Blogginlägg från november, 2006

Moneybrother och den gömda låten

Postad: 2006-11-30 19:40 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Blogg

”Pengabrorsan” har anlänt. Moneybrothers nya skiva, med nio svenska covers på engelska låtar och en engelsk originallåt (plus en gömd pärla), släpps på onsdag 6 december. Efter några genomlyssningar kan jag meddela att skivan inte är en klockren hit men den har en rent makalös avslutning.
   Ett par grymt furiösa versioner av Wire och, för mig okända, Operation Ivy följs av Moneybrothers duett med Jerry Williams, ”Falling in love (with Christmas time)”, som avslutar skivan. Trodde jag.

Sedan blir det tyst i nästan en minut innan den hemliga elfte låten kommer. Som det tar mig närmare tre timmar att identifiera. Jag är usel, riktigt usel, att känna igen gamla låtar i nya arrangemang och när herr Wendin dessutom har tolkat låten på svenska, i en avskalat naken version dessutom, så sitter jag alltså först med ett fånigt flin och vet inte vad det är jag tycker är så bra. Mystiskt.
   Sedan går det upp ett och annat ljus när jag får för mig att det är gamla klassiska ”Let it be me” som Moneybrother valt att gömma så effektivt i slutet på skivan. Tar fram cd-boxen med Everly Brothers och jämför deras version och får även med mig fru Carina på den linjen.

/ Håkan

En bedårande livegrupp

Postad: 2006-11-29 21:25 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor



Min vän Jan-Ola (bilden med autografer är hans), cineast och serietecknarfantast, har också ett genuint musikintresse som tar sig många udda uttryck. Han är fyra år yngre än mig, faktiskt exakt på dagen, men har på sätt och vis ett än mer vuxet musikintresse. Han har idoler som Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry och de namnen tillhör väl hörnstenarna i vad man kan kalla klassisk 50-tals-rock.
   Det var inte det jag skulle berätta, egentligen, men Jan-Olas namn kommer nog förekomma ett antal gånger i den här spalten. Det är både han och jag rädda för ty vi har tillsammans upplevt ett och annat musikaliskt oförglömligt. Jan-Ola har förresten köpt biljett till Chuck Berry-konserten i Göteborg i slutet på januari och känner jag honom rätt så skulle han nog väldigt gärna vilja sikta in sig på något av Jerry Lee Lewis framträdanden i Sverige nästa år.
   Jag tror han såg Jerry Lee på Konserthuset i Stockholm någon gång under 80-talet. Då den stackars Basse Wickman agerade förband inför en publik som var hängivna Jerry Lee-fans. Men det var inte heller det jag skulle berätta.

Med de musikaliska rötterna i 50-talet så är steget inte så långt till Dave Edmunds och Rockpile och förra veckan kom Jan-Ola och överräckte en bränd dvd med Rockpile-inspelningar. Han hade köpt den på Ebay men inte för några fantasisummor och det visade sig vara en bränd kopia och Jan-Ola fick snart ett meddelande från Ebay att säljaren nu var blockerad.
   Men det brydde sig varken jag eller Jan-Ola om. Vi ville se ett klassiskt tv-program med Rockpile från 1979. En dokumentär som utspelar sig uteslutande i skivstudion under inspelningarna till vad som skulle bli varsin soloplatta med Dave Edmunds och Nick Lowe.
   Det var ju så att Rockpile under nästan alla sina år som turnerande gäng inte hade något eget skivkontrakt då Edmunds och Lowe hade både olika skivbolag och olika managers. Vilket försvårade och helt enkelt förhindrade en skiva under gemensamt namn.
   Det engelska programmet är döpt till ”Born fighters” efter Nick Lowes låt ”Born fighter” och är det något som genomsyrar stämningen i studion är det just smågnabbet och pikarna som far genom den rökfyllda luften vid åtskilliga tillfällen. Och när det hela tiden nästan oavbrutet dricks öl och vitt Black Tower-vin i studion leder det ibland till öppen konflikt under den 50 minuter långa dokumentären.

Det är på många sätt en fantastisk dokumentär. Inga intervjuer utan en ren och skär autentisk skivinspelning i Eden Studio i Chiswick, London.
   Det är Edmunds och Lowe i förgrunden medan Billy Bremner, Rockpiles andregitarrist klädd i svart skinnjacka (inomhus!), kommer med små inpass och trummisen Terry Williams i stort sett är tyst hela tiden.
   Edmunds har problem med en av Lowes låtar, ”Endless grey ribbon”, som får honom att brista ut i ett surt:
   - Nick skriver fantastiska låtar. Och så en del inte lika fantastiska. Dom ger han till mig.
   Och Nick svarar med något nedlåtande som får Dave att för en stund lämna studion.
   Programmet slår effektivt sönder myten om att så här jordnära rock’n’roll spelas in live i studion. Vi får följa hur de olika medlemmarna lägger på sina instrument efter varandra och Nick förklarar hur viktigt det är med den höga volymen på trummorna för att åstadkomma livekänslan. Han kan alla studiotricksen men tycker också att spontanitet är viktig.
   - Nail it now. It’s only a bloody guitarsolo, som Nick uttrycker det vid ett tillfälle.

