Blogginlägg

Spontanbesök på årets Live at Heart

Ryan Edmond.


Lily Arbor.


Nicolas Veroncastel.

Bilder: Carina ÖsterlingLjushuvud

RYAN EDMOND, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
LILY ARBOR, Innergården STÅ – Pintxos & Vänner
NICOLAS VERONCASTEL, Kulturkvarteret
LJUSHUVUD, Kulturkvarteret

LIVEMUSIK ÄR ALLTID LIVEMUSIK men Live at Heart 2021 var i år, av mycket förklarliga skäl, inte som det Live at Heart vi upplevde mellan 2010 och 2019. Med alla förutsättningar och strikta pandemirekommendationer hade årets festival med all säkerhet utnyttjat alla sina ambitioner för att skapa en optimal festival.
   Jag var inte förberedd när årets festival inleddes, egentligen helt oförbredd, och var dåligt påläst när jag kastade mig in på Live at Heart på avslutningskvällen. Och såg det jag såg och hörde det jag hörde helt spontant utan närmare planering.
   Årets Live at Heart lämnade i år ett mindre tummat ex av festivalprogrammet (se höger) efter sig. Där det ändå fanns ett rikligt utbud på 13 olika scener.
   Kom i samspråk med tre genuina Live at Heart-besökare (Rolle, Ferna och LG) som slängde ur sig några gemensamma favoriter från årets upplaga (Felin, Marina & the Kats, The Mommyheads, Anna Vild, Mattias Lies och de rutinerade namnen Billy Momo och DSH5) medan det var delade meningar om Gula Gången.
   Ett trevligt samtal som också tangerade äldre festivaler, LG ville påminna om ett tidigare år när han som bokare av band hade lyckats så väldigt bra med Sam Brookes och Theodore. Det var skönt att lite bekvämt få en inblick av årets festival från välunderrättat håll. Eftersom jag nådens år 2021 enbart var en tillfällig besökare på gratisscenerna på Live at Heart.
   Live at Heart har under alla år byggt på tips och tidigare under lördagen blev jag rekommenderad av kompisar att inte missa australiensaren Ryan Edmond. En singer/songwriter som kommer från västra Australien, Rockingham, där han har turnerat från kust till kust men bor sedan en tid i Sverige. Hans senaste singel heter ”Stockholm”.
   På tidigare konserter hade han omgivit sig med ett band men på utomhusscenen vid STÅ stod han ensam och bjöd på en distinkt ton i sin gitarr, till lätt förinspelat komp, och hade dessutom en helgjuten röst i många av sina välskrivna sånger. Kunde i sina mindre profilerade stunder kanske passera som en allmänt skicklig singer/songwriter men när han några gånger tog fram sin kornett blev det både riktigt intressant, udda och personligt.
   På samma scen kom tjejduon Lily Arbor och sjöng finstämt till lika finstämda akustiska gitarrer. Det har genom alla tider varit svårt att riktigt fånga lyssnare i genren ”Folk/Pop” och detsamma blev fallet för Falkenberg-duon Lovisa Nilsson och Felicia Darhult Störbys mycket tonsäkra och välklingande folkpop. Och det var också närmast omöjligt att inte tänka på Good Harvest som en gång i tiden gjorde debut på just Live at Heart.
   Efter den duon flyttade vi oss till Kulturkvarteret som tidigare under dagen hade invigts av kulturministern Amanda Lind. Där hade Live at Heart ockuperat tre scener men vi blev kvar i entrén där vi bjöds på två helt olika musikaliska framträdanden.
   Vi kom lagom till den franska duon där Nicolas Veroncastel var sångare och gitarrist tillsammans med en levande synttrummis med förinspelad musik viktig detalj vilket givetvis framkallade lite tekniska problem innan konserten inleddes.
   Veroncastels musik hade i programmet fått beteckningen ”Piano Rock/Electro” men på scen fanns varken ett piano eller någon annan keyboards så det var minst sagt spännande och oklart hur det till slut skulle låta om duon. När konserten till slut startade blev jag förvånad på mina egna känslor när jag fick höra resultatet från scen. Nästan symfoniskt flygande arrangemang ramade in låtarna och det lät i mina öron både positivt och melodiskt och effektivt. Stor överraskning.
   Det unga Göteborgsbandet Ljushuvud har tidigare jämförts med en tidig upplaga av Kent och har fått stämpeln emopop på sig. På Live at Heart hade bandet fått kategorin ”Indie/Pop” men det vi fick höra från scen var snarare en lite snällare variant på Jakob Hellman. Sångaren Julius Marstorp och hans band bjöd på ett engagerat framträdande men på lite avstånd var det svårt att upptäcka det riktigt unika i bandets popmusik.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.