Blogginlägg från december, 2019

Covers: Miriam

Postad: 2019-12-06 07:50
Kategori: Cover-skivor

MIRIAM: Down today (Norton, 2015)

FÖR BARA EN DRYG MÅNAD SEDAN kom jag för första gången i kontakt med förnamnet på den amerikanska tämligen okända sångerskan Miriam i samband med coverskivan ”Nobody's baby”. En genuint intressant skiva där innehållet till stor del var allmänt okända och delvis riktigt obskyra låtar. Musikaliskt förstklassigt men jag tyckte då att Miriam hade en lite för späd stämma för att göra det intressanta materialet full rättvisa. Ett år efter den skivan gav Miriam ut den här lika exklusiva samlingen med en majoritet covers och den är musikaliskt och sångmässigt snäppet bättre.
   Det var ju min Örebrokollega Per Magnusson som tipsade mig om Miriam och gjorde mig intresserad av hennes skivor och han har på sin sida Raised On Records noggrant analyserat och redogjort för innehållet och jag tackar ödmjukt för den detaljerade experthjälpen.
   Per har beskrivit musiken på Miriams skivor som rock'n'roll, rhythm & blues, Merseybeat, pop, psykedelia och freakbeat och på ”Down today” skulle jag vilja addera genren powerpop till den redan utsökta blandningen. För här finns mer power i både Miriams röst, popgitarrerna och överlag i arrangemangen.
   Lyssna bara på det ”If I needed someone”/Rickenbacker-inspirerade introt på ”Don't talk to strangers” och den för mig sedan tidigare helt okända Bob Lind-låten ”Cheryl's coming home”. Fantastiskt svängigt och Miriams röst har sedan förra skivan fått ett betydligt tuffare och rivigare tonläge. Hon låter ofta mer som Ronnie Spector i Ronettes och har här checkat in på en tuffare avdelning av det vi brukar kalla 60-talets flickpop.
   Precis som på förra skivan är det producenten Sam Elwitt som helt står för den musikaliska inramningen och har dessutom skrivit två låtar som perfekt passar in i sammanhanget. Hans titellåt är i mina öron ett mindre mästerverk, en ballad med stråkarrangemang som kanske hade platsat på Bee Gees första album.
   Det är sällan jag lyssnar på coverskivor med för mig okända låtar men tretton av skivans fjorton låtar var helt obekanta för mig innan jag lyssnade men Elswitt har verkligen lyckats maximalt med tolkningarna. Small Faces gamla intensiva ”After glow” var däremot kända tongångar, även den passar in så förbaskat bra i Miriams powerpop-mönster.
   Mest fantastiskt är hur de har hittat det för mig obskyra materialet (som exempelvis David Bowies tredje singel ”You've Got A Habit Of Leaving” från 1965) och sedan så perfekt format soundet och uppdaterat arrangemangen till nutid fast det ekar så mycket 60-tal.


A1. The Hand Don't Fit The Glove (Hubert Pattison)
1967. Singel med Terry Reid With Peter Jay's Jaywalkers.
A2. I Keep Falling In Love (Sam Elwitt)
Original.
A3. Take Me For A Little While (Trade Martin)
1965. Singel med Evie Sands.
A4. Cheryl's Going Home (Bob Lind)
1965. Singel ("Cheryl's goin' home") med låtskrivaren.
A5. Get Away (Chuck Portz/Matt Portz)
1967. Singel-b-sida ("Happy together", Australien) med The Turtles.
A6. Don't Talk To Strangers (Bob Durand/Ron Elliott)
1965. Singel med The Beau Brummels.
A7. Down Today (Sam Elwitt)
Original.
B1. Love To Love (Neil Diamond)
1966. Från albumet "The feel of Neil Diamond" med låtskrivaren.
B2. Afterglow (Ronnie Lane/Steve Marriott)
1968. Från albumet "Ogden's nut gone flake" med Small Faces.
B3. One More Rainy Day (Rod Evans/Jon Lord)
1968. Singel-b-sida ("Hush") med Deep Purple.
B4. Don't Be Taken In (Dave Clark/Lenny Davidson)
1965. Från albumet "Catch us if you can" med Dave Clark Five.
B5. Our Love Can Still Be Saved (Jeff Barry/Ellie Greenwich)
1965. Singel-b-sida ("I'll still love you") med Jeff Barry.
B6. Which End Is Up (Diamond Rings)
1968. Singel med Diamond Rings.
B7. You've Got A Habit Of Leaving (David Jones)
1965. Singel med Davy Jones.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Henrik Janson (1984)