Höjdpunkten på hela programmet är när gitarristen Albert Lee kommer in i studion och ska lägga på ett gitarrsolo, som Dave misslyckats med, på ”Sweet Little Lisa”. Underbarnet Lee går in till synes helt orepeterad och lägger på ett soloparti som tar andan ur alla i hela sällskapet. Efteråt sitter Nick och stirrar tomt rakt ut i luften, Dave skrattar lite nervöst medan de övriga är övertygade om att de varit med om något historiskt.
   Till slut klämmer Nick fram ett ironiskt:
- Jag hör att du har läst min bok om hur gitarrsolon ska spelas.

Rockpile var en alldeles bedårande livegrupp. Från 1976 hade de turnerat sig tajta och var 9 mars 1979, när jag första gången såg dom, på Konserthuset i Stockholm så fantastiskt effektiva att de efter bara en timme på scen, inklusive extralåtar, utan samvetskval kunde lämna ett entusiastiskt publikhav åt sitt öde. Vi var fullt tillfredsställda men hungrade ändå efter mer.
   Konserten kanonstartade med ”Trouble boys”, med Billy Bremner vid mikrofonen, och publiken svarade direkt med stående ovationer som höll i sig under hela konserten. Via låtar som ”I knew the bride”, “Born fighter”, ”You’ll never get me up in one of those”, ”Ju ju man” och ”So it goes” till ”Let’s talk about us”.
   Mindre än ett år senare var gruppen tillbaka i Sverige och premiären på den korta turnén var i Örebro Konserthus och jag kunde från första raden på läktaren konstatera att gruppen inte förflyttat sig framåt så mycket musikaliskt men utökat repertoaren med många läckra låtar. Som exempelvis ”Sweet little Lisa”, ”Switchboard Susan”, ”Crawling from the wreckage” och “Girls talk”.
   Senare samma år, på hösten, kom slutligen en skiva under namnet Rockpile, “Seconds of pleasure”. Ett album som inte kan beskrivas som något annat än en antiklimax. Plötsligt hade gruppen, uppfödd på Chuck Berry och Mickey Jupp, blivit poppiga och snälla och skivan motsvarade inte alls deras rykte som en turnerande rockmaskin.
   Men motsättningarna inom gruppen, mellan främst Nick och Dave, fortsatte och stämningen var inte den bästa när de gav sig ut på ännu en turné i februari 1981 då de spelade på Göta Lejon i Stockholm. Jag var inte där utan fick nöja mig med att några år senare uppleva Dave Edmunds och Nick Lowe göra musikalisk succé med egna band. Och Billy Bremners återkomst i svenska Refreshments på 90-talet blev också ett kärt återseende.

/ Håkan

Den autentiska livekänslan når inte riktigt fram

Postad: 2006-11-29 19:27
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2006.

ULF LUNDELL: Live på Tyrol (Rockhead/Capitol/EMI)

När Ulf Lundell står på scen kräver vi mycket. När han dessutom ger ut konserten på dvd kräver vi om möjligt ännu mer. Det kan bara hända en artist av Lundells dignitet. Som efter 30 år på scen och skiva har så mycket material att välja på att det egentligen är en omöjlighet och tillgodose all smakriktningar hela tiden.
   Jag tror Lundell som person aldrig vill blicka tillbaka och nostalgi existerar inte i hans annars så digra ordförråd. Därför blev den här sejouren med 15 konserter på Tyrol i Stockholm förra hösten inte någon riktig himlastormande återblick på en totalt oöverträffad karriär som jag i min vildaste fantasi hade önskat mig.
   Materialet på dvd:n domineras, precis som under spelningarna, mer av aktuella låtar än gamla älskvärda klenoder. Och dessvärre är det just under de nya låtarna som den här dvd:n är som allra minst intressant.
   Det är inget fel på svänget på de rockiga blueslåtarna, och det blir än mer tryck när fyra blåsare förstärker, men jag skulle kunna byta ut varje ”Lazarus”-låt mot exempelvis ”Hon gör mej galen” (de sista 15 årens största livelåt med Lundell), ”S:t Monica”, ”Skyll på stjärnorna” eller ”Vinterland”, som saknas här, och det hade onekligen blivit bättre.
   Och då begränsar jag bara mina önskemål från de två konserter som finns filmade och här mixats ihop till en hyfsat fungerande, men långtifrån utsökt, konsert. Där kontinuiteten haltar gång på gång. Exempelvis åker västen av och på alldeles för många gånger och när Marcus Olsson står och tackar för sig efter konserten med en saxofon i handen som han aldrig har spelat på under dvd-låtarna blir det nästan löjeväckande.
   Men det är ett bra band Lundell omger sig med och av dvd:ns 28 låtar är det egentligen bara ”Så mycket äldre” som jag har hört bättre live tidigare. Och ”Kapten Kidd”, melodisk och tung, och rariteten ”Och gott öl kom” överraskar stort.
   Filmandet av Lundell-konserten är inget tekniskt vidunder utan det håller sig lugnt och tryggt kring konserttemat. Där den autentiska livekänslan inte riktigt når fram då nästan alla mellansnack, som numera är en egen föreställning i Lundells konserter, är raderade från konsertupptagningen.

