundet där hennes röst är kraftfull och får ännu mer hjälp från en kör. Skivan är underhållande och bra utan att jag hittar definitiva höjdpunkter men en cover på Tommy James ”Crystal blue persuasion”, med bland annat Albert Lee på gitarr, fastnar i minnet.
   Amerikanen Paul Thorn känner jag som en hyfsad coversångare med en djup nästan bluesig röst men på nya albumet ”Never too late to call” är han bäst i de lugnare mer dämpade låtarna som han har skrivit själv, ofta tillsammans med managern Billy Maddox. Där ger rösten en mer känslosam touch på låt och arrangemang. Som i duetten ”Breaking up for good again” tillsammans med sin fru Heather.
   Martha Wainwright har ärvt mycket från sina artistföräldrar, Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, och har givit ut sex album sedan 1997 men jag har inte tidigare kommit i kontakt med hennes skivor. Därför är hennes senaste album, ”Love will reborn”, en liten överraskning i mina öron. Med en stark röst, gitarr och piano har hon skapat några starka sånger tillsammans med sina musiker.
   Sturgill Simpson har på några album gått från lite modernare country till bluegrasskryddad musik. På nya ”The ballad of Dood & Juanita” är det fiol och banjo som dominerar arrangemangen på de flesta låtarna som blickar tillbaka på sina rötter och spanar inte in i framtiden. Ofta lite för traditionellt för mina öron.
   Engelsmannen Jake Bugg är ett mysterium. När jag 2012 och 2013 placerade hans första album på mina årsbästalistor var det nakna akustiska gitarrer och nästan rockabillydoftande rytmer som var hans melodi. På nya ”Saturday night, sunday morning” finns visserligen de delikata detaljerna lite kvar i hans musik, i väldigt begränsad form, men numera gör Jake Bugg modern pop som jag först uppfattar med lite skepsis. Ändå är det pop av idag som jag blir förvånansvärt positiv till.
   Välproducerad musik som ibland kan vara så hysteriskt dansvänlig att jag ibland letar efter Max Martins namn bland producenterna. Men Jake jobbar på några spår istället med hitproducenten Steve Mac och ”All I need” är i mina öron en äkta hit som skruvar sig in i mitt medvetande mer än jag egentligen vill. Och när han på ”Maybe it's today” mixar ”What becomes of the broken hearted” med Phil Spector blir jag glad. Modern listpop brukar jag inte stå ut med speciellt länge men Jake Bugg 2021 rensar motståndet effektivt.
   Apropå listpop är det i den här stunden svårt att undvika en kommentar om ABBA:s nya singel, ”I still have faith in you” och ”Dont' shut me down”, som under uppmärksammade former lanserades förra veckan. Det finns naturligtvis anledning att mer grundläggande bedöma ABBA 2021 när albumet ”Voyage” släpps om två månader men visst var det spännande att höra nyproducerad musik med kvartetten. På något sätt var det både spännande och förutsägbart. Absolut inget revolutionerande men ändå ett styrkebevis att Ulvaeus/Andersson fortfarande kan skriva klassiska ABBA-låtar och att Frida/Agnetha med full kraft kan leverera röster på topp.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.