Blogginlägg

ALL TIME BEST #92: "Mirror ball"

NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)

EFTER NEIL YOUNGS 70-TAL, NÄR HANS KLASSIKER på skiva avlöste varandra, har det för vår favoritkanadensare varit många ojämna decennier på albumområdet. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda höjdpunkt, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt 90-tal hittar jag bara en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
   I sedvanlig Neil Young-stil pendlade det kvalitetsmässigt musikaliskt oavbrutet mellan hårt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och att han i fortsättningen skulle koncentrera sig på dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
   Men mindre än en månad senare bröts den trenden rejält på en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss något finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgångsrock och ännu en gång ställdes alla förväntningar på kant.
   Seattle-gruppen Pearl Jam var förband på den turnén och det hårda bandet gjorde Neil Young sällskap på kvällens sista låt, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann på scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte på nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgångne Kurt Cobain), och deras vägar möttes återigen i januari 1995.
   Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young snabbt och inspirerad bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sångaren Eddie Vedder, för att på endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
   Discokula på omslaget men musikaliskt är det hård och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgående sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
   Det var alltså under fyra dagar i januari (26+27) och februari (7+10) 1995 som majoriteten av ”Mirror ball” spelades in. 16 dagar efter sista inspelningsdagen föreställer jag mig att Neil får lite beslutsångest och kanske så smått börjar tvivla på skivans genomgående hårda sound. 26 februari går han nämligen in helt ensam i en helt annan studio på en helt annan plats, A&M Studios i Hollywood, och spelar in små fragment till låtar som han lite spontant stoppar in på den annars homogent elektriskt rockiga ”Mirror ball”. Ännu ett bevis på att Neil Young ofta handlar instinktivt och låter känslorna ta över. På ”What happened yesterday” (0:50) och ”Fallen angel” (1:15) kompar han sig på favoritinstrumentet tramporgel på låtar som bryter av helhetsintrycket rejält. Men det är som vanligt hög klass på Neil Youngs plötsliga infall.
   I övrigt på ”Mirror ball” är det tre elgitarrer i fronten som borgar för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men också i sedvanlig Neil Young-stil fullt av starka melodier som är både öronbedövande och vackra. Låtarna är ändå förvånansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
   Då 50-årige Young känns här piggare än på länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han på "Big green country", och hörselproblemen är som bortblåsta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. Så melodiskt starka att han kan åka på akustisk soloturné och nå precis samma framgång".
   Materialet på "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla låtar utom två, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en låt, "Downtown", ekar åtminstone textmässigt bekant. Den delar både titel och viss text med låten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) från Crazy Horse-debutalbumet 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" från Youngs "Tonight's the night" 1975.
   En låt på "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt på skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam på skivomslaget men en dryg månad senare kompar bandet Young på turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1995. Då ingår även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp på konserten.

"PEACE AND LOVE" med Neil Young:


/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.