Blogginlägg

Sommar 2021: Poddar

Frank Sjöström och Lollo Andersson gör den bästa (och enda) lokala musikpodden, Pop-poden i Örebro, med tyngdpunkt på den lokala musikscenen under 60-talet.

ATT LYSSNA PÅ PODDAR KRÄVER SIN FRITID ty det tar många timmar, många lediga dagar och många lättjefulla veckor att ta sig igenom favoriterna i genren vars utbud jag lättast hittar på Spotify. Det är som gamla hederliga radioprogram men...: 1. Inga fasta sändningstider i tablån. 2. Inga hårt strikta sändningstider. 3. Lättillgängliga under alla dygnets timmar. Program fyllda med ymniga samtal, intervjuer eller berättelser som jag omöjligt kan missa. Till slut älskar jag verkligen det nördiga och frejdiga sätt att vidarebefordra information som inte ger vika för kravet att kortfattat berätta sin story.
   Nej, i poddar finns det allt annat än stress och med oändliga stickspår som utvikning från ämnet som nästan är mer regel än undantag. Jag älskar formen och under sommarkvällar på balkongen kunde jag verkligen låta mig sväva iväg och lyssna på ämnen/artister jag inte visste att jag var intresserad av. Här fanns personliga historier kring människor jag inte trodde skulle vara så intressanta och det blev djupgående diskussioner in i minsta detalj när någon expert i ämnet möter en programledare som är nyfiken, lagom påläst och älskar att få höra nya detaljer i ämnet.

DEN SENARE BESKRIVNINGEN gäller min senaste poddfavorit, Snedtänkt med Kalle Lind som underhållande programledare. Jag har länge tänkt börja lyssna på Snedtänkt, som egentligen är ett radioprogram på Sveriges Radios P1, men bekvämt nog finns tillgängligt ”där poddar finns” som de lite träffande brukar uttrycka det. Det är många i min vänkrets som tipsat om Kalles podd/radioprogram men jag har liksom inte fått det så kallade arslet ur vagnen förrän nu i somras.
   Det blev tyvärr ett dödsfall i den svenska artistbranschen som till slut lockade mig till Snedtänkt, programmet om Peps som jag med otroligt intresse lyssnade igenom några dagar efter den skånske bluesreggae-artistens frånfälle. Där fick jag hans historia i ett mycket underhållande och härligt faktaspäckat format och med lite sned humor ty programmet härstammnade från våren 2021, bara några månader innan Peps avled.
   Bisittaren Göran Holmquist, som jag känner igen som en mycket rutinerad musikjournalist och i sammanhanget var ansvarig för den tämligen aktuella boken om Peps, ”Spela för livet”. Han var perfekt i rollen som historieberättare härligt påhejad av Lind som också kunde sin historia men inte alls så detaljerat. Det blev en underbar tid (1 timme och 36 min) som förklarade mycket av Peps långa men också i omgångar mycket hemliga karriär.
   Peps-programmet fick mig att skrålla tillbaka i arkivet för Snedtänkt och det fick mig att plötsligt bli intresserad av allt möjligt och inte bara favoritmusik. Av någon anledning, som jag inte minns varför, började jag lyssna på programmet med Bernt Andersson, Göteborgsmusikern med en lång karriär bakom sig, som hade ett perfekt minne och en lättsam berättarteknik. Han tog oss lyssnare med i 70-talets musikhistoria, ofta med Göteborgsanknytning, där namn droppades, årtal fastslogs med lätthet och med ett otroligt självförtroende berättade han var och när allting skedde.
   Efter några veckor hade jag klämt ytterligare ett antal program på Snedtänkt. Allt från Pierre Isacsson(!?), programmnet om kvällstidningskriget, Robert Zero Karl Oskar Broberg, Peter Himmelstrand(!?), Nationalteatern (med Med Reventberg som gäst), ABBA pre-ABBA, Monty Python och Björn Afzelius.
   Allt har varit lika intressant, kanske inte programmet om Afzelius som ägnade all tid till hans texter och Fredrik Lindström var lite för pratigt entusiastisk om den intressanta tiden om ABBA innan ABBA.
   Men i Snedtänkts gränslösa utbud, som gräver sig djupare än något lexikon någonsin kan göra, har jag mycket att upptäcka. På tur har jag program om Bernt Dahlbäck, två program om skivbolaget Silence, Kal P Dal och om 60-talets schlager.