Postad: 2019-12-04 07:53
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman

DET VAR ALLTSÅ I SAMBAND MED MATS RONANDERS konsert i Örebro 27 april 1984 som jag intervjuade hans medgitarrist Henrik Janson. Tidigt i sin solokarriär hade Mats en ambition att hans band skulle ha en extragitarrist. På turnén 1982 var det David Carlson, Raj Montana Band-gitarristen, som stod bredvid Mats på scen och inför inspelningen av hans nästa album, ”50/50”, fick värmlänningen Henrik Janson chansen. Ett samarbete som skulle pågå i många år både på skiva och scen.
   På fyra album fram till ”Rock'n'roll bizniz” (1989) fanns Henrik med vid Mats sida som både gitarrist, låtskrivare, producent och arrangör. Under tiden blev han en flitigt anlitad musiker och fanns under 80-talet med på skivor med bland annat Björn Skifs, Gemini, Ted Ström, Tomas Ledin, Lill Lindfors, Dan Hylander (i vars kompband Kosmonaut han var medlem i), Monica Törnell, Tove Naess, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Visitors, Mauro Scocco, Louise Hoffsten och Björn J:son Lindh.
   I intervjun berättade Henrik att han ska producera Anna-Lotta Larssons första album, som fick titeln ”Natt efter natt” (1985), och han fick förtroendet även på nästa album, ”A piacere” (1986).
   Henrik avslöjade också att han hade egna solofunderingar men det skulle dröja till 1989 innan hans debutalbum i eget namn, den instrumentala ”Livingroom”, släpptes.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1984.

GITARR MED KICK

I ETT MOLN AV ENERGI OCH UNGDOMLIG ENTUSIASM står gitarristen Henrik Janson till höger om Mats Ronander och ger varje låt en extra kick på konserten. ”Leva mitt liv”, ”Stum igen” och ”I dina fotspår” tar han delvis helt över med sin fräcka sologitarr.
   Men det är kombinationen och samspelet med ”stjärnan” Mats Ronander som är mest iögonfallande när Henrik injicerar friskt blod i musiken.
   - Genom Schunken (Åke Sundqvist, trummisen) träffade jag Mats för ett år sedan och vi kom väldigt bra överens som nu har lett till detta fruktsamma samarbete, förklarar Henrik på klingande värmländska.
   Henrik är uppfödd i Karlstad och började spela gitarr redan som 13-åring. Hade en grupp, Mantra, som spelade både hård- och jazzrock innan Janne Schaffer upptäcke dem.
   Henrik Janson fick därigenom chansen att spela tillsammans med Björn J:son Lindh på ett album, ingick sedan i Mikael Ramels kompgrupp Harru Lust där han träffade Degerfors-killen Nisse Landgren vars uppmärksammade soloalbum ”Street fighter” Henrik har varit med och producerat.
   - Jag tycker det är lika naturligt att spela Miles Davis som Pretenders, säger han och avslöjar sin breda inriktning.
   I sommar ska han turnera med Tomas Ledin, ett jobb som nuvarande arbetsgivaren Mats Ronander tidigare har haft. Och Henrik har så småningom samma planer på en solokarriär.
   - Jag ska producera och arrangera Anna-Lotta Larssons första album i år också så solokarriären får nog vänta till nästa år, säger Henrik och berättar också att han har många egna låtar liggande.
   1985 kan bli Henrik Jansons år.

