Blogginlägg

Lindgren bjöd på spännande arrangemang

Bilder: Carina Österling
Foto: Olle Unenge

RICHARD LINDGREN BAND
Mortens Café, Ystad 6 augusti 2021
Konsertlängd: 19:07-20:02 och 20:29-21:13 (55+44=99 min)
Min plats: Sittande ca 40 m svagt vänster om scenen.

KRAFTIGA BIVERKNINGAR EFTER ANDRA vaccinsprutan för artisten, bara ett dygn innan konserten i Ystad, höll på att stjälpa hela arrangemanget med Richard Lindgrens konsert. Men Richard är ingen man som kastar in handduken i första taget så det var med stor glädje och tillfredsställelse vi fick uppleva ännu en imponerande uppvisning i kategorin personlig rock på svenska.
   Bara en vecka innan Ystadsspelningen hade Lindgren och hans band genomfört sin första konsert tillsammans på nästan ett år så en viss form av ringrost kanske kunde skönjas men även den udda kryddan kan alltid vändas till något positivt i Richards fall. Richard är ju en unik artist där stundens ingivelse och närvarokänsla verkligen kan lyfta framförandet till något speciellt.
   Apropå ringrost kan jag berätta att den även finns hos han som sitter och författar de här raderna. Det är ju trots allt typ 10 månader sedan jag senast rapporterade/recenserade en livekonsert på Håkans Pop.
   Det är naturligtvis alldeles speciella förhållanden för alla artister som just nu återvänder till liveverksamhet och ställer sig på scen efter år av dämpad aktivitet. Men det behövdes inte många minuter innan Richard och hans band, som till och från kallas Grand Jubilee och är en blandning av ung engagerad energi och cementerad rutin (Magnus Nörrenberg på keyboards), levererade singer/songwriter-rock av hög kvalité.
   Grand Jubilee är också titeln på det album som Richard och hans band jobbat med i tre år och nu äntligen fått ett planerat releasedatum i höst. Jag får återkomma med närmare detaljer, vid en ”audiens” hemma hos artisten i lördagsftermiddag fick jag exklusiv förlyssning, ty kvällens liverepertoar var till nästan hundra procent byggd på välkänt material framfört med uppenbar nyvaccinerad energi. I ofta långa, flexibla och uppgraderade versioner som inte på något sätt doftade gammalt eller unket.
   Nej, det fanns gott om musikaliska höjdpunkter som ger en föraning om en spännade framtid för Richard och hans musik och ett låtskriveri som håller på att varva upp på många olika sätt. Dels tillsammans med Grand Jubilee-bandet, dels ett mindre sammanhang där han återupptagit samarbetet med Simon Nyberg (som efter en Malmö-sejour flyttat tillbaka till Stockholm) och dels ett nytt samarbete med den gamle vännen/producenten Fredrik Savbrant. Tillsammans med alla pandemilättnader ser vi framåt mot nya kreativa Richard Lindgren-tider.
   Men som sagt, konserten i fredags var innehållsmässigt till 10/11-delar redan utgivet låtmaterial. Kanske en liten besvikelse för mig som i alla stunder älskar nytt, överraskande och spännande. Men å andra fick jag uppleva musik, arrangemang och inspirerade musiker på scen som påtagligt befann sig i nuet och till varje pris med ambitiösa medel ville uppgradera varje detalj i det välkända materialet till något nytt och spännande. Som gärna tog ut svängarna och gav det gamla materialet en ansiktslyftning som visar vägen framåt och inte tillbaka.

MED ETT OFTA GRYMT SOUND I gitarren (Jocke Svensson), attackerande rytmer i Christoffer Olssons trummor, en trygg bas och den ständigt spektakuläre Nörrenberg, som också sjöng med fritt, i en viss huvudroll bidrog bandet till att flytta Richards låtar framåt. Som lyfte singer/songwriter-låtarna uppåt till rockmusikstatus, från americana till ren rockmusik.
   Kanske var ringrosten och vaccinbiverkningarna lite väl tydliga i inledningslåten ”Dead man”, som efter en smygande start utvecklades till ett energisk crescendo med Nörrenberg i ännu en huvudroll, där Richard med en smått grymtande röst mer än någonsin framstod som Skånes svar på Tom Waits. I ett livesound som var av yttersta kvalité där sång och varje instrument klockrent skapade ett både underhållande och spännande sound.
   Om inledningen var lite smygande på lätta steg så var fortsättningen desto mer rakt imponerande. Där till och med så gammal skåpmat som en nyarrangerad ”Five pints and a wink from Gwendolyn”, Richards kanske största ”hitlåt” som har varit på väg ut från liverepertoaren många gånger, blev en happening med reciterat dramatiskt intro och inspirerat gitarrsolo.
   Det fanns gott om ytterligare höjdpunkter i konserten, både bland det traditionellt gamla Lindgren-materialet och nyare repertoar. Innan konserten utlovade Richard en kortare version av den i original 11 minuter långa ”How long” (som han i vanlig ordning tillägnade min fru Carina) men där Nörrenberg och de andra musikerna fick feeling och till allas överraskning (inklusive Richard) sträckte sig låten till 13 fantastiska minuter.
   Kvällens stora bidrag från det kommande albumet, ”Big fat nothing”, blev en långdragen men hela tiden intressant inledning på andra set. Började med ödesmättade trummor, fortsatte med långa svävande musikaliska sekvenser med keyboards och elgitarr (som i mina öron stundtals ekade Pink Floyd!) som ledde fram till sång och ett i övrigt dramatiskt arrangemang.
   Där nådde konserten sin högsta spännande nivå men andra set blev en härlig blandning av gammalt och nytt och pendlade mellan den klart äldsta låten i kvällens repertoar, ”Goodbye Rosie”, och den nervkittlande ”Death & love”, titellåten på senaste albumet. Och en av mina stora favoriter från senare år, ”Dunce's cap”.
   Och setet avslutades med ännu en äldre låt, ”Back to Brno”, som liksom många andra av konsertens låtar hade fått ett helt förändrat arrangemang och blev på ett helt naturligt sätt också finallåt som lite snopet inte kunde följas av någon extralåt.


Dead man
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Cinghiale grin song
Trouble in the garden
How long

Paus

Big fat nothing
Dunce's cap
Goodbye Rosie
Death & love
Back to Brno

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.