Blogginlägg från 2006-12-22

Kolsvart och exotisk personlighet

Postad: 2006-12-22 21:21
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 2006.

KONSERT
Asha Ali
Musikscen Örebro/K5 20/12 2006


Hennes albumdebut för några månader sedan lovade mer än gott och det kanske var ett omänskligt krav att sätta ribban lika högt livemässigt så här tidigt i hennes konsertkarriär. Men full av bubblande energi och en sprudlande personlighet så blev Ashas framträdande så avväpnande och charmigt, både i mellansnack och låtar. Inför en lika häpen som imponerad publik.
   Asha Alis kolsvarta och exotiska personlighet tog varje konsertbesökare i onsdagskväll på K5 med storm. Fast det musikaliskt handlade mer om känslor än muskler. Ändå avslöjade kroppsspråket vid flera tillfällen, stundtals knöt hon båda händerna ivrigt mitt i sina sånger, att det bor mycket impulsiva och rastlösa känslor inom henne. Inte minst med anledning av att hon väntar barn om cirka en månad.
   Från Etiopien, där hon föddes, via Uganda till Sverige är vägen lång men hon visade på konserten att hennes lågmälda rock har något att tillföra vårt land.
   Med låtar som ”Coward heart”, ”Somewhere else” och ”Fire fire” är hon redan mogen det stora genombrottet och med de mindre profilerade låtarna, där de atmosfäriska känslorna och Jeff Buckley-influenserna var tydligare än melodierna, har hon material att bygga upp en artistkarriär med många möjligheter.
   Jag skulle så gärna vilja påstå att jag såg en ny stjärna födas i onsdagskväll mellan nio och tio men ibland känns ett sånt uttalande så överflödigt när det handlar om en så tveklös talang som Asha Ali.
   Som när hon slutligen blev inropad till en extralåt valde att göra en mindre känd Tim Hardin-låt, ”While you’re on you way”, med bara piano till komp så extremt trollbindande.

Asha Alis låtar:
These months
Somewhere else
Are you here soon
Coward heart
Favor me
Warm fronts
To bed
Fire fire
While you’re on your way

/ Håkan

Det är inte snön som faller

Postad: 2006-12-22 20:57 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Ordet förutsägbart är ett negativt laddad ord i recensentkretsar. Det ska vara överraskande och förvånande. Då är vi som mest nöjda och tillfredsställda. Nyheter ska det vara. Därför känns den kommande julen som ett alltför mjäkigt och traditionellt påhitt och en upprepning som känns, just, förutsägbar. Lägg till julmusiken och vi talar bokstavligen om överflöd och hysteri som gränsar till vanvett.
   Hur mycket vi än hatar upprepningar, exakta ekon från förr och oändlig nostalgi så måste vi naturligtvis spela Phil Spectors mer än klassiska julskiva ”A Christmas gift for you”, Pogues numera legendariska ”Fairytale of New York” och den innerliga och mäktiga, men också smått sönderspelade, ”Happy Xmas” med John & Yoko.
   Men det finns bättre och mer respektlösa exempel på otroligt intressanta jullåtar. Artisterna som jag spontant kommer att tänka på först, i den alternativa kategorin, är faktiskt svenskarna Magnus Lindberg och Anders F Rönnblom.

Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit” är en klassisk anti-jullåt som just tar upp den negativa känslan vid jul. Stress, lögner, hysteri och ensamhet.
   Låten publicerades första gången till jul 1979 på en samlingsplatta, ”Glitter, glögg och rock’n’roll”, i röd vinyl. Inspirerad av Phil Spectors julskiva från 1963 hade EMI samlat sina starkaste namn, Björn Skifs, Magnus Lindberg, Ulf Lundell, Lalla Hansson, Lasse Lindbom Band och några nykomlingar som Gyllene Tider, Niklas Strömstedt och Anne-Lie Rydé.
   Och på omslaget, som vanligt signerat Kjell Andersson, står alla artisterna samlade kring granen. Skillnaden var att till det här projektet var många låtar specialskrivna. Och i det sammanhanget står Lindbergs attack på julhysterin i en egen division. Full av ångestladdade känslor slänger sig den helt klart frustrerade Magnus ut i helt klockrena fördömanden av julen:

   Och butiker fylls av kärringar
   Som springer runt och bär på små paket
   Och utanför försöker barnen
   Att se ut som om dom inget vet

   Och tillägger lite senare:
   För ikväll så kommer tomten
   Och luktar glögg och skrämmer barnen
   Dom undrar: ”Är han kommunist?
   Han är ju röd, det är han visst, visst, visst”

   För att avsluta med domen:
   Och är du ensam då
   Och du känner hur ensamheten smakar
   - och det smakar bara skit
   Snön den faller vit


Låten kom ut på riktigt sommaren(!) 1980. Då som singel-B-sida till ”Tiden bara rinner iväg”. En titel som kanske symboliserar julstressen allra bäst.
   Anders F Rönnbloms minst lika uppmärksammade julförknippade sång har jag hämtat från samma tidsepok. Den kritiska ”Det är inte snön som faller” ger en verklighetsbild av Sverige utan gemyt och trevlig gemenskap.

   Vi öppnar dörren till en pissoar
   Och där står självaste tomtefar
   Med en lång näsa och en stråle som glittrar
   Han drar av sig skägget
   Det ser ut som han fnittrar

   Refrängen skriker ut några häftiga ”God Jul.
God Jul” som följs av ännu våldsammare strofer:

   Det är inte snön som faller
   Det är nån annan tröst
   När förklädda demokrater sätter kängan i mitt
bröst


Anders F-låten gavs första gången ut som tidningen Schlagers julsingel 1980. En gåva till alla tidningens prenumeranter. På B-sidan framförde Ebba Grön i sedvanlig respektlös stil ”Nu släckas tusen männskoliv”.
   Sedan har låten blivit en obligatorisk låt på Anders F:s konserter och jag såg honom göra en dämpad version av den låten live i tisdags på en konsert med Incredible Gretsch Brothers, en pseudonym för duon Anders + Peter R Ericson. Och låten var lika framträdande i den versionen.
   Lyssna på Magnus och Anders i jul. Eller fira julen i Pogues-sångaren Shane MacGowan stil. På sin hemsida har han skrivit i sluddrig handstil: ”Happy fucking Xmas, love Shane”.
   God Jul, förresten. Missa inte Darlene Love sjunga ”Christmas (baby please come home”, den enda nyskrivna låten på Spector-
skivan, på David Lettermans program nästa fredag svensk tid.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (181)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2006 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.