/ Håkan

Odödlig pop - på skiva

Postad: 2006-11-28 17:54 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Hej, tänkte bara viska lite idag: Jag gillar ABBA. Jag gillade ABBA. Med tanke på att det idag offentliggjordes att det i Stockholm kommer att öppna ett ABBA the Museum så kanske det till och med är förbjudet att ens fundera på den gamla popkvartetten.
   Men jag kan ändå inte låta bli att beundra den oändliga rad med pophits, över hela världen, som paret Benny Andersson-Björn Ulvaeus med elegans och skicklighet skrev ihop på 70-talet. Odödlig pop i ordets rätta mening.
   Någon stor liveupplevelse var däremot den här gruppen aldrig. 20 oktober 1979, under gruppens andra världsturné, inför ett utsålt Johanneshovs Isstadion (numera populärt kallat Hovet) i Stockholm fanns jag på plats liksom kungligheterna i utvisningsbåset, som då fungerade som vipläktare.

Det jag minns var en maskinell och glättig show där de kända låtarna gick som en röd tråd genom föreställningen. Och så naturligtvis trikåerna, de vitblårandiga kroppsstrumporna, som perfekt matchade scendekoren.
   Nej, då var förupplagan till ABBA, Björn & Benny med kompgrupp, i det tidiga 70-talet ett roligare minne. På scen sprang det faktiskt omkring en liten svart hund och jag tror, om jag minns rätt, att den också figurerar på omslaget till deras ”Lycka”-skiva.
   Bästa ABBA-låt: ”When all is said and done” där Frida är briljant.

/ Håkan

“Love”

Postad: 2006-11-28 16:48
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/11 2006.

The Beatles
Love
(Apple/Parlophone/EMI)


Det är alldeles självklart att ingenting i musikvärlden är heligt. Därför måste vi välkomna gammal musik i en ny dräkt. ”Love” låter delvis som ett Beatles vi aldrig tidigare har hört.
   Den här cirkusmusiken är ju en helt annan konstnärlig produkt än de moderna nymixningarna som släppts i olika sammanhang. Producenten George Martin har, med hjälp av sonen Giles, gjort ny Beatlesmusik av den gamla genom att trixa med de ursprungliga inspelningarna av både använda och oanvända tagningar.
   Det har resulterat i en många gånger spännande mix av Beatlesmusik i 2000-talet som i första hand är gjord för att kompa akrobaterna i Cirque du Soleil men musikaliskt inte är fullt lika akrobatisk och revolutionerande som jag i min vildaste fantasi hade föreställt mig. Många låtar är överraskande orörda. Lite mustigare kanske, toppade med en eller flera ljudsekvenser från andra låtar, och ibland sammanfogade på ett udda sätt.
   Två låtar som avviker från det förväntade är ”While my guitar gently weeps”, med snyggt stråkarrangemang, och faktiskt Ringos slagnummer ”Octopus’s garden”. Men även stämsången på ”Because” är överraskande.
   Men jag kan inte påstå att allt du behöver är ”Love” (All you need is love). Det finns andra samlingar med Beatles som bättre kan ge en rättvis bild av en grupp där kreativiteten var gränslös.

/ Håkan

Skivor ska köpas anonymt på internet

Postad: 2006-11-27 21:10 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Jag är en, vad man populärt kallar, musikfanatiker. Och skivsamlare. Det kan tyckas vara två hobbies som hör ihop eller åtminstone är två grenar på samma träd. Men i mitt fall är skivsamlarintresset fullt av frustrerande och ekonomiskt betungande ögonblick. Med långtifrån enbart musikaliska höjdpunkter.
   Som Beatles-fantast, sedan barnsben, har jag samlat på alla skivor med minsta möjliga samhörighet till de ursprungliga fyra medlemmarna i Liverpool-kvartetten. Det har naturligtvis i många fall gjort att jag upptäckt en massa bra musik och intressanta artister som jag annars aldrig fått upp ögonen (och öronen) för.