/ Håkan

00: #21. SOLOMON BURKE

Postad: 2019-12-02 07:52
Kategori: 00-talets bästa

SOLOMON BURKE: Don’t give up on me (Fat Possum/Anti-, 2002)

SOLOMON BURKE KAN VARA DEN ÄLDSTA representanten på min lista över 00-talets favoritalbum. Han var vid inspelningstillfället, februari 2002, av ”Don't give up on me” 65 år (eller 61, uppgifter varierar...) och hans mycket långa karriär hade mer bakom sig än framför. Och det var vi nog medvetna om när skivan släpptes mitt i sommaren 2002. Men jag var också medveten om att jag aldrig hade hört någon bättre skiva med Solomon Burke fast han hade en lång historia med många legendariska låtar och skivor bakom sig.
   Jag har väl aldrig varit någon stor beundrare av klassisk soulmusik i allmänhet och Solomon Burke i synnerhet men hans namn cirkulerade i marginalen till mitt musikaliska intresse på 60-talet. Åren som artist på Atlantic-etiketten, mellan 1961 och 1968 med Bert Berns och Jerry Wexler som producenter, bör i backspegeln beskrivas som den kvalitativa kulmen på Burkes karriär.
   Låtar som ”Everybody needs somebody to love”, ”Cry to me” och ”If you need me” nådde även mina öron fast ofta i versionerna som Rolling Stones gav ut på skiva. Sedan följde år och decennier med religiösa alster och gospelinspirerat material utan kommersiella framgångar som musikaliskt låg långt från mina referenser.
   Efter millennieskiftet ökade plötsligt intresset för Solomon Burke och 2001 valdes han in i Rock'n'roll Hall Of Fame som en förvarning på hans pånyttfödelse som populär artist och om vad som skulle komma.
   Med ”Don't give up on me” i händerna den där sommaren var det i ärlighetens namn den imponerande listan på låtskrivarna som på förhand gjorde mig mest nyfiken. Det var onekligen exklusivt att namn som Tom Waits, Elvis Costello, Brian Wilson, Van Morrison, Nick Lowe och Bob Dylan alla gjorde gemensam sak och skänkte unikt material till en annan artist. Etablerade låtskrivare som Dan Penn, Barry Mann och Cynthia Weil kan vi lägga till i den redan celebra skaran. Allt var givetvis inte specialskrivet för Solomon Burkes mäktiga stämma men majoriteten av innehållet på skivan andades en spännande premiärkänsla.
   Nu 17 år senare vet jag bättre att låtmaterialet inte var så unikt och exklusivt, som jag då trodde, men det kan omöjligt få mig att ändra min åsikt om ”Don't give up on me” som en av 00-talets bästa album.
   Två månader innan den skivans release gav Van Morrison ut sina två bidrag, ”Down the road” och ”Fast train” på ett album. Brian Wilsons låt ”Soul searchin'” härstammar från mitten av 90-talet, en duett mellan Brian och sin bror Carl, men gavs inte ut officiellt förrän 2004.
   Albumets kanske hemligaste låt är Bob Dylans ”Stepchild”, förvisso inte skivans höjdpunkt i sin bluesigt traditionella stil, som ursprungligen var en outtake från ”Street legal”-albumet 1978 under titeln ”Am I your stepchild”. Elvis Costellos ”The judgement” framfördes live redan våren 2002 av låtskrivaren själv och Mann/Weils ”None of us are free” fanns på skiva redan 1993 med Ray Charles på albumet ”My world”.
   ”Don't give up on me” innehåller till övervägande del ballader inspelade live i studion under blott fyra dagar, 25-28 februari 2002. Producenten Joe Henry, själv artist och låtskrivare, har låtit enkelheten styra soundet med en tydlig livekänsla utan större svängrum i arrangemangen som resultat. Låtmaterialet och rösten står i hundraprocentig centrum skivan igenom och det lilla kompbandet på fem man gör inget större väsen av sig.

