Blogginlägg

Håkans bästa 1992

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1992.

1, DEL AMITRI: Change everything
2. R.E.M.: Automatic for the people
3. MARIE FREDRIKSSON: Den ständiga resan
4. BRUCE SPRINGSTEEN: Human touch
5. PETER GABRIEL: Us
6. MATS RONANDER: Himlen gråter för Elmore James
7. SONNY LANDRETH: Outward bound
8. STEVE FORBERT: The american in me
9. NEIL YOUNG: Harvest moon
10. GRAHAM PARKER: Burning questions

Jag har årets lyckligaste veckor bakom mig. Då skivutgivningen av nya plattor minskade drastiskt redan i november och de senaste veckorna helt avstannat har jag ägnat tiden till att bedöma och gradera årets bästa rockplattor.
   Totalt sett var 1992 i mina ögon och öron ett magert rockår. Där konkurrensen på toppen inte var så blodig som tidigare år. Däremot är förstaplatsen given genom Del Amitris alldeles underbara "Change everything". En skiva som innehåller både akustisk och elektrisk rock av bästa märke.
   Justin Currie och grabbarna i skotska Del Amitri har inte bara gjort ett femstjärnigt album som kom när sommaren var som varmast i juni. Frikostigt och generöst har de vräkt exklusiva singelspår över oss hela hösten.
   På sina tre singlar från albumet har de bjudit på inte mindre än åtta nya låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår. Det har varit Del Amitris år på mer än ett sätt.
Om Del Amitris skiva var outstanding så var årets bästa skivor i övrigt av inbördes jämnare standard.
   R.E.M. gör rock medmycket magi och lyhörda arrangemang.
   Marie Fredriksson är så ensam om sin ångestladdade musik.
   "Human touch" är Bruce Springsteens bästa och jämnaste av de två album han släppte samtidigt.
   Peter Gabriel gör hypnotiskt vacker musik och använder syntar och maskiner på absolut rätt sätt.
   Äntligen slog Mats Ronander till med sitt bästa album som soloartist.
   Sonny Landreth är inte bara årets solodebutant. Han kan allt: sjung, spela gitarr och skriva låtar.
   Steve Forbert är aldrig långrandig men det han gör är personligt och lågmält originellt.
   Neil Young är mjukare än på länge men tappar ändå aldrig stinget.
   Även Graham Parker kan man lita på. Grymt melodisk poprock.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.