Men det finns alltså en baksida på den här hängivna sysselsättningen. Alla skivor som jag köper som jag maximalt spelar en enda gång innan de snabbt och anonymt försvinner in i skivhyllan för att bara stå där och samla damm.
   Jag tänker närmast på all indisk musik som George Harrison hade ett eller annat finger med i spelet. Sitarmästaren Ravi Shankars oändligt långa ragor exempelvis.
   Så finns där alla Paul McCartneys sidoprojekt inom den klassiska musiken eller när han i karriärens början skrev musik till både jazzartisten Chris Barber och bleckblåsarna i Black Dyke Mills Band.

Jag har alltså med hjälp av mitt rabiata intresse till och från under åren hamnat tämligen snett rent musikaliskt. Bland både barnskivor (Bunbury Tails), humor (Monty Python, Cheech & Chong) och soul (Hall & Oates).
   Det här är inget jag pratat högt om eller nämnt i stora folksamlingar så det blir alltid lite förödmjukande när det helt oplanerat kommer på tal i något sammanhang.
   Som senast när jag var i Stockholm och efter en obligatorisk skivbörsrunda i Vasastan kommer in till city igen och träffar min vän Thomas, som jag ofta sammanstrålar med vid Stockholmsbesöken, och han i vanlig ordning vill syna skivinköpen och upptäcker ännu en John Lennon-samling, Jerry Lee Lewis senaste stjärnspäckade skiva ”Last man standing” och höstens Tony Bennett-skiva i den starkt orangefärgade skivpåsen.

- Jerry Lee-skivan är väl helt okej (Thomas gillar gammalgammal rock’n’roll) men har du inte Lennons alla låtar tidigare? Och Tony Bennett? Öaah?
   Då måste jag alltså förklara mig:
   - Ja, du förstår. Ringo Starr är ju med på ett spår på Jerry Lee-skivan. Och Lennon-samlingen ”The US vs John Lennon”, som också är soundtrack till den amerikanska dokumentärfilmen om Johns liv som antikrigsaktivist, har en outgiven liveversion av ”Attica state” (från 1971) och Tony Bennett-skivan ”Duets” har en Paul McCartney-duett som jag inte får missa.

Jag har känt Thomas i över 20 år så han är van men jag kan ändå ana tvivlet och hopplösheten bakom glasögonen när han lätt skakar på huvudet och siktar in sig på den nya Refreshments-samlingen som jag köpt åt honom för 130 kronor i en av skivbörsarna vi passerade.
   För att mildra plågorna lite så nämnde jag aldrig att jag i en annan påse hade Paul McCartneys nya klassiska skiva ”Ecce Cor Meum”. Och en skiva som kom i höstas med jazzfunkfantomerna George Benson och Al Jarreau tänker jag nog aldrig erkänna offentligt. McCartney gör nämligen ett av sin karriärs sämsta beslut när han bestämmer sig för att sjunga på duons version av ”Bring it on home to me”. Funderar på att beställa skivan anonymt på Internet någonstans.

/ Håkan

Cat och en sträng som brast

Postad: 2006-11-24 20:59 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Det var No Music Day i tisdags. Ett Bill Drummond-spektakel som knappast var vida känt i världen eller ens uppmärksammades av någon större promille musiklyssnare. Själv hade jag naturligtvis svårt att hålla mig från musik den här dagen, precis som alla andra dagar, men jag gjorde i alla fall en reflektion, en djupare eftertanke, som minsann inte är vanligen förekommande i mitt liv.
   Jag kom att fundera över en artist som slutade sjunga för 28 år sedan och först nu gjort comeback. I mina öron inte någon speciellt lyckad återkomst men jag har förstått uppmärksamheten och det är sannerligen en stark historia.

Han föddes som Steven Georgiou, av grekiska och svenska föräldrar, och heter nu Yusuf Islam. Men är överlägset mest känd som Cat Stevens fast det är så länge sedan han gav ut en skiva under det namnet.
   Jag hade nog tänkt tiga ihjäl skivan han gav ut nyligen under namnet Yusuf. Islam, som är hans muslimska efternamn kanske är lite för magstarkt i dagens trånga värld, tänkte det stora skivbolaget när de nu slår på den stora trumman för comebacken.

Men de är heller inte sena att i annonseringen påpeka kopplingen med Cat Stevens och just i tidningsannonserna får vi kanske förklaringen till den ganska udda albumtiteln, ”An other cup”. Inte ”Ännu en kopp” utan ”En annan kopp” om jag översätter det ordagrant. På annonsbilden sitter Cat, med grånat stort skägg, mycket riktigt med en annan kopp, helt vit, än den vita koppen med guldrand som återfinns på skivomslaget.
   Det är andra gången i Cats, förlåt Yusufs, karriär som han gör comeback. Efter åren som firad popstjärna på 60-talet (Vem kan glömma bilden där han under en turné sitter inklämd mellan Engelbert Humperdinck och Jimi Hendrix?) blev Cat sjuk i tbc och kom tillbaka 1970 som en djupt personlig singer-songwriter. Med en helt ny röst. En förvandling helt jämförbar med Bob Dylans återkomst efter mc-olyckan några år tidigare.

