Blogginlägg

ALL TIME BEST: #111-120

ALL TIME BEST #111: THE STROKES: ”Is this it” (RCA, 2001)
ALL TIME BEST #112: OLLE LJUNGSTRÖM: ”Det stora kalaset” (Telegram, 1998)
ALL TIME BEST #113: DON HENLEY: ”I can’t stand still” (Asylum, 1982)
ALL TIME BEST #114: NEIL YOUNG: ”Rust never sleeps” (Reprise, 1979)
ALL TIME BEST #115: THE BEACH BOYS: ”Pet sounds” (Capitol, 1967)
ALL TIME BEST #116: SOLOMON BURKE: ”Don’t give up on me” (Fat Possum/Anti-, 2002)
ALL TIME BEST #117: DILLARD & CLARK: ”The fantastic expedition of Dillard & Clark” (A&M, 1968)
ALL TIME BEST #118: ROBERT PLANT | ALISON KRAUSS: ”Raising sand” (Rounder/Decca, 2007)
ALL TIME BEST #119: ROBBIE ROBERTSON: ”Storyville” (Geffen, 1991)
ALL TIME BEST #120: TOM RUSH: ”The circle game” (Elektra, 1968)


PÅ PLACERINGARNA MELLAN 111 OCH 120 möts skivor från 60- till 00-talet och helheten blir ännu en brokig samling musikstilar. Från den modernt intensivt rockiga gruppen Strokes till singer/songwriter-pop med Tom Rush. Från Sveriges kanske mest personlige låtskrivare, Olle Ljungström, till USA:s lika personlige låtskrivare, Robbie Robertson. Och från en av 60-talets mest klassiska album, Beach Boys ”Pet sounds”, till en modern klassiker där en lågmäld Robert Plant möter den unga Alison Krauss.
   Det är inte bara den faktiskt rätt ojämna ”Pet sounds” som har fått en degraderad status i mina öron. Även Neil Youngs ”Rust never sleeps”, en milstolpe i musikhistorien, har fått en undanskymd roll när fantastiska album skall rangordnas på ett nästan omöjligt vis.
   Eagles-medlemmen Don Henley lyckades perfekt med sitt första soloalbum, soulikonen Solomon Burke gjorde, med hjälp av en rad skickliga låtskrivare (Elvis Costello, Nick Lowe, Bob Dylan, Brian Wilson med flera) en storartad comeback på 00-talet och The Band-profilen Robbie Robertson gjorde ett rejält personligt soloalbum.
   Tom Rushs ”The circle game” är en liten glömd pärla i singer/songwriter-genren. Ett album som jag fram till nu, när jag ska försöka sammanfatta musikhistorien, haft minimal koll på. Men i elfte timmen upptäckte jag en skiva av oväntad kvalité. Dels har han fyllt sitt album med tidiga versioner av James Taylors, Joni Mitchells och Jackson Brownes exklusiva låtar plus hans egen numera nästan legendariska låt ”No regrets”.
   Gene Clark har blivit en återuppfödd favorit när jag har närmat mig hela pophistorien på nära håll. Han debuterade i de stora sammanhangen med Byrds, gjorde en ganska allmängiltig solodebut men blommade upp på ett anmärkningsvärt sätt i duon Dillard & Clark.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.