Blogginlägg

00: #21. SOLOMON BURKE

SOLOMON BURKE: Don’t give up on me (Fat Possum/Anti-, 2002)

SOLOMON BURKE KAN VARA DEN ÄLDSTA representanten på min lista över 00-talets favoritalbum. Han var vid inspelningstillfället, februari 2002, av ”Don't give up on me” 65 år (eller 61, uppgifter varierar...) och hans mycket långa karriär hade mer bakom sig än framför. Och det var vi nog medvetna om när skivan släpptes mitt i sommaren 2002. Men jag var också medveten om att jag aldrig hade hört någon bättre skiva med Solomon Burke fast han hade en lång historia med många legendariska låtar och skivor bakom sig.
   Jag har väl aldrig varit någon stor beundrare av klassisk soulmusik i allmänhet och Solomon Burke i synnerhet men hans namn cirkulerade i marginalen till mitt musikaliska intresse på 60-talet. Åren som artist på Atlantic-etiketten, mellan 1961 och 1968 med Bert Berns och Jerry Wexler som producenter, bör i backspegeln beskrivas som den kvalitativa kulmen på Burkes karriär.
   Låtar som ”Everybody needs somebody to love”, ”Cry to me” och ”If you need me” nådde även mina öron fast ofta i versionerna som Rolling Stones gav ut på skiva. Sedan följde år och decennier med religiösa alster och gospelinspirerat material utan kommersiella framgångar som musikaliskt låg långt från mina referenser.
   Efter millennieskiftet ökade plötsligt intresset för Solomon Burke och 2001 valdes han in i Rock'n'roll Hall Of Fame som en förvarning på hans pånyttfödelse som populär artist och om vad som skulle komma.
   Med ”Don't give up on me” i händerna den där sommaren var det i ärlighetens namn den imponerande listan på låtskrivarna som på förhand gjorde mig mest nyfiken. Det var onekligen exklusivt att namn som Tom Waits, Elvis Costello, Brian Wilson, Van Morrison, Nick Lowe och Bob Dylan alla gjorde gemensam sak och skänkte unikt material till en annan artist. Etablerade låtskrivare som Dan Penn, Barry Mann och Cynthia Weil kan vi lägga till i den redan celebra skaran. Allt var givetvis inte specialskrivet för Solomon Burkes mäktiga stämma men majoriteten av innehållet på skivan andades en spännande premiärkänsla.
   Nu 17 år senare vet jag bättre att låtmaterialet inte var så unikt och exklusivt, som jag då trodde, men det kan omöjligt få mig att ändra min åsikt om ”Don't give up on me” som en av 00-talets bästa album.
   Två månader innan den skivans release gav Van Morrison ut sina två bidrag, ”Down the road” och ”Fast train” på ett album. Brian Wilsons låt ”Soul searchin'” härstammar från mitten av 90-talet, en duett mellan Brian och sin bror Carl, men gavs inte ut officiellt förrän 2004.
   Albumets kanske hemligaste låt är Bob Dylans ”Stepchild”, förvisso inte skivans höjdpunkt i sin bluesigt traditionella stil, som ursprungligen var en outtake från ”Street legal”-albumet 1978 under titeln ”Am I your stepchild”. Elvis Costellos ”The judgement” framfördes live redan våren 2002 av låtskrivaren själv och Mann/Weils ”None of us are free” fanns på skiva redan 1993 med Ray Charles på albumet ”My world”.
   ”Don't give up on me” innehåller till övervägande del ballader inspelade live i studion under blott fyra dagar, 25-28 februari 2002. Producenten Joe Henry, själv artist och låtskrivare, har låtit enkelheten styra soundet med en tydlig livekänsla utan större svängrum i arrangemangen som resultat. Låtmaterialet och rösten står i hundraprocentig centrum skivan igenom och det lilla kompbandet på fem man gör inget större väsen av sig.

Favoritlåt: "The other side of the coin". Nick Lowes perfekt coola ballad påstås i cd-konvolutet vara specialskriven för Solomon Burke men är en ganska typisk Lowe-låt i en trygg, mogen, vuxen och laidback stil som har varit hans modell under de senaste 25 åren. Inte heller här gör kompmusikerna några utsvävningar utan håller sig strikt på mattan i ett extremt avskalat arrangemang. David Palmers piano för melodin framåt med små läckra inpass från Rudy Copelands bubblande hammondorgel.
   Fem år efter den här versionen gav Nick Lowe själv ut låten på albumet ”At my age”. Låter lika bra där, lite softare och jazzigare men saknar djupet i Solomon Burkes röst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.