Han började snart rada upp lågmälda hits och det dröjde inte länge förrän han åter blev kommersiellt framgångsrik och superstjärna. ”Lady d’Arbanville” följdes av ”Father and son” och ”Morning has broken” men hela tiden fanns tvivlet, grubbleriet och de religiösa
funderingarna närvarande.
   Fastän jag troget köpte varje ny Cat Stevens-skiva under de här åren ska jag ärligt erkänna att det snart mer blev följden av en ritual än av musikalisk lockelse. På ”Foreigner” var de engelska folkrockinfluenserna borta och ersatta av amerikanska jazzmusiker och skivorna därefter, ”Buddha and the chocolate box” (gjord av en man som vid den tidpunkten hade muslimska funderingar…) och ”Numbers”, var kort sagt underliga, absurda skivor.

Det hindrade mig ändå inte från att se Cat Stevens live 30 november 1975 på Scandinavium i Göteborg. Det var för övrigt världspremiär på hans turné. En på många sätt oförglömlig upplevelse.
   För det första var scenen på långsidan av ishockeyrinken vilket gjorde allt föredömligt intimt och fullsatt redan vid 7 200 personer. Majikat hette turnén och en inspelning från USA året därpå kom förra året på dvd.

Konsertkvällen inleddes med en trollkarl som var väldigt förtjust i lådor och trollade sina assistenter till tjejer fram och åter hela tiden. För att slutligen ur en helt tom låda trolla fram Cat Stevens. Onekligen en av mina största upplevelser innan en konsert. Möjligen i konkurrens med den gapande engelske poeten John Cooper Clarkes vilda framträdande innan Elvis Costello på Konserthuset i Stockholm några år senare.
   Cat Stevens uppträdande var sedan en finstämd och akustiskt dominerad konsert som givetvis innehöll de obligatoriska låtarna, där ”Morning has broken” var den stora publikfavoriten, men också många ur den nya mystiska repertoaren.
   En konsert som avslutades med ”Bitterblue”, en låt som aldrig fanns med under den amerikanska delen av turnén. Kanske kände den tvivlande och grubblande världstjärnan negativa vibrationer inför just den låten ty i Scandinavium brast en sträng på hans gitarr just då.

/ Håkan

Entré - höjd medelålder!

Postad: 2006-11-23 18:04 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

Jag kanske höjer medelåldern på Kollegiet med ett tiotal år men det är bestämt att jag ska förmedla mina tankar, minnen och aktuella noteringar om musik på det här utrymmet.
   Jag skrev min första skivrecension 1970 och sedan dess har det pågått mer (mycket mer) eller mindre sedan dess. Skivor, konserter, intervjuer och krönikor i dagspress. 700 konserter och mångdubbelt fler skivrecensioner. Hela tiden som frilansjournalist. Har varit i London 20-25 ggr men bara en gång i New York.

Till professionen är jag annonsproducent på mellansvensk dagstidning men har haft ett oförminskat musikintresse både utanför och innanför familjen. Det började med 78:or på familjens radiogrammofon, fortsatte med Tio i Topp på radion, The Beatles på svensk tv 3 november 1963 och Philips rullbandspelare som inspirerande julklapp året efter.
   Då var radion den överlägset största informationskällan för ny musik. Då satt jag med min kära rullbandspelare framför nyhetsprogrammet Pop 64, Pop 65 och så vidare, och bevakade varje halvtimmessändning. USA-listan på onsdagar, Englandslistan på torsdagar och på söndagarna sändes det en timme långa specialprogrammet med helt nysläppt musik som ofta spelades här innan de fanns i skivbutiken.

Med mikrofonen framför transistorradions högtalare kändes varje sändning som en otrolig tripp ut i musikvärlden. Programledarna hette Klas Burling, Leif H Andersson och Lennart Wretlind och var enormt kunniga på området och jag satt i 60-talets sovrum, antecknade och spelade in. Naturligtvis följde jag Tio i Topp, Kvällstoppen (den svenska försäljningslistan) och önskeprogrammet Grammofonhörnan lika noggrant.
   De enda skrivna musiknyheterna fick jag i veckotidningen Bildjournalen. Det fortsatte sedan med riktiga vinylskivor (första egna inköpet var faktiskt ”Sgt Pepper”, helt sant!), engelska musiktidningar och ett alltmer ökat musikintresse. Ett intresse som aldrig svalnat, aldrig kroknat (möjligen med en viss dip månaderna efter mordet på John Lennon 1980) och förmodligen, sjukligt nog, har blivit större än livet självt.