Favoritlåt: "The other side of the coin". Nick Lowes perfekt coola ballad påstås i cd-konvolutet vara specialskriven för Solomon Burke men är en ganska typisk Lowe-låt i en trygg, mogen, vuxen och laidback stil som har varit hans modell under de senaste 25 åren. Inte heller här gör kompmusikerna några utsvävningar utan håller sig strikt på mattan i ett extremt avskalat arrangemang. David Palmers piano för melodin framåt med små läckra inpass från Rudy Copelands bubblande hammondorgel.
   Fem år efter den här versionen gav Nick Lowe själv ut låten på albumet ”At my age”. Låter lika bra där, lite softare och jazzigare men saknar djupet i Solomon Burkes röst.

/ Håkan

November 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-12-01 11:18
Kategori: Blogg


Bilder: Carina ÖsterlingLolita Pops fantastiska comebackhöst.

2019 ÅRS NÄST SISTA MÅNAD ÄR TILL ÄNDA och det är dags att sammanfatta november-aktiviteterna på Håkans Pop. De sedvanliga kategorierna ”00-talets bästa album”, ”Intervjuer 1974-94” och ”Covers” utökades under månaden med några oplanerade artiklar.
   På den rangordnade listan över 00-talets bästa album kom jag under månaden, på platserna #25 till #22, i kontakt med skivor av John Hiatt, The Cardigans, Neil Young och A Camp. Bland månadens gamla intervjuer, samtliga från 1984, figurerade Bela Svärdmark, Anne-Lie Rydé, Per Gessle och återigen Mats Ronander. Samtidigt fick jag nöjet att återvända till coverskivor med Miriam, Steve Earle & the Dukes, Rickie Lee Jones, John Prine och Patti Smith.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag i Eskilstuna där Lolita Pop spelade en fredagskväll och levererade ännu en storstilad comebackinsats.

