Blogginlägg

00: #20. BRUCE SPRINGSTEEN

Postad: 2019-12-09 07:51
Kategori: 00-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: The rising (Columbia/Sony, 2002)

ÅSIKTEN OM DEN HÄR SKIVAN HAR FÖR min del varit en enda lång och häpnadsväckande berg- och dalbana. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda 24 juli sommaren 2002 var jag mer än nöjd (gav den 5/5 i betyg, och det har inte varit så vanligt i mitt recenserande) men sedan pendlade känslorna oväntat brett under många år. Under en period ville jag inte ens lyssna på skivan men jag har nu, när jag till slut rangordnar 00-talets bästa album, slutit fred med både skivan och mig själv och har inga problem att utnämna ”The rising” till Springsteens bästa album på 00-talet.
   Överraskningar och oväntade grepp och nya idéer har jag alltid premierat när jag lyssnat på skivor första gången. Jag vill alltid bli överraskad av en artist som inte går i samma strikt förutsägbara fotspår varje gång. Och jag blev uppriktigt förvånad när jag fick ”The rising” i öronen första gången. Jag var inte riktigt beredd på en Springsteen-skiva som ljudmässigt befann sig långt från E Street Bands sedvanligt väloljade rockmaskineri.
   Valet av ny producent (Brendan O'Brien), huvudsakligen ny tekniker (Nick Didia) och ny inspelningsstudio (Southern Tracks Recording i Atlanta) skvallrade om att Bruce var på jakt efter ett delvis nytt sound och ville understryka sin ambition genom att bjuda på något nytt och annorlunda. Resultatet blev ett lekfullt sound som rörde sig förutsättningslöst från låt till låt.
   Här finns allt från arenalåtar till känsliga ballader inspirerade av terrordådet i New York ett år tidigare.
   Tack vare O'Briens entré tyckte jag mig höra tyngre och mer komprimerade arrangemang. Men paradoxalt lät det också luftigare med många smakfulla och några smått trollbindande detaljer i ljudbilden.
   O'Brien kom ju närmast från den tyngre rockvärlden med klienter som Pearl Jam, The Offspring, Aerosmith och Stone Temple Pilots men försökte inte göra grunge eller hård rock av ”The rising”. Snarare fick han fria tyglar att använda nya redskap i verktygslådan som tidigare var okända i Springsteens värld.
   Nu fick Soozie Tyrell, rutinerad musiker och sångerska bakom Buster Poindexter, David Johansen och Sheryl Crow, lite större utrymme för sin fiol. Hon figurerade redan på ”The ghost of Tom Joad” (1995) men fick nu en viktigare och mer framträdande roll i arrangemangen. Så viktig att hon från hösten 2002 blev permanent medlem i turnékompbandet.
   Bland andra udda nyheter på en Springsteen-skiva var flera förekommande cellospelare, den feta stråksektionen Nashville String Machine, world music-kören Azif Ali Khan And Group, kören Allliance Singers och Southside Johnnys blåskvintett på en låt. Ja, här fanns resurser och ingredienser för att bjuda på många nya pikanta detaljer fast hela E Street Band traditionellt stod för det huvudsakliga kompet.
   E Street Band, fortfarande med Danny Federici och Clarence Clemons i bandet, fick som vanligt på en studioskiva ingen credit som artistnamn bredvid Bruce. Ändå var det smått unikt att höra det här bandet samlat igen, det var nämligen 15 år sedan sist...

Favoritlåt: "Waitin' on a sunny day". När jag väljer låt från mina 00-favoriter brukar jag i möjligaste mån välja något udda men väldigt starkt spår som har kommit i skymundan av de mer framträdande och kända låtarna. Men när jag lyssnar på ”The rising” idag faller jag fortfarande handlöst för skivans kanske mest berömda och mest populära låt.
   Inte opåverkad av alla gånger jag upplevt ”Waitin' on a sunny day” live är det omöjligt att undvika låten även i en studioinspelad version. Så positivt klingande rytmer, en så härligt melodisk fiol, ett så underbart sugande arrangemang och en så fantastiskt catchy refräng har jag nästan aldrig hört. Det är som en fest i kvadrat fast på skiva. Trodde jag hade lyssnat färdigt på denna uppenbara hitlåt men det svänger varje gång jag hör den.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (428)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (120)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen under 2019...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.