Blogginlägg

00: #22. A CAMP

Postad: 2019-11-25 07:54
Kategori: 00-talets bästa

A CAMP: Colonia (Wigpowder/Universal, 2009)

FÖR BARA NÅGRA VECKOR SEDAN TANGERADE jag gruppnamnet A Camp på min lista över favoritalbum från 00-talet. Då berättade jag allmänt om gruppen The Cardigans historia och i synnerhet om albumet ”Long gone before daylight” (2003) som jag placerade på en 24:e-plats på min lista. Efter Cardigans-framgångarna på 90-talet med främst snabb indiepop på repertoaren utvecklades gruppens sound i slutet av decenniet mot mognare, mer vuxen och lågmäld rockmusik. Samtidigt, mellan 1998, när gruppens ”Gran turismo” släpptes, och 2003, när det fantastiska albumet ”Long gone...” släpptes, prövade gruppmedlemmarna sina egna musikaliska ben.
   Då rapporterades om ett soloprojekt för sångerskan Nina Persson som fick det något anonyma namnet A Camp som, skulle det visa sig, egentligen var en kärnfull trio med hjälp från andra musiker. 2001 kom gruppens premiärrelease med ett lite mer laidback-inspirerat sound som på sätt och vis skulle förvarna om Cardigans fortsättning på ”Long gone before daylight”.
   ”A Camp” var inget fulländat album men lovade, med en lätt experimentell och prestigelös touch, gott inför framtiden. Efter ytterligare många år, och ännu ett Cardigans-album (”Super extra gravity”, 2005) som nog får beskrivas som finalen på den gruppens karriär, gjorde A Camp sitt andra album åtta år efter det första. Nu var trion ännu tajtare och en ännu fastare konstellation och”Colonia” är en stor och bred musikalisk succé i den genre vi mest av allt vill kalla melodiös popmusik, nästan i spåret efter ABBA.
   Första A Camp-albumet var främst ett kreativt samarbete mellan Cardigans-sångerskan Nina Persson och Niclas Frisk där tredje benet Nathan Larson, Ninas amerikanske make, främst medverkade som musiker på många olika instrument. Innan A Camp sjösattes hade Frisk åren efter Atomic Swing på 90-talet sökt sig till Popsicle-sångaren Andreas Mattsson och bildat både ett låtskrivarteam och en grupp, Sweet Chariot. Duon fick under några år uppmärksammade framgångar både som artister och leverantörer av låtmaterial till artister som Peter Jöback, Titiyo och Carola.
   På ”Colonia” var A Camp-trion Persson, Frisk och Larson genuint återförenade. De skrev och producerade albumets samtliga tolv låtar tillsammans och det blev ett melodiöst och genomarbetat mästerverk som är mycket underhållande att lyssna på än idag. Skivan är huvudsakligen inspelad i USA, omsorgsfullt arbete i sju olika studior, och precis som på trions första album är det amerikanska musiker i kompet.
   Jane Scarpantoni, den i studiokretsar flitigt anlitade cellisten, leder stråkarrangemangen. I övrigt är det musiker från moderna band som Guided By Voices (Kevin March, trummor), The War On Drugs (Jon Natchez, blås) och Joan As Police Woman (Joan Wasser, violin). Men också mer kända profiler som James Iha (tidigare gitarrist i The Smashing Pumpkins), Anna Ternheim och Nicolai Dunger. Dunger gör en fin duett med Nina Persson på albumet.

Favoritlåt: "Love has left the room". Är låten där mina intentioner att jämföra A Camp med ABBA kommer bäst till sin rätt. Nina Persson sjunger bättre än någonsin, hennes klockrent starka sång överträffar faktiskt insatsen på soloalbumet som till slut släpptes 2014, och melodin har ju en hitpotential jag ytterst sällan upptäcker numera. Det galopperande stråkarrangemanget, med cellon i centrum, förvandlar hela framförandet från en enkel poplåt till ett graciöst popmästerverk. En ren och sann njutning att lyssna på.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.