Här på Kollegiet är jag omgiven av, i mina ögon, ungdomar med en oerhörd kreativitet, nyfikenhet och öppenhet som jag får tillbaka i form av energi och gott kamratskap. Som rullar igång mina associationer, mina vinklingar och mitt förhållande till både dagens och gårdagens musik.
   Det kan väl hända att jag ibland blir lite för nördig, för initierat detaljrik och stundtals kommer att koncentrera mig på små obetydliga nyheter. Men allt skriver jag utifrån mig själv, från små korta dagliga nedsläpp till längre retrospektiva krönikor, utan tanke på några som helst kommersiella krav eller bedömningar.

/ Håkan

Timo Räisänen setlist

Postad: 2006-11-17 16:08
Kategori: Setlists

TIMO RÄISÄNEN
Kulturnatten/Konserthuset 17 november 2006

1. My Valentine
2. Gee Whiz
3. Carry me home
4. Don't let the devil
5. Let's kill ourselves a son
6. Mr Saturday
7. Pussycat
8. I'm Indian
9. Fear no darkness

Extralåtar
10. Lovers are lonely
11. With a mask on

/ Håkan

En förtjusande trevlig upplevelse

Postad: 2006-11-14 21:04
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 2006.

KONSERT
Claes Nilsson & the Wheels
Black River
K5, Örebro 12/11 2006


En ytterst lågprofilerad tillställning inför ca 150 personer blev till en USA-inspirerad afton med massor av musik från förr fast materialet nästan uteslutande var original. Karlstadssonen Claes Nilsson med sitt band The Wheels och den mycket exklusiva premiären på det lokala bandet Black River. Och i söndagskvällens båda band fanns det faktiskt en steelguitar och musikaliskt hade de hämtat mycket inspiration i det tidiga 70-talet.
   Jag vet inte om Roadrunners och Strollers definitivt är nedlagda men ur den tillfälliga askan efter de banden reser sig Black River som ett stolt tecken på att rock och country är en mycket fördelaktig mix.
   Mathias Lilja, Henrik Wind och kompani gjorde huvudsakligen originalmaterial som det doftade både Jayhawks, Loosegoats och Whiskeytown om. Och när de avslutade med Merle Haggards ”Sing me back home” så var det svårt att undvika referenser som Flying Burrito Brothers och det en gång magiska mötet mellan Gram Parsons och Keith Richards.
   Mathias kallade det för kalifornisk soul och country med svenskt vemod och jag kan inte uttrycka det bättre själv.
   Lite slarvigt jämförde jag Claes Nilsson med Steve Earle på senaste skivan fast han egentligen har mer gemensamt med den tidiga 70-talsgenren countryrock. Den jämförelsen levde vidare när han och hans band ställde sig på scen och under en timmes tid, uppdelat på två set, bjöd på en mycket habil och hantverksmässigt felfri men lite för musikaliskt polerad insats.
   Det är klart att jag till viss del kan sakna en stor portion originalitet i det gruppen gjorde men Claes Nilssons alla originallåtar är så smart skrivna och så tänkvärt sammanfogade att det slätar över de flesta invändningarna .
   Sedan hörde jag ju att resurserna på scen inte riktigt räckte till för att exakt reproducera skivans fräscha sound. Exempelvis blev körarrangemangen här lite rumphuggna och Claes själv hade inte riktigt utrymme att ge gitarrspelet tillräcklig energi.
   Men det räckte ändå långt för att göra kvällen till en förtjusande fin och trevlig upplevelse.

/ Håkan

Vi var inte inbjudna till något gulligt samkväm

Postad: 2006-11-12 16:31
Kategori: Live-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2006.

ANNA TERNHEIM
TOMAS ANDRSSON WIJ
Konserthuset, Örebro 10 november 2006


Det var nästan för stort, tänker jag direkt efter sista tonen i den rockiga versionen av ”My secret”. Att få uppleva en artist som på några år gått från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol (februari 2004) via uppmärksammade konserter tillsammans med Lars Winnerbäck och Kent och nu plötsligt äger scenen på stora fina Konserthuset. På en konsert som jag sent ska glömma.
   Scendesignen var avancerat futuristisk. Motljus i spindelvävsformationer med stora skuggor på väggar och tak som följd. Och det kunde ibland vara svårt att få ögonkontakt med människorna på scen. Trots teknik och teknologi var Anna Ternheim hela tiden i centrum vare sig det handlade om brustna ballader eller högpotent rockmusik.
   Just pendlandet mellan många olika uttryck, med fötterna stadigt i det mänskligt naturliga som genomgående röd tråd, gjorde Annas hela framträdande så oerhört levande och närvarande.
   Innan konserten fanns det förväntningar så stora att det egna välbefinnandet var i fara och jag vet inte när jag senast bara såg möjligheter, och väldigt få problem, inför en konsert. Sedan kan en konsert i Konserthuset verkligen bygga upp stämningen. Från småpratet i foajén via sorlet i stolsraderna till den stora ödesmättade entrén på scen.
   En låtmässigt väntad inledning, ”Girl laying down”, som ändå överraskade visuellt när Anna kom in i en kreation som såg ut som resterna efter någon Halloween-kväll. I svart huva och elgitarr framför fyra sammanbitna rockkillar. Det såg ut att bli en kväll i rockens svarta tecken. Kunde inte ha mer fel.