ETT ALBUM MED JÄMTLÄNDSKA BANDET Artomus Friendship, powerpopsensationen ”A day of celebration”, gav jag en längre recension. Men i övrigt var november ganska tunnsådd med nya album och det fick mig att uppmärksamma ett antal nya singlar av vilka flera hade anknytning till kommande storhelger.
   Den skicklige låtskrivaren Jeff Lynne har alltid legat mig varmt om hjärtat så visst kände jag intresset när jag först lyssnade på ”From out of nowhere” som han har gjort under namnet Jeff Lynne's ELO. Den melodiösa digniteten är tydlig, Beatles-ekot likaså men arrangemangen är ju alldeles för tunga och fläskiga för att hålla i längden. I de inledande två låtarna håller kvalitén men i längden blir albumet en jämntjock smet.
   Upphittade gamla Harry Nilsson-inspelningar, på albumet med den lustiga titeln ”Losst and founnd”, väcker också intresse men förväntningar på en ganska mänsklig nivå. Han sjunger bättre än jag minns det som men det blir snart uppenbart att det här är överblivet material som inte var ämnade att ges ut.
   Leonard Cohen var givetvis en ikon under sin livstid men jag var aldrig någon stor fan av den store diktaren, legendariske låtskrivaren och personlige sångaren. På det postuma albumet ”Thanks for the dance” låter han mer än lovligt skrovlig i rösten och jag har svårt att upptäcka de stora mäktiga melodierna.
   Jag har även lyssnat på Bo Kaspers Orkesters och Coldplays nya album, ”23:55” respektive ”Everyday life”, utan att bli imponerad.
   Det svänger tveklöst om ”23:55” men det här är nattklubbsmusik för mig och det var länge sedan jag lämnade de lokalerna. Ofta rytmisk och lätt dansant som låter bra – på avstånd.
   ”Everyday life” är spretigare än det mesta. Här finns instrumentala stråkmelodier av klassiskt stuk, ren och skär gospel, udda ljudillustrationer, en soul-cover, rena saxofonsolon, avancerade körarrangemang, österländska klanger och en och annan konventionell låt.
   Med låttitlar som "بنی آدم", instrumental pianolåt, förstår man att gruppen vill nå utanför den västerländska rockbranschen. Den är inte representativ för albumet ty ingen låt på detta brokiga album är det. Singellåtarna ”Champions of the world” och ”Orphans”, båda med hjälp från Max Martin, är skivans mest lättlyssnade och bästa spår.
   Nej, jag tycker månadens bästa musik har givits ut på singel i ett koncentrerat format där melodi och sound blir så mycket mer viktígt.
   Ulf Lundells julsingel ”Stockholm i december” följer upp hans tidigare alster i ämnet, ”God Jul (är det nån hemma?)”, ”Snart kommer änglarna att landa” och ”Snön faller”, men är kanske mest jämförbar med ”Av himlen sänd” från 1997. En oerhört vacker låt, skriven och producerad tillsammans med trummisen Andreas Dahlbäck, som med sitt trygga harmoniska arrangemang låter som ett ymnigt lugnt snöfall på julafton.
   Paul McCartney har lagom till jul släppt en ny singel fast utan helgrelaterade texter. Intressant, stundtals tungt arrangemang på ”Home tonight” men melodimässigt helt utan sensation. Inte originell eller genial. Ett taktmässigt tungt enkelt riff. Syntblås och markerad takt. Då är b-sidan ”In a hurry” både poppigare och soundmässigt roligare. Catchy blås fast jag misstänker att det är syntar. Med rap-sekvenser i texten vill 77-åringen hänga med. Låter som rena outtakes från senaste albumet.
   Lokala Hello Ocean nya singel ”Blind” saknar också julkopplingar men är full av emotionell atmosfär. Ballad med pampiga, stråkliknande syntar med Stina Svenssons röst som utropstecken och ett sound som för mina tankar till både Kate Bush och Peter Gabriel.
   Det blev just officiellt att Thorsten Flink ska vara med i nästa års Mello. Nya singeln ”Kan du fira jul med en sån som jag?” har varken någonting att göra med den tävlingen eller glittrande glada julsånger. En trubadurliknande sång med sedvanlig brysk Flink-stämma där Kenny Håkanssons avslutande gitarrsolo är så mycket mer klockren än Thorstens röst.
   Även Stiko Per Larsson har en udda Mello-bakgrund. Nya singeln ”Snöar på oss” är en exemplarisk poplåt och borde bli en stor hit i den värld jag kallar popbranschen. Kanske personligheten har naggats i kanten av det kommersiella popsoundet.
   Kanske Ted Ströms gamla legendariska låt ”Vintersaga” kan få ett nytt liv under julhelgen. Den nästan sex minuter långa versionen av amerikanen Gabriel Kelley är långsam på gränsen till pratsam och suggestiv. Kelley har ju Sverigebakgrund och uttalar texten näst intill perfekt. Utan större tempoväxlingar blir den dock ganska monoton.
   Inte trodde jag att Graham Parker så här på slutet av året skulle dyka upp på singel. Hans ”Nixon's rules” är en ganska osensationell rocklåt i halvfart som bygger på några enkla elektriska gitarriff halvfart. Men Graham sjunger lika starkt som alltid.

/ Håkan

Tittar tillbaka mot 50 år gamla hits

Postad: 2019-12-01 10:26
Kategori: Blogg



NERIKES ALLEHANDA-SERIEN SOM BLICKAR tillbaka mot 50 år gamla nyheter har ännu en gång publicerats i tidningen. Nu med fokus på november 1969. Och i vanlig ordning har tre ärrade musikfantaster, Hasse Gustafsson, Ruben Hansson och jag, valt ut aktuella låtar från november 1969.
   Utan att blanda in min egen personliga smak valde jag ut fem hits (se nedan) med Oliver, Fleetwood Mac, The Band, The Archies och The Hollies från den månaden.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.