Blogginlägg

Vi var inte inbjudna till något gulligt samkväm

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2006.

ANNA TERNHEIM
TOMAS ANDRSSON WIJ
Konserthuset, Örebro 10 november 2006

Det var nästan för stort, tänker jag direkt efter sista tonen i den rockiga versionen av ”My secret”. Att få uppleva en artist som på några år gått från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol (februari 2004) via uppmärksammade konserter tillsammans med Lars Winnerbäck och Kent och nu plötsligt äger scenen på stora fina Konserthuset. På en konsert som jag sent ska glömma.
   Scendesignen var avancerat futuristisk. Motljus i spindelvävsformationer med stora skuggor på väggar och tak som följd. Och det kunde ibland vara svårt att få ögonkontakt med människorna på scen. Trots teknik och teknologi var Anna Ternheim hela tiden i centrum vare sig det handlade om brustna ballader eller högpotent rockmusik.
   Just pendlandet mellan många olika uttryck, med fötterna stadigt i det mänskligt naturliga som genomgående röd tråd, gjorde Annas hela framträdande så oerhört levande och närvarande.
   Innan konserten fanns det förväntningar så stora att det egna välbefinnandet var i fara och jag vet inte när jag senast bara såg möjligheter, och väldigt få problem, inför en konsert. Sedan kan en konsert i Konserthuset verkligen bygga upp stämningen. Från småpratet i foajén via sorlet i stolsraderna till den stora ödesmättade entrén på scen.
   En låtmässigt väntad inledning, ”Girl laying down”, som ändå överraskade visuellt när Anna kom in i en kreation som såg ut som resterna efter någon Halloween-kväll. I svart huva och elgitarr framför fyra sammanbitna rockkillar. Det såg ut att bli en kväll i rockens svarta tecken. Kunde inte ha mer fel.

Snart åkte huvan av, musiker gick ut och hon stod ensam med sin akustiska gitarr och gjorde ”I’ll follow you tonight” med bara keyboards som komp. För att i nästa sekund, med grabbarna på scen igen, plötsligt öka intensiteten och elektriciteten med låtar som ”Such a lonely soul” och ”French love”, långt från trubadurträsket. Liksom för att visa att vi minsann inte var inbjudna till något gulligt samkväm.
   Så fortsatte det irrationella mönstret genom hela konserten och det fanns aldrig anledning att slappna av eller kunna tänka ut nästa steg. Det är klart att Anna hade ett givet program men konserten kändes många gånger väldigt spontan och oplanerad. Som de ovanligt naturliga och enkla mellansnacken. Där hon under ett lågmält ögonblick kastade ur sig den våghalsiga frågan om publiken hade några önskemål och möttes direkt med ”Shoreline”.
   Men hon klarade sig undan den fällan galant och svarade med en alldeles utsökt men orepeterad version av den udda och obskyra låten ”Wedding song”. Där hon efteråt nästan skämdes för att det lät så bra.
   Hennes senaste skiva, fantastiska ”Separation road”, stod givetvis i centrum på kvällens repertoar där en upparrangerad ”Tribute to Linn”, med Anna på piano, och ”Halfway to Fivepoints” var ädla höjdpunkter. Liksom de något hårdare ”Lovers dream” och ”Feels like sand” som hade bakats ihop med en symfoniskt Pink Floyd-inspirerad sekvens. Inget är Anna främmande.
   Således avslutades konserten med oväntat äldre låtar där publiken till slut fick sina önskelåtar ”Shoreline”, med hela bandet, och ”My secret”, ännu rockigare, och en alldeles andlöst vacker accapellaversion av ”Voice to calm you down” – utan mikrofon!
   Nu är Anna Ternheim en mogen, vuxen men fortfarande utvecklingsbar artist och jag vill, med illa dold stolthet, gärna upprepa vad jag skrev i den här tidningen efter den där legendariska Klubb Söndag-spelningen 2004: ”Jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.”

Andreas Dahlbäck, trummor och sång
Jerker Odelholm, bas
Staffan Andersson, gitarr
David Nyström, keyboards och sång

Anna Ternheims låtar:
(Intro)
Girl laying down
Today is a good day
Better be
I’ll follow you tonight
Such a lonely soul
Bring down like I
French love
Wedding song
Nights in Goodville
To be gone
One to blame
Tribute to Linn
Lovers dream
Feels like sand
Halfway to Fivepoints
Calling love
Shoreline
Voice to calm you down
My secret

Tomas Andersson Wijs låtar:
Landet vi föddes i
De gröna vagnarna
Sanningen om dig
En svensk rockstjärnas död
Du skulle ha tagit det fel
Hälsingland (NY)

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.