Snart åkte huvan av, musiker gick ut och hon stod ensam med sin akustiska gitarr och gjorde ”I’ll follow you tonight” med bara keyboards som komp. För att i nästa sekund, med grabbarna på scen igen, plötsligt öka intensiteten och elektriciteten med låtar som ”Such a lonely soul” och ”French love”, långt från trubadurträsket. Liksom för att visa att vi minsann inte var inbjudna till något gulligt samkväm.
   Så fortsatte det irrationella mönstret genom hela konserten och det fanns aldrig anledning att slappna av eller kunna tänka ut nästa steg. Det är klart att Anna hade ett givet program men konserten kändes många gånger väldigt spontan och oplanerad. Som de ovanligt naturliga och enkla mellansnacken. Där hon under ett lågmält ögonblick kastade ur sig den våghalsiga frågan om publiken hade några önskemål och möttes direkt med ”Shoreline”.
   Men hon klarade sig undan den fällan galant och svarade med en alldeles utsökt men orepeterad version av den udda och obskyra låten ”Wedding song”. Där hon efteråt nästan skämdes för att det lät så bra.
   Hennes senaste skiva, fantastiska ”Separation road”, stod givetvis i centrum på kvällens repertoar där en upparrangerad ”Tribute to Linn”, med Anna på piano, och ”Halfway to Fivepoints” var ädla höjdpunkter. Liksom de något hårdare ”Lovers dream” och ”Feels like sand” som hade bakats ihop med en symfoniskt Pink Floyd-inspirerad sekvens. Inget är Anna främmande.
   Således avslutades konserten med oväntat äldre låtar där publiken till slut fick sina önskelåtar ”Shoreline”, med hela bandet, och ”My secret”, ännu rockigare, och en alldeles andlöst vacker accapellaversion av ”Voice to calm you down” – utan mikrofon!
   Nu är Anna Ternheim en mogen, vuxen men fortfarande utvecklingsbar artist och jag vill, med illa dold stolthet, gärna upprepa vad jag skrev i den här tidningen efter den där legendariska Klubb Söndag-spelningen 2004: ”Jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.”

Andreas Dahlbäck, trummor och sång
Jerker Odelholm, bas
Staffan Andersson, gitarr
David Nyström, keyboards och sång

Anna Ternheims låtar:
(Intro)
Girl laying down
Today is a good day
Better be
I’ll follow you tonight
Such a lonely soul
Bring down like I
French love
Wedding song
Nights in Goodville
To be gone
One to blame
Tribute to Linn
Lovers dream
Feels like sand
Halfway to Fivepoints
Calling love
Shoreline
Voice to calm you down
My secret

Tomas Andersson Wijs låtar:
Landet vi föddes i
De gröna vagnarna
Sanningen om dig
En svensk rockstjärnas död
Du skulle ha tagit det fel
Hälsingland (NY)

/ Håkan

Mitt minne sitter mer i fötterna än i huvudet

Postad: 2006-11-10 13:34
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2006.

Jag är väldigt avundsjuk på personer som får en idé och aldrig tappar fokus fast det drar ut på tiden. Och sedan genomför hela projektet och slutligen når målet med allting. Själv är jag varken entreprenör eller projektledare utan står gärna med uppslag och idéer och agerar hellre bollplank än att sitta som spindeln i nätet. En kompis till mig, vi kan kalla honom Lars-Åke, ger ut en bok i januari och befinner sig just nu i slutspurten med korrigeringar och indexering. Det är vad jag kallar ett avundsvärt projekt.
   Det kan ha varit för en två, tre år sedan när han presenterade idén för mig. Mycket intressant, mycket initierat och väldigt passionerat berättade han att boken skulle handla om London och dess musikaliska utveckling på 60-talet. Och att boken främst skulle fungera som en turistguide, med olika vandringsstråk runt viktiga adresser i London, med både intressanta anekdoter, kartor, tidningsklipp och gamla fotografier.
   Med utgångspunkt i den engelska rhythm & bluesen, med namn som Rolling Stones, Pretty Things och John Mayall’s Bluesbreakers, har projektet växt och utvidgats med namn som Kinks, Small Faces och Beatles.
   Jag har under åren följt Lars-Åkes arbete på nära håll. Fått rapporter om hur kontakter knutits med kontakter, hur han har letat upp betydelsefulla personer som suttit på viktiga uppgifter och hur han, framförallt, genom ett idogt och tidskrävande letande i otaliga böcker och årgångar av gamla musiktidningar samlat fakta till den minutiöst researchade boken.
   Men främst har jag imponerats av Lars-Åkes osvikliga minne för detaljer. Han kan spontant rabbla en anekdot från ett visst datum på ett visst ställe och exakt beskriva vad personerna sa till varandra och varför. Sån är inte jag.

