Blogginlägg

ALL TIME BEST #96: "Life is sweet"

MARIA McKEE: Life is sweet (Geffen, 1996)

REDAN SOM MEDLEM I LONE JUSTICE, i mitten på 80-talet var Maria McKee en stor profil. Gruppen hade underbara förutsättningar, skivkontrakt med Geffen och mäktiga producenter i Jimmy Iovine och Little Steven, och McKee var inte bara spektakulär sångerska i ett grabbigt band. Hon skrev hälften av materialet på gruppens debut 1985. På uppföljaren "Shelter" (1986) skrev Maria, eller var med och skrev, samtliga låtar.
   Vägen mot en solokarriär var utstakad för McKee och strax efter "Shelter" splittrades gruppen. Flera av medlemmarna följde med McKee på hennes solokarriär och både gitarristen Shane Fontayne, basisten Gregg Sutton och keyboardkillen Bruce Brody medverkar på hennes första soloalbum "Maria McKee" (1989). Brody, med en bakgrund i John Cales och Patti Smiths grupp, skulle bli en hörnsten i McKees solokarriär fram till "Life is sweet" då han inte bara spelade utan även skrev blås- och stråkarrangemang på skivorna och även skrev låtar.
   På Marias två första soloalbum var det två rutinerade producenter, Mitchell Froom respektive George Drakoulias, men till den tredje, "Life is sweet", valde McKee och Brody att producera själva tillsammans med den mindre kände Mark Freegard (New Model Army, Breeders, Del Amitri med flera). Och skivan spelades huvudsakligen in i Groovemasters Studios i Santa Monica. En studio som redan då ägdes av Jackson Browne och nu senast var aktuell när han spelade in senaste albumet ”Downhill from everywhere”.
   Tidigt 1996 fick jag ett förhandsexemplar med fem låtar från "Life is sweet" och blev redan då oerhört imponerad av både sound och låtar. Mer än vanligt förberedd tog jag emot den officiella utgåvan av ”Life is sweet” med öppna armar i februari 1996. Som sedan fick mig att skriva en recension i Nerikes Allehanda 16 februari. Jag upptäcker nu på Wikipedia att officiella releasedatumet för albumet var 26 mars men förmodligen släppte skivbolaget tidigare i Sverige.
   I delar lät recensionen så här: "Efter elva år som skivartist har Maria McKee, detta ljuvliga dynamitpaket, nått sin höjdpunkt som artist. Med en stegrande intensitet och ständigt högre kvalitet kröner hon nu sin karriär med en anmärkningsvärt emotionell skiva. Ett härligt utspel i dramatiska färger.
   Hon är fri, oberoende och personlig. Det gör skivan så in i detalj levande, pulserande att man stundtals ("What else you wanna know") kan höra Maria andas innan låten drar igång.
   "Life is sweet" är hennes första skiva utan covers och första gången hon är delaktig i produktionen. Och hennes gitarrspel är så respektlöst, ibland aningslöst överstyrt och så vackert det kan bli utan att smeka medhårs en enda sekund.
   Sanningen är att hon visst kliver över gränsen till det svårtillgängliga vid några tillfällen. Som säkert får den kommersiella divisionen på skivbolaget att sova sämre på nätterna. Men som också, och det är trots allt viktigare, får Maria McKee att framstå som rejält trovärdig.
   Hela produktionen är en paradox. Vackert rå och spontant färgad, stråkar förekommer flitigt och Maria sjunger genomgående sagolikt. Med en röst som ömsom smeker ömsom river.
   Introt till de flesta låtarna består av en elektrisk kompgitarr och Marias avklädda stämma. Extremt känsloladdat byggs sedan låtarna upp. Inte minst med hjälp av de många stråkarrangemangen som i mina öron doftar 1972, David Bowie och "Ziggy Stardust".
   Maria McKee har säkert varit mer hitmässig tidigare i sin karriär. Men hon har aldrig varit så personlig, så emotionellt laddad och så helgjuten som på "Life is sweet"."
   Jag står för varje ord i recensionen än idag. Däremot skäms jag att jag inte tillräckligt underströk att det var Maria själv som spelade den underbart högljudda elgitarren. Och att hon tillsammans med Brody hade skrivit de färgstarka stråkarrangemangen som sedan dirigerades av just Brody.
   Jag beskrev henne som fri och oberoende men hon var ju vid den här tidpunkten faktiskt en del i den stora Geffen-koncernen. Det var ju först efter "Life is sweet", när hon hade lämnat det stora skivbolaget och tagit sju års paus från skivutgivning, som hon fick full kreativ kontroll över sitt artistliv.

"ABSOLUTELY BARKING STARS" med Maria McKee. En låt som byggs upp från ett lugnt intro till fullständig energi och rockmusik med stort R.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.