SNEDTÄNKT VAR INTE MIN FÖRSTA poddupplevelse. Premiären inträffade för många år sedan när klassikern Värvet tog över mitt liv på en Medelhavs-semester för en herrans massa år sedan. När man under tråkiga soliga heta förmiddagar ville få lite mening med livet samlade jag på mig ett antal Värvet-program. En programform som också, liksom Snedtänkt, är intervjuer/samtal som helt utan stress får svar på frågorna där Kristoffer Triumf också är så pass påläst att de spontana följdfrågorna ofta blev mer intressanta än originalmanus. På den tiden var programmet ett nytt och modernt format.
   Numera kan jag väl tycka att urvalet gäster svalnat något enligt mitt eget intresse men jag minnns tydligt program med gäster som Per Gessle, Erik Niva, Jonas Inde och många andra. Och naturligtvis det otroligt gripande programmet med Kristian Gidlund.

EN AV ÅRETS NYKOMLINGAR I DEN svenska poddvärlden, Poddkarusellen, tog paus över sommaren men var från start i våras ett illa förutbestämt snack som inte så sällan blev ett hackande på varandra. Men med Mauro Scossos hjälp blev det trots allt givande med en lagom dos av självupplevd historia och småkomiska berättelser som i en lössläppt form försöker minnas. Men Plura har ju ett miserabelt minnen medan Mauro försöker leda resonemanget framåt och lyckas ibland, misslyckas ibland. Ett lättsamt och pratigt och vardagligt avslappnat program på närmare en timme som ger lyssnarna en mening för stunden men som också kanske blir lite för profillöst när resonemanget bara slutar med ett frågetecken.

EN ANNAN SEN NYKOMLING I poddvärlden är Hundåren där Tomas Andersson Wij bjuder in artister som någon gång i sina karriärer haft några så kallade hundår utan uppmärksamhet, utan framgångar och berättar om de sura åren utan publik. Trots det negativa ämnet är det otroligt underhållande att lyssna på.
   Med Tomas journalistiska bakgrund är programnmen otroligt väl förbereddda och noggrant planerade när artisterna öppnar sig i det ibland pinsamma ämnet att berätta om att vara bortglömd och inte längre vara efterfrågad. Det blir intressant och underhållande på samma gång och jag har lyssnat på flera höjdpunkter i serien och favoriter är även här Per Gessle (året innan Roxette), Mauro Scocco, Magnus Uggla, Niklas Strömstedt, Tomas Andersson Wij själv och två(!) program med Peter LeMarc. Och bland första säsongens gäster har jag kvar att lyssna till Nina Persson, Stefan Sundström och Eric Gadd.

SEDAN SENA HÖSTEN 2019 FINNS det också en lokal musikpodd, Pop-poden i Örebro, som är rena motsatsen till ovannämnda Hundåren. Rent journalistiskt har Pop-poden nästan misslyckats med allt men där innehållet ändå blir så intressant via sitt val av gäster.
   Programledarna Hasse ”Lollo” Andersson och Frank Sjöström är entusiastiska och försöker minnas men det går inte alltid så bra i deras intervjuer som ofta varken följer en kronologisk linje eller har någon särskilt faktaspäckad elegans. Programkvalitén beror nästan helt och hållet på vilken gäst de har valt.
   De bästa gästerna har varit Lasse Wellander och Mats Norrefalk som var så oerhört förberedda och kunde hålla låda och på egen hand berätta sin historia och om sina upplevelser. Jag har själv varit gäst i programmet och kan väl inte skryta med att jag gjorde någon succé eftersom jag fungerar bäst när jag får relevanta frågor och med hjälp kan lotsas fram till ett svar i eventuell intressant riktning.
   Jag har ändå lyssnat med intresse på varje nytt avsnitt och Andersson/Sjöström har verkligen grävt upp många obskyra namn ur Örebros gamla pophistora som får här sin chans att berätta om sin sedan länge allmänt bortglömda karriär. Förutom ovan nämnda gäster vill jag också rekommendera programmen med Göran Fristorp (premiärprogrammet), konsertarrangören Cai Clevic, dj Stickan Svärd, trummisen Lars Sjögren, välkände Staffan Ernestam, skivaffärsägaren Alex Royal, Mats Örbrink (som skapade Power House), Mats Ronander, Karin Wistrand, organisten Mats Strömberg och gitarristen Finn Sjöberg.

SEDAN SKA VI INTE GLÖMMA ALLA Sommar-program som i ett enormt arkiv ligger där och väntar på att jag ska lyssna. Jag tittar mer i arkivet bland gamla program än de helt aktuella. Där namn som Kristian Gidlund (igen!) tillhör favoriterna. Men jag bestämde mig i alla fall för att kolla upp ett nyligen sänt Sommarprogram och valde då Niklas Strömstedt som ju har en berättarkaraktär, i arv från både mamma och pappa, som kan berätta sånt som jag vill höra. Halkade också in på några gamla Sommar-program med Ulf Lundell.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.