När jag läser böcker och tidningar i ämnet suger jag gärna åt mig informationen men det tycks som hårddisken i hjärnan är full och jag får istället koncentrera mig på var jag läst det och hur jag ska kunna leta upp det vid behov. Det är som om minnet sitter mer i fötterna än i huvudet.
   Jag har ännu inte sett något provtryck på boken men jag är övertygad om att boken både visuellt och innehållsmässigt håller en mycket god kvalité ty bokförlaget, som ger ut boken, är ett av Sveriges mest seriösa med många praktverk till presentböcker i musikgenren på sitt samvete.
   Ja, London. Det blev, inte så överraskande kanske, en liten sväng till London för en månad sedan. Jag menar, vem vill inte uppleva några sköna oktoberdagar i storstadens oavbrutet högt uppdrivna tempo, gränslösa trafikhets och en trängsel som bara kan överträffas av London i december. Att skönheten sedan skymdes av återkommande korta och längre regnskurar får man liksom med på köpet. Vilket gjorde pub-, bokaffärs-, skivbutiks- och museumsbesöken lite mer frekventa än vanligt.
   Time Out, aktivitetsbibeln för alla London-besökare, hade då ett tema kring de bästa sångerna om London. Med alla de självklara valen ”Waterloo sunset”, ”Itchycoo park”, ”London calling” och ”A rainy night in Soho”. Men jag saknade en låt, Elvis Costellos ”London’s brilliant parade”, en alldeles underbar skildring i ord, musik och tradition av den stad i världen jag kommit att älska allra mest.

/ Håkan

Denison gav underhållning ett seriöst ansikte

Postad: 2006-11-03 21:02
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/11 2006.

DENISON WITMER
J TILLMAN
FAMILIAR FACES

Folkets hus/Café Deed, Örebro 1/11 2006


Det var en av vinterns första iskalla kvällar, en perfekt passande tid att söka värme och gemenskap. Och i Folkets Hus källare i Café Deeds regi var det lätt att finna både det ena och det andra. Det påminde om en Klubb Söndag-kväll, inklusive intimitet, fast det varken var söndag eller Strömpis. Men flera av killarna bakom den numera tyvärr insomnade söndagsklubben sågs i publiken och på scen som huvudartist stod just Denison Witmer, Philadelphia-killen som gjorde ett gästbesök här i Örebro en söndag våren 2004.
   Dags för storslagen repris och dags för klassisk amerikansk singer/songwriter-pop av den lågmälda och personliga sorten. Ja, Denisons musik kanske inte är så utpräglat personlig men väldigt mänsklig och naturlig. Däremot så typiskt lågmäld att det var omöjligt att missa känslan, det vänliga uppsåtet och de små variationerna i den enastående klangen som uppstod mellan en ensam röst, en akustisk gitarr och några avklädda textrader.
   Men den här vinterkvällen hade, efter en ren Klubb Söndag-modell, mer att erbjuda. Med både ett lokalt förband, Familiar Faces, och ytterligare en amerikansk lågmäld trubadur, J Tillman från Seattle, som är ännu mer okänd i det här landet än Witmer.
   Tillman, som egentligen heter Josh i förnamn men tycker nog namnet är överrepresenterat bland amerikanska sångare, spelade också på de vemodiga känslosträngarna i sina musikaliskt nästan stillastående sånger. Men där finns också mängder av nylonsträngad skönhet, rent av vackra harmoniföljder som den här kylslagna kvällen verkligen värmde mitt hjärta.
   Denison kom, liksom Tillman innan, naturligt in på den komiska ådran under sina underhållande mellansnack, för att spräcka upp den lite högtidliga atmosfären i publiken, när han drog både anekdoter och dråpliga historier som jag uppfattade som helt sanna.
   Sedan fortsatte sångerna, främst från det senaste albumet ”Are you a dreamer?”, och snacket avlösa varandra under nästan en timme. Då han lyckades ge underhållning ett seriöst ansikte tillsammans med många läckra sånger från hans alltmer uppmärksammade repertoar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2006 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.