Blogginlägg

En bedårande livegrupp

Postad: 2006-11-29 21:25 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor



Min vän Jan-Ola (bilden med autografer är hans), cineast och serietecknarfantast, har också ett genuint musikintresse som tar sig många udda uttryck. Han är fyra år yngre än mig, faktiskt exakt på dagen, men har på sätt och vis ett än mer vuxet musikintresse. Han har idoler som Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry och de namnen tillhör väl hörnstenarna i vad man kan kalla klassisk 50-tals-rock.
   Det var inte det jag skulle berätta, egentligen, men Jan-Olas namn kommer nog förekomma ett antal gånger i den här spalten. Det är både han och jag rädda för ty vi har tillsammans upplevt ett och annat musikaliskt oförglömligt. Jan-Ola har förresten köpt biljett till Chuck Berry-konserten i Göteborg i slutet på januari och känner jag honom rätt så skulle han nog väldigt gärna vilja sikta in sig på något av Jerry Lee Lewis framträdanden i Sverige nästa år.
   Jag tror han såg Jerry Lee på Konserthuset i Stockholm någon gång under 80-talet. Då den stackars Basse Wickman agerade förband inför en publik som var hängivna Jerry Lee-fans. Men det var inte heller det jag skulle berätta.

Med de musikaliska rötterna i 50-talet så är steget inte så långt till Dave Edmunds och Rockpile och förra veckan kom Jan-Ola och överräckte en bränd dvd med Rockpile-inspelningar. Han hade köpt den på Ebay men inte för några fantasisummor och det visade sig vara en bränd kopia och Jan-Ola fick snart ett meddelande från Ebay att säljaren nu var blockerad.
   Men det brydde sig varken jag eller Jan-Ola om. Vi ville se ett klassiskt tv-program med Rockpile från 1979. En dokumentär som utspelar sig uteslutande i skivstudion under inspelningarna till vad som skulle bli varsin soloplatta med Dave Edmunds och Nick Lowe.
   Det var ju så att Rockpile under nästan alla sina år som turnerande gäng inte hade något eget skivkontrakt då Edmunds och Lowe hade både olika skivbolag och olika managers. Vilket försvårade och helt enkelt förhindrade en skiva under gemensamt namn.
   Det engelska programmet är döpt till ”Born fighters” efter Nick Lowes låt ”Born fighter” och är det något som genomsyrar stämningen i studion är det just smågnabbet och pikarna som far genom den rökfyllda luften vid åtskilliga tillfällen. Och när det hela tiden nästan oavbrutet dricks öl och vitt Black Tower-vin i studion leder det ibland till öppen konflikt under den 50 minuter långa dokumentären.

Det är på många sätt en fantastisk dokumentär. Inga intervjuer utan en ren och skär autentisk skivinspelning i Eden Studio i Chiswick, London.
   Det är Edmunds och Lowe i förgrunden medan Billy Bremner, Rockpiles andregitarrist klädd i svart skinnjacka (inomhus!), kommer med små inpass och trummisen Terry Williams i stort sett är tyst hela tiden.
   Edmunds har problem med en av Lowes låtar, ”Endless grey ribbon”, som får honom att brista ut i ett surt:
   - Nick skriver fantastiska låtar. Och så en del inte lika fantastiska. Dom ger han till mig.
   Och Nick svarar med något nedlåtande som får Dave att för en stund lämna studion.
   Programmet slår effektivt sönder myten om att så här jordnära rock’n’roll spelas in live i studion. Vi får följa hur de olika medlemmarna lägger på sina instrument efter varandra och Nick förklarar hur viktigt det är med den höga volymen på trummorna för att åstadkomma livekänslan. Han kan alla studiotricksen men tycker också att spontanitet är viktig.
   - Nail it now. It’s only a bloody guitarsolo, som Nick uttrycker det vid ett tillfälle.

Höjdpunkten på hela programmet är när gitarristen Albert Lee kommer in i studion och ska lägga på ett gitarrsolo, som Dave misslyckats med, på ”Sweet Little Lisa”. Underbarnet Lee går in till synes helt orepeterad och lägger på ett soloparti som tar andan ur alla i hela sällskapet. Efteråt sitter Nick och stirrar tomt rakt ut i luften, Dave skrattar lite nervöst medan de övriga är övertygade om att de varit med om något historiskt.
   Till slut klämmer Nick fram ett ironiskt:
- Jag hör att du har läst min bok om hur gitarrsolon ska spelas.

Rockpile var en alldeles bedårande livegrupp. Från 1976 hade de turnerat sig tajta och var 9 mars 1979, när jag första gången såg dom, på Konserthuset i Stockholm så fantastiskt effektiva att de efter bara en timme på scen, inklusive extralåtar, utan samvetskval kunde lämna ett entusiastiskt publikhav åt sitt öde. Vi var fullt tillfredsställda men hungrade ändå efter mer.
   Konserten kanonstartade med ”Trouble boys”, med Billy Bremner vid mikrofonen, och publiken svarade direkt med stående ovationer som höll i sig under hela konserten. Via låtar som ”I knew the bride”, “Born fighter”, ”You’ll never get me up in one of those”, ”Ju ju man” och ”So it goes” till ”Let’s talk about us”.
   Mindre än ett år senare var gruppen tillbaka i Sverige och premiären på den korta turnén var i Örebro Konserthus och jag kunde från första raden på läktaren konstatera att gruppen inte förflyttat sig framåt så mycket musikaliskt men utökat repertoaren med många läckra låtar. Som exempelvis ”Sweet little Lisa”, ”Switchboard Susan”, ”Crawling from the wreckage” och “Girls talk”.
   Senare samma år, på hösten, kom slutligen en skiva under namnet Rockpile, “Seconds of pleasure”. Ett album som inte kan beskrivas som något annat än en antiklimax. Plötsligt hade gruppen, uppfödd på Chuck Berry och Mickey Jupp, blivit poppiga och snälla och skivan motsvarade inte alls deras rykte som en turnerande rockmaskin.
   Men motsättningarna inom gruppen, mellan främst Nick och Dave, fortsatte och stämningen var inte den bästa när de gav sig ut på ännu en turné i februari 1981 då de spelade på Göta Lejon i Stockholm. Jag var inte där utan fick nöja mig med att några år senare uppleva Dave Edmunds och Nick Lowe göra musikalisk succé med egna band. Och Billy Bremners återkomst i svenska Refreshments på 90-talet blev också ett kärt återseende